Kort från mobilen i avsaknad av vanligt internet. Vi går kanalerna nu, HELT fantastiskt. Vi uppdaterar mer senare. Vi är ungefär vid Lauwersmeer på väg mot Dokkum. Hänger man upp sig vid markerade platser utmed kanalen så finns tillräckligt med djup och det kostar då inget att ligga för natten. Men mer kommer. Allt bra med oss. 30 grader o sol. 

 

Skepp o hoj

Idag är planen att lämna Delfzijl och ta oss in i kanalsystemet upp mot Gronningen. Vi har haft trevliga dagar här och vädret har börjat stabilisera sig så vi njuter av fina sommardagar. Igår var vi ute och cyklade hela eftermiddagen, vi hade med lite lunch och satt på en bänk intill en å och njöt av matsäcken. Vi träffade en ung kille på rollerblades som pratade vitt och brett med oss. Han skulle fylla 19 år i veckan och han visade oss sina konster han kunde göra på sina rullskridskor. Den unge mannen var trevlig och bubblande glad och pratsam. Vi var rätt övertygade om att han hade någon form av bokstavskombination, men detta harmoniserade bra med hans personlighet. Glad på ett barns vis och till synes sorglös. Det vill man aldrig ta ifrån någon.

 

Det tog lite tid att hitta tillbaka till hamnen och Wilma efter vårt stopp, vi hade cyklat rätt långt. Men till slut så fann vi vårt flytande hem. Upptäckte då att en svensk båt lagt till, den första här i Delfzijl sen vi kom hit.

 

Summeringen vad det gäller duschtemperatur, vattentryck och miljö här i Delfzijl får betygen 5-5-5. Internet får betyg 4, det bästa vi haft på länge.

Vi har haft en underbar helg. På fredagen dök myndigheterna först upp på Wilma för en inspektion. De ville se papper, veta vilka vi var ombord och kolla vårt spritförråd (ifall något skulle klareras in). Alla papper var i sin ordning, de var mycket nöjda. Sen visste de att vi hade varit på Helogland. Och där bunkrar många sprit och tobak. Det är ju taxfree på Helgoland och folk åker dit ofta enkom för att bunkra. Men aldrig har man hört att detta sedan ska klareras in, utan vi har trott att det är som för svenskar som bunkrar på andra platser i tyskland, att man kan införa en hel del så länge det är för husbehov. Tulltjänstemannen stod och tittade på vår lilla bar, Tjoppes lätträknade ginflaskor och någon whiskey. Och till det ett par boxar med vin och ett par plattor med öl. Var detta något som vi behövde tulla för i Holland.

 

Tulltjänstemannen godkände mängden, de brukar kräva inklarering om man har handlat lådvis, vilket inte är ovanligt att människor passar på att göra. Så det hela har inte att göra med om det är för egen förbrukning eller inte, det är kopplat direkt till mängden på samma sätt som när man för alkohol från Sverige och in i Norge. Tulltjänstemannen upplyste oss om att vi passerar Jersy och Guernsey som också är taxfree-öar, så ska vi tänka på detta med införselmängder om vi även bunkrar där. För den mängden vi hade ombord var tydligen tillräckligt för att kräva skatt för införsel. De var högst humana och väldigt trevliga, de sneglade lite avundsjukt på Helenas köttgryta som puttrade gott på spisen och såg ut att vilja stanna på middag, och deras uppdrag var som sagt inte att nita vanligt folk. Så lösa enstaka flaskor säger de inget om. Men hade vi stuvat ner två lådor med gin så hade vi garanterat få uppge detta för myndigheterna och betala införselskatt, och kanske med ett litet aja baja-finger om vi inte hade kontaktat myndigheterna vid ankomst på eget initiativ, utan blivit påkomna.

 

Kontrollerna på fritidsbåtarna har tydligen ökat över lag, rådande världsläge har nog gjort att man vill se vilka som finns ombord. De tidigare flyktingströmmarna från främst Syrien där desperata människor flytt över haven i panik har säkert bidragit till ökad kontroll, och det pågår ju oroligheter med terrorattacker på många platser i vår närhet. En segelbåt tar ju sig förbi passkontroller helt och hållet, där man skulle rent hypotetiskt skulle kunna ägna sig åt smuggel och människohandel utan större risk för att bli påkommen. Så kontrollen av oss kändes befogad på dess alla sätt och vis.

 

Däremot så undrar vi lite över saken att ingenstans på Helgoland så har vi informerats om införselreglerna tillbaka till fastlandet. Där vi fritidsbåtar bunkrar på Helgoland får inte andra dagsturister bunkra, du måste ha en egen köl. Och de kör ner varorna till båten åt dig. Varje båt hela tiden. Men företaget vill säkert sälja och de har full rätt att göra detta. Det är upp till köparen att redovisa detta på nästa ställe. Men ingen av de andra båtarna (danska och svenska båtar som vi umgicks med) visade sig känna till detta och ur den aspekten är vi glada, för vi bunkrade minst utav alla. Vi har heller inte kunna läsa i några segelbloggar om införselregler från Helgoland till fastlandet, utan vi har uppfattat det att man kan fylla sin båt rätt rejält på taxfree-varor och så länge du behåller detta ombord och konsumerar det ombord. Så är det grönt ljus. Så fel vi hade.

 

Så därför så kan vi upplysa våra vänner i Sverige som planerar att ta sig på haven ner till varmare breddgrader, att fyll inte er båt med för mycket taxfree-varor, för då kanske det inte alls blir så mycket billigare i slutänden. Och det kan ju vara så att det står en massa kartonger med bunkrad sprit på er båt och ni inte samtidigt har en köttgryta på spisen. Och då går det kanske inte att blidga tulltjänstemännen. Så ska ni chansa, så brassa gott käk är rådet.

 

När kontrollen var gjord så pratade vi om båtar och vår resa vi gör. De kände absolut till båtmärket Colin Archer, som Wilma är och de upplyste att denna helgen så gick Colin Archer Memorial Race mellan Lauwersoog i Holland (inte långt från där vi är nu) och upp till Larvik i Norge. Colin Archer, mannen som ritade Colin Archer-båtarna, var norrman och denna tävling hedras till hans minne.

Nu har vi tagit en första cykeltur i Holland. Som cyklist och båtburen så framstår man som högst normal här. Det är liksom så man tar hänsyn till trafiken. Först kommer båtar, sen cyklar, därefter först kommer gåendes och bilar. Och nog kan de cykla här, vi blev omcyklade ideligen. Visserligen har vi minicyklar som inte är fullt så snabba. Men när en gammal 80-årig man i holländska träskor och pakethållaren full med grönsaker brassade förbi i en jäkla fart på sin cykel så häpnade vi rejält. Det var ingen elcykel vill vi bedyra.

 

Nu har vi lagat styrningen och den liten dieselläcka på motorn som gäckat oss en längre tid (på returdieseln, vi har lagat men det har aldrig blivit bra). Vi hittade en hydraulfirma med allt inom slangar, kopplingar och hydraulik. En mycket hjälpsam kille fixade en övergång från en banjofattning till en 13mm slang. Så väl nere på båten igen så var det bara att skruva dit den och provköra maskinen.

 

Vi var också iväg och letade upp kanalkartor och den obligatoriska boken man behöver för att få gå i kanalerna. Den är enbart på Holländska, men blir man stoppad av myndigheterna så ska den finnas ombord. Även om man inte ett jota förstår. Vi är sååå taggade att gå in i kanalerna och få upptäcka och ta del av vad Holland har att erbjuda.

 

Det är nämligen så att ett litet hjärta klappar extra för Holland. Inte bara så att folket är trevligt och det är vackert med tulpaner och så. Men genom en släktforskning så har det visat sig att Helena har holländska rötter. Jo det är förvisso för rätt länge sedan, som Petter Thorwöste lämnade Holland för att ta sig till Stockholm och därefter Finland. Han är mannen som grundade företaget Fiskars (som även är plats i Finland). Och alla känner ju till Fiskars om man nämner ordet sax. Det är ett av de äldsta idag ännu existerande företagen i Norden. Det går han läsa om honom i litteraturen och på Fiskars Bruks hemsida. Det står bland annat att läsa;

 

 

Ja så det är kanske inte så konstigt då att Helena känner att hon tillhör en entreprenörssjäl och tillika en äventyrare. Det går även att läsa i litteraturen om Petter Thorwöste;

Petter Thorwöste var en av de mest betydande storborgarna i Åbo och Finland under 1600-talet. Han var en fördomsfri pionjär som köpman, skeppsredare och bruksägare. När konjunkturerna i Åbo försämrades försköts tyngdpunkten i Thorwöstes verksamhet till järnindustrin. Han ägde bruk i Antskog och Svartå och grundade ett i Fiskars. Tillsammans bildade dessa ett ur riksperspektiv betydande brukskomplex.

