Vi kom iallafall nästan fram

Som det gick att läsa i förra inlägget så var vi uppe mitt i natten och kollade väder för att se när blåsten skulle dra över Helgoland och vågorna lägga sig. Vi tog beslutet att sova någon timme till och vi lämnade Helgoland halv sju på morgonen. Och vi visste att vi skulle ha lite gammal sjö kvar så det var vi inställda på.

När vi kom ut ur hamnen så var det rejäl sjö kvar, vågorna var säkert två meter höga och Tjoppe noterade att vågorna med blicken gick över höjden på spayhooden när vi var nere i en dal och sen åkte upp igen på vågkammarna. Wilma beter sig otroligt bra i sjö, hon kommer alltid snällt upp igen efter att hon varit nere och nosat i vågorna. Så det är egentligen inte svårt, men så klart fysiskt ansträngande och tur är väl att man alltid gillat åkattraktioner på Gröna Lund som barn. Ibland hisnar det i magen när Wilma ställer sig högt på vågkammen och far därefter rätt ner i vågdal med stävern. Hon översköljdes ideligen av allt vatten runt omkring och vågorna gjorde att seglingen inte blir så effektiv, farten blir lidande.

Men efter någon timme så började havet lägga sig och vi hade en nordvästlig vind, solen började skina och Wilma tuffade på som tåget. Då farleden kryllar av handelsfartyg så ska man korsa den så rakt som möjligt för att snabbt komma över den, och på denna kurs så njöt vi av underbar segling. Väderleksrapporten stämde perfekt så långt. 

Och väl nere mot landsidan behövde vi vika av och följa utsidan av de Ostfrisiska öarna. Vi skulle ha motström under ett par timmar innan vi skulle få strömmen med. Men nu vred sig vinden rent västlig och vi fick den rakt emot oss. Det började bygga upp lite sjö igen. Vi visste att vi skulle få motvind (tyvärr såg ju prognosen ut så för hela nästa vecka också, så därför hade vi passat på nu när det såg någorlunda ut enligt vädersiterna.)

Tanken var ju att kunna gå rätt emot vinden med hjälp av motorn. Att enkom segla skulle dra ut på tiden något enormt då vi inte kan segla så högt mot vind med Wilma. Samt att det kostar tid att kryssa, särskilt om man har tidvatten att passa. Men med ett par timmar kvar innan strömmen skulle vända med oss så valde vi att ta några kryssben samtidigt som vi stöttade med motorn. När väl strömmen vänt så tänkte vi gå kortaste väg för motor mot Borkum.

Ja och är man nu ute på havet så hör det väl till med lite dramatik och spänning. Så därför räckte det ju inte med grov sjö till en början. Utan när vi startat motorn så upptäckte vi att oljatrycket var lågt. Helena fortsatte att segla själv medan Tjoppe hoppade i pannlampan och började undersöka. Oljeläckage någonstans. Men det är svårt att meka när allt far runt som i en torktumlare ombord. Men all olja var inte borta tack o lov, utan när vi låg på ett kryssben och båten lutade så blev oljemängden lidande. Vi fyllde på olja och vi tog ett snack. Att det läcker olja kändes inte bra. Hur gör vi nu då?

Diskussionen var igång. Att gå enda till Borkum i motvinden räknade vi ut att det var inte längre ett alternativ. Vi ville använda motorn så lite som möjligt och vistelsen ute på havet blev behagligare med segel uppe. För motor så blev sjögången mest stökig. Så vi stängde av motorn och seglade enkom. Vi ringde upp Norderney och frågade hamnkapten hur sent man kan komma in i hamnen med tanke på lågvatten. Jo ni klarar djupet alldeles precis blev svaret. Vi frågade om det var många båtar i hamnen. Jo fullt blev svaret. Men han förstod vårt bekymmer med motorn och att vi behövde få komma till första bästa hamn.

