Vi hade då valt att lägga Wilma i viken utanför Edam. Här låg vi fint för ankare och väl skyddade. Efter det att vi varit över på den danska grannbåten kvällen innan hade vi förtöjt lilljollen i aktern på Wilma.
På morgonen hade vi den där ostmarknaden att passa. Detta är Edamerostens hemvist och här lovordar man sin ost varje år med ett spektakel, en folkfest. Vi visste inte riktigt vad som skulle hända denna dagen. Men se det blev vi varse om.
Vi gjorde oss i ordning på morgonen, klänning på och fin hatt på för Styrman Pimpsten och Kapten Betong hoppade i något som fungerar med bravur för alla dess situationer, skjorta och brallor. Vi låste båten för Wilma skulle ligga kvar och vi ta lillbåten in. Helena drog in lillbåten och skulle klättra ner i den. Och lagom när hon skulle sätta foten i den så drev den ut. Helena drog mer i förtöjningstampen men då visade det sig att hon stod med en snörstump – knopen som satt i lillbåten hade gått upp och nu var den på väg att driva ifrån oss. Så snopet.
Den drev rätt fort, lite överraskade så visste vi inte vilket det smartaste draget var för att snabbast fiska tag i henne. Vi försökte ringa våra danska vänner för de hade precis åkt förbi oss och var på väg in till Edam. De kunde kanske hämta vår jolle som sakta förvann allt längre bort. Att simma ikapp den var inte lönt insåg vi, hon hade snabbt drivit för långt ifrån oss. Vännerna svarade inte på telefonen.
Alternativet var att låsa upp Wilma och starta motorn, dra upp ankaret och sätta fart med Wilma efter vår rymmande lilla båt. Men vi hann inte så långt, bakom oss så ankrade en holländsk segelskuta. Och en kille från båten drog snabbt av sig kläderna. Han hade sett när jollen smet och fick de välbehövliga sekunderna för att sätta på sig badbrallor och ta sig i vattnet. Samtidigt ringde telefonen, danska vännerna ringde upp. Vi förklarade bekymret, att vi stod i vår sittbrunn färdiga för ostmarknaden i stan men att vår dingy helt själv hade satt kurs mot Amsterdam.
Så vad händer då…jo, Operation Rescue var i full gång. Danska vännerna kom som ett skott tillbaka. Som tur hade de inte hunnit igenom slussen utan de hade vänt på som på en femöring och satt fart ut mot sjön igen. Så de var på väg mot jollen och samtidigt den holländske simmar-hjälten. Först till lilljollen kom holländaren, han krängde sig upp i båten och försökte starta motorn. Men den startade inte, den är rätt lurig vår utombordare och behövs gullas med för att gå igång. Och strax därefter så kom den dansk-flaggade segelbåten. Bambardi-bam…slängde i en tamp till simmarkungen och så drog de först dingyn så holländaren kom ombord på sin båt och därefter så kom då äntligen lilljollen tillbaka till oss igen.
Vi var tacksamma, kände oss lite plumpa men kunde skratta gott åt missödet. Vad vore livet utan lite spänning.
Knopen måste ha gått upp just när vi skulle kliva ner i båten. Jollen hade ju hängt i en navelsträng till Wilma hela natten utan att smita. Men nu ska vi splitsa fast en lina istället för att ha en knop.
Nu kunde vi då äntligen kliva ner i jollen, med oss hade vi en kasse med några öl i. Vi satte kurs mot segelskutan och där satt en kille på däck och torkade av sig med en handduk. Han sa:
-I just had my morningswim!
Vi skrattade gott, och vi tackade honom så mycket.
-Oh it was nothing, it happens all the time in Caribbean. When I was there I didn´t do anything else but saving dingys.
Det var ju en tröst för oss att höra att det är rätt vanligt för långseglare att jollarna rymmer emellanåt. Nu kunde vi nästan sälla oss till skaran även om inte vår ankarvik låg i Karibien utan i Holland. Vi lämnade över kassen med öl som tack och vi satte kurs mot ostmarknaden.
Vi kom lagom till detta ostspektakel skulle börja. En folkfest där vi först tågade med i en parad där de i täten bar på ostar, klädda i någon form av gammal folkdräkt och med en orkester som spelade. Och när vår vandring var över så bjöds vi på ett skådespel där man visade hur det gick till på marknaden förr i tiden. Edam var knökfull med åskådare och det var ditresta turister från hela europa till synes. Att ost kan locka så mycket människor hade vi ingen aning om.
Därefter så kunde vi gå runt i de olika stånden och smaka ostar och handla. Vi handlade på oss av några välsmakande Edamerostar; naturell, med franska örter, tomat och oliv, valnötter och en gjord på getmjölk. Vi gick runt i den vackra staden Edam med våra vänner och vi njöt av dagen. Och Edam är värt ett besök, i synnerhet om man prickar in den årliga ostfestivalen och är med i folkfesten.
Vi blev till slut rätt mätta på såväl ost som människor. Vi stack tillbaka till vår ankarvik. Danska vännerna släppte ner sitt ankare en bit i från oss. Vi skulle över till dem klockan sju på lite holländsk tapas, ost och vin och lite andra goda delikatesser. Så innan så passade vi två på att ta oss ett dopp. Vi simmade runt Wilma, Tjoppe simmade ner till ankaret och kollade att det satt rejält, vi tvagade oss med en liten tvål då vi inte fått fatt på en dusch på ett tag. Det var uppfriskande och skönt. Vi klev upp och tog därefter en värmande kopp te och vi la oss och vilade en stund.
Ja och resten av kvällen gick som den skulle. Vi fick en härlig kväll tillsammans med våra räddande vänner och vi skojade och samtalade länge i deras sittbrunn, till solen gick ner. Då åkte vi hem till oss och kröp ner i bingen. För att vara pigga inför morgondagen då vi ska lägga Amsterdam för våra fötter.
En sån dag. Och hur var det nu? Jo man ska alltid surra för storm.
Skepp o Hoj!
En del i vår resa är inte den rent fysiska, utan även den hälsomässiga och mentala också. Det är få förunnat att kunna ge sig ut på en resa utan krav på att ställa in sig på jobbet inom några veckor. Och få människor har så liten ekonomisk börda såsom vi har. Och ekonomin är mer än vi tror kopplat till tid, än någonting annat. Det är lite av en ekorrhjulsrevolt vi gör, där vi utmanar oss själva och ifrågasätter om vi verkligen behöver alla dessa materiella ting, ständiga it-uppkopplingar och andra onödigheter som vi gärna svärmar oss med.
Några saker vi tagit fasta på.
Mat. När man lever på begränsat utrymme med sparsam plats för matvaror så går det ju inte att prioritera skitmat, utan det blir riktig mat. Vi behöver energi ombord, basvaror som gör att vi ska kunna klara oss många dagar utan att behöva uppsöka affärer. På sina platser så befinner vi oss ute i klorofyllen och det finns varken McDonald´s eller ICA här. Så vad handlar vi då?
Det blir ytterst lite fabricerad mat. Basen är grönsaker i stora variationer där vi storkonsumerar tomater och lök. Blomkål, broccoli, skärbönor, morötter, champinjoner, skälkselleri, rädisor, grönsallad, paprika…. ja listan kan göras lång. En del frukt blir det också men den mognar lite snabbt så det blir inga överdrivna mängder. Till detta så finns en del nedstuvade konserver med krossade tomater, champinjoner, sparris, bönor…vi kan klara oss veckovis ifall mataffären skulle lysa med sin frånvaro.
Proteinkällorna består av ekologiska ägg, bacon, kött av olika slag och fisk, schysst korv ibland. Vi försöker välja kött som vi tror kan komma från lite bättre förhållanden, gärna ekologiskt men med alla betande kor och får vi ser här på alla betesmarker vi glidit förbi, så känns djurhållningen sund här. Det enda vi inte ser är hur grisarna har det i sina stall samt höns. Men det känns som att ett par lammkotletter oavsett här är riktigt bra mat. Vi köper kött i större förpackningar och fryser ner. Det lagas gärna grytor ombord men även våra vanliga enkla rätter äts men från grunden då. Det är värdelöst att köpa tillbankade frysta hamburgare när det ligger flera kilo köttfärs i frysen. You get it?!
Äkta smör, mjölk och creme fraiche eller grädde finns på lut. Bunkrat finns kokosmjölk som håller länge så tar färskvarorna slut så är det ingen kris. Sista paketet knäckebröd från Sverige är vi inne på nu. Men vi äter inte bröd varje dag, och mycket sällan mjukt bröd.
Potatis, ris och pasta finns men vi har oftast bara en generös sallad till maten, men ett par gånger i veckan blir det ändå att vi tar något av dessa tillbehör.
