Segling mellan Afrika och Europa, del 2

Har du missat del 1 går den att finna HÄR .

Det kändes märkligt egendomligt att bogseras BAKLÄNGES ut ur fållan där Wilma legat under vintern. Men det var ju onekligen ett smidigt sätt, för att ta sig ut för egen hand var nästan inte att tänka på…

Strax utanför hamnpiren kan vi då äntligen hissa segel. Vi sätter kurs mot Sicilien. När vi ska koppla in autopiloten, talar displayen om för oss att vi måste kalibrera den först. Sannolikt för att vi under vintern kopplat in ett vindinstrument som autopilotens ”hjärna” nu känner av. Vädret för en kalibrering är inte det bästa och vi försöker få autopiloten att skjuta på åtgärden. Men den vägrar.

Här kan det vara på sin plats med en förklaring. I normala fall (inför en ny säsong) går vi gärna ut på havet en stilla dag och gör en ”sea trial”, ett test för att se att allt ombord fungerar. För att därefter gå tillbaka till hamnen. Lämnar vi hamnen utan att återvända, vill vi i vart fall ankra i närheten första natten. Vi gör då testen i samband med den först seglingen. Att däremot ha en första seglats som sträcker sig över flera dygn utan en sea trial, är inte optimalt. Här i Tunisien förväntas man lämna landet direkt, inte sällan får man sällskap av Kustbevakningen tills man kommit utanför tunisiskt vatten. Även om vi hade tjatat oss till en sea trial före den egentliga avfärden, var det inte att tänka på eftersom vi låg inklämda i ett hörn av hamnbassängen. Vi hade behövt en massa assistans för att ta oss in och ut.

Nå väl. Nu försökte vi göra kalibreringen trots att vädret inte var optimalt. I kalibreringsprogrammet ingår att styra båten i cirklar (något vi helst ville göra med seglen uppe för att den ska lära sig bättre). Autopiloten kör alltså ett program där den lär sig själv. Nu blåste det lite väl friskt för att lyckas göra jämna cirklar, i jämn fart. Cirklarna ska vara stora och vida. Gång på gång fick vi bakläxa av systemet att cirkeln antingen var ”för liten”, ”för snabbt genomförd” eller för osymmetrisk”. Samtidigt som vi kämpade med cirklarna började vi fundera vilka alternativ vi hade – ifall vi inte skulle lyckas få igång autopiloten. Att vända tillbaka till Monastir (och klarera in på nytt) var inte att tänka på. Inte heller att handstyra hela vägen till Sicilien då hårda vindar väntade. Då var Hammamet (40 distans bort) eller Pantelleria (90 distans bort) bättre alternativ. Men dit skulle vi i sådana fall komma under dygnets mörka timmar.

Till slut accepterar autopiloten våra cirklar och äntligen kan vi gå vidare till nästa fas av kalibreringen som är betydligt lättare. Då ska båten själv svänga och göra en massa rörelser genom vattnet tills den är nöjd. Första försöket fallerade så vi fick göra om. Men till slut blinkade displayen till och sa att nu var allt klart. När vi äntligen kunde sätta rätt kurs, hade klockan gott och väl passerat 13.00. Men det hade blivit många timmars fördröjning. Något som vi visste skulle resultera i allt mer tilltagande vindar i slutet på seglatsen, med högre svall på köpet. Nu var vi i vart fall på väg!

Som vanligt är vi snabba med att rätta in oss seglingens tempo, vilket innebär att man (läs; vi) börjar med att dricka kaffe och äta en kaka. Inget smakar så bra som mat och fika på havet! Autopiloten visade sig styra som en gud, sannolikt för att vi gjort kalibreringen i annat väder än de tidigare gångerna. Men lite störde det oss att svallen inte kom in från det håll som prognosen utlovat, svallen kom nu in rätt i sidan och inte alls snett bakom. Reser sig havet och svallen blir riktigt höga, är det mer optimalt (och även säkrare) att få dem in snett akterifrån. Därför valde vi att styra mot en kurs öster om Pantelleria. Planen var att vi strax före ön, under nästa dags morgontimmar, åter skulle byta kurs – för att då få svallen in från aktern. Det skulle visa sig vara ett smart drag.

