Vi vinkar av vårt backslag. Nu ska den ut på eget äventyr utan oss…

 

Now we have been waving goodbye to our gearbox, it will go home to Sweden. A nice driver came and picked it up. And while we wait, we had a barbecue in the evening together with our boat neighbors…

Bye bye gearbox. Från det att vi hade ett kundnummer upplagt på DSV så tog det mindre än ett dygn så dundrade det in en stor lastbil och hämtade vår lilla kvartspall. En trevlig chaufför slängde upp pallen på bilen och så fylldes det i några papper. Sen drog han iväg. Det kändes lite märkligt att släppa iväg vårt backslag, nu om inte förr så är vi fast på land. MEN! Så smidigt det gick ändå.

Nu när vi har ett kundnummer hos DSV, så kan vi skicka fritt (ja vi måste betala förstås) inom hela Europa. Och vi tror vi kommer att ha god användning av detta.  För vi har märkt att många gånger så är det lättare att beställa saker från Sverige, än att leta upp dem här. Vi har ju dessutom alla kontakter kvar i Sverige som vi nyttjade friskt under åren då vi renoverade Sunshine. Och vi kan våra leverantörers sortiment. Vi tror det kommer förenkla vårt långseglarliv när vi stöter på tekniska bekymmer.

Men är det inte dyrt att skicka då? Nä vi tycker inte det. En kvartpall på 50 kilo kostade oss totalt inklusive moms och miljöavgift 874 kronor. Från Portugal till Sverige. Är inte det otroligt billigt när man tänker efter?

Fast det är klart, vi kan ju inte skicka paket var och varannan vecka. Då blir det dyrt. Men det kan ju tänkas bli någon gång om året i vart fall (ja vi lider fortfarande av sviterna från den dyra lunchen…iallafall själsligt, ha ha ha)

Grillfest på fredagskvällen med våra båtgrannar…enkelt men mycket trevligt.

Sen var det så att det var en tysk en fransk och en Bellman….nä nä nä…det var en tysk, en fransk, en portugis, en nyazeeländare, två danskar och så vi som ställde till med barbeque på fredagkvällen. En synnerligen trevlig och anspråklös tillställning. Vi satt i många timmar och samtalade allt medan vi åt och drack gott. Vi hann avlägga många ämnen. Dels kom vi in på hur julfirandet skiljer sig åt mellan de olika länderna. (Ha ha ha…visste ni att här i Portugal så väcker man alla barnen mitt i natten, natten mellan den 24e och 25e, för att de ska få sina julklappar. Stackars barn…de får inte sova!).

För det är så att några av oss sannolikt blir kvar här på varvet över jul. Men de som hinner sticka iväg innan kommer vi att sakna. Vi är ett gott gäng. I synnerhet kommer vi sakna våra danska vänner som nu håller på att packa ihop det sista innan det bär av…och nu bär de över en del saker till oss, som de varken ska skicka hem till Danmark eller ha med sig på resan.

Dels har vi fått en guitelele. Den kan liknas mellan en klassisk gitarr och en ukelele och den är bara en fjärdedels så stor mot en vanlig gitarr. Den har sex strängar men den stäms annorlunda, där den är trasporterad upp till A (man stämmer strängarna ADGCEA). Ja det där kanske låter som rappakalja för den som inte är sysslar med musik. Men nu kan det plinkas här ombord på Wilma. Helena spelade flitigt förr, hela uppväxten inte minst. Men sen har annat tagit vid och tid har saknats under alla yrkesarbetande år (Ni ser! Jobb stör!). Det har säkert gått 20 år sedan det spelades i någon egentlig mening så det behöver dammas av rejält innan färdigheterna är tillbaka…

En mycket trevlig gåva från våra vänner och vi tackar å det ödmjukaste. Tack goa vänner!

Nästa vecka blir det grillparty igen, men sen börjar alla avskeden rulla på i olika takt. Känns lite tomt och sorgligt på ett sätt. För vår del vet vi ju inte när vi kan komma iväg, det hänger ju på vårt backslag. Men tur att vår norske vän snart är tillbaka hos oss. Han är nog på ingång om några dagar…känns gott… Kanske bäst att hålla kaffepannan beredd!!

Skepp o Hoj!

När man tittar på den typiske långseglaren så kan man se två saker urskilja sig. Antingen är äventyraren rätt ung, inte sällan ett par-tre ungdomar mellan 20-30 som inte slagit sig till ro med barn ännu. Eller så är det pensionärer som passar på att segla när arbetsåren är över och barnen är utflugna.

Det är klart att det finns andra kategorier av seglare också. Varje gång vi möter en barnfamilj som lyckats kasta sig loss på sitt livs äventyr så blir vi så glada. Vi har haft förmånen att träffa några. Och det är fantastisk att se hur lätt barn smälter in i nya miljöer och situationer. Dessa barn sitter betydligt mindre tid vid sina datorer uppkopplade. Utan de leker ”riktiga lekar”, skojar, utforskar och lär sig en massa nytt från morgon till kväll. De vi har träffat upplever vi som mycket mogna och öppna för sin ålder, där de vågar sitta med i de vuxnas sällskap och aktivt delta i diskussioner. Så även om den förs på engelska (för de vi träffat har inte alltid engelska som modersmål). Barnen är blixtsnabba på att ta till sig nya människor.

När man kommer på besök hos en långseglarfamilj med barn så blir man inte förvånad om man blir tagen i handen av en pigg 9-åring som visar en runt i båten. Och en sådan rundvisning är bland de roligaste, de visar inte upp deras båt på samma sätt som föräldrarna gör. Utan med förkärlek så får man titta ner i familjens tvättkorg med de informativa orden –Här lägger vi smutstvätten (och så tittar vi ner på hela familjens smutsiga byk). –Men min lillebror är slarvig, han lägger inte alltid i sina kläder!

Ja barn är underbara och långseglarbarn är duktiga på att ta ansvar och på att vara delaktiga i familjens resa, även seglingen tar de sig an. De behövs för att vardagen ombord ska fungera, de har en funktion och ett syfte. Vi har aldrig mött ett långseglarbarn som tjatar.

Att det inte finns så många långseglarfamiljer med barn beror nog på två saker. För det första så krävs ett rejält kapital för att kasta sig iväg på en långsegling. Sen är många skolor rätt stränga idag på att bevilja ledighet. Vi har mött en engelsk familj som fick avbryta sin långsegling när barnen kom upp i skolåldern. Det var ”no mercy” på att få tjänstledigt för barnen. Och med tjänstledigt så menar vi inte att barnen slipper gå i skola. Tvärt om (Tex i England är de mycket restriktiva med att bevilja ledighet).

