Minns ni den trasiga tanden, den som satt i Styrman Pimpstens käft och som gick sönder på Korfu i Grekland? Det hände bara några timmar före avseglingen mot Italien. Vi övervägde då att skjuta på resan och söka upp en tandläkare på plats. Men av olika anledningar blev det inte så, den trasiga tanden fick sonika följa med ända till Afrika innan något till slut gjordes…
Läs mer »
Med i lasten från Syrakusa hade vi färg. En anti-halk-färg som ska hjälpa besättningen från att slå ovälkomna kullerbyttor på däck. Man ska veta att det i Tunisien är svårt att finna båtprylar och diverse material och man får därför räkna med, att man INTE kommer kunna finna just det man söker. Att skicka efter saker är inte heller något alternativ, då tullreglerna är krångliga. Detta visste vi redan före vi anlöpte landet och vi hade därför gjort en del kloka inköp medan vi var i Italien.
Läs mer »
Inte visste vi riktigt hur vi skulle råda bot på den ensamhet Styrman känt under en tid. Att segla till Afrika var något av en chansning och nu stod vi plötsligt här, på en helt annan kontinent och med en kultur som än mer skiljer sig från vår egen. Men vi hade inte hunnit mer än att sova ut, förrän det började strömma folk förbi för att hälsa oss välkomna. Tydligen hade det inte undgått någon, att den något udda betongbåten Wilma lagt till i hamnen. Eftersom Wilma fått platsen längst in i hörnet måste alla på vår pir passera när de ska in eller ut genom grinden. Snart dök det upp en kvinna dragandes på en shoppingvagn. Hon presenterade sig som Angie, även hon en långseglare.
Läs mer »
Hej igen. Nu är vi tillbaka med ett nytt utseende på bloggen. Vi hoppas vi fått allt på plats och verkar något konstigt, får du gärna höra av dig.
I Monastir blev vi mycket väl mottagna när vi (efter två dagar till havs) dök upp i marinan. Utanför EU är inklareringen mer omfattande och precis som i Marocko för ett gäng år sedan behövde vi (förutom hamnkontoret) besöka polisstationen samt expeditionen för tull- och migrationsfrågor. Nogsamt fick vi redovisa huruvida vi hade knark, vapen, tobak och sprit ombord. Vi nekade på samtliga punkter, utom på den om alkohol. Ombord på Wilma finns en bruten flaska OP Anderson – det är dyrbara droppar som det smuttas på varje påsk, midsommar och jul. Flaskan ska räcka i flera år och därför ransoneras innehållet som om det vore krigstider. Som tur var hade tullen inga invändningar mot den konstiga svenska spriten. Och vinet vi släpat med oss från Italien var inte av större mängd än att det ansågs vara för eget bruk. Drönaren däremot fick vi lämna ifrån oss. Den förvaras nu hos tullen och den får vi tillbaka när vi klarerar ut ur landet. Inklareringen avslutades med en inspektion ombord och först därefter blev vi tilldelade vår ”egna plats” i hamnen. Och inte vilken plats som helst, utan allra längst in i hörnet där vi ligger tryggast av alla – precis framför polisstationen.
Trots att vi var trötta ville vi finna ett tunisiskt internet redan samma dag som vi kommit fram. Så i rask marsch gick vi ut på stan. Lite ovant mötte vi plötsligt en ickeeuropeisk kultur. Arkitekturen, klädmodet och årgången på bilarna skilde sig åtskilligt från Sverige. Men överallt vänliga människor som hälsade på oss utan att vara påflugna. När det blev dags att fråga efter vägen, fick Styrman Pimpsten åter plocka fram sin gamla skolfranska. Snart hade vi ett ungt par som visade oss hela vägen till butiken som sålde internet-abonnemang. Vi hade blivit rekommenderade att välja den franska mobiloperatören ”Orange” och snart kunde vi meddela våra nära och kära, att vi säkert anlöpt Afrika. Vi passade även på att växla till oss lite dinarer innan vi trötta, likt två förrymda björnar från sitt ide, återfann Wilma. Först lite mat och sen stöp vi i säng.