Med tanke på att Helena såväl drivit företag, varit skeppsredare och levt ett bondeliv så kan man ju direkt hitta starka kopplingar. Men för Helena i en något mer blygsam skala. 

 Ja han blev nog en rätt förmögen man men något arv sådär en 350 år senare har inte dykt upp. Och arvingarna är nog rätt många idag efter så många generationer. Men vem vet, kanske kunde man ärva sig en sax.

Så därför var det lite högtidligt när Helena satte sina fötter på den Holländska marken och kände historiens vindslag banka i hjärtat. Onekligen finner vi holländarna som ett trevligt och hjälpsamt folk. Och Holland har några riktigt trevliga saker att erbjuda, och då tänker vi inte på droger och träskor.

Blommor, krukor med blommor på varenda pråm. Kring hus och murar och framför allt tulpanodlingar. Bland det trevligaste som finns i Helenas tycke och vi har ju blomman som hänger i bommen på Wilma.

Konst, något som kanske inte många känner till, men Helena har ett rätt stort intresse för konst och konsthistoria. Och hennes favoritkonstnär är Johannes Vermeer som är en holländare. Han är känd för tavlan ”flickan med pärlörhänge” som även har blivit till bok och film kring hans liv. Han levde samtida med Petter Thorwöste, och vem vet, de tu har kanske träffats.

Och när vi är ute och cyklar så tvärnitar Helena sin cykel och skriker. Framför henne står en reklamskylt. Det finns ett konstmuseum inte långt från Delfzijl där vi nu befinner oss. Och på detta museum så är det nu en pågående utställning dit man fraktat några av världens mest berömda tavlor. För den oinvigde så kanske inte detta säger så mycket. Men tänk er att du får möjlighet att käka middag med Zlatan eller Barack Obama. Inte bara hade du cyklat förbi och släppt denna möjlighet. Så därför ska vi till turistinformationen och ta reda på hur vi tar oss dit.

 

 

Hej hopp.

Nu har vi just angjort i Delfzijl i Holland. Efter att ha lämnat Norderney klockan 05.30 på morgonen. Vädret var utlovat med nästan stiltje fram till klockan 12 och med lite småregn. Detta stämde bra. Vid tiotiden så började det blåsa så vi kunde stänga av motorn och gå för fulla segel. Vi hade räknat ut att tidvattenströmmen skulle gå med oss fram till klockan 12.00. Därefter hoppades vi vara framme vid Borkum Riff, för att ta ner i Eems flod medströms då tidvattnet vänder. Detta stämde perfekt. Så när vi rundade Borkum Riff så gick strömmen på rätt håll igen för oss.

 

Lagom till inseglingen till Eems flod så sa styrningen upp sig. Den hade fått nog. Styrman pimpsten fick börja handstyra på själva rodret under cirka en timme. Vi är glada för en mekanisk styrning (smile). Vad som hade hänt var att kuggkransen på rattaxeln hade släppt. Och krysskilen låg på däck. Som tur var. Så efter en timmes mekande så var allt på plats igen. Provisoriskt. 

 

Kapten sa innan vi gick ut på denna resan att han ska meka sig runt i världen. Och det stämmer ju bra så här långt. Snacka om att man blir spak när inte rodret lyder ratten utan de lever olika världar. Gissa om vi var glada att vi inte höll på att lägga till i en hamn, utan att vi var ute på öppet vatten med gott om tid att nödstyra och laga fel.

 

Kapten la sig sen på däck och sov en stund (pimpsten tog över). Det hade varit en tidig morgon. Efter en timme så vaknade han. Och fixade kaffe och liten chokladbit till besättningen. Efter några timmar så tog kapten över rodret så Pimpsten fick vila. Då satte kapten igång att spela ett spel på sin mobil. (Vi har ju en väldigt bra autopilot). När vi glider fram där längs med Eems flod i si så där 6-7 knop i en god slör, så hör vi BONK. Båda tittade på varandra och undrade; -Vad var det???