Alla långseglande barn i skolåldern, där skolan beviljat ledighet, går i skolan. Föräldrarna deltar mycket i barnens lärande, ofta är det föräldrarna som undervisar. Och så var det nog mer förr. Men idag ser vi exempel på fina distansundervisningar som finns att tillgå.

Det finns en finsk familj som långseglar med barn och de är med och arbetar fram en ny typ av undervisning. Det är ett spännande projekt. Företagen bakom denna nya innovativa modell för den finländska utbildningssektorn arbetar inom olika områden av digital utbildning.

Och detta är möjligt tack vare att Finlands regering har utarbetat en nationell strategi för lärande och kompetens, där de främjar digitalt lärande och effektiv använding av nya inlärningsmiljöer. Så nu håller finnarna på att ta fram ett nytt högteknologiskt utbildningskoncept för distansutbildning.

Vi ska veta att Finland håller fantastiskt hög utbildningsnivå, ett av de allra högsta i världen. Finländska barn presterar alltid i topp i OECD:s PISA- undersökning år efter år. (Till skillnad från Sverige där vi idag har tappat mycket och vi tillhör idag inte längre de absoluta toppnationerna avseende kunskap och utbildning).

Som den finländska långseglarfamiljen på S/Y Panacea säger;

”We want to work with our partners to experiment and develop ways to make education available for anyone, anywhere, anytime. Even in the most remote areas with no digital infrastructure or internet connections”.

Ja det ska även kunna gå att undervisa även då man saknar internetuppkoppling, vilket skulle kunna möjliggöra undervisning på många avlägsna platser I världen.

Sail For Good Education Ecosystem program är på väg att bli ett viktigt utbildningsexportprogram, som ska kunna erbjuder helhetslösningar för skolor att kunna digitalisera sin verksamhet.

(Den som vill läsa mer kan gå in på deras hemsida sailforgood.com)

Vi blir fantastiskt glada när något bejakas, istället för att allt ska förbjudas och omöjliggöras. Och idag har vi alla tekniska möjligheter att upprätthålla en god utbildning vart än du befinner dig. För vi vill gärna tro att barn som långseglar inte alls halkar efter i skolan, tvärt om så är deras utbildning mer effektiv och på vägen får de med sig en massa gratis. Kunskap om segling, geografi, språk och kulturer för att nämna några.

Vi vill se mer barn på havet!

Skepp o Hoj!

Som regel tar man (eller i vart fall vi) inte så stor notis kring en rad utrikesnyheter. De flashar förbi i den allt mer inströmmande rapporteringen om vad som sker i världen. Och alla nyheter går inte att ta in, det blir lite för mycket ibland. Därför är det rätt skönt att vara långseglare. Medan det sker katastrofer runt om i världen (som det sannolikt har gjort i alla tider) så befinner vi oss själva i vår lilla bubbla av lycka. Våra bekymmer är av lite enklare karaktär. Vart hittar vi en butik som säljer slippapper och penslar? Undrar vad mjöl heter på portugisiska, så vi köper rätt. Och hur kommer det att lösa sig med vårt backslag, och vilken grop kommer detta gräva i vår plånbok?

 Inte så att vi inte bryr oss om vår omvärld. Det gör vi. Men vi är också skyldiga oss själva att må bra. Det hjälper ju ingen om vi mår dåligt å andras vägnar (man måste inte bära världens elände på sina egna axlar).

Så vi förstår vårt privilegium att kunna leva så här, och vi känner stor tacksamhet. Och det vi förmedlar ut (inte minst genom bloggen) kan förhoppningsvis uppfattas som något positivt och glatt. Det kan vara nog så viktigt som en kontrast till allt tråkigt som händer i världen. Till allt negativt som står att läsa.

Men nu var det ju så att det var inpå vår husknut (eller borde vi kanske kalla det får båtknut…hm…avser man en pålstek då??) som det skett en nationell katastrof här. Vi tänker på de terrängbränderna som härjat (och kanske ännu pågår) och som kostat över 40 människoliv här i Portugal.

Och nu blev en sådan där förbipasserande utrikesnyhet inte alls så ointressant längre. Just för vi finns i dess närhet. Och det går inte att undvika att märka att saker sker här som är kopplat till katastrofen. Man måste inte ens läsa tidningarna för att förstå att något har hänt (vilket för övrigt vore lönlöst då vi inte förstår portugisiska). Men vi har märkt att människor har varit lite mer lågmälda och vi har sett flaggor på halv stång.

En dag så städades det febrilt här på varvet. Personalen samlade ihop gammalt bråte, eldade upp spillvirke, gjorde öppna ytor rena… Vi tänkte att de kanske hade en inspektion på gång. Eller kanske någon högt uppsatt tjänsteman väntades på besök. Eller en viktig kund, kanske Bill Gates (han har säkert en häftig båt som måste vårdas ibland). Något var på gång, det var tydligt. Vi pratade med flera båtgrannar om den plötsliga städivern som infunnit sig, för den gick stick i stäv med det annars lugna mañanatempot som råder här (de hade liksom fått eld i baken).

Och nu vet vi vad det hela handlade om. Den portugisiska inrikesministern Constança Urbano de Sousa har hårt kritiserat människorna i landet för att det ligger alldeles för mycket bråte, skräp och annat brännbart runt om på gårdar och kring husknutar. Och det ÄR ett skräpigt och ostädat land, det ligger inte sällan drivvis med skräp längs med vägkanterna, och bakom folks hus så kan det se ut som rena rama soptippar (i Sverige riskerar man vite om det ser för taskigt ut på ens tomt, och detta inte minst för brandrisken, det är inte bara av estetiska skäl).

Nu hade inrikesministern uppmanat sitt folk att gå ut och städa och röja upp, och hålla rent framför sin egen dörr (eller bakom huset, beroende på vart man nu slängt sitt skräp).

Vad som senare hade hänt, var att samma minister hade beklagat sig över hennes hårda lott. Hon hade minsann arbetat så otroligt hårt sedan hon fick posten som inrikesminister. Så till den grad att hon inte kunnat ta någon semester i somras.

Men då såg Portugiserna RÖTT. De tyckte uttalet var högst egoistiskt och osmakligt när många landsmän fått sätta livet till i eldsvådorna. Så hon blev samma dag avsatt. Fast i massmedia framstår det som att hon avsagt sig sitt uppdrag självmant, där hon skriver i sitt avskedsbrev att de ”politiska och personliga förutsättningarna saknas” för att kunna fortsätta. Mycket diplomatiskt.