Vi har nu knåpat ihop en film från seglatsen mellan Sicilien och Tunisien. Sätt på ljudet, luta dig tillbaka och se hur vardagen ser ut till havs för oss.
Over and Out
I och för sig inget nytt, att vi flyttar på oss (det gör vi ju ideligen). Men denna gång är det till en ny bloggportal som kommer att erbjuda oss fler möjligheter och för er följare, bättre läsupplevelser. Det huvudsakliga problemet har varit all reklam, som vi inte längre kan köpa oss fria från. Vi upplever att bloggen idag är nedlusad av reklam och särskilt störande blir det för den som använder surfplatta eller mobil.
Du som läsare behöver inte göra någonting, du kan sitta lugnt i båten. Och under tiden jobbar vi på med vår flytt och när vi är klara, kommer bloggen få ett nytt utseende. I övrigt kommer allt vara sig likt. Vårt mål är att friskt kunna blanda intressanta texter med härliga bilder och förhoppningsvis fler filmer. Det nya videoredigeringsprogrammet vi skaffat är mer avancerat och det kommer att ge oss bättre verktyg i vårt filmskapande. Tro nu inte att vi gått och fått storhetsvansinne. Nä, vi är samma gamla vanliga Kapten Betong och Styrman Pimpsten. Det var helt enkelt bara dags att göra en uppgradering, för sedan vi startade upp bloggen för snart 14 år sedan har just inget hänt. Ibland måste man helt enkelt borsta bort lite mossa och dra in något nytt över tröskeln!
På tal om att dra in något nytt över tröskeln…
Sedan en tid går Styrman Pimpsten och väntar på Johnny Depp. Hon tror att han finns på fartyget som ligger här bredvid. Vem vet, kanske blir det inte bara bloggportalen som byts ut!
(…till Tunisien bjöd på magiska stunder…)
Monastir, Tunisien, Afrika
Man skulle kunna tro att tiden går långsamt när det enda man ser är ett enda stort hav. Men på något besynnerligt vis upptar naturens alla skiftande scener ens inre. Särskilt om natten kan det kännas som man seglar runt i ett tidlöst universum och har man inte upplevt det själv, kan det vara svårt att förstå. Som i de stunder man upplever mareld och dess magiska neonljus som får kölvattnet att lysa av grönt. Eller hur fullmånens magiska mångata stundom glittrar så starkt, att man skulle kunna tro att det är på dagen. Få vet idag hur en stjärnhimmel ser ut, när den inte är påverkad av ljusföroreningarna över land…
Till Monastir hade vi 220 nautiska mil och vi visste att seglatsen skulle kräva en del motorgång. Vi var trots det glada att få komma iväg och i vanlig ordning ägnade vi tiden åt att lyssna på nedladdade avsnitt av radioprogrammet ”på minuten” och spela Yatzy. Även fiske stod på agendan.
Första kvällen uppenbarade sig ett häftigt ovädersmoln med en stigande luftvirvel i underkant. Avståndet till tromben var som tur var stort. Andra dygnet kunde vi äntligen börja segla, även om det inte blev så många timmar som vi hoppats. Det mest spektakulära under seglatsen var den lilla fågel som mönstrade på. Fågeln var trött och sökte vila, eller om han bara ville ha skjuts – för först tretton timmar senare flög han sin kos och då var vi nästan framme i Tunisien. Vi döpte fågeln till ”Fluffy” och han smälte våra hjärtan. Helt oblyg kunde han sitta på Styrmans arm och Kapten kunde hålla honom i sin hand. När Fluffy inte hängde med oss, vilade han sig på mantåget eller skuttade planlöst runt på däck. En rolig lite krabat, minst sagt.
Inne på tunisiskt vatten blev vi uppropade av landets kustbevakning. Efter avlagd rapport hälsades vi välkomna till landet, och vi hissade den tunisiska gästflaggan. Strax före ankomsten till Monastir kom en hejdundrande regnskur. Som tur var hann det klarna upp och sista biten fick vi sällskap av en vacker regnbåge.
Någon läsare undrade vad vi gör när vi seglar (förutom att segla då). Här följer några hållpunkter från första dagens segling, saxat ur loggboken.
18 oktober 2021. Portopalo, Sicilien. Dag för avsegling
06:30 Styrman Pimpsten vaknar och sätter på te, konstaterar att spisen krånglar
06:45 Kapten väcks och får mecka spis (det var dags att byta dieselfilter).
07:30 Äntligen får vi vårt te och samtidigt vinkar vi av båtgrannen som ska till Ragusa. Styrman snubblar handlöst över sittbrunnen och häller ut te över dynor, men lyckas rädda koppen.
07:40 Torkar te från däck och dynor och konstaterar att Styrman är blåslagen, men att hon inte brutit något.
08:00 Lyfter ankaret. Inför seglatsen frikopplar vi ankaret helt och låser detta för att kunna plugga igen ankarklyset
08:15 Lämnar bukten och därmed Italien. Sätter kurs 250 grader, med målet att gå till Monastir dit det är 220 nautiska mil
09:15 Kapten börjar fiska
09:30 Yatzy, två omgångar spelas och Kapten vinner (2-0 till Kapten).
10:00 Dagens första mål, sillmacka med ägg. Solen börjar värma och temperaturen i luften har stigit till 22 grader.
11:50 Kapten får napp, en lagom stor makrill. Den rensas och läggs i kylen.
12:45 Kapten får napp igen, makrill nummer två (procedur som ovan)
13:20 Napp igen, men fisken släpper före vi hinner se vad det är vi fått på kroken
14:00 Får gira för en oljeplattform, position 36′ 30.555 N 14′ 38.987 E. Har nu avverkat 24 distans och vi spelar Yatzy igen. Det blir en varsin vinst (oavgjort 1-1)
14:15 Äter bär med naturell yoghurt och vildhonung från ön Ikaria (Grekland). Lyssnar på radioprogrammet ”på minuten”
15:25 Får ett upphinnande containerskepp att hålla koll på, CMA CGM T. JEFFERSON som seglar under Maltesisk flagg.
15:34 Kapten sover middag, sover till 16:50. Styrman navigerar.
17:05 Solen börjar stå lågt och i motljuset syns Malta (dit det är 23,9 nm)
17:15 Ännu motorgång och vi gör en fart på 4,6 knop. Kapten går ner i båten och dammsuger medan Styrman navigerar.
17:20 En liten fågel slår sig ner på båten för att vila en stund
17:45 En stor sköldpadda passerar och vi fotar och filmar omgivningarna
17:55 Det nappar igen och Kapten får upp en ”bonito”. Till skillnad från dagens tidigare fångst, läggs denna i frysen efter att den rensats
18:30 Äter middag, rökt lax med dillstuvad potatis
Klockan 19-20 En makalös vacker solnedgång, vi fotar och filmar
Mellan klockan 20-22 dyker åska upp framför oss, som vi får navigera oss förbi. Innan dagsljuset helt försvunnit syns en tromb från det ovädersmoln som ligger för om styrbord.