Mörk Choklad 70 % är vårt fikabröd. Vi äter en ruta till kaffet eller te´t på eftermiddagen, iallafall dagar som vi seglar då man behöver energi ofta. Annat sötebröd finns inte ombord (förutom lite dyrbar hemmagjord glass som vi försöker att spara på i oändlighet, den är lagad med kärlek på Victoriagatan i Halmstad). Men någon gång när vi hamnat i någon pittoresk stad så går vi på konditori och njuter av något sött. Som vi njuter då. Men det går veckor emellan. Jo, det finns en godispåse ombord. En påse Gott o Blandat ligger i medicinskåpet. Av någon anledning så måste Tjoppe äta sött om han blir illamående och därför ligger godiset bredvid allergimediciner och smärtlindrande preparat.
Vi dricker vatten, gärna med citron och lime i. Kaffe o te. Vårt unnande består nog i vin som vi tycker är gott till maten på kvällen. Inga söta drycker.
Ja och när man lever så här så blir det två ordentliga mål per dygn och något litet mer därtill. Då vi inte behöver gå upp i ottan som regel så blir vårt första mål någon form av brunch, ägg o bacon, en omelett, rester från gårdagen middag…inget slängs här. Middagen är efterlängtad och god, mycket mat så vi blir rejält mätta, lagat från grunden.
Resultat så här långt är att vi mår förträffligt i våra kroppar, vi känner oss starka och smidiga. Vi går stadigt ner i vikt så här långt, och då ser vi ändå till att vi alltid är mätta. Vi har sällan sug efter sött och skräpmat, och om man blir sugen så finns det inget ombord som man kan falla åt. (Och så tänker vi att när vi sen kommer iland så ska vi ge oss hän det vi suktar efter, men då har suget gått över). Matkontot är lägre än någonsin. Även om mycket av det vi handlar är lite dyrare så äter vi ju mer energität och bra mat, och på så sätt till ett lägre pris. Skillnaden är tusenlappar! Vi märker även att tänderna och tandköttet mår bra av detta.
Fråga. Måste vi ha mat som sysselsättning? Vi uppfattar att vi äter ofta när man lever i ekorrhjulet hemma. Mat (och tobak för en del människor) för att hålla oss vakna och pigga (för att vi inte har tid att sova), mat för att sysselsätta oss med när vi har tråkigt, mat för att umgås med varandra för man har glömt bort alla andra sätt. Kylskåpet fullt med mat för man är rädd för att planekonomin plötsligt ska slå till i mataffären med tomma hyllor som resultat. (Det är rätt länge sedan det var ransonering på mat i Sverige) Äter man riktig mat och hoppar över söta drycker och annat skräp så slipper man sug efter att hela tiden få stoppa i sig.
Fysisk aktivitet. Man kan ju tro att man blir stillasittande på en båt. Och jo, på ett sätt stämmer det. En lång segling tär lite på träsmaken. Men i övrigt så har man fullt upp ombord. Båten ska skötas, seglingen ska bedrivas. Det är rätt tungt bitvis. Och man hoppar ideligen och klättar, som små apor. I och ur. Så även cyklarna som ska stuvas upp och ner ideligen. Vi går och cyklar överallt. Det finns ingen bil, vi har inte kört bil på månader nu. Och när vi har ärenden att uträtta så kan det blir rätt långt vi behöver ta oss. I början så blev vi helt slut i mördarbacken på Anholt, men idag trampar vi på som två små illrar…man tänker inte ens på att man använder musklerna för framfart.
Givetvis så mår vi här som prinsar, vi känner oss alltmer fasta i kropparna och starka, diverse fysiska krämpor har gett med sig. Det enda negativa här är att Helena har problem med blödningar och man får ideligen blåmärken av att segla. Man stöter i överallt. Och det brister i blodkärlen i de små lederna i händer och fötter. Men nu har vi kunnat minska dessa besvär då det är stadiga seglingshandskar på och rejäla skor med sula. Och med anledning av ovanstående besvär så är ju cykling och promenad perfekt. Passar två 50-åringar där vi knappast längre faller in under katergorin ungdomar. Här i Holland cyklar personer som ser ut att vara rysligt gamla, de brassar förbi oss i fläktande fart med sina rynkiga kroppar och gråa hår men med största balans och kondition. I Sverige så ser vi nästan aldrig gamla människor cykla, vet att många skyller på bristande balans. Ja håller man inte igång sina förmågor så tappar man ju dem tillslut, och ju tidigare du lägger av att vara aktiv ju snabbare når du försämring. Häpp!