Hade vi inte funnits på plats så hade vi aldrig fått veta så mycket bakgrund till en kort notis som kablats ut i svenska tidningar. Och vi hade aldrig med egna ögon kunnat vittna om hur katastrofen påverkat folks beteende. Helt plötsligt så blir de annars så tråkiga utrikesnyheterna intressanta.

Och kanske är det så, att saker måste finnas i vår närhet, för att vi ska kunna ta till oss dem. Och beröras.

(Ja detta inlägg kanske inte blev så muntert ändå. Men kanske intressant iallafall. Och vi har fått knäcka extra som utrikeskorrar…släng dig i väggen Porseryd)

Skepp o Hoj

You can find the text in English further down the page..

Sedan vi återvände från Sverige så har dagarna börjat flyta in i varandra. Och vi lever ett vardagsliv mitt i äventyret. För så blir det, för vid sidan om alla nya platser man reser till och utforskar så finns ju disk, tvätt och matlagning kvar på agendan. Man har rutiner precis som hemma, med den största skillnaden att man inte behöver löneslava. Aldrig ställa klockan och aldrig titta på klockan ( men den finns, men den är dock mest till för att kolla så man inte missar fikapauserna. Igår använde vi den för att inte missa klockslaget 16.00 då vi bjöds på en fantastiskt god fika hos danska vännerna).

Och nu när vi ligger lite mer stationära här så inkluderas båtgrannar i vårt vardagsliv. Det finns ett par svenskbåtar här, men ingen av dessa ägarna finns på plats. Däremot så har vi vår bästa vän Norrmannen här (men han är hemma i Norge och pussar på familjen just nu). Och vi har de danska vännerna på båten Fair (de som bjöd på gofika). Och sen finns det lite tyskar och engelsmän, någon fransman och en Nya Zeeländare och en Australiensare. Man blir fort ”en familj” och det är stört omöjligt att gå över varvsplan utan att springa på någon att snacka med. Men det har vi ju tid med, sålänge ens mål inte var att gå och skita. ( ja, även vi kan ha skitstressigt emellanåt).

Nu är vår båt färdigslipad och färdigblästrad. Det sista gjordes igår morse, och tog åtta minuter ungefär. Underbart, nu kan även vi börja arbeta och inte bara stå och titta på.

Dock har vi gått på en nit här. En turistnit skulle vi kunna kalla det. Här har vi skrivit och skrutit om hur billigt det är med mat och dryck…hur vi handlar vin för 1 euro, att baguetterna kostar 3 kronor, kaffet på stan 6 kronor…att vi varit ute och ätit ibland för en tredjedel mot vad det kostar i Sverige.

Men så tedde det sig inte bättre än att när vi gjorde ärenden till järnaffären (den finns på cykelavstånd och högst upp i backen här i Amora) så tänkte vi slå till på en lunch på stan. Vi har ju ingen kyl och frys ombord så länge vi ligger uppe på land, då dessa är vattenkylda (finns inget vatten utanför skrovet). Men vi tycker det fungerar bra ändå. Och därför så har vi släppt lite på penninglädret vad det gäller matkostnaderna. Vi har mataffären nära så vi kan handla dag för dag vad vi behöver. Men däremellan kunna lyxa oss med en lunch eller en fika på stan. Och nu innan vi ska börja epoxyspackla Wilma och måla och få långa arbetsdagar så tänkte vi slå till med en billig lunch på stan.

Så efter vårt besök på järnaffären så cyklade vi till E.Leclerc Supermercado, dvs Amoras största mataffär. I anslutning till denna finns en restaurang som serverar typ dagens för just ingen peng, mellan 30-50 kronor beroende på vad du väljer. När vi kom dit så viftade vår servitris nekande med sitt pekfinger. Hon lät sitt finger gå från sida till sida som en bättre metronom (ni vet det där instrumentet som hjälper musiker att hålla takten). Vi känner vid det här laget till varandra. Men hon pratar ingen engelska, men hennes portugisiska är det inget fel på (hon rabblar snabbt, det är svårt att hänga med). Men av hennes finger att döma så blev det ingen mat till oss, fast vi hörde hur det fräste från pannorna bakom disken. Men så förstod vi att hon nämnde något klockslag…vilket då betydde att de började servera lunch först klockan 12.

Vi orkade inte vänta så länge (hua, hela 20 minuter). Eller snarare, vi visste ju att det fanns fler ställen att välja på. Så vi cyklade vidare i riktning mot varvet. Vi såg en liten restaurang på vägen och vi tvärnitade cyklarna så dammet yrde. Restaurangen låg på en liten sidogata. Och när vi ställt cyklarna och skulle gå in, så kom en bastant donna ut från en byggnad mitt emot, såg i det närmaste ut som ett skjul.

-Hungriga? Frågade hon (på portugisiska)

-Sim, svarade vi (betyder ja på portugisiska)

Då bokstavligen sög hon tag i oss, hon ville att vi skulle gå till hennes place och inte konkurrentens. Så vi följde hennes uppmanande gester och blev hänvisade in vid ett litet bord inne i en mörk lokal. Ett par ensamma bord ekade där, och den enda förutom vi som satt där var en gammal man med Parkinson. Han skakade och drack rödvin. Uppe på en byrå stod en gammal tjock-tv och surrade. Den visade nyheter, mest om eldsvådorna som härjar här. Och utanför den enkla plåtdörren som stod öppen, så fanns en kolgrill. Grillen var inte mer avancerad än vad någon skulle haft i sin trädgård hemma, ett hemmabygge typ. Och på gallret låg två kycklingar och fräste. Det doftade gudomligt.

 Så här ser restaurangen ut utifrån sett…lätt att missa va? Men du kan vara lugn, Big Mama arbetar även som inkastare…

 Restaurangspisen var av enklare modell…dagens rätt visade sig vara kyckling!

Vår bastanta dam/husmor/Big Mama frågade om vi ville ha vin. Nej nej nej…vatten förklarade vi. I övrigt undrade hon inget annat. Inte om vad vi ville äta, vi blev inte visade någon meny. Men fram dukades det upp oliver, bröd, sallad och vatten. Och strax därpå så kom två halva kycklingar, rykande varma från grillen till vårt bord. Och så lite pommesfrites (vilket totalt verkar ha tagit över hela världen snart, denna ständiga pommes till allt). Men potatisen var iallafall perfekt friterad, rykande varm och krispig.

Vi åt för glatta livet. Kycklingen var gudomligt god, den smakade verkligen kolgrillad och den var mör och saftig.

Efter vår eminenta lunch så blev vi frågade om vi önskade kaffe. Nej tack, men kunde vi få betala? (vi behövde ju ta oss tillbaka till varvet, där arbete väntade). Ja och då försvinner hon in bakom den lilla disken och ut kommer hon med en handskriven lapp. Och på den står det 24,80 Euro.

Vi började skratta och så håvade vi fram 25 euro och gav henne.

Ja priset blev i stil med en svensk affärslunch hemma i Sverige. Vi kom överens om att summan, den sätter vi upp på upplevelsekontot och inte matkontot. För den slog hål på matbudgeten för veckan. Och vi misstänker starkt att vi fick betala ett annat pris än den inhemska befolkningen, ett rent turistpris. (Som referens så åt vi på en restaurang 50 meter bort kvällen innan vi flög till Sverige, och då åt vi förrätt, varmrätt, efterätt, kaffe och en flaska vin för typ 30 euro).

Så nästa gång vi råkar ut för liknande situation så ska vi sinna oss lite innan och fråga om vad det kostar, innan vi sätter oss på en ranglig stol och blir serverade.

Nu till det positiva dock. Maten smakade i sin enkelhet fantastiskt. Och vi är rätt övertygade om att kycklingen vi åt inte kom från någon hönsfabrik, utan det skulle inte förvåna oss om hönsen hade plockats samma morgon från baksidan av huset. Att de levt lyckliga och gått och sprätt runt på bakgården tills någon nackat dem och slängt dem på grillen. Så bättre käk går nog inte att finna (vi åt bara lite av pommesen så måltiden blev ju rätt nyttig också). Miljön i lokalen var den enklaste tänkbara, inte stampat jordgolv, men i vart fall på nästa nivå bättre… Men sen, hela situationen att mer eller mindre bli beordrad ner på en stol och omhändertagen av ”Big Mama” utan en fråga om vad vi önskade äta, var rätt underhållande. Så ja, lunchen hamnade på nöjeskontot. En sak står dock klar…vi äter inte där fler gånger. Gah, tala om lättlurade!!!

Skepp o Hoj!

In english;

After returning from Sweden, the days have begun to flow into each other. And we live a daily life with dish, laundry and cooking on the agenda. Even if we are in the middle of an adventure, we have routines just like you at home, with the biggest difference that we do not need to go to work. We never have to put the alarm clock on and we never have to keep an eye on the watch (but we have one, just to make sure we don´t miss the coffee-times, like yesterday when we were invited for a cup of coffee with our good Danish friends at 4 pm)

Other boaters are included in our daily life too. There are a couple of Swedish boats here, but none of these owners are in place. But we have our very good friend “Norrmannen” (the norwegian friend, but he is in Norway for the moment to kiss his family for a while). And we have the good Danish friends on the boat Fair here (those who offered “gofika”, that’s a swedish word for having coffee). And then there are some nice German and English, a Frenchman and a New Zealander and an Australianman. So now it is impossible to cross the shipyard without jumping into someone, and when you do, you stop for a small chat. Very nice and of course we have the time for that (as long as you were not going to the toilet to do the big job. You see, this life could be stressful here too)

Now our boat is finally blasted. Wonderful, now we can start working with painting etc.

However, we have experienced a bad thing.  A tourist trap we could call it. We have been talking about how cheap it is to buy food and drinks here, that we just have to pay 1 euro for a bottle of wine in supermarkets, the baguettes cost 0,30 euro, and you get a coffee for 0,60 euro in a small café.

So with the boat blasted, we road on the bikes to the store selling tools and stuff. And we thought we could have a lunch in town after. (We have no fridge or freezer on board as long as we are on land as they are water-cooled, there is no water outside the hull). It works fine but therefore we go to a restaurant a little more often than usual. And now, before we start the epoxy-work on Wilma when we will have long working days, we thought we would have a cheap lunch in town.

So afterwards we rode to E.Leclerc Supermercado, Amora’s largest supermarket. In addition to the supermarket, there is a restaurant that serves lunch for just 3-5 euro depending on your choice. When we got there, our waitress was nodding with her index finger. She let her finger go from side to side like a better metronome (you know that instrument that helps musicians keep the beat). We have met her before, and she recognizes us by now. She does not speak any English, just Portuguese. But from her finger to judge, there was no food for us, even though we heard from the boilers behind the counter. But then we understood that she mentioned a time … which meant that they started serving lunch at 12 o’clock.

We could not wait so long (20 minutes). Or rather, we knew there were more places to choose from. So we rode further in the direction of the boatyard. We saw a small restaurant along the way and when we stopped the bikes to walk inside, a large-scaled lady came out from another building opposite the restaurant. The building (a restaurant obviously) looked like a shed.

-Hungry? she asked (in Portuguese)

-Sim, we answered (means yes in Portuguese)

Then she took us to a small table inside the shed. Inside it was quite dark and a couple of lonely tables. An old man was sitting in the corner, he seemed to have Parkinson´s disease and he shook and drank red wine. On a chest of drawers stood an old TV (those old thick ones) and it showed news. And beyond the simple door that was open, there was a charcoal grill. The grill was no more advanced than anyone would have had in his garden (like home-built). And on the grid lay two chickens. It smelled divine.

The “Big Mama” asked if we wanted some wine. No no no … water we explained. And that was the only question, she did not wonder anything else. Not what we wanted to eat, we were not shown any menu. And after a few minutes she came with olives, bread, salad and water. And immediately after that, two half chickens came directly from the grill to our table.

We enjoyed the food. The chicken was divinely good, it tasted really charcoal grilled and it was tender and juicy.

After we were asked if we wanted coffee. No thanks, but could we pay? (we needed to get back to the shipyard where work was waiting). She disappears behind the small counter and she came back with a handwritten note. And on it she had written 24.80 Euro

.
We started laughing and we gave her 25 euros.

The price was like a Swedish business lunch at home in Sweden. So we put the sum on the experience account and not the food account because we had broke the food budget for the week. And we strongly suspect that we had to pay a different price than the locals, a tourist price. (As a reference, we ate at a restaurant 50 meters away before we flew to Sweden, and then we ate starters, main course, dessert, coffee and a bottle of wine for like 30 euros).