Klockan 23 har vi lyckats sicksacka oss förbi åskan och vi kan äntligen slappna av, vi börjar gå skift inför natten
Lite Statistik från seglatsen mellan Italien och Tunisien
Distans 220 nautiska mil
Tid på havet 50,5 timme (dryga två dygn),
Yatzy-vinster: 6-4 till Kaptens favör
Fiskefångst; 4 firrar
Over and Out
(…gör en något stympad besättning…)
Monastir, Tunisien, Afrika
Jo ni läser rätt. Vi är i Afrika och att vi hamnat här, har sina skäl. Något vi inte nämnt tidigare, är Kaptens onda axel. Trots övningar har den inte blivit bättre och seglingen ger tyvärr inte den vila som axeln skulle behöva. När vi (på grund av det dåliga vädret) blev kvar i Syrakusa längre tid än önskat, tog vi upp frågan till diskussion. Var det fortfarande hållbart att korsa Medelhavet så sent på säsongen? För skulle vi behöva söka hamn på något ställe där hamnpriserna inte matchar vår plånbok, riskerade vi att försätta oss i en oönskad sits. I Italien, Malta och på Balearerna är hamnpriserna hutlösa, som regel får man betala mellan 700 – 1500 kronor per natt. Att då förlita sig på idel ankring med kravet på sig att kunna byta ankarvik med kort varsel, är Kaptens axel inte kapabel till just nu. I diskussionen lyfte vi även andra spörsmål som för stunden låg nära hjärtat. För sant är att det inte bara är båten som ska navigeras, utan även livet i sig.
Ett bekymmer är den känsla av ensamhet som Styrman Pimpsten upplevt en tid. Trots att pandemin nu klingat av har den sociala biten av seglandet inte fullt kommit tillbaka. Delvis beror det på årstiden, många seglare har nu lagt sina båtar i vinterförvar och flugit hem. Men även människors ändrade beteenden till följd av pandemin och det dåliga vädret som tvingat oss stanna ombord mer än vi önskat, har också bidragit. Sen vi lämnade Korfu för snart en månad sedan har vi bara varit i land sex gånger (före dess vi nådde afrikansk mark). Och bara för att man kliver i land och ser andra människor betyder det ju inte att ett umgänge uppstår. En av dagarna vi lyckades ta oss i land i Syrakusa – pratade vi hastigast med våra franska vänner på den blå katamaranen. De berättade att de var på väg till Monastir i Tunisien och att de går dit varje vinter. Platsen är särskilt populär bland amerikaner, kanadensare, australiensare och nyzeeländare som enligt regelverket måste ut ur EU med jämna mellanrum. Det lät intressant och vi ville veta mer.
Fransmännen berättade att många båtägare väljer att stanna kvar i Monastir över vintern och att det finns en stor sammanhållning och gemenskap seglare emellan därav. Klimatet är dessutom bästa tänkbara. När vi sen fick veta att hamnpriset låg i nivå med vår budget, var det inte längre mycket att tveka på. Vi mejlade Monastir Marina och frågade om de hade plats för Wilma. Därefter väntade vi på svar…
Efter stormen lämnade vi Syrakusa, utan att än fått veta huruvida vi kunde segla till Monastir eller inte. Glatt vinkade vår närmaste båtgranne ”hejdå” till oss, i den tysta gemenskap som uppstått under de stormiga dagarna. De hade (liksom vi) inte kunnat ta sig i land på flera dygn. Vi visste just inget om grannen, annat än att båten bar maltesisk flagg. Vi hade alltså inte pratat med varandra utan bara sett grannarna genom hård vind, blixtar och regn de få gånger de gått ut på däck. Känslan var dock att vi under ovädret ”suttit i samma båt” (fast då i varsin båt) och deras yviga gest till farväl sa oss därför så mycket mer än en vanlig vinkning. Det var en hjärtlig önskan om lycka på färden.
I väntan på svar från Tunisien, valde vi att segla mot Malta och det i ett seglingsben. Men som vi berättade i förra inlägget, mötte vi stormens efterdyningar i form av höga svall som tvingade oss att avbryta seglingen. Den natten ankrade vi upp intill den sicilianska byn Avola. Redan dagen därpå kunde vi fortsätta vår segling men nu med målet att nå Portopalo nere på sydspetsen av Sicilien. Framåt sena eftermiddagen gled vi in i ankarviken och till vår förvåning låg grannen från Syrakusa där. Maltesen som vinkat så glatt till oss. Nu fick vi återigen anledning att vinka till varandra.
Sen var det den där jäkla foppatoffeln…
Nu hade vi fått klart med Monastir och vi bestämde oss därför att segla till Tunisien, utan att passera Malta. Redan i ottan dagen därpå gjorde vi oss klara för de 220 sjömilen vi hade framför oss. Det sista vi gör före avfärd, är att ta en kopp te tillsammans i sittbrunnen. Medan vi sitter där förväntansfulla ser vi hur grannen tar upp sitt ankare. Vi vinkar glatt och extra glada blir vi, när de på väg ut ur viken kör så pass nära Wilma att vi kan växla några ord till varandra. Tyvärr visar det sig att vi inte ska åt samma håll, annars hade vi kunnat göra sällskap på havet. Med tekoppen i handen ska Styrman Pimpsten under samtalet ta ett kliv över sittbrunnen för att bättre höra vad båtgrannen säger. På fötterna bär Styrman sina nya foppatofflor som hon inhandlat för 2,50 euro i Kalamata. Detta för att hennes gamla foppatofflor glömts bort under sprayhooden för lång tid i extremhettan som rådde i somras. Värmen hade lyckats krympa tofflorna så de passade en åttaåring med storlek 33. De nya var härligt rymliga, men också ovana så här i början. Så i klivet över sittbrunnen lyckas Pimpsten olyckligtvis få foten under den pall som stod på däck och när hon försökte rädda sitt misstag, fick hon istället pallen med sig. Den fastnade på något vis mellan benen. Det hela slutade med att Styrman handlöst faller över sittbrunnen och hon landar rätt illa. Vi som bara häromdagen pratade om risken för fallolyckor ombord.
En förvånad båtgranne måste ha sett Styrman plötsligt försvinna ur synfältet. Kapten avslutar snabbt samtalet för att kolla hur det gick med fallet. Allt te hade farit ut över däck men tekoppen hade Styrman hela tiden hållit i sitt grepp, likt en målvakt som vägrar släppa in bollen. Dessutom var koppen hel. Men i övrigt..aj aj, aj…
Glädjande kunde vi snart konstatera att inga ben var brutna. Men rätt öm och mörbultad.
En halvtimme därefter lämnar även vi ankarviken, med målet satt mot Monastir i Tunisien. Hur själva seglatsen gick, berättar vi om i nästa inlägg. Men något vi kan säga, är att det blir till att slicka såren i Afrika. En Kapten med värkande axel och en blåslagen Styrman. Och så den trasiga tanden som Styrman Pimpsten bet sönder på Korfu. Så det kan gå!
Skepp o Hoj!
Någonstans i närheten av Avola, Sicilien, Italien
”Va fan sitter man inte i stadsparken och matar duvorna istället” skrek Kapten ut över havet där någon stackars trut fladdrade förbi. Mer eller mindre hela dagen hade vädret knölat med motström, svall från två olika håll och till en början, alldeles för
svaga vindar att segla på. Men vi höll ut för snart skulle vi komma in i ett bälte av blåst, som var en gammal rest från stormen häromdagen. I svansen av denna lovade perfekta vindar som skulle kunna ta oss en bra bit. Tiden gick och vi höll ut.
Nog började det blåsa alltid. Stormens efterdyningar bjöd också på hög sjö vars svall nu plötsligt dök upp från syd-sydväst och inte som prognosen lovat, från väst. Vi höll upp mot vinden så mycket det gick utan att för den sakens skull dundra rakt in
i den krabba sjön. Till en början kunde vi hålla kursen hyggligt bra men vart eftersom tiden gick reste sig havet allt mer. Till slut stod vi mest och stampade och obönhörligt trycktes vi allt längre ut från kust och ur kurs. ”Det är ju inte klokt”
utbrast Kapten. ”Det blåser 14 meter per sekund och vi har tagit in ett rev i storseglet och ändå gör vi bara 1,2 knop”. De andra båtarna ute på havet hade för länge sedan börjat söka sig till land och nu hängde solen tungt ovanför bergen in över
land.
Med åtta distans till närmaste ankring tog vi beslutet att avbryta den planerade nattseglingen. Varken fart eller riktning gjorde oss lyckliga. Trots att vi puttade på med motorn blev det jäkligt stökigt när Wilma skulle läggas om på ny kurs under den
stund som svallen slog rakt in mot fören. Till slut hade hela ekipaget lyckats skramlat runt och så fort vi lagt oss på den nya kursen fick vi en behagligare segling och dessutom fart i seglen.
Medan vi såg solen gå ner resonerade vi kring segling i Medelhavet. Om de små ”gläntorna” man som seglare finner att segla på, innan vädret på nytt slår om. Om hur man omväxlande får stå ut med stiltje och hårda vindar, så fort distansen blir lite längre.
Det är liksom allt eller inget. Därtill alla dessa lokala väderfenomen som skapas runt uddar och öar. Många seglare vittnar om att de går mycket för motor och otal är de båtar som inte ens verkar använda sina segel. Peter Smith hade kanske rätt. När
vi för ett gäng år sedan mötte honom i Portugal såg han helt oförstående ut när vi berättade att vi skulle segla in i Medelhavet. ”Why are you going into that pond”. Ja det kunde man ju verkligen fråga sig, vad vi skulle in i den pölen och göra. Sen
skildes vi åt, Peter åt sitt håll med målet att segla nordvästpassagen och vi åt vårt håll.
Vår tid i Medelhavet har varit enormt lärorik, så vi ångrar oss absolut inte. Men kanske är det så att vi kommit till en punkt där vi känner oss klara med Medelhavet. Ja ja…en annan dag låter kanske våra tongångar annorlunda. Hur som helst ankrade
vi upp i mörkret, ett stenkast från byn Avola som gett den sicilianska druvan Nero d´avola sitt namn. Med luttrad vana konstaterade vi att ankring i mörkret börjat bli mer rutin än undantag. Återigen fick vi anledning att skänka en tacksam tanke till
Peter Smith, mannen som konstruerat vårt ankare. I dessa lägen är ett Rocna-ankare den bästa slags huvudkudden man kan få.
Skepp o Hoj!
Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (I mobilversionen syns den som ett hjärta). Det är helt anonymt, vi ser bara antalet. Men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande.
(…och ödmjukt inser vi att vi haft tur…)
Syrakusa, Sicilien, Italien
Morgonen efter stormen klev vi ut på däck. Luften var sådär härligt krispig, hög och klar och lugnet hade åter lagt sig över viken. Den höstvarma solen kändes efterlängtad och på något vis, alldeles lagom. Ovädret hade för vår del passerat problemfritt,
även om det ständiga gungandet gjorde oss något trötta. Så länge vågorna kom från samma riktning som vinden kändes det mer eller mindre som vanligt, trots att det runt masten blåste tjugo meter per sekund. Men när svallen utifrån havet letade sig
in i bukten och fick alla båtarna att börja kränga i sidled, var det inte längre lika behagligt. Från vår position kunde vi se hur de vresiga svallen utifrån havet slungades högt upp i skyn, när de slog mot klipporna på den södra sidan av gattet.
När vi var hemma i Sverige köpte vi en dieselvärmare som komplement till den reflexkamin som vi använder när vi kör centralvärme ombord. Kapten passade nu på att installera denna medan Styrman ägnade sin tid åt köket. Potatisbullar med stekt bacon och
lingon visade sig vara perfekt mat när stormen härjar. Däremellan spelade vi Yatzy och fikade. På något sätt förflöt timmarna rätt fort.
När klockan närmade sig sex på kvällen, hör vi plötsligt en båtmotor. Vem i jösse namn är ute och kör båt i detta vädret var vår första tanke. Nyfiket tittade vi ut och såg då hur en ambulansbåt med blåljus svängde in precis bakom Wilma. De verkade leta
efter en specifik båt och då vi inte kallat på hjälp (de behövde nog se båtnamnet på skrovet) drog den snart vidare till den engelsk-flaggade segelbåten bakom oss. Där la den sig med bredsidan till och hängde upp sig med fendrar emellan.