Fråga. Har vi i mångt och mycket inte gjort oss för beroende av bil, vi blir lata och även där vi skulle kunna gå och cykla så tar vi bilen. Man tar liksom bilen till gymmet, hur sjukt är inte det? Vi gissar att det är den ständiga tidsbristen. Tidsbristen består i att vi måste jobba så mycket för att ha råd med bil och annat. Något är stört. Vet ni hur mycket en bil kostar?? Vi hade för några månader sedan två bilar i vårt hushåll. Nu har vi ingen bil. Man blir stenrik på att inte ha en bil. Nu måste många ha bil för att kunna jobba, men det finns för många ett alternativ. En kollaborativ lösning kanske (samåkning, bilpool) och framför allt så kanske många skulle kunna klara sig på en bil istället för två. Det är praktiskt med två bilar men vi misstänker att man många gånger bara gräver sig djupare in i ekorrhjulet. Du måste jobba mer och du hinner mindre och inget får spricka i ditt tidsschema. Nä, sälj en bil, bli friskare och gå ner i arbetstid skulle kunna vara en lösning.
Ohälsosam stress. Jo om det var möjligt för läkare att skriva ut segling på recept så skulle det vara perfekt. Men kanske att vi kan försöka släppa lite på all den stimulatia vi har nästan hela dygnet runt. De flesta är nog mer eller mindre beroende av sin mobil, ipad och dator. Plockar man bort dessa så blir man rastlös rätt snart. Det behövs tid att hitta alternativen. Vi har högst begränsad uppkoppling numera, och telefon och sms-trafik kostar och vi kan inte alltid fylla på våra kontantkort. Så vi prioriterar starkt vilket gör att mobilerna mest ligger ombord som någon sorts prydnadssak med vackert skal. Det digitala vi använder är navigationssystemen, vilket ger en hel del hjärngympa. Uttråkad? Nej, man har hela tiden att göra..det är ett arbete att skaffa mat och vatten, planera färdrutt, städa, sköta om sig. Allt sånt som vi annars försöker hinna med i farten, som inte får ta tid i ett ekorrshjul. Nu kan man stå med tandborsten i tjugo minuter och göra ett schysst jobb. Så med andra ord så hinner man sy fickan som det gått hål i, man lagar punkan på cykeldäcket, man oljar in bänkskivan i köket, man vårdar båten och underhåller sitt hem. Visst behöver man förströelse, vi läser och spelar spel.
Fråga. Är det inte så att man gärna faller åt att springa ut i affärer och shoppa när lördagen kommer, istället för att rensa förrådet och ta skräpet till tippen, istället för att njuta av trevlig gräsklippning, istället för vila och koppla av när helgen äntligen infinner sig? Och hur ofta fastnar man inte i datorn och slösurfar istället för att ta tag i beting som ligger i pipen? Numera får inte ens matlagningen ta tid. Nä, släng på en gryta på förmiddagen och fixa och röj lite i lugn och ro. Låt bilen stå hela helgen. Och starta inte upp en massa nya projekt hemma, utan ta hand om det du har först. Vår dåliga samvetes-lista gör oss säkerligen trötta. Avsluta sådant som du inte längre vill lägga din energi på (sälj golfklubborna om du aldrig är på greenen).
Vi märkte redan i Tyskland att människor var mindre stressade. I centrum så flanerar människor och alla har tid att stanna och prata. Men hemma så rusar alla på, vi går med fasta snabba steg dit vi ska. Kanske skulle vi börja gå baklänges för att göra det lite svårare och att det skulle ta mer tid. Ja det är lätt att skratta åt förslaget men det är allvarligt menat. Vi tror utan att ha vetenskaplig grund att luta oss emot, att många inte tror sig vara stressade men ändå är det. Vi tror att många är fartblinda. För att vi också själva har varit det.
Nä släng bort mobilen, göm bilnyckeln, sätt på kaffe och sitt och samtala med dina nära och kära. Ha tålamod och låt livet ta tid. Ja, låt livet få ta sin tid. Så kommer det säkert löna sig i saker som inte går att räkna i. Som bättre hälsa, bättre ekonomi, bättre fysik, tryggare barn och färre olyckor. Att prioritera tid är att investera i livet, det kan inte alltid vara kronor och ören som ska räknas.
