Slicka såren i Afrika

(…gör en något stympad besättning…) 

 

Monastir, Tunisien, Afrika 

Jo ni läser rätt. Vi är i Afrika och att vi hamnat här, har sina skäl. Något vi inte nämnt tidigare, är Kaptens onda axel. Trots övningar har den inte blivit bättre och seglingen ger tyvärr inte den vila som axeln skulle behöva. När vi (på grund av det dåliga vädret) blev kvar i Syrakusa längre tid än önskat, tog vi upp frågan till diskussion. Var det fortfarande hållbart att korsa Medelhavet så sent på säsongen? För skulle vi behöva söka hamn på något ställe där hamnpriserna inte matchar vår plånbok, riskerade vi att försätta oss i en oönskad sits. I Italien, Malta och på Balearerna är hamnpriserna hutlösa, som regel får man betala mellan 700 – 1500 kronor per natt. Att då förlita sig på idel ankring med kravet på sig att kunna byta ankarvik med kort varsel, är Kaptens axel inte kapabel till just nu. I diskussionen lyfte vi även andra spörsmål som för stunden låg nära hjärtat. För sant är att det inte bara är båten som ska navigeras, utan även livet i sig.

Ett bekymmer är den känsla av ensamhet som Styrman Pimpsten upplevt en tid. Trots att pandemin nu klingat av har den sociala biten av seglandet inte fullt kommit tillbaka. Delvis beror det på årstiden, många seglare har nu lagt sina båtar i vinterförvar och flugit hem. Men även människors ändrade beteenden till följd av pandemin och det dåliga vädret som tvingat oss stanna ombord mer än vi önskat, har också bidragit. Sen vi lämnade Korfu för snart en månad sedan har vi bara varit i land sex gånger (före dess vi nådde afrikansk mark). Och bara för att man kliver i land och ser andra människor betyder det ju inte att ett umgänge uppstår. En av dagarna vi lyckades ta oss i land i Syrakusa – pratade vi hastigast med våra franska vänner på den blå katamaranen. De berättade att de var på väg till Monastir i Tunisien och att de går dit varje vinter. Platsen är särskilt populär bland amerikaner, kanadensare, australiensare och nyzeeländare som enligt regelverket måste ut ur EU med jämna mellanrum. Det lät intressant och vi ville veta mer.

Fransmännen berättade att många båtägare väljer att stanna kvar i Monastir över vintern och att det finns en stor sammanhållning och gemenskap seglare emellan därav. Klimatet är dessutom bästa tänkbara. När vi sen fick veta att hamnpriset låg i nivå med vår budget, var det inte längre mycket att tveka på. Vi mejlade Monastir Marina och frågade om de hade plats för Wilma. Därefter väntade vi på svar…

 Efter stormen lämnade vi Syrakusa, utan att än fått veta huruvida vi kunde segla till Monastir eller inte. Glatt vinkade vår närmaste båtgranne ”hejdå” till oss, i den tysta gemenskap som uppstått under de stormiga dagarna. De hade (liksom vi) inte kunnat ta sig i land på flera dygn. Vi visste just inget om grannen, annat än att båten bar maltesisk flagg. Vi hade alltså inte pratat med varandra utan bara sett grannarna genom hård vind, blixtar och regn de få gånger de gått ut på däck. Känslan var dock att vi under ovädret ”suttit i samma båt” (fast då i varsin båt) och deras yviga gest till farväl sa oss därför så mycket mer än en vanlig vinkning. Det var en hjärtlig önskan om lycka på färden.

I väntan på svar från Tunisien, valde vi att segla mot Malta och det i ett seglingsben. Men som vi berättade i förra inlägget, mötte vi stormens efterdyningar i form av höga svall som tvingade oss att avbryta seglingen. Den natten ankrade vi upp intill den sicilianska byn Avola. Redan dagen därpå kunde vi fortsätta vår segling men nu med målet att nå Portopalo nere på sydspetsen av Sicilien. Framåt sena eftermiddagen gled vi in i ankarviken och till vår förvåning låg grannen från Syrakusa där. Maltesen som vinkat så glatt till oss. Nu fick vi återigen anledning att vinka till varandra.