Och så låg vi där och filade på några kryssben i stökig sjö. Wilma är otroligt bra i vattnet, hon lägger sig ner till viss gräns men sen vänder upp igen. Och det går att ha fulla segel uppe. Men som liten människa ombord så blir det fysiskt anstängande med det stökiga havet. Och komiskt.

Helena skulle först bre ett par knäckemackor. (vi älskar knäcke på havet). Och att hantera smör, ost och brödskivor i en torktumlare kräver ett konsttycke i den högre skolan. Cirkus Scott hade varit imponerade. Tills. Något som far iväg i salongen. Helena tittar dit för en sekund. Lugnt, en bok på vift. Sen tillbaka till mackorna. Men. Var är mackorna? Var är osten? På en sekund så har de farit iväg någonstans. Ner på golvet? Nej. På bänken framför? Nej. Helena övervägde att titta i taket. Att något bara kan försvinna på en bråkdels sekund utan att man såg vart de tog vägen. Men så hittade hon sina mackor och osten längst in i hörnet bakom diskhon, där inte ögat kommer åt om man inte hukar sig. Till slut så blev det ändå knäckemackorna klara och till det fick vi te med storm-mån i koppen. Ja man kan bara fylla koppen till hälften om man nu tänkte sig behålla innehållet på insidan av koppen och inte skvimpa ut allt i sittbrunnen.

Ja och middag blev det också lite senare i stöket. Fast då var det inte mackorna som försvann. Utan Pannbiffarna for ner på sovhyttsdurken. I sin plastförpackning tack och lov. Helena dit och fiskade upp dem. Och så slog hon ett öga på hyttventilen ovanför hennes säng. Vi låg på ett kryssben och vattnet forsade på utsidan av glaset. Och så såg hon att det var blött på insidan. Hon stannade upp med pannbiffarna i handen och studerade. När Wilma la sig ner ordentligt och hela glaset på utsidan låg i havet så skvätte det in vatten på insidan. Inte droppade, utan det kom några decilitrar varje gång. Hm..lite väl mycket. Vatten ska vara på utsidan av en båt och inte på insidan. Men man får ju inte förivra sig. Så pannbiffarna fick åter fokus och detta lyckades serveras med Coleslaw uppe i sittbrunnen.

Medan vi satt och åt så nämner Helena att när kapten ätit upp så kan han få kolla ventilen ovanför Helenas binge. När Tjoppe sen kom ner så såg han samma sak. Det kom in en hel del vatten. Tacksamt nog så rann det inte rakt ner i sängen utan det mesta vattnet smet på insidan av panelen och ner i kölsvinet. Och det var inte ramen som läckte, utan i packningen i kanten på själva glaset. Bland det sista vi gjorde innan vi lämnade Sverige var att installera en pump i kölsvinet. Jäklans bra faktiskt. Särskilt som nu när man sakta börjar fylla båten med vatten (ja ja, nu ska ingen bli orolig för det ryms rätt mycket vatten i kölsvinet innan det börjar bli ett bekymmer, och ännu mer i själva båten innan det är fullt). Så vi pumpade ut vattnet och det var lugnt så långt för stunden.

Så facit.

Så på babords bog så hade vi läckage i ventilen och vatten kom in. Och motorn läckte olja. Vi skrattade gott och sa att det regnar iallafall inte. Vi valde att gå rätt nära land sedan och ändå gå för motor lite försiktigt. Vi höll koll på oljetrycket och var beredda på att kunna fylla på med mer olja. Vi gick rakt mot vind kortaste väg mot Nordenay och det gick fint. Och med båten lite mer upprätt i sjön (ja ja så rakt det nu kan gå när den är krabb och ogästvänlig) så kom det varken in vatten mer i båten och oljemängden räckte.

Men så kom regnet. Ett jobbigt regn rakt i ansiktena. De hade inte utlovat något regn. Att båten läcker in vatten och motorn krånglar kan Tjoppe ta. Men regn. Han hatar regn. Men vