Det har varit lite tyst på bloggen under veckan och anledningen är att vi varit ute på havet och seglat. Inte med Wilma utan som besättning på vår norska väns båt. Det hela blev lite hastigt bestämt och åter tillbaka i Monastir kan vi konstatera att allt klaffat perfekt. Sånär som på en huvudvärkstablett…

Sedan en månad tillbaka har vi väntat in vår vän Öivind (och hans hund) som seglar S/Y Vaare, hit till Monastir. Två ting har stoppat överfarten. Dels vädret, för det har minsann blåst så hatten flugit av ute på havet med höga svall som följd. Men även faktumet att båten haft dieselbekymmer, som i slutänden visade sig vara av ett krångligare slag. Vid ett tillfälle blev det motorstopp ute på havet och trots Kaptens försök att vara behjälplig över telefon, gick motorn inte att starta. Det hela slutade med att S/Y Vaare bogserades tillbaka till Syrakusa. Sedan dess har en italiensk mekaniker slitit hårt med att rengöra hela motorn där dieseln tar sig fram, för den var full av dieselbakterier. Trots idogt rengörande visade sig motorns filter fyllas på nytt med smuts och bakterier – och i takt med att åtgärderna inte riktigt gav det trygga resultatet vi hoppats på, sjönk vännens förtroende för motorns bränslesystem. Till slut kunde den italienska mekanikern tillfredsställt meddela att Vaare var körklar. Till saken hör att båten haft problem med bränslesystemet till och från ända sedan Helgoland och med det i vetskap, så hjälpte det föga med lovord. I vart fall inte då första seglatsen efter incidenten handlade om att segla till Afrika. Att då inte kunna vara nåbar en stor del av sträckan, utifall motorn krånglade – gav ingen trygg känsla. Det blir lite som när man trillat av hästen, man måste upp på hästryggen igen och framför allt behöver båten bevisa att den är att lita på.

När Kapten Betong (som hela tiden haft kontakt med Öivind) såg ett fint seglingsfönster komma, erbjöd vi oss att flyga över till Syrakusa för att mönstra på S/Y Vaare. Genom att segla med, skulle vi för det första utgöra en större besättning. Därtill, skulle något tekniskt krångla längs med resan, fanns nu möjligheten för Kapten att helt viga sin tid åt att mecka. Vi kunde nästan höra hur vår väns axlar sjönk samtidigt som det undslapp honom ett tacksamt ”ja” som svar på vår fråga.

Nu blev det bråda tider, vi behövde boka biljetter. Och nu snackar vi om biljetter i pluralis. Trots att avståndet mellan Monastir och Syrakusa inte är så stort på kartan, så visade det sig vara betydligt krångligare att flyga. I vart fall denna söndag, då vi behövde ta oss dit. Utan direktflyg till vårt förfogande så fick vi boka följande rutt:

Monastir (Tunisien) – Lyon (Frankrike) – Malta – och Catania (Italien)…sen en timmes bussfärd till Syrkusa.

Fyra länder på en och samma dag! Snabbt fick vi till ett PCR-test så vi inte riskerade bli stoppade längs med vägen på grund av pandemin. En andra säkerhetsåtgärd var att bara flyga med handbagage, för med oss hade vi tjocka seglingsoveraller, säkerhetsselar, pannlampor, underställ, bärbara VHF samt våra intygsböcker för nautisk kompetens. Saker vi behövde för seglatsen. När allt var packat fick knappt Styrman Pimpsten plats för några trosor…

Flygresorna och alla byten klaffade perfekt. I Lyon åt vi ”pain aux raisins” som vi saknat sen vi seglade på Frankrike. Bakverket påminner om croissant men den är formad som en rulle och fylld med saftiga russin. En lunch och sen tog ett nytt flygbolag oss till Malta. I Malta hade vi ett uppehåll långt nog för att hinna med en middag, innan vi hoppade på det sista planet.

Det var betänkligt mörkt när vi klev ut i den italienska luften i Catania. Turligt nog gick en sista buss till Syrakusa och efter en timme på vägarna, längs med den sicilianska ostkusten kunde vi till slut kliva av och promenera bort till hamnen där Öivind väntade. När vi klev ombord var klockan i det närmaste tolv på natten och vi hade varit på resande fot hela dagen. Det blev ett kärt återseende men snart gick vi alla och la oss, för redan nästa dag skulle vi kasta loss.