So next time we are in a similar situation, we’ll ask what it costs before we accept.

But the positive thing about it all was that the food tasted amazing in its simplicity. And we are quite convinced that the chicken we ate did not come from any chicken factory. It would not surprise us if the chicken had been picked the same morning from the backyard of the house. The environment in the room was the simplest imaginable. And the whole situation, to more or less being ordered down on a chair and taken cared by ”Big Mama” without a question of what we wanted to eat, were just entertaining. One thing we are sure about, however, we do not eat there more times. Talk about stupid Swedes!!!

Skepp o Hoj!

Vi var inställda på en dag med svalare väder och regn. Och nog var morgonen molnigare än annars, men vid lunch så sprack himelen upp och värmen var åter tillbaka med goa 28 grader. Av några regndroppar syntes ingenting alls.

Vi tog cyklarna till den större mataffären för att hitta en bra låda att lägga vårt backslag i, det som ska gå till Transauto i Södertälje för lagning. Och på vägen gjorde vi en fantastisk upptäckt. Vi fann åsnan, vår vän som håller oss vakna om nätterna. Där stod han bakom en hög mur intill en skola. Förvånansvärt långt bort från varvet, den kraken måste ha en rejäl pipa i stil med Birgit Nilsson så högt som han skriar. Vi som trodde ju han bodde inne på varvsområdet.

Det blev en enkel kopp kaffe ute på stan, för vi kände att vi kunde slira lite med tiden. Vår vän ”kocken” som vi kallar honom. Han är inte alls kock (tror vi) men ser ut som en sådan. Han var åter på Wilma och stod och slipade kanten mot vattenlinjen. Det var ju bara 2,5 meter kvar att slipa och då trivdes vi bättre på ett café än i dammet runt Wilma. Vi som annars är lite småpetiga med att inte sprätta pengar i tid och otid ute på stan i form av fika och restaurangbesök, kan här i Portugal göra undantag lite oftare. En kopp kaffe på stan gräver inget djupare hål i plånboken, då man får slanta upp 6 kronor för en kopp.

Med en stor låda på cykeln och fika avklarat så sladdade vi in i dammet på varvsområdet kring lunchtid. Av Kocken syntes intet, han hade bara slipat någon meter. Siesta förstås, här råder inga svenska lunchtider, en siesta kan vara i flera timmar.

Det blev en rätt chill dag. På något sätt väntade vi på att det utlovade regnet skulle komma och på Kocken, att han skulle slipa klart Wilma så vi kan få spola henne ren från allt damm.

Så på eftermiddagen så kom vår vän ”Kocken” tillbaka. Och han slipade på tills…. WHAT!!???

Jo han slipade tills han hade två decimeter kvar, vi pratar här om en yta i storlek med ett halvt A-fyra papper och bara några få minuters jobb. Och då släppte han sina verktyg och gick hem för dagen (han kanske är kock på riktigt och måste sticka iväg och laga mat…). Vi gick bort till Rafael och kollade med honom.

Nu har vi blivit lovade att slipningen ska bli färdiggjord nästkommande dag. Onekligen så ligger det en kulturskillnad i hur vi arbetar. I Sverige är vi mycket mer disciplinerade än här. På gott och ont.

Så istället fortsatte vi att vänta på regnet och ägnade dagen åt att packa backslaget och bygga en kvartspall till denna. Men inget regn kom.

 Varvshunden ”Boot” vill hjälpa till. Det är en herrelös hund som flyttat in på varvet där den gamle mannen här tar hand om honom. Hunden har blivit döpt till Boot för han biter i folks skor och byxben för att få uppmärksamhet…

Portugiserna är rätt frustrerade över uteblivet regn, för de har stora problem med bränder. Det är så torrt så torrt överallt. Och dagen innan som var så fruktansvärt varm i kombination med stark vind blev en mörk dag för landet. Många bränder härjade och människor dog. Vi såg på tv där de ideligen rapporterade om läget. Dels såg vi en filmsnutt där ett vittne filmat och där personen åkte på en av Portugals huvudleder. Det brann på båda sidor om vägen. Det hoppade gnistor på motorhuven och trots att vägen var bred och killen var skyddad av karossen så var det så varmt så killen började brinna inne i bilen. Han skrek och jobbade febrilt för att släcka elden på sin arm medan han körde så fort han mäktade med för att komma igenom infernot av eld. Han klarade sig tack och lov. Men många har dött, närmare 30 personer och antalet döda förväntas stiga.

Man kan ju tycka att det är lite klumpigt att köra bil på ett ställe där det brinner, men när det brinner mest överallt så är det svårt att komma ur det. Människor vill inte bli innebrända och försöker komma bort från löpelden. Och med den starka vinden så sprider sig elden mycket fort.

Portugals regering har nu utlyst ett nödtillstånd i samtliga regioner norr om floden Tagus (eller Tejo som den också heter, den som delar Lissabon och där vi befinner oss) ett område som utgör ungefär halva delen av den kontinentala delen av landet. Över 6000 brandmän deltar i släckningsarbetet.

Och när vi gick och la oss på kvällen, då kom regnet. Men tyvärr inte många droppar alls (knappt lönt)…och det torra klimatet ser ut att fortsätta…det känns inte som det kommer bli något regn alls att tala om. Suck!

Skepp o Hoj!

Sand virvlar upp mellan båtarna, man gör klokt i att stänga munnen när man är ute…

Tre glas vatten i värmen…

 

Idag är det varmt. Trettiofem grader i skuggan och i byssan dallrar kvicksilvret på fyrtio grader, trots att vi öppnat alla ventiler och skapat korsdrag genom båten. Det blåser friskt och vindbyarna får sanden att lyfta från backen. Stora sandvirvlar dansar över varvsplan och glömmer man bort att stänga munnen när man är ute så knastrar det snart mellan tänderna. Det ligger ett ovanligt stort lugn över båtvarvsområdet, söndag i kombination med värme gissar vi är anledningen. Från Amora FC fotbollsplan intill dundrar musik i högtalarna och vi bygger autopilot för glatta livet.

Det ska bli lite omslag i vädret, och lite svalare luft är på väg. Och i samband med detta så kan det komma åska och medföljande regnskur. Någon vi längtar efter då sanden från all blästring ger oss känslan av att bo i Sahara. Händer och ögon är snustorra, för inte tala om näsborrarna. Och portugiserna själva längtar efter regn då senaste ordentliga skur här var i April. Alla buskar och gräsmattor är knastertorra.

Men på tisdag ska solen vara tillbaka och då med mer moderata 22-24 grader.