Avståndet och det gråa vädret gjorde det lite svårt att se några detaljer, men i kikaren såg vi hur en person togs ombord på räddningsbåten. Därefter körde båten i frisk fart in mot land, där en ambulans med blåsljus stod och väntade. Det positiva var
att se att god hjälp går att få. Men lite oroligt underar vi över vad som kan ha hänt vår granne. Närmast slås vi av tanken att någon har ramlat och slagit sig illa. Eller om det är något annat mer akut med tanke på att sirenerna var påslagna. Att
bli allvarligt sjuk långt hemifrån, är något av en mardröm. Vi hoppas det löser sig fint.
Tacksamma för vårt eget välmående, blev kvällen lite mer eftertänksam än vanligt. Dels diskuterade vi riskerna med att segla. I oväder och hög sjö kan båten kränga rejält och det händer att seglare ramlar och slår sig illa. En kvinna vi mötte i Portugal
för några år sedan, hade precis hämtat sig efter ett olyckligt fall ombord. Hon hade, när hon skulle ta emot sig, brutit handleden och fått framtänderna utslagna. Vi känner också en ensamseglare som för ett gäng år sedan fick ett rejält njurstensanfall,
långt ut till havs. Det krävdes en stor räddningsaktion för att få honom till sjukhus och hans båt till trygg hamn. Puh, vi har varit förskonade…
Snart seglar vi igen, så häng på!
Skepp o Hoj!
(…surrar vi båten och tröstar oss med bakverk…)
Vi är ännu kvar i den stora ankarviken i Syrakusa. Vädret har omväxlande varit bra och dåligt, utan minsta antydan till medvindar som hade kunnat föra oss framåt. Trots att vädret bjudit på en hel del blåst och åska (som gjort att vi blivit ”fast” ombord) har vi haft det bra. De lugnare dagarna har vi tagit jollen in till land och spatserat genom de vackra gränderna. Vi har även passat på att handlat förnödenheter så vi klarar oss flera veckor, ja kanske månader till och med.
Vi ser ett seglingsfönster komma i helgen och detta verkar tillräckligt långt och stabilt för att ta oss till nästa destination. Men innan dess ska vi låta en storm passera, vilket vi helst hade sluppit (stormen alltså). Enligt prognosen kommer vi ligga precis i kanten och vi slipper därmed de värsta vindstyrkorna. Men 19-22 meter per sekund (beroende på vilken vädersajt vi studerar) är fullt tillräckligt ändå för att göra tillvaron allvarsam. Inför stormen ropade vi upp marinan och frågade om det fanns en plats för Wilma i hamnen, men tyvärr var det fullt. Så bäst är att stanna där vi är, för vi ligger trots allt bra skyddade för svall och ankaret vet vi har grävt ner sig fint efter all blåst som varit.
Vi är dock inte de enda som blir kvar i viken, våra franska vänner i den blå katamaranen (som ska segla samma väg som oss) och ett handfull andra segelbåtar, blir också liggande på svaj när ovädret drar förbi. Nu hoppas vi på en draggningsfri show.
Inför den annalkande stormen passade vi på att göra de sista ärendena inne i stan, kasta sopor och leta upp ett postkontor. Vi fann även ett litet hak som serverade en bedårande dekorativ och god cappuccino. Det kändes skönt för framför oss har vi flera dagar som vi inte kommer att kunna ta oss i land. Först väntar två dagar på ankare i dåligt väder och därefter seglar vi. Om prognosen håller vad den lovat, vill säga.
Oj så kulinariskt överraskade vi blev över detta till synes enkla café. När vi druckit upp kaffet, beställde vi med oss det sicilianska bakverket Cannoli till båten. Det kändes gott att få trösta sig med lite godsaker innan stormen kommer, därtill skulle Styrman Pimpstens pappa fyllt år om han vore i livet. Normalt äter vi inte så mycket sötsaker men helt klart var det värt ett undantag.
Om du någon gång besöker Syrakusa så leta upp NICK HOUSE Coffee Bar (90100) och beställ en cannoli Siciliani och en cappuccino. Du lär inte bli besviken.
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 