Tack för att ni tog er tid att läsa…logga nu ut och gå och krama någon i din närhet.
Skepp o Hoj!
Nu kan vi inte negligera ett djupmått, hur mycket vi än vill så kan vi inte göra Wilma mindre djupgående än sina 1,90 meter. Inte ens om vi kastar av kapten och han får ro i lilljollen efter. Och tittar man i kanalkartor och sjökort så säger djupangivelserna olika hela tiden. Men några trygga källor har ändå angetts att minsta djup ändå ska vara 1,95 meter. Och det gäller ju inte hela vägen , utan som regel så är det minst två meter med råge för det mesta. Enligt en hyggligt pålitlig källa så har det muddrats djupare de senaste åren, och därför är många uppgifter inte up-to-date.
Och sen alla dessa broar, man kan få vänta dagar har vi fått höra. Så här långt stämmer det inte. Man kan ropa upp ifall de inte skulle se en men de är på hugget måste vi säga. Bättre service går inte att få. Men vi har inte bråttom, ifall vi skulle råka ut för dröjsmål.
Med vår erfarenhet av hittills avverkad sträcka, till stor del den grundaste och mest besvärliga enligt utsago så har resan förlöpt som följande.
Vi lämnade Delfzijl vid lunchtid. När vi kom fram till slussen så direkt fick vi ett röd-grönt ljus. I Holland så är ljussignalerna mycket logiska och lättare att förstå än tillexempel när vi skulle in i Kielkanalen.
Rött = Kör ej
Röd/Grön= Vi har sett dig, öppnar snart
Grönt= Varså god och passera
Och fortare än vi anat så var vi igenom den första slussen. Vädret var soligt och varmt och underbart är att när man går kanaler så slipper man surra ombord så infernaliskt. Båten går upprätt och du kan gå runt som glad matros på däck utan att behöva hålla i dig eller prylarna. Så vår första dag i kanalen på väg mot Groningen var enastående och storslagen. Djupet är rejält upp till Groningen och här går de långa stora pråmarna. På deras däck kan det stå containrar eller annat gods som ska levereras till ny destination. Och så gott som alltid så kan man finna någon blomma ombord och definitivt en bil eller två. Man slänger helt enkelt med sig bilen dit man ska, tar sin kran och tjoff så står bilen på däck. Inga bekymmer alls. Vi hade många pråmmöten men det var bara att hålla till styrbord då och vinka glatt vid passage.
Nu ska vi försöka ge oss på ett gott råd till andra ändå. Sjökort över kanalerna behövs, i synnerhet om du har din mast kvar uppe och djupet på din båt är på gränsen. För dessa vattenvägar har korsningar som värsta bilvägsnät stundtals, och det är lätt att ta fel, skyltning saknas ofta. Ett detaljerat sjökort visar dessutom vilka broar som är öppningsbara och vart gästhamnar och var upphängningsplatserna finns (de platser som du kan lägga till utmed kanalen där du ofta har rätt att ligga i tre dygn, den är markerad som en röd boll på kartan). I plottern så vet var du är men det kan vara svårt att se vilken kanal du är på, den talar liksom inte om hur du ska gå för att följa den stående mastrutten. Vi fördelade arbetet ombord så att Tjoppe styrde och Helena var kartläsare.
Efter ett par timmar så kom vi fram till Groningen. Klockan var kring 17 och valde att inte börja ta oss igenom alla broar, då broarna som regel stänger klockan nitton. I en stor fyrvägskorsning blev vi osäkra och vi fick gå en larvig cirkel med Wilma i mitten medan vi vred och vände på kartan och försökte bli kloka. Den gästhamnen som vi tänkte gå in i såg otroligt trång ut, de hade lagt en liten arbetspråm precis vid inloppet och det såg smalt ut mellan pålarna. Vi minns ju ännu i Höganäs hur vi fastnade fint när vi inte hade måtten på vår sida. Så vi avstod och tänkte att vi lägger till längs med kanten utanför marinan. Det fanns en tömningsstation där så det kändes inte riktigt rätt. Men vi la till för att fundera över tänkbar nattplats för oss.
