Någonstans i närheten av Avola, Sicilien, Italien

”Va fan sitter man inte i stadsparken och matar duvorna istället” skrek Kapten ut över havet där någon stackars trut fladdrade förbi. Mer eller mindre hela dagen hade vädret knölat med motström, svall från två olika håll och till en början, alldeles för
svaga vindar att segla på. Men vi höll ut för snart skulle vi komma in i ett bälte av blåst, som var en gammal rest från stormen häromdagen. I svansen av denna lovade perfekta vindar som skulle kunna ta oss en bra bit. Tiden gick och vi höll ut.

Nog började det blåsa alltid. Stormens efterdyningar bjöd också på hög sjö vars svall nu plötsligt dök upp från syd-sydväst och inte som prognosen lovat, från väst. Vi höll upp mot vinden så mycket det gick utan att för den sakens skull dundra rakt in
i den krabba sjön. Till en början kunde vi hålla kursen hyggligt bra men vart eftersom tiden gick reste sig havet allt mer. Till slut stod vi mest och stampade och obönhörligt trycktes vi allt längre ut från kust och ur kurs. ”Det är ju inte klokt”
utbrast Kapten. ”Det blåser 14 meter per sekund och vi har tagit in ett rev i storseglet och ändå gör vi bara 1,2 knop”. De andra båtarna ute på havet hade för länge sedan börjat söka sig till land och nu hängde solen tungt ovanför bergen in över
land.

Med åtta distans till närmaste ankring tog vi beslutet att avbryta den planerade nattseglingen. Varken fart eller riktning gjorde oss lyckliga. Trots att vi puttade på med motorn blev det jäkligt stökigt när Wilma skulle läggas om på ny kurs under den
stund som svallen slog rakt in mot fören. Till slut hade hela ekipaget lyckats skramlat runt och så fort vi lagt oss på den nya kursen fick vi en behagligare segling och dessutom fart i seglen.

Medan vi såg solen gå ner resonerade vi kring segling i Medelhavet. Om de små ”gläntorna” man som seglare finner att segla på, innan vädret på nytt slår om. Om hur man omväxlande får stå ut med stiltje och hårda vindar, så fort distansen blir lite längre.
Det är liksom allt eller inget. Därtill alla dessa lokala väderfenomen som skapas runt uddar och öar. Många seglare vittnar om att de går mycket för motor och otal är de båtar som inte ens verkar använda sina segel. Peter Smith hade kanske rätt. När
vi för ett gäng år sedan mötte honom i Portugal såg han helt oförstående ut när vi berättade att vi skulle segla in i Medelhavet. ”Why are you going into that pond”. Ja det kunde man ju verkligen fråga sig, vad vi skulle in i den pölen och göra. Sen
skildes vi åt, Peter åt sitt håll med målet att segla nordvästpassagen och vi åt vårt håll.

Vår tid i Medelhavet har varit enormt lärorik, så vi ångrar oss absolut inte. Men kanske är det så att vi kommit till en punkt där vi känner oss klara med Medelhavet.  Ja ja…en annan dag låter kanske våra tongångar annorlunda. Hur som helst ankrade
vi upp i mörkret, ett stenkast från byn Avola som gett den sicilianska druvan Nero d´avola sitt namn. Med luttrad vana konstaterade vi att ankring i mörkret börjat bli mer rutin än undantag. Återigen fick vi anledning att skänka en tacksam tanke till
Peter Smith, mannen som konstruerat vårt ankare. I dessa lägen är ett Rocna-ankare den bästa slags huvudkudden man kan få.

Skepp o Hoj!

Avbruten seglats och äntligen lägger sig havet närmare land och vi bjuds på en vacker solnedgång…

 

Over and Out

 

Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (I mobilversionen syns den som ett hjärta). Det är helt anonymt, vi ser bara antalet. Men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande.