Med i lasten från Syrakusa hade vi färg. En anti-halk-färg som ska hjälpa besättningen från att slå ovälkomna kullerbyttor på däck. Man ska veta att det i Tunisien är svårt att finna båtprylar och diverse material och man får därför räkna med, att man INTE kommer kunna finna just det man söker. Att skicka efter saker är inte heller något alternativ, då tullreglerna är krångliga. Detta visste vi redan före vi anlöpte landet och vi hade därför gjort en del kloka inköp medan vi var i Italien.

Det gamla halkskyddet var för länge sedan bortnött och när vädret nu var bästa tänkbara, tog Kapten Betong tillfället i akt att göra jobbet. Den vattenbaserade och giftfria produkten Kiwigrip hade vi hört mycket gott om. Den skulle vara lätt att applicera och med dess speciella roller får man ett halkskydd som inte bara är slitstarkt, utan även vackert.

När däcket var rensat på prylar och förarbetet klart, kunde Kapten börja rolla på färgen. Styrman tyckte konsistensen i det närmaste liknade grekisk fullfet yoghurt (hon avstod dock från att smaka). Att applicera färgen såg lekande lätt ut, vilket det också var. Däcket torkade på bara någon timme men för säkerhets skull avstod vi från att kliva på ytan till dagen därpå, för att färgen skulle få tid att härda ordentligt.

Dagen efter klev vi barfota ut på däcket för att känna på det nya toppskiktet. Skönt, lite som massage blev betyget och greppet, ja det var perfekt. Kapten pustade ut, för allt som oftast tycker Kapten att något krånglar när han håller på. Det hör lite till Murphys lag. Det svärs rätt mycket ombord på långseglarbåtar, törs vi påstå. Och den seglare som hävdar att han aldrig meckar toalett, ljuger lika bra som Pinnochio. Men se, den här gången gick arbetet lekande lätt och därför blev Kapten på extra gott humör. ”Nu går vi ut på stan och firar med en bit mat”.

På en trevlig men enkel restaurang beställde vi couscous med lamm och grönsaker. Maten var överraskande god och tallriken toppades av en liten chilifrukt. När Kapten först testade chilin konstaterade han att den inte var så stark. Lite djärvt skyfflade han därför på med en större bit av chilin. Men det skulle han inte ha gjort, för snart blev munnen lika het som masugnen i Rönnöfors i Värmland. Det sprutade tårar och svett och Kapten försökte desperat lindra hettan med vatten och bröd. Vi skrattade vilt, i vart fall Styrman och det var ett under att vi inte blev utslängda från restaurangen. Någon klok lär ha sagt att ”motgångar får vissa människor att bryta ihop, andra att överträffa sig själva”. Det är nog sant, men föga hade vi väl trott att det skulle vara en chilifrukt som skulle få Kapten på fall.

Skepp o Hoj!

Over and Out