Stormen har bedarrat

(…och ödmjukt inser vi att vi haft tur…)

Syrakusa, Sicilien, Italien

Morgonen efter stormen klev vi ut på däck. Luften var sådär härligt krispig, hög och klar och lugnet hade åter lagt sig över viken. Den höstvarma solen kändes efterlängtad och på något vis, alldeles lagom. Ovädret hade för vår del passerat problemfritt,
även om det ständiga gungandet gjorde oss något trötta. Så länge vågorna kom från samma riktning som vinden kändes det mer eller mindre som vanligt, trots att det runt masten blåste tjugo meter per sekund. Men när svallen utifrån havet letade sig
in i bukten och fick alla båtarna att börja kränga i sidled, var det inte längre lika behagligt. Från vår position kunde vi se hur de vresiga svallen utifrån havet slungades högt upp i skyn, när de slog mot klipporna på den södra sidan av gattet.

När vi var hemma i Sverige köpte vi en dieselvärmare som komplement till den reflexkamin som vi använder när vi kör centralvärme ombord. Kapten passade nu på att installera denna medan Styrman ägnade sin tid åt köket. Potatisbullar med stekt bacon och
lingon visade sig vara perfekt mat när stormen härjar. Däremellan spelade vi Yatzy och fikade. På något sätt förflöt timmarna rätt fort.

 Bra mat när det blåser runt masten, potatisbullar, bacon och lingon…

När klockan närmade sig sex på kvällen, hör vi plötsligt en båtmotor. Vem i jösse namn är ute och kör båt i detta vädret var vår första tanke. Nyfiket tittade vi ut och såg då hur en ambulansbåt med blåljus svängde in precis bakom Wilma. De verkade leta
efter en specifik båt och då vi inte kallat på hjälp (de behövde nog se båtnamnet på skrovet) drog den snart vidare till den engelsk-flaggade segelbåten bakom oss. Där la den sig med bredsidan till och hängde upp sig med fendrar emellan.

Avståndet och det gråa vädret gjorde det lite svårt att se några detaljer, men i kikaren såg vi hur en person togs ombord på räddningsbåten. Därefter körde båten i frisk fart in mot land, där en ambulans med blåsljus stod och väntade. Det positiva var
att se att god hjälp går att få. Men lite oroligt underar vi över vad som kan ha hänt vår granne. Närmast slås vi av tanken att någon har ramlat och slagit sig illa. Eller om det är något annat mer akut med tanke på att sirenerna var påslagna. Att
bli allvarligt sjuk långt hemifrån, är något av en mardröm. Vi hoppas det löser sig fint.

Tacksamma för vårt eget välmående, blev kvällen lite mer eftertänksam än vanligt. Dels diskuterade vi riskerna med att segla. I oväder och hög sjö kan båten kränga rejält och det händer att seglare ramlar och slår sig illa. En kvinna vi mötte i Portugal
för några år sedan, hade precis hämtat sig efter ett olyckligt fall ombord. Hon hade, när hon skulle ta emot sig, brutit handleden och fått framtänderna utslagna. Vi känner också en ensamseglare som för ett gäng år sedan fick ett rejält njurstensanfall,
långt ut till havs. Det krävdes en stor räddningsaktion för att få honom till sjukhus och hans båt till trygg hamn. Puh, vi har varit förskonade…

Snart seglar vi igen, så häng på!

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s