Efter lite förberedelser dagen därpå gav vi oss iväg. Framför oss väntade 250 nautiska mil och för vår del (Styrman o Kapten) kändes det skoj att få en bonus-segling så här i slutet på året. Solen sken och havet glittrade på ytan, trots den bistra månaden december. Det blåste inte nämnvärt så vi fick gå för motor, men å andra sidan ville vi ju testa motorn efter alla dieselbekymmer. När solen började gå ner (den går ner rätt tidigt här också) närmade vi oss sydost-spetsen av Sicilien. Men då vi seglat samma sträcka ett par månader tidigare, var det enkelt att hitta in till ankarviken trots mörkret. Vi lagade lax till middag och la upp planerna inför nästa etapp.

Meningen var att vi dagen därpå (dag 2) skulle släppa Italien och segla direkt till Monastir. Men det strömbälte som löper från Gibraltar var för dagen stark och svallen gjorde att vi hade svårt att hålla kurs. Trots att vi motorseglade, trycktes vi obönhörligen mot Malta och farten var stundom nästintill obefintlig. Det blåste friskt mellan 12-14 m/s (approx 28 knots och wind) och den kom från nordväst. Efter en lång dag kunde vi konstatera att vi knappt kommit någon vart så vi tog beslutet att lägga om kursen och gå till den italienska byn Pozzallo, för lite nattvila och bunkring av diesel (bäst att vara proppfulla på diesel om seglatsen skulle dra ut på tiden).

I Pozzallo blev vi väl mottagna efter att ha ringt upp hamnen ute från sjöss. Visst kunde de ordna med diesel och strax efter att vi lagt till vid tankbryggan, kom en liten italienare och fyllde på. Styrman som hade en stark längtan efter en god italiensk pizza (hon hade känt dofter av oregano och pizzabak sedan vi landat i Catania) frågade mannen, om det fanns en pizzeria i närheten. Han skakade på huvudet och menade att vi var tvungna att promenera minst en kilometer. I och för sig ingen lång sträcka men då vi samtidigt fick veta att vi inte kunde ligga kvar vid bryggan över natten, så var det ju ingen idé. I mörkret letade vi oss ut från hamnen och vi droppade ankaret i viken utanför. Ombord serverades något annat än pizza och Styrman deklarerade lite ironiskt att ”hon nog inte var så sugen på pizza trots allt”. Vilket var en stor lögn. Men det blev dock andra goda delikatesser för hon hittade såväl italienska korvar som ostar i kylskåpet på S/Y Vaare. Lite avmätt konstaterade vi att vi till faktum inte hunnit särskilt långt alls. Nästa dag behövde vi verkligen få lite bättre förutsättningar och för att vara på den säkra sidan, letade vi upp en tabell på internet som visar hur strömmarna tar sig fram och med vilken styrka. Till vår glädje skulle strömbältet vara mindre och svagare kommande dag och vindarna lovade fina 8 m/s. Hade vi tur skulle vi inte bara få solsken, utan även lite fin segling.

Resten av seglatsen gick finfint och vi skulle vilja sammanfatta den som följande;

Jämna vindar. Mycket sol. Besök av delfiner. Motorsegling och segling utan motor. God mat och kaffe och kaka. Bananer. Korta dagar men i gengäld en vacker fullmåne. Två nätter till sjöss (två på ankare). Sömn, mer för vissa och mindre för andra (Styrman sover inte lika gott under färd som herrarna). Möjligtvis var det enda nederlaget att Kapten fick huvudvärk under sista dygnet. Sannolikt av all sol och vind i kombination med lite för lite vätska. När värken inte ville släppa gick han och tog en huvudvärkstablett men snart klagade han på att det inte hjälpte. Kapten stod ändå ut rätt länge men efter fem timmar valde han att försöka med ännu en tablett. När Kapten knäppte ur tabletten ur dess karta, hann Styrman uppfatta bokstaven ”Z” på baksidan. Hon insåg att Kapten höll på att begå ett misstag och snabbt slet hon åt sig tabletten och kartan. Så sa hon;

”Inte underligt att inte huvudvärken släpper för det här är min medicin mot herpes”

Förvånat insåg Kapten att det var samma medicin, Zovirak mot herpes, som han tagit fem timmar tidigare. Styrman tog sin tablettkarta och försvann ner i hytten och snart kom hon upp med två paracetamol, som gjorde susen. Vi skrattade gott åt misstaget och resten av resan gick utan några missöden.

Knappa 50 timmar efter vi lämnat sista ankarviken, angjorde vi i Monastir där vänner och hamnpersonal tog emot oss. Mission completed och så snart vi fått ett negativt svar på PCR, fick vi kliva i land och gå ombord på Wilma. Alla nöjda och glada.

Skepp o Hoj

Over and Out