 

Sen sa det BONK BONK. Kapten tittade på ekolodet som visade 1,2 meter. (ekolodsgivaren sitter ju inte i vattenhöjd utan 1,20 m upp från botten) Gulp! Vi hade touchat botten kan man lugnt säga. Men enligt kaptens utsago så hände detta för att han ville skrapa bort snäckor och havstulpaner under kölen. Vi höll tummarna och girade 90 grader och kom ut på djupare vatten tack och lov. Tjoppe la ifrån sig spelet och höll lite bättre koll på navigationen.

 

Vi hade strömmen hela vägen in till kajen i Delfzilj och vi blev mycket väl mottagna. Sammantaget så hade vi en helt otroligt bra segling, mellan 5 och 8 knop och medströms. Lite regn men med sol på slutet till Kaptens glädje. Så vi är mycket nöjda, men kanske att en och en annan fru hade velat hoppa av när man ena dagen står utan oljetryck och nästa dag utan styrning. Och som grädde på moset så en liten grundstötning också.

 

Men man kan ju också sitta hemma i lägenheten i Halmstad och mata duvorna på Stora Torg som alternativ till ett äventyrligt seglarliv.

 

Nu ska vi stanna här ett par dagar, vi ska meka styrning. Så mer infor kommer inom kort.

 

 

 

 

Nu har vi reparerat motorn och lagat ventilerna. Att hitta reservdelar här visade sig inte vara så lätt, företag finns men sortimentet brister. Men alla är trevliga och vänliga så vi gick hem utan något inhandlat och så letade vi i verkstan i lådan ”bra-att-ha-saker”. Och utifrån det har vi fått till såväl motor som vinduer. Tjoppe är ju inte bara Kapten Betong, Kapten Kalsong och kort och gott Tjoppe. Utan han är även en McGyver, killen man vill ha med sig till månen, för han löser de flesta problem i världen – utom då regn.

Och vädret har varit hyggligt här på Norderney, någon skur o så men samtidigt sol. Och vilken ö, detta är verkligen värt en omväg. Detta är en gammal kurort med anor sedan 1800-talet och det märks på arkitekturen. Husen är otroligt vackra och man får lite lust att kliva i en krinolinklänning på kuppen. Restauranger och caféer, planteringar och gräsmattor där folk ägnar sig åt rekreation. Barnen springer på de öppna ytorna, sparkar boll och leker. Människor sitter på caféer och barer och restauranger där miljöerna är hämtade ur en annan tidsepok stundtals. Vi fick ett tråkigt regn över oss i går eftermiddag och uppenbarligen hade vi samma sak i tanken som många andra här. Vi valde att gå på café och hänge oss åt en stor glass. Det var smockfullt på caféerna, där glasskypare springer runt mellan borden och serverar gästerna. Jo så är det här, en glass beställer man från menyn utav en snygg man i vit skjorta, väst och byxor med pressveck. Vi hittade ett café och där blev vi mycket väl omhändertagna och servade att vi helt glömde bort att det faktiskt var regn utanför.

Här på Nordeney finns det en massa fina hotell och ett badhus värt namnet, olika bastuvarianter, saltvattenbassäng, varmvattenbassänger i olika temperaturer. Den varmaste var 42 grader. Vi har inte riktigt koll på allt men vi fick en lång utläggning från holländsk kille i 18-årsåldern. Han var så hänförd över sitt besök på badhuset att han skulle gå dit varje dag under sin vistelse. Och vi fick nästan order om att besöka badet. Nu vet vi inte om det blir av, för det inväntas bättre segelväder i morgon så vi har planer på att dra vidare mot Holland.

Vad som är lite knepigt här är internet, men duscharna får högsta betyg 5-5-5 för temperatur, vattentryck o miljö.

Vi har börjat kalla vår kaj för kaputski-kaj, detta myntade hamnkaptenen efter att ännu en båt fått problem ute på havet. Men de hade till skillnad mot oss fått totalt motorhaveri så sjöräddningen kom inkörandes med deras båt och tryckte in den mot kajen mitt lågvattnet så dyn rörde runt ordentligt i hamnbassängen. Här finns det resurser ifall något händer. Alla är glada och hjälpsamma. Och morgonen därpå så stod en mekaniker på grannbåtens däck och erbjöd sig att laga felet.