Vinden tilltar under första dagen och vi forsar fram för fulla segel. Sjöfåglar gör oss sällskap och en och en annan sköldpadda visar sitt stora skal i vattenytan. Solen skiner. Rätt tidigt börjar vi lösa av varandra för lite vila och sömn, för vi vet att tuffare väder är att vänta. Kycklingfilé och fransk potatissallad står på kvällens meny och vi njuter av Wilmas fina rörelser i vattnet. Innan solen går ner tar vi in ett rev i storseglet.

Bildförklaring; Kapten passar på att ge sig lite sömn tidigt då tuffare segling är att vänta…

Styrman tar första passet för natten och Wilma far fram i friska 6-8 knop. Det blåser nu uppåt 10 meter per sekund. Halvmånen lyser och sikten på havet är god, vågtopparnas vita brus syns tydligt. När vi löser vakt med varandra nästa gång har vinden vridit sig något och den tilltar. Vi märker tydligt att vi närmar oss korridoren mellan Tunisien och Sicilien där luft och vatten trycks ihop. Här trivs Wilma, hon är minsann gjord för lite tuffare tag. Och autopiloten, ja den styr fortfarande som en gud.

Framåt småtimmarna ändrar vi kurs så vi istället passerar om den västra sidan av ön Pantelleria. Nu ligger vi helt rätt på kurs och får svallen in snett från aktern. Vi seglar slör och det går fort, Wilma toppar farten med 8,8 knop. Kapten navigerar medan Styrman har hittat en skön plats i båten där det inte kränger så mycket. Men snart är Styrman uppe igen för vinden tar i alldeles för mycket och svallen är krabba och höga.

Vid soluppgång kommer vi in i bandet av handelsfartyg, de som kommer och går från Gibraltar. Nu har vi bara det inre förseglet uppe (och så det revade storseglet). Höga vågor rullar in och Wilma har perfekt balans, hon dansar fram. Trots den lilla segelytan och den gropiga sjön far vi fram i mellan 5 och 7 knop. Vindinstrumenten visar nu 13 meter per sekund. När det ljusnat känns allt lite lättare, det känns inte längre som man far runt i en torktumlare med ögonbindel på. Kapten går och lägger sig och sover och han hinner bara få en timmes sömn innan han väcks av Styrman. Nu tjuter det i masten och allt är öronbedövande och vi kasar utför vågorna som nu blivit riktigt stora, men tack och lov lite mindre krabba. Kapten är helt lyriskt, vilken segling och vilken båt! Wilma tar vågorna fantastiskt fint, hon rullar fram utan att kränga obehagligt, Wilmas tunga köl hjälper till. Lutningen på båten pendlar mellan 15-35 grader och genom blåsten skriker Kapten att ”DET KÄNNS SOM ATT SEGLA JOLLE, HELT FANTASTISKT!”.

När vi kommit till den tidpunkten då vi egentligen skulle varit framme vid vår ankarvik (om vi inte hade blivit fördröjda) har vi fortfarande flera timmar fram till mål. Det är nu kring lunchtid dag två och det blåser kuling. Vågtopparna släpper emellanåt sitt vita skum och havet reser sig som hus snett akter om oss. Autopiloten orkar med och den styr fortfarande som en gud. Vi försöker fotografera havet men det är svårt att fånga höga vågor på bild, de ser ut som små krusningar i jämförelse. De flesta svallen är 2,5 meter. Men enstaka uppskattar vi till en bra bit över tre meter för medan vi är nere i vågdalen, mäter nästa våg gott och väl upp över targabågen på Wilma. Vi åker hiss när vi lyfts upp av vågen och lite långsammare kasar vi ut på dess andra sida. Någon enstaka gång bryts svallen alldeles intill, så vi får en kanna hav över oss. Men vi har overallerna på så det tål vi. 7 sekunder emellan vågorna och klockan känns nu som den går långsamt, timmarna kryper fram.

Bildförklaring; här rullar nästa höga våg in men det är svårt att fånga effekten på bild…

Eftersom Wilma ångar på utan några bekymmer bestämmer sig Styrman för att gå ner och lägga sig ett tag. För att vila om inte annat. Hon väljer att lägga sig på det hårdare golvet i kabyssen, med ryggen tryckt mot köksluckorna (som nu omväxlande utgör sig för att vara golv och vägg). Solen skiner och genom ventilerna i styrhytten ser hon vågtopparna. Hon hör Kapten sjunga och tjoa genom bruset.

