Segling mellan Afrika och Europa, del 1

Vi visste att utklareringen i Tunisien kunde vara krånglig. Därför hade vi redan dagen innan avfärd passerat alla myndigheter för att kolla att allt var i sin ordning. ”Inga problem, klockan åtta i morgon bitti går det fint att klarera ut”…

I ordningen hamnkontoret-tullen-polisen-kustbevakningen skulle de alla besökas och med våra dokument under armen traskade vi dagen därpå förväntansfulla iväg till första instans. Hamnkontoret var stängt, morgontrött personal till synes. Istället gick vi till tullen. Men även den dörren visade sig vara stängd och låst. Vi stack in våra huvuden hos polisen (som ligger vägg i vägg) och frågade om de visste var tulltjänstemannen tagit vägen. ”Han kommer” fick vi till svar ”om en kvart eller så”.

Eftersom vi hade en längre seglats framför oss och ett väderfönster att förhålla oss till, var vi inte alls sugna på någon fördröjning. Helst om möjligt ville vi kasta loss klockan 9.00, det var ju just därför vi ”krattat manegen” dagen innan. Strax efter halv nio dök äntligen tulltjänstemannen upp, på synnerligen gott humör. Efter att ha synat våra dokument återstod att få tillbaka vår drönare, som varit inlåst i tullens kassaskåp under månaderna vi varit i Tunisien. Men när skåpet skulle öppnas så går det inte. Låset verkade ha gått i baklås. Desperat lirkar tjänstemannen med nyckeln men inget hjälper. Snabbt hinner vi utväxla blickar med varandra och vi båda tänker att DETTA ÄR INTE SANT! Ska vi missa vår avsegling på grund av ett kassaskåp???

Som ett led att sänka stressnivåerna hos oss alla, utbrister Kapten;

”Maybe some dynamite will help”.

Ett förlösande skratt fick de kala väggarna att eka, men kassaskåpet – ja, det förblev stängt. Till slut ger tulltjänstemannen upp och han ber oss att gå till polisen så länge.

Av någon anledning (och säg oss inte hur) har polisen i hamnen fått för sig att Kapten Betong också är polis till yrket. Det var för ett tag sen vi förstod det, och vi har skrattat lite åt det. Samtidigt som vi tänkt att om så är fallet, så kan de gärna få tro det. Det kommer säkert vara oss till gagn – i vart fall bättre än något av alla de andra yrkena Kapten Betong haft genom åren (närmaste polis är väl möjligtvis från tiden inom flygvapnet).

Hos polisen var det inte samma personal som dagen innan. Då sa de att vi skulle betala 120 dinarer medan de nu ville ha 160 dinarer (efter tre månader i landet tillkommer en turistavgift på 60 dinarer per vecka och person). För oss kvittade egentligen summan, det var inga stora pengar oavsett (men lite lustigt att personalen räknar veckor olika). Men då avgiften måste betalas med speciella frimärken för att kunna stämpla dem i våra pass, började vi förstå att detta kommer ta tid. Var köper vi frimärken ville vi veta och till svar fick vi; ”Ni får ta er till flygplatsen”. Åter igen tittade vi på varandra och tänkte att DETTA ÄR INTE SANT. Klockan var nu allt annat än 9.00.

Finns det inget närmare ställe att köpa frimärkena på, ville vi veta. Jo, hos Skatteverket uppe på stan. Men att promenera dit och tillbaka skulle sluka ytterligare en timme av vår dyrbara tid. Det var då som Kapten Betongs ”låtsasyrke som poliskommissarie” kom till sin rätt. Kapten lyckades få en polis till att skjutsa. Snabbt hoppade snutarna, den ena äkta och den andra falsk, upp på en MC som stod utanför polisstationen. Så for de iväg mot skattekontoret medan Styrman blev stående kvar. (här kan noteras att polisen mestadels körde mot enkelriktat för att vinna tid, vad gör man inte för att hjälpa en kollega).

Bildkommentar; En äkta och en låtsas-snut far iväg på en MC mot enkelriktat…

En kvart senare var de tillbaka. Vi lämnar över frimärkena och så försvinner personalen med dessa till ett angränsande rum. Sen händer inget mer. Absolut inget mer och vi tänker att DETTA KAN INTE VARA SANT. Till slut har det gått så lång tid att det känns befogat att ställa frågan om det uppstått något problem. ”Nej, nej…vi måste vänta in ett telefonsamtal innan vi kan lämna tillbaka era pass”…”men ni kan göra något annat under tiden, så säger vi till när vi är klara”.

Det passade utmärkt för då kunde vi gå till hamnkontoret och lämna tillbaka nyckeln till grinden och få depositionen tillbaka. Snabbt gjort. Därefter gick vi till Tullkontoret. Lyckligtvis hade kassaskåpet gått att öppna (utan dynamit till synes). Nu kunde vi äntligen kvittera ut Kaptens drönare. Nu återstod bara att få tillbaka passen med frimärksstämplarna, starta motorn och be marinans personal hjälpa oss ur den lilla fållan där Wilma legat under vintern. Sen skulle vi nog komma iväg.

Till slut, på gränsen till att vi tyckte vårt seglingsfönster inte längre höll, kom så ett stort gäng gåendes mot oss på piren där vi väntat utanför Wilma. Vi får våra pass och nu vill myndigheterna syna båten, så vi inte sålt vår tv illegalt, gömt flyktingar eller något annat otillbörligt (som dynamit, låtsaspolis Kapten Betong hade ju trots allt erbjudit dem en smärre detonation som lösning på kassaskåpsproblemet). När vi får grönt ljus av myndigheterna går det fort. Vi hinner inte mer än släppa på förtöjningarna förrän vi bogseras baklänges ut ur hörnan av hamnen. ”Men kustbevakningen då”, säger Styrman… ”vi har inte varit förbi dem”. Kapten funderar en sekund och svarar att ”det skiter vi i”. ”Vill de något får de ropa upp oss eller köra i kapp oss”. När vi kommit tillräckligt långt ut i hamnbassängen där svängutrymmet blivit bättre, släpps bogserlinan. Därefter girar vi för egen maskin runt och ut mot friheten på havet.

Precis före hamnutloppet visar det sig att ett stort gäng av de vänner vi fått under vintern, samlats. Rörda av deras glada hurrarop och kärleksbetygelser med önskan om goda vindar, blir vi alldeles varma inombords. De filmar och fotograferar och vi har inte hjärta att leta upp en kamera för att fotografera dem tillbaka. Vi bara vinkar, skrattar och gråter en skvätt. Så oväntat. Vi har uppenbarligen uppskattats som en del av den fina gemenskapen i Monastir.

Bildkommentar; Det här är det sista vännerna ser av oss, Wilma försvinner ut till havs…

Snart försvinner den stora skaran av vänner bakom oss och utanför piren hissar vi segel. När vi ska koppla in autopiloten så vägrar den fungera. Gaaah! Skulle vi behöva handstyra hela vägen till Italien? Ja, det var frågan…

(fortsättning följer…)

Skepp o Hoj!

2 reaktioner på ”Segling mellan Afrika och Europa, del 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s