Vi är så himla glada över att vi stannade här och inte seglade direkt till Borkum. För Norderney är så trevligt såväl för segelbåtsgästen som för de som tar sig hit med färja. Det är inte helt olikt Västra Hamnen i Malmö bortsett då från att det har en sekelskiftsstämpel här. Ja kanske som en korsning mellan Västra Hamnen och Trosa en bästa sommardag. Men allt är städat, snyggt och välskött. Det blommar såväl i rabatter som på uteserveringar. Och gott om detta.

I morgon om det blir avfärd så sticker vi tidigt på morgonen för att få strömmarna med oss (och högvatten så vi kommer ut från kaj) Nordvästlig vind är utlovat och det fungerar att segla på. Vi hoppas att vi kommer till Delfzji, och då pratar vi Holland. Annars blir det Borkum, som ska vara rätt tråkigt men funkar som stopp på vägen. Men vi vet bestämt först senare när vi kollat den senaste väderleken.

Vill ni ha ett trevligt semestermål rekommenderat så besök gärna Norderney, Ostfrisiska öarna.

Nu ska vi ut en sväng med cyklarna. Solen skiner.

Skepp o Hoj

Som det gick att läsa i förra inlägget så var vi uppe mitt i natten och kollade väder för att se när blåsten skulle dra över Helgoland och vågorna lägga sig. Vi tog beslutet att sova någon timme till och vi lämnade Helgoland halv sju på morgonen. Och vi visste att vi skulle ha lite gammal sjö kvar så det var vi inställda på.

När vi kom ut ur hamnen så var det rejäl sjö kvar, vågorna var säkert två meter höga och Tjoppe noterade att vågorna med blicken gick över höjden på spayhooden när vi var nere i en dal och sen åkte upp igen på vågkammarna. Wilma beter sig otroligt bra i sjö, hon kommer alltid snällt upp igen efter att hon varit nere och nosat i vågorna. Så det är egentligen inte svårt, men så klart fysiskt ansträngande och tur är väl att man alltid gillat åkattraktioner på Gröna Lund som barn. Ibland hisnar det i magen när Wilma ställer sig högt på vågkammen och far därefter rätt ner i vågdal med stävern. Hon översköljdes ideligen av allt vatten runt omkring och vågorna gjorde att seglingen inte blir så effektiv, farten blir lidande.

Men efter någon timme så började havet lägga sig och vi hade en nordvästlig vind, solen började skina och Wilma tuffade på som tåget. Då farleden kryllar av handelsfartyg så ska man korsa den så rakt som möjligt för att snabbt komma över den, och på denna kurs så njöt vi av underbar segling. Väderleksrapporten stämde perfekt så långt. 

Och väl nere mot landsidan behövde vi vika av och följa utsidan av de Ostfrisiska öarna. Vi skulle ha motström under ett par timmar innan vi skulle få strömmen med. Men nu vred sig vinden rent västlig och vi fick den rakt emot oss. Det började bygga upp lite sjö igen. Vi visste att vi skulle få motvind (tyvärr såg ju prognosen ut så för hela nästa vecka också, så därför hade vi passat på nu när det såg någorlunda ut enligt vädersiterna.)

Tanken var ju att kunna gå rätt emot vinden med hjälp av motorn. Att enkom segla skulle dra ut på tiden något enormt då vi inte kan segla så högt mot vind med Wilma. Samt att det kostar tid att kryssa, särskilt om man har tidvatten att passa. Men med ett par timmar kvar innan strömmen skulle vända med oss så valde vi att ta några kryssben samtidigt som vi stöttade med motorn. När väl strömmen vänt så tänkte vi gå kortaste väg för motor mot Borkum.

Ja och är man nu ute på havet så hör det väl till med lite dramatik och spänning. Så därför räckte det ju inte med grov sjö till en början. Utan när vi startat motorn så upptäckte vi att oljatrycket var lågt. Helena fortsatte att segla själv medan Tjoppe hoppade i pannlampan och började undersöka. Oljeläckage någonstans. Men det är svårt att meka när allt far runt som i en torktumlare ombord. Men all olja var inte borta tack o lov, utan när vi låg på ett kryssben och båten lutade så blev oljemängden lidande. Vi fyllde på olja och vi tog ett snack. Att det läcker olja kändes inte bra. Hur gör vi nu då?