Varvet befinner sig på den lite mer ruffiga sidan av Lissabon. Och antingen gillar man detta eller så inte. För hit verkar inga swish-swish-människor ha hittat. Swish-swish-människor är sådana där seglare som kommer i de snyggaste (läs: dyraste) seglarjackorna. Och de har lite bråttom och när de pendlar med armarna så låter det swish-swish-swish-swish om deras seglarjacka som är av modell bättre.

De båtägarna som man finner här är de som fortfarande i hög utsträckning bor kvar på sina båtar och utför sina arbeten själva, låt kalla oss budgetseglarna. Swish-swish-seglarna däremot föredrar att lämna ifrån sig sin båtnyckel till ett finare varv, allt medan de åker skidor i Alperna eller dricker vin i Provence under tiden (och får en dyr räkning på slutet).  

 Wilma färdigblästrad nu äntligen, sånär som på ”kocken” som inte har slipat klart under vattenlinjen (han kommer på måndag). Mer städat kring vår båt, bara våra cyklar och jollen står snyggt uppställda utanför.

 Ingen miljö för swish-swish-folket…

Det råder en god stämning här och vi har fått många vänner. Framför allt så umgås vi med besättningen på den danska båten Fair, som vi träffade i Povoa de Varzim. De ska sälja sin båt och istället se världen som backpackers. Ett beslut som vuxit fram då Christina (den kvinnliga parten av besättningen) har STORA problem med sjösjuka. De har provat allt, men de inser att deras dröm att segla till Nya Zeeland inte är realistisk. Hon är tuff, har seglat ändå. Men då hon varje segling blir totalt utslagen så blir Nikolaj ensam att ta hand om båten, allt medan hon kalvar i en hink nere i salongen. De har provat all slags medicin och alla slags kurer, men inget hjälper. I Skandinaviska vatten fungerar det att segla för dem, men inte några havsseglingar då svallen rullar oavbrutet här. Att då gå över Atlanten i dryga 20 dygn är att tigga om bekymmer.

Vi har varit ombord på deras segelbåt Fair, och den är fantastiskt fin. Båten ligger i en mycket human prisklass och den är långfärdsutrustad och klar att fortsätta segla med. Den som köper deras båt slipper ”transportseglingen” som Engelska Kanalen i stort sätt är. Utan man är precis runt hörnet av Algarve. I vägskälet mellan Karibien och Medelhavet. Vi hade absolut kunna köpa deras båt om vi stod utan en och sökte en långfärdsutrustad båt. Inte för stor, perfekt för två. Kolla gärna in deras hemsida; http://sagitta35-fair.blogspot.se/p/fair-slges.html  (lyckades inte direktlänka, så ni får klistra in den själva)

Intressant varvsmiljö för skitgrisen…

(fast vi borstar våra tänder iallafall)

Skepp o Hoj

Further down the page you will find the text in English…

Var finns åsnan? Varje natt vaknar vi av en åsnas skriande. Den låter heehaw – heehaw – heehaw och kan hålla på i timmar. Men här på varvet finns ju bara båtar och åsnan låter oroväckande nära. Kan någon båtägare möjligen segla runt med en åsna, vi har ju sett hundar. En skeppsåsna (!)…tja…kanske inte fel.

Vi har iallafall tänkt gå på lite åsnejakt någon dag, för frågan gäckar oss. Var finns åsnan???

Efter en natt med ett heehaw-heehaw-heehaw som hållit oss vakna några timmar så drog vår alldeles egna kock igång med sliparbete tidigt på morgonen så vi vaknade abrupt. Ja tidigt kanske ni tycker var att ta i, för klockan var 08:30. För oss var det tidigt (jävla lyckostar). Och kock…nej han är kanske ingen kock. Men han ser ut som en kock, han borde vara en kock (han har en kockskarf runt halsen). En matglad lite smårund kille utan valkar i händerna, antingen född själv i innersta afrika eller av föräldrar därifrån. Och även om vi hyser förkärlek att benämna folk utifrån deras utseende och andra egenskaper, så är det där med valklösa händer faktiskt sant. Vi har hälsat på varandra, vi tog hans hand. Ingen grovarbetare iallafall, snarare kock, för handen var mjuk som en barnastjärt.

Vår kock är trevlig och han gör ett mycket noggrant jobb. Hans uppgift är att slipa vattenlinjen noggrant och fint (så blästerkillen kan ta vid senare). Så med vinkelslip står han och slipar ner gammal färg med en imponerande precision. Och med en imponerande ineffektivitet. För vi fattar inte grejen att komma och väcka oss på morgonen (hela båten blir som en resonanslåda) och att dra igång vinkelslipen om han skulle sluta redan efter tre minuter (jo det var inte längre, möjligtvis fem minuter). För att sedan försvinna och komma tillbaka först på eftermiddagen (hittills den längsta siestan vi upplevt så här långt). Vi skrattade gott åt det hela, det är ingen fara alls men visst blir man full i skratt. Vi fattar inte.

Kocken kom tillbaka på eftermiddagen och fortsatte. Men slutade rätt tidigt igen, innan båten var klar. Och vi börjar nu ana att varvets tidsplan inte håller (den har egentligen redan spruckit). Wilma skulle ha varit färdigblästrad när vi kom tillbaka från Sverige. Så arbetet är nästan en vecka försenad redan nu. Och idag lördag kommer blästerkillen och ska blästra resten (för han kan tydligen inte mitt i veckorna). På måndag har vi kommit överens med varvet att vi ska kunna börja måla. Och då måste båten vara färdigblästrad och tvättad.

Hur det hela slutar har vi ingen aning om, för kocken drog innan jobbet var klart (han kanske behövde hem och laga mat) och det var ju fredag eftermiddag och möjligen stämplade han ut för helgen. Och kommer kocken mot förmodan i helgen så kan de ju knappast stå två personer och arbeta på Wilma om den ena ägnar sig åt blästring (om man nu inte älskar att stå i en sandstorm). Vi följer med spänning hur detta kommer lösa sig. Dock vill vi nog att det inte ska sliras så mycket mer, för Rafael kom igår och ville ha betalt för blästringen innan jobbet var färdiggjort (vi får inte blästra själva annars hade vi givetvis gjort det och varit klara på två dagar).

Nu tar vi dagarna med ro oavsett. Så det hela löser sig nog (fast vi kommer att trycka på Rafael om blästringen inte är klar tills på måndag). Men detta är inte ett högeffektivt Skandinavien. Det här är mañana-Portugal.

