På ön Favignana började vi med att laga det som gått sönder under seglatsen från Afrika. Solen sken och den paradisiska känslan infann sig, den som vi ofta upplever när vi ligger på svaj. Kapten klättrade upp i masten för att byta fallet som gått av. Snart var det inre förseglet tillbaka på sin plats.
Därefter plockades svetsen fram…

Efter år av äventyrligt liv på havet prisar vi våra prylar ombord högst varierande. När vi lämnade Sverige skattade vi saker högre som hade med flärd och trivsel att göra. Idag ser listan annorlunda ut. Några av de ting som kvalar in på tio-i-top är vattendammsugaren, vinkelslipen och svetsen. Ja, egentligen hela verkstan, som innehåller en ansenlig mängd verktyg och pinaler. För att en verkstad ska vara möjlig på en drygt tio meter lång båt, måste något offras. Wilma har därför inte en massa kojplatser – utan ombord finns bara saker vi verkligen behöver och uppskattar. Sant som det är sagt ”det finns alltid potential för förbättringar och emellanåt behov av att laga”. Därför är ett ting som svets något vi upphöjer och prisar, faktiskt mer än toalettpappret ombord (baken kan man alltid skölja med havet medan det inte går att laga ett trasigt fäste till autopiloten utan svets).

Det tog inte mer än en halvtimme att få ihop autopiloten, det passade bra för vi hade ännu inte lyckats koppla upp oss mot omvärlden. Vi behövde ta oss till civilisationen så vi drog upp ankaret och puttrade den korta biten bort till huvudorten på ön.

När vi la till med jollen vid stadskajen tittade en italiensk farbror fram över kanten. På italienska förstod vi att han menade ”att det var onödigt att låsa jollen”. Ingen stjäl på ön och han kunde hålla ett öga på den. Farbrorn såg inte ut att ha något bättre för sig och han verkade ärlig även om han luktade tobak och alkohol. ”Tack” svarade vi (på italienska) och styrde stegen mot stadens torg.

Vi hade nästan glömt hur charmigt och romantiskt Italien är. Gamla hus med historia, märkta av tidens tand men i övrigt rena och fräscha (tyvärr var Tunisien enormt skräpigt och byggnaderna hjälplöst eftersatta). Det krävdes inte många steg över kullerstenarna förrän vi fann ett litet hak som sålde äkta italiensk glass. Sorbet och gräddglass i allsköns smaker och snålvattnet rann på oss. Men nu var det internet vi var på jakt efter och inte någon ”frusen mat”.

På torget fick vi fatt i stadens gratis-internet, åtta timmar får var och en som besöker byns torg nyttja fritt. Äntligen kunde vi kolla väder, höra av oss till familj och ringa några väl behövda samtal (vi behövde få igång vårt eget europeiska internet). Det löste sig inte bättre än att det inte löste sig med vårt abonnemang. Frågan var om det gick att skaffa ett italienskt kontantkort på denna lilla ö.

Det blev till att springa några gånger mellan två butiker, innan vi fått till det. Längs med vägen låg en liten slakteributik och för varje gång vi passerade vreds Kaptens huvud så Styrman trodde det skulle gå av. Kapten försökte i förbifarten se om slaktaren höll med fläsk, något Kapten saknat under månaderna i Tunisien. När vi till slut lyckats ladda vårt nya kontantkort med 200 gigabyte för 30 euro, slank vi in i köttbutiken och köpte sex fläskkotletter. Kapten log från öra till öra. Därefter blev det en glass innan vi tog oss tillbaka till hamnen där den italienska farbrorn väntade. Vi betalade en slant som tack för vakten och rodde därefter ut till Wilma. Nu hade vi allt vi behövde för att fortsätta!

Skepp o Hoj!

Over and Out