Diskussionen var igång. Att gå enda till Borkum i motvinden räknade vi ut att det var inte längre ett alternativ. Vi ville använda motorn så lite som möjligt och vistelsen ute på havet blev behagligare med segel uppe. För motor så blev sjögången mest stökig. Så vi stängde av motorn och seglade enkom. Vi ringde upp Norderney och frågade hamnkapten hur sent man kan komma in i hamnen med tanke på lågvatten. Jo ni klarar djupet alldeles precis blev svaret. Vi frågade om det var många båtar i hamnen. Jo fullt blev svaret. Men han förstod vårt bekymmer med motorn och att vi behövde få komma till första bästa hamn.

Och så låg vi där och filade på några kryssben i stökig sjö. Wilma är otroligt bra i vattnet, hon lägger sig ner till viss gräns men sen vänder upp igen. Och det går att ha fulla segel uppe. Men som liten människa ombord så blir det fysiskt anstängande med det stökiga havet. Och komiskt.

Helena skulle först bre ett par knäckemackor. (vi älskar knäcke på havet). Och att hantera smör, ost och brödskivor i en torktumlare kräver ett konsttycke i den högre skolan. Cirkus Scott hade varit imponerade. Tills. Något som far iväg i salongen. Helena tittar dit för en sekund. Lugnt, en bok på vift. Sen tillbaka till mackorna. Men. Var är mackorna? Var är osten? På en sekund så har de farit iväg någonstans. Ner på golvet? Nej. På bänken framför? Nej. Helena övervägde att titta i taket. Att något bara kan försvinna på en bråkdels sekund utan att man såg vart de tog vägen. Men så hittade hon sina mackor och osten längst in i hörnet bakom diskhon, där inte ögat kommer åt om man inte hukar sig. Till slut så blev det ändå knäckemackorna klara och till det fick vi te med storm-mån i koppen. Ja man kan bara fylla koppen till hälften om man nu tänkte sig behålla innehållet på insidan av koppen och inte skvimpa ut allt i sittbrunnen.

Ja och middag blev det också lite senare i stöket. Fast då var det inte mackorna som försvann. Utan Pannbiffarna for ner på sovhyttsdurken. I sin plastförpackning tack och lov. Helena dit och fiskade upp dem. Och så slog hon ett öga på hyttventilen ovanför hennes säng. Vi låg på ett kryssben och vattnet forsade på utsidan av glaset. Och så såg hon att det var blött på insidan. Hon stannade upp med pannbiffarna i handen och studerade. När Wilma la sig ner ordentligt och hela glaset på utsidan låg i havet så skvätte det in vatten på insidan. Inte droppade, utan det kom några decilitrar varje gång. Hm..lite väl mycket. Vatten ska vara på utsidan av en båt och inte på insidan. Men man får ju inte förivra sig. Så pannbiffarna fick åter fokus och detta lyckades serveras med Coleslaw uppe i sittbrunnen.

Medan vi satt och åt så nämner Helena att när kapten ätit upp så kan han få kolla ventilen ovanför Helenas binge. När Tjoppe sen kom ner så såg han samma sak. Det kom in en hel del vatten. Tacksamt nog så rann det inte rakt ner i sängen utan det mesta vattnet smet på insidan av panelen och ner i kölsvinet. Och det var inte ramen som läckte, utan i packningen i kanten på själva glaset. Bland det sista vi gjorde innan vi lämnade Sverige var att installera en pump i kölsvinet. Jäklans bra faktiskt. Särskilt som nu när man sakta börjar fylla båten med vatten (ja ja, nu ska ingen bli orolig för det ryms rätt mycket vatten i kölsvinet innan det börjar bli ett bekymmer, och ännu mer i själva båten innan det är fullt). Så vi pumpade ut vattnet och det var lugnt så långt för stunden.

Så facit.

Så på babords bog så hade vi läckage i ventilen och vatten kom in. Och motorn läckte olja. Vi skrattade gott och sa att det regnar iallafall inte. Vi valde att gå rätt nära land sedan och ändå gå för motor lite försiktigt. Vi höll koll på oljetrycket och var beredda på att kunna fylla på med mer olja. Vi gick rakt mot vind kortaste väg mot Nordenay och det gick fint. Och med båten lite mer upprätt i sjön (ja ja så rakt det nu kan gå när den är krabb och ogästvänlig) så kom det varken in vatten mer i båten och oljemängden räckte.