Plötsligt ropar Kapten ”KOM UPP!!!” På två sekunder står Styrman upp och frågar genom nedgångsluckan vad som händer. ”Jag måste upp på fördäck – för jag hörde hur pistolhakarna rasslade ner för förstaget på det inre förseglet”. Seglet hade plötsligt hasat ner och det låg nu som en hösäck över ankarspelet. Kapten tar sig fram på däck, noga fastspänd i selen och säkrar seglet så det inte får för sig att falla över relingen. Vi seglar nu på endast det revade storseglet.

Orsaken visade sig vara att fallet hade gått av, kvaliteten på snöret var inte det bästa (det var inhandlat på en bensinstation under pandemin i Grekland). Vi har cirka 15 distans kvar till vår skyddande ankarvik, cirka tre timmar. Så vi bestämmer oss för att fortsätta segla med enkom det revade storseglet. Kapten är mäkta kissnödig och han går ner på toaletten medan Styrman går ner i kabyssen och fixar fika. På navigationsbordet speglar vi på en av våra skärmar, vad som händer därute – vi ser exakt samma som plottern visar. Plötsligt ser Styrman hur kursen snabbt ändras, den räknar upp graderna oroväckande fort…24-38-56-79-93… Genast inser Styrman att båten tappat kursen och hon ropar genom båten ”AUTOPILOTEN HAR FÅTT FRISPEL!!!”.

När Wilma ställt sig upp mot vind och tappat farten, följer hon svallen så behagligt att det knappt märks att vi är helt ur kurs. Kapten lämnar porslins-tronen och får snabbt upp byxorna och i ett jehu är vi båda uppe i sittbrunnen. Där konstaterar vi snabbt att autopiloten inte alls fått frispel utan att dess fäste gått av. Eftersom det hände inom loppet av tio minuter från det att förseglet trillade ner, antog vi att det berodde på att Wilma inte längre var lika balanserad. Havets krafter hade nu blivit för starka för autopiloten, eller snarare dess fäste, som inte klarade pressen.

Det blev lite stök innan vi lyckats koppla ifrån autopiloten, fått ut det andra förseglet och få runt Wilma, så hon åter fick vind i seglen. Åter på banan kunde vi fortsätta som vanligt med skillnaden att vi nu måste handstyra. Kapten tog uppgiften och kaffet fick därför dröja då han behövde båda händerna, istället blev det en banan. Kapten synade piggen till autopilot-fästet som gått av, den hade gett sig i svetsningen.

När vi började få lite lä bakom Sicilien minskade svallens storlek. Vi styrde mot den lilla ön Favignana och strax före solnedgång kunde vi äntligen droppa ankaret i bukten intill det gamla stenbrottet i Cala Rossa. Här låg vattnet stilla och blankt. Det var skönt att kliva ur våra overaller som nu var rätt blöta. Vi röjde snabbt båten och spolade däcket rent från allt salt innan vi värmde på varsin rejäl portion med köttbullar och potatis. Vi konstaterade att vårt europeiska sim-kort inte längre fungerade så vi kunde varken kolla väder eller höra av oss till omvärlden. Men vi låg fint och tryggt och snart somnade vi gott.

Dagen efter åtgärdade vi det som gått sönder. Kapten tog fram sin svets (något han aldrig skulle vilja segla utan) och så lagade han fästet som gått av. Nu med en extraförstärkning. Därefter klättrade han upp i masten och bytte ut det trasiga fallet mot en dynema-lina som vi har i reserv. Nu var båten precis lika hel igen som den varit innan vi lämnat Afrika och det firade vi med en härlig lunch i sittbrunnen, innan vi drog upp ankaret för att leta efter internet i den lilla byn på ön.

Skepp o Hoj!

Äntligen närmar vi oss och Kapten handstyr…
Vi försöker fotografera de höga svallen men det går inte så enkelt att få dem på bild. Här byggs en ny våg upp som strax därpå kommer lyfta Wilma likt en hiss…
Wilma sköter sig fint i havet…
Framme i Italien och vi måste torka våra overaller…
Fallet som gått av. Det var inköpt i Grekland under lockdown (på en bensinmack) då nästan allt var stängt.
Vi vaknar upp i vår ankarvik vid ön Favignana…

Over and Out

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s