Sen var det den där jäkla foppatoffeln…

Nu hade vi fått klart med Monastir och vi bestämde oss därför att segla till Tunisien, utan att passera Malta. Redan i ottan dagen därpå gjorde vi oss klara för de 220 sjömilen vi hade framför oss. Det sista vi gör före avfärd, är att ta en kopp te tillsammans i sittbrunnen. Medan vi sitter där förväntansfulla ser vi hur grannen tar upp sitt ankare. Vi vinkar glatt och extra glada blir vi, när de på väg ut ur viken kör så pass nära Wilma att vi kan växla några ord till varandra. Tyvärr visar det sig att vi inte ska åt samma håll, annars hade vi kunnat göra sällskap på havet. Med tekoppen i handen ska Styrman Pimpsten under samtalet ta ett kliv över sittbrunnen för att bättre höra vad båtgrannen säger. På fötterna bär Styrman sina nya foppatofflor som hon inhandlat för 2,50 euro i Kalamata. Detta för att hennes gamla foppatofflor glömts bort under sprayhooden för lång tid i extremhettan som rådde i somras. Värmen hade lyckats krympa tofflorna så de passade en åttaåring med storlek 33. De nya var härligt rymliga, men också ovana så här i början. Så i klivet över sittbrunnen lyckas Pimpsten olyckligtvis få foten under den pall som stod på däck och när hon försökte rädda sitt misstag, fick hon istället pallen med sig. Den fastnade på något vis mellan benen. Det hela slutade med att Styrman handlöst faller över sittbrunnen och hon landar rätt illa. Vi som bara häromdagen pratade om risken för fallolyckor ombord.

En förvånad båtgranne måste ha sett Styrman plötsligt försvinna ur synfältet. Kapten avslutar snabbt samtalet för att kolla hur det gick med fallet.  Allt te hade farit ut över däck men tekoppen hade Styrman hela tiden hållit i sitt grepp, likt en målvakt som vägrar släppa in bollen. Dessutom var koppen hel. Men i övrigt..aj aj, aj…

Glädjande kunde vi snart konstatera att inga ben var brutna. Men rätt öm och mörbultad.

En halvtimme därefter lämnar även vi ankarviken, med målet satt mot Monastir i Tunisien. Hur själva seglatsen gick, berättar vi om i nästa inlägg. Men något vi kan säga, är att det blir till att slicka såren i Afrika. En Kapten med värkande axel och en blåslagen Styrman. Och så den trasiga tanden som Styrman Pimpsten bet sönder på Korfu. Så det kan gå! 

Skepp o Hoj!

 Så här har vi seglat sedan vi lämnade Syrakusa…
 
 En blåsvart fot, en rejäl blodutgutelse på smalbenet, ett präktigt blåmärke på höften och ett på innanlåret inte långt från mufflan… Tre ömma fingrar från tekoppen… Men allt gick efter omständigheterna bra och vi har inte behövt söka sjukvård…
 
Over and Out

 

 

 

 

 

 

 

2 reaktioner på ”Slicka såren i Afrika

  1. Men snälla hjärtat ❤️❤️❤️ …. som det kan bli 🤭🤭🤭😨…. själv ligger jag just nu mörbultad
    med stick och knivsår🙃🤪 …. Jag får några morfin mm så jag ska nog kunna sova hyffsat inatt 🧐
    En nerv som har legat tokigt till har släppts fri och verkar värka hur mycket som helst just nu 😂
    Hoppas ni mår bra och slickar era sår tillsammans 🥰
    Mikael ligger på ett hotellrum något kvarter upp på gatan och har tråkigt 🤨☺️
    Och jag ligger här med TV på rummet och längtar efter honom ❤️ Men NU ör det gjort 😘🤗🤸🏻‍♂️🤸🏻‍♂️🤸🏻‍♂️

    Gilla

    • Men oj, er situation är tusen gånger värre än vår. För min Kapten är mig nära och jag har inte i närheten så ont som du har, vill jag tro. Krya nu och slicka era sår. Hoppas du snart är på benen så Mikael kan checka ut från hotellet och hämta hem sin sköna fru! Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s