Men så kom regnet. Ett jobbigt regn rakt i ansiktena. De hade inte utlovat något regn. Att båten läcker in vatten och motorn krånglar kan Tjoppe ta. Men regn. Han hatar regn. Men vi skrattade gott åt situationen.

Tillslut så kom vi in i hamn i värsta lågvattnet. Vi prickade precis den tiden man inte ska gå in. Vi tyckte det var land överallt när vi sakta närmade oss hamnen. Helena höll i sig framme vid förstaget ifall att vi skulle köra fast i dyn. Men det gick bra och väl inne i gästhamnen så stod hamnkaptenen med sin cykel och ropade och vinkade. Han hade mött upp oss och han ledde oss längst in i hamnbassängen där han hållit en VIP-plats åt oss. Det hade gått sju timmar sedan vi ringde hamnen där vi förklarat att vi hade motorproblem och inte skulle hinna in medan det var högvatten. Ett fantastiskt mottagande där hamnkaptenen förstått att supporta oss när vi haft motorbekymmer längs vägen. Andra båtar som kom in sent fick själva finna sig en plats i gyttret av segelbåtar. Vi blev hänvisade en plats direkt intill en brygga.

På kajen så stod ett par ungdomar från grannbåten och tog emot förförtöjningarna. Vi slängde iland en förlig tamp och sen en aktre också. Men det gick inte att dra in båten intill kaj. Vi satt fast i dyn, med aktern fyra meter från bryggan. Rätt komisk syn. Vi kom nästan fram. Så knasigt, vi kunde bara skratta åt synen. Så där stod Wilma i dyn några meter från bryggan och kom ingenstans.

Ungdomarna gav oss rådet; -Häll upp en gin och tonic och dra in båten om ett par timmar när vattnet stigit igen. Och vad gör man då. Tjoppe tog fasta på ungdomarnas råd.

Vi var blöta och kalla. Hungriga. Och trötta efter allt skumpande ute på havet med olja och vatten på fel sida om sina behållare. 45 distans hade tagit närmare 14 timmar. Och då ska man veta att vi längs vägen kunnat segla över sju knop. Men med kryss och motström och motvind och jobbiga vågor så kan blir det inte bättre än så här ibland, man prickar precis lågvattnet och fastnar. Tror ni Tjoppe tyckte GT:n smakad bra i detta läge??

Vi lagade lite mat och åt och summerade dagen. Vi var glada och vi tyckte vi hanterat dagen på bästa sätt. Vi har bra resurser till att lösa saker längs med vägen när något inträffar. Vi är lugna och trygga. Ingenting hade egentligen varit något problem och enda olyckan var att Tjoppes läsglasögon åkte i vattnet (Vi har dock fler på lager). Han har förlorat tre par glasögon vid det här laget.

Vi diskuterade en mer planerad åtgärd för att fixa felen. Ventilerna ska vi plocka ur och sika om och fixa nya packningar. Troligtvis har gummit blivit gammalt efter alla år. Motorn ska få sig en översyn. Vi får felsöka och se vart oljan läcker någonstans. Det är faktiskt bra att vi testar Wilma lite hårdare så vi ser hur hon beter sig och vad som behövs fixas. Det kan vara en falsk tro att ständigt ligga i hamn, sjödugligheten visar sig först ute på havet. Och då är det bra att det inte händer under en Atlanten-översegling. Och Wilma fick bekänna färg, för hela hon har fått bada i vågorna och det har krängt och skakat om rejält. Och hon får högst betyg med ett litet avdrag för den gömda osten.

 Snart hade timmarna gått där vi satt och pratade, det närmade sig midnatt och vattnet hade stigit. Så vi hoppade upp på däck och drog in Wilma intill bryggan. Och så kunde vi gå och lägga oss – äntligen.

En front drar in över Helgoland ikväll. Och vi hade tänkt att gå i morgon, vinden ska vara avtagande. Nordeney eller Borkum är frågan. Om vinden nu lägger sig vill fråga. Vi tar beslut sent i kväll o i morgon bitti.

 

Allt bra i övrigt, tacos ombord på Wilma ikväll. Ni är välkomna!

 

Skepp o Hoj!