På dammiga vägar i Tunisien

Inte visste vi riktigt hur vi skulle råda bot på den ensamhet Styrman känt under en tid. Att segla till Afrika var något av en chansning och nu stod vi plötsligt här, på en helt annan kontinent och med en kultur som än mer skiljer sig från vår egen. Men vi hade inte hunnit mer än att sova ut, förrän det började strömma folk förbi för att hälsa oss välkomna. Tydligen hade det inte undgått någon, att den något udda betongbåten Wilma lagt till i hamnen. Eftersom Wilma fått platsen längst in i hörnet måste alla på vår pir passera när de ska in eller ut genom grinden. Snart dök det upp en kvinna dragandes på en shoppingvagn. Hon presenterade sig som Angie, även hon en långseglare.

Det Angie inte visste om hamnen i Monastir med omnejd, var inte värt att veta. Snart hade vi koll på vart båttillbehörsaffären gick att finna, vart man kunde få sin tvätt tvättad och hur man åker taxi och kollektivt i landet. Plötsligt frågade Angie om Styrman Pimpsten ville följa med till marknaden dagen därpå. Lite överrumplad men väldigt smickrad, tackade Styrman ja.

Det var inte marknaden i Monastir som Angie hade syftat på, utan den i grannbyn som hålls om lördagar och för att komma dit, krävdes en taxi. Med en hel del dinarer på fickan stod Styrman beredd som avtalat klockan halv tio och snart dök inte bara Angie upp utan även två andra kvinnor från marinan, som också hade blivit tillfrågade. På rymmen från våra män for vi snart iväg på dammiga vägar mot den ”suuk” som Angie gett taxichauffören instruktion om. Suuk är det arabiska ordet för marknad. Väl framme mötte oss ett myller av stånd. Marknadsområdet visade sig vara gigantiskt och överallt där vi gick, sågs inga andra utlänningar än vårt glada gäng. Ofta slängdes nyfikna blickar åt vårt håll och ur någons mun kunde vi uppfatta ett ”pardon” eller ”bonjour” när vi behövde tränga oss fram mellan stånden. Dadlar, granatäpplen och lila morötter var några av de varor som såldes men även tunisiska hantverk, kläder, kryddor och annan mat.

Lätt ovan vid dinarer som valuta och med en prisnivå Styrman är ovan med, blev det något av en chock när hon upptäckte att det nästan inte gick att göra sig av med några pengar. När två tunga kassar med frukt, kryddor och färska grönsaker var inhandlade, hade inte ens 10 dinarer gått åt. Vi pratar alltså om 30 kronor och då ingick även taxi i priset. Men så ligger en tunisisk medellön på blott 2500 svenska kronor, vilket nog kan förklara saken.

När det var dags att åka hem, fann vi ingen taxi. Snart dök en tunisisk man upp och han erbjöd oss skjuts i sin privata bil. Då vi var fyra kvinnor till antal, vågade vi nappa på erbjudandet och säkert körde han oss till marinan, där vi blev avsläppta. Några pengar som tack för skjutsen ville mannen inte veta av, trots att vi trugade. Förutom den trevliga marknadsdagen hade Styrman Pimpsten nu fått möjlighet att bekanta sig med tre andra seglande tjejer från marinan. Det bådade gott, här kunde vi nog både vila kropparna och plånboken – och därtill råda bot på känslor av ensamhet.

Dadlar i mängder. Här syns försäljaren tillsammans med Styrman Pimpsten och Kapten därhemma var glad att det inte var Johnny Depp. Dadlar säljs såväl torkade som råa (dessa är inte torkade).

Ett av de mindre trånga stånden, på skylten i höger i bild syns priset 2000 vilket är två dinarer och det motsvarar cirka 6 kronor kilot.

Over and Out

10 reaktioner på ”På dammiga vägar i Tunisien

  1. Marknader är fantastiska och priserna gör ju varje längeseglare glad i sinnet! Verkar som ni gjort ett bra val att tillbringa vintermånaderna på. Hälsningar från Tom och Åse på Sothis

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s