Medan vi låg där så tittade vi på folket runt omkring, några satt och fiskade, några rastade sina hundar och någon satt på bänken intill och njöt av solen. Ingen tittade åt vårt håll. Lite väluppfostrade som vi är så vill vi ju inte göra fel. Så väl i Sverige som i Tyskland så är det mycket förmaningar, skyltar om allt du inte får göra och så blir man kanske bortkört och hua, i värsta fall utskälld. (vi fick i Tyskland ett aja-baja-finger då vi korsade promenerandes en helt bilöde gata på felaktigt sätt, vi gick mot rött).
Vi tittade på varandra och frågade oss –törs vi ligga här för natten? Vi ville inte fortsätta in genom kanalsystemet så här dags med att få det än svårare att hitta en plats för natten.
Vi gick i land och lämnade Wilma där hon låg intill pumpstationen. Vi hittade en matvaruaffär och vi fick oss en timmes promenad. Vi köpte en köttbit att grilla och lite sallad. Väl nere på vid båten igen så stod ingen arg myndighetsperson, och ingen tittade åt vårt håll. Vi verkade vara helt ointressanta för omgivningen. Vi grillade och åt ombord. Sen dök en svensk upp, han låg inne i hamnen. Han var på väg hem till Sverige. Och han var lyrisk över kanalerna, men han hade bara bott i hamnar och inte hängt upp sig längs med. –Du får bra Wi-fi och service, fick vi veta. Hmm..och själva så kände vi att gratis är gott, hittills så har internetuppkopplingarna haft mer att önska i hamnarna. Vi misstänker lite att det är ett lockbete, för ofta får man stå på tå med sin dator utomhus för att kanske kunna få lite kontakt med cyber. Eller som i Cuxhaven, som för övrigt var bra, men internet fanns bara vid högvatten, nätt och jämnt. Och övrigt som en hamn har att erbjuda, el och vatten, behöver vi ju inte särskilt ofta. Likaså dusch, vi smutsgrisar här…redig dusch en gång i veckan i däremellan tvättlappsrengöring. Tvättmaskin behöver vi en gång i månaden. Så där låg vi över natten, intill pumpstationen, och ingen verkade tycka att vi låg fel. Vi började ana att det var rätt så ok att hänga upp sig lite var som, särskilt efter det broarna stängt.
Vi hade hört från någon som gått kanalerna att det genom Groningen går konvojer. Vid vissa klockslag så samlas en trupp glada kanalfarare så slussas man lätt och tillsammans genom systemet utan att behöva vänta på broöppningar och behöva bekymra sig om så många möten. Klockan nio skulle bron öppna så vi stod startklara. En annan segelbåt hade dykt upp och cirkulerade framför broporten. Vi gjorde loss. Och jo så verkade det som. Vi hade prickat in konvojen vid rätt tid.
Från Delfzijl-hållet så går konvojerna klockan 09.00, 13.00 och klockan 16.00. Däremellan går det konvojer i motsatt riktning.
Vi var ett gäng segelbåtar, fritidsmotorbåtar och en stor pråm in under bron. Vi låg sist och direkt bakom oss sänktes bron och vi fick lite trångt mot framförvarande båtar. Nästa bro låg ju bara ett stenkast ifrån, så vi fick liten yta att samsas på. Att det var trångt berodde också till stor del på den långa pråmen.
Och nästa bropassage gick bra, vi sist igenom och båtarna framför hade nätt och jämnt hunnit komma undan innan vi behövde få space för att komma förbi bron med vår mast i behåll innan bron gick ner.
Till nästa bro därpå var det ännu kortare sträcka och än mer trångt. Men nu började allt gå på rutin och man var mer kompis med att man låg väldigt nära de andra båtarna. Alla har ju fendrat så läget är lugnt. Vi har inga bogpropellrar men det var inga bekymmer, det strömmar inget i kanalerna.
Det hela avlöpte fantastiskt smidigt, det var helhäftigt att passera mitt i en stad, fullt med husbåtar och pråmar längsmed kajsidorna. Otrolig känsla att ta sig igenom stadens puls längs kanalerna. Broar som öppnades, broar som fälldes och hela konvojen slussades igenom snabbt och smidigt. Några enstaka mötande båtar hade vi och dessa fick nog vänta mellan broöppningarna då de kom vid fel tidpunkt och hade konvojen emot sig.