Medan vi stått i veckan och väntat på att Wilma ska bli klar för att målas, så har vi ägnat oss åt att bygga en autopilot. Jo vi har en, men den är lite undermålig i tung sjö. Det hela ser lovande ut. Men mer om detta skriver vi i ett annat inlägg. För nu har åsnejäveln tystnat och vi kan åter somna om en stund innan blästermannen kommer och drar igång med en sandstorm på Wilma. Häpp!

Skepp o Hoj!

In English;

Where is the donkey? Every night we wake up by a donkey’s screaming. It sounds heehaw-heehaw-heehaw and can last for hours. But here on the boatyard there are only boats and the donkey sounds alarming close. Can any boat owner possibly sail around with his donkey, we have seen dogs. But a donkey?

We have at least thought about going for a walk any day, to look for the donkey. Because we want an answer. Where is the donkey ???

After one night with a heehaw-heehaw-heehaw who kept us awake for a few hours, our very own “chef” started working early in the morning, so we woke up abruptly. Not SO early, you might think, the time was 8:30 am. But for us it was early (damn lucky ones). And ”chef” … no, maybe he’s not a chef. But he looks like a chef, he should be a chef (he has a chef’s scarf around his neck). A podgy little man without calluses in his hands, either born in the inner part of Africa or by parents from there. And even if we like to rename people according to their appearance and other qualities, the fact about his hands is actually true. We have shaken hands. And his hands were soft like a child’s skin. No shipyard worker at all, rather a chef (or an office-worker). But he seems to like food! A chef.

Our “chef” is nice and he does a very careful job. His task is to grind the waterline carefully and fine (so the sandblaster-man can take on later). The “chef” worked with an impressive precision. And he was impressive inefficient too. Because when he started to work he finished after three minutes and disappeared. And didn´t show up until afternoon, the longest siesta we have experienced so far.  So we don´t get the thing with coming to wake us up in the morning if he was going to disappear three minutes later. We laughed at all, what else could we do?!

In the afternoon the “chef” continued. But stopped early for the day, before he was ready with the waterline. And we now start to realize that the schedule will probably fail (it already has). Wilma would have been ready when we came back from Sweden. So the work is almost a week late already. And today (Saturday) comes the blaster-man and he will blow the rest (because he apparently cannot be here in the middle of the weeks). And on Monday we have agreed with the boatyard that we can start painting. So by then, the boat must be fully blown and washed.

So for now, we don´t know if our “chef” is coming back to do his part of the job during the weekend. And if he does they can hardly stand two people and work at Wilma at the same time, if one of them is sandblasting (if you don´t love standing in a sandstorm)

We do not worry, there will be a solution. But this is not a highly efficient Scandinavia. This is Mañana-Portugal.

So while we are waiting for Wilma to get ready for painting, we have worked with building an autopilot. We already have one, but it´s a bit substandard for our heavy boat. But more about that in another post. Because now the donkey-boy has stopped screaming, so we can fall asleep again for a while until next ”wake-up” comes. The blaster-man.

Skepp o Hoj!

Backslaget går för tillfället under arbetsnamnet Bakslaget. Vi har ju sedan några hundra sjömil erfarit lite konstigt beteende från motorn. Ett ojämt varvtal när vi gått i höga svall och med tiden även ett klånkande ljud när vi har lagt i fram och back. Därför var det skönt att komma upp på varv och ha möjlighet att montera bort backslaget. Kapten har varit rätt övertygad om att det är backslaget som är orsaken och inte själva motorn, efter lite felsökning. Att backslaget på något sätt slirar och inte ger oss den pigga och glada Wilma som vi annars varit vana vid. Hon har verkat trött och sliten helt enkelt. (För den oinvigde så kan vi berätta att backslag är detsamma som växellåda fast på båtspråk).

Medan vi var hemma i Sverige så plockade vår portugisiska mekaniker Carlos (som inte pratar engelska) isär backslaget. Han konstaterade att det hade gått in vatten i backslaget och det är inte bra. Därför behövde vi en rad reservdelar om vi skulle laga densamma. Vi for till Transauto i Södertälje och fick ett fint möte med dem, där vi beställde de reservdelar som Carlos meddelat oss.

En del reservdelar fanns på hyllan och resten skulle skickas direkt till varvet.

Allt lugnt så långt.

Carlos är en skicklig mekaniker med ett sånt brett leende att man kan köra in en långtradare genom gapet. Men vi vet samtidigt att här i Portugal så är det mycket mañana över lag. Och Kapten hade inte sett sitt backslag isärplockat själv, utan vi hade ju bara gått på Carlos ord. Nu bestämdes det att vi skulle titta på backslaget tillsammans för att vi skulle kunna göra en bedömning om det är värt att reparera. Backslaget har ju kanske en 35 år på nacken och då ska man ju veta med sig att det är gamla saker vi pratar om.

Till vår tolkhjälp hade vi Rafael som är manager för varvet. Och till en början när vi tittade på backslaget så såg det inte alls så illa ut, järnet var inte alls så påverkat av vattnet. Men visst, en hel del delar inne i själva backslagshuset hade fått stryk.

 Wilmas backslag ligger i backar i Carlos bil…

Lite överraskande var att det visade sig att en skimsbricka i lådan helt saknades, alltså…den var aldrig där (!) utan vi har seglat runt med ett ickekorrekt backslag. Ja den har ju hållt länge må vi tillstå. Men om det är en miss eller att någon fulat den gången backslaget köptes in till Wilma (före vår tid som ägare till henne) har vi ingen aning om. Och då en skimsbricka fattats så har skivorna därför kunna vobbla inne i huset. Och med tiden så har skivorna bångnat…

Så med andra ord så var det två fel på backslaget. Dels missad skimsbricka med trasiga lameller som följd. Och dels vatten som gått in genom oljekylaren och detta har påverkat kullagrena.

Hmm…

Och fram till nu var vi inställda på att Carlos med långtradareleendet skulle få göra jobbet. MEN. Då började Carlos prata om andra reservdelar än de som han har lämnat uppgift på. Och de olika delarna i backslaget kan variera kraftigt i pris beroende på vad man behöver, allt mellan 20 kronor till 20.000 kronor. Så det gäller att det är ”rätt” reservdelar som vi behöver. För det finns ju en smärtgräns för när det blir lönsammare att köpa ett helt nytt (där man får garanti) istället för att envisas med att laga gammalt skrot (ja eller i vart fall mycket väl begagnat).

Hmm…

Till saken hör att vi tidigare (när vi var i Sverige) hade meddelat Carlos att reservdelarna skulle dra iväg i pris för mycket så vi var inte intresserade av att reparera. Då lämnade han en ny lista med förklaringen ”jag behöver inte allt, jag kan putsa så tar jag bara det som är nödvändigt”. Ja och då skulle vårt pris landa på försvarsbar summa. Men nu hävdade han bestämt där vi stod fyra personer att han absolut måste ha alla reservdelar från den första listan, där bland annat 20.000 kronorsprylen fanns med. För annars kunde han inte garantera att han skulle få ihop backslaget och att det skulle kunna fungera någon längre tid (annat än ut ur hamn och runt hörnet på Algarve eller nåt). Vi tyckte saken var oproffsig. Vi misstänker att han väldigt gärna ville ha jobbet och därför drog han till med en lista med det mest nödvändiga. För att senare svänga om när han väl hade oss på kroken.

Och när vi ville veta vilken av de olika olika skimsbrickorna han behövde (där en del är svinadyra) så hävdade han att han behövde alla för att prova sig fram. Vi kontrade med att det måste han kunna mäta upp, så vi inte köper sex stycken olika och får kasta fem av dem. Nej, det kunde han inte (fast det kan man och så gör man normalt. Vilket även står i manualen för backslaget hur detta går till och vi har gett honom denna manual). Nu började vi tvivla på vår Carlos…

Hmm…

Och till detta så kan Carlos inte lämna någon garanti oavsett (annat än att backslaget fungerar när vi lämnar varvet) och han har heller ingen provbänk i sin verkstad där han kan provköra backslaget.

Vi snyggade av mötet med att säga att vi måste kolla upp lite priser och att vi meddelar Carlos senare om vi tycker det är värt att han lagar eller om vi löser det på annat sätt. Långtradarleendet var väl inte lika brett längre och inte kvittrade vi som några undulater heller. Vi fick ett bakslag gällande vårt backslag.

När vi klättrat in på Wilma så ringde vi till Transauto och pratade med Lasse på försäljningen ( för kännedom så rabblar han artikelnummer utantill på delarna till vårt backslag snabbare än personnumren på sina egna barn, fast de inte längre arbetar med vår typ sedan många år tillbaka). Därefter ringde vi Petter på reservdelar och bad honom hålla på delarna som skulle skickas ner.

För…

Nu har vi bestämt oss för hur vi gör. Med delar som helt och hållet saknas i backslaget så känns inte Carloslösningen trygg. Han sätter nog inte ihop backslag så där i parti och minut, medan Transauto inte gör något annat (de har Scanias alla lastbilar som storkund och det är mååånga lastbilar det). Och Carlos lämnade två olika listor på reservdelar varav den han nu sa sig behöva inte gör det ekonomiskt försvarsbart att reparera. Och dessutom så kan Carlos inte lämna någon garanti och kan heller inte provköra backslaget i en provbänk.

Medan.

Petter på Transauto svarar;

-Hej, så trevligt att höra av er igen! (lite trevligt snack om vädret och livet ni vet) -Hur har ni det i Portugal?! (vi berättar läget och han fortsätter) -Skicka upp backslaget så kollar vi på det. Vi bedömer om vi kan laga och lämnar en offert på kostnaden. Och samtidigt så plockar vi fram ett pris på en ny. Så kan ni bestämma er när ni vet vad ni har att förhålla sig till.

Toppen tyckte vi, såväl kunskap och verktyg för att laga där de testkör backslaget innan de lämnar det åter till oss.

Petter fortsätter;

-Vill ni reparera backslaget så lämnar vi sex månaders garanti på arbetet. Vi skickar helt enkelt ner folk som lagar det på plats om det mot förmodan skulle paja (garantin gäller över hela världen).

Och så tillägger han;

-Ja jag skulle inte ha något emot att åka ner till värmen på jobb (vi skrattade alla glatt).

Allt kändes så mycket enklare inte minst när man slipper tolk. Så där står vi nu. Att meddela Carlos att vi vill ha vårt backslag tillbaka för att vi kommer att skicka det till Sverige.

Beslutet känns rätt.

För det hela handlar om förtroende. Först och främst måste vi kunna ha förtroende för att vårt backslag fungerar när vi seglar runt i världen. Och då handlar det samtidigt om förtroende för den som lagar. Att kunskap finns och garanti lämnas när det handlar om stora pengar. För det är i slutänden pengar det handlar om.

Vi får se vad som händer med Carlos leende…

Skepp o Hoj!

Framme i Portugal och resan har gått bra. Men resan gav oss lite extra spänning då vi delvis reste med Air France och de hade utlyst strejk från och med måndag kväll. Men vårt flyg verkade inte drabbas så vi kunde landa i Lissabon som tänkt sent måndag kväll.

 Inflygning över Lissabon…

Vi fick fatt på en taxi med en chaufför som inte kunde så mycket engelska, men var snacksalig ändå. Men när vi började lura ut honom på de mörka gatorna kring hamnkvarten i Amora så blev han lite orolig. Vi fick bedyra att vi skulle släppa ut honom ur hamnområdet, dit vi hade nyckel. Vi ville gärna att han skulle köra ända fram till Wilma för väskorna var tunga och många.  Killen fick 10 euro i dricks och jisses så han sken upp. Sen for han iväg med ett stort moln av sand efter sin bil.

Ja inte så konstigt, för Wilma stod i en smärre sandlåda efter allt blästrande. Borta var stegen som vi tidigare haft, så vi klättrade upp på rodret (där vi har några fotsteg) efter att vi dragit fram en byggställning som stod hyggligt nära Wilma. Det kändes nästan som vi gjorde inbrott på vår egen båt där mitt i natten.

Vi skickade upp bagaget med hjälp av fallet vi normalt hissar lilljollen med. Och när all packning var ombord och tillika oss själva så var klockan halv tre på natten svensk tid. Rätt möra men resan hade gått fint. Det hade blivit en lång dag, för vi gjorde några timmar i Paris mellan två flyg. Men allt hade rullat på mycket bättre än vi hade förutsatt oss. Inga förseningar och Kaptens brors underbart snälla granne skjutsade oss ända till Stenungsund, på deras egen inrådan. Människor är så fantastiskt snälla så det finns inte ord för det ibland.

Trötta så somnade vi som två klubbade grisar tills en solstråle väckte oss till en varm dag med klarblå himmel.

Skepp o Hoj!