Till slut var vi igenom, det tog cirka två timmar att gå genom Groningen och vi passerade uppskattningsvis femtontalet broar. Och vid varje bro vi kom fram till så uppmärksammades vi med ett röd-grönt ljus och inom kort så lyfte de bron, och vi fick grönt. Vi hehövde inte alls hänga upp oss längs med sidan i väntan. Vi behövde aldrig ropa på VHF;en att vi önskade en broöppning. Av vår konvoj blev det till slut inte mycket kvar, en del stannade längs vägen, andra vek av in på annan kanal. Till slut var det bara vi och en båt till som tog samma väg. Vi gled långsamt fram på den slingrande vattenvägen och snart var vi ute ur staden och vi hade bara natur runtomkring. Kor, hästar, får och fåglar. Fält och hagar och ibland någon bondgård eller några hus.
Vi valde att lägga till före en sluss framåt kvällen. Det fanns en gästhamn med plats men vi hade fått lite smak av att kunna hänga upp oss mitt i klorofyllen längs med kanalen. Denna natt låg vi helt ensamma, den enda platsen var ledig och den knep vi. Vi gick en lång kvällspromenad i den stekheta luften, det väntade en tropisk natt. Och väl tillbaka så somnade vi, och slogs lite mot mygg och knott som letat sig in i båten. Vi hade kor på ena sidan av kanalen och vassrugge och skog på den andra sidan. Sen vaknade vi på morgonen av en strålande sol. Vi hörde ett ljud som lät ”plopp”, ”plopp”, ”plopp”. En ung kille satt och metade tre meter från Wilma. Trevlig grabb fast med dålig fiskelycka, så en potentiell polare till kapten som även han saknar nappförmåga.
Vi sa hejdå och lycka till och lämnade vår nattplats. Vi tog slussen och därefter gled vi fram genom rågåkrar och hagar och passerade ett par broar och så slog vi oss ner längs med sidan igen. En iordningställd plats med bra förtöjningsmöjlighet, strax före Dokkum. Som sagt, kostar inget och man får ligga i upp till tre dygn. I en sommaroas där kanalen är rätt smal och båtarna passerar bara ett par meter utanför hyttfönstret.
Vi tog cyklarna och drog iväg i den trettiogradiga värmen en dryga halvmil bort till Westergeest, där vi fick vår vindgenerator lagad. Killen hade sin verkstad hemma och han var reparatör och återförsäljare och vi hade fått hans kontaktuppgifter från agenturen i USA. Vi har inte haft någon vindkraft ombord sedan Cuxhaven, men nu efter någon timme hos denne man och hans stora Grand Danois-hund så kunde vi cykla tillbaka och därefter montera upp vindflöjet till full belåtenhet. Nu levererade vispen ström. Vi startade grillen och intog en middag i sittbrunnen. Ännu en tropisk natt väntade.
Så sammantaget så här långt är att djupen i kanalerna verkar vara lite bättre än vad sjökorten säger. Att detta är något som borde föras upp på mångas ”the bucket list” (listan av saker du måste göra innan du dör). Och att kanalsystemet är extremt smidigt och lätt att ta sig igenom. Ingen väntan på broöppningar annat än på ett ställe där de väntade på en reparatör för bron hade gått sönder. Vi fick vänta i en kvart.
Likaså dessa hänga-upp-sig-platser. Mitt i naturen, utan en massa grannar och liv i en hamn. För oss som gärna söker stillheten är detta paradiset. Och hamn i all ära, men här liksom i tyskland betalar man turistskatt i hamnarna. Mellan 1 och 2 Euro per person och natt (gäller hotell o gästhamnar odyl). Men här längs med kanalen kostar det nada. Den bästa platsen någonsin med den bästa utsikten är helt gratis för dig. Ungefär som att ligga i naturhamnar i Stockholms Skärgård, fast här utmed rågåkern i ett dike fyllt av vatten. Nu tickar det inte många kronor per dygn, det går helt enkelt inte att göra av med några pengar. Och klockan går helt plötsligt homogent med verkligheten. Är det här och nu vi börjar kunna skaka av oss stressen?
De holländska kanalerna och tillika upphängningsplatserna får betyget 100 solar av 100 möjliga. Trots ett duschbetyg på 0-0-0 och ett internet på 0. Men så har vi ju också prickat in ett fantastiskt sommarväder vilket nog får upplevelsen att bokstavligen explodera. Nu har vi bara gått i tre dagar, men vi lovar att här tar vi oss inte fram fort. Här ska vi skynda långsamt.
Skepp o hoj
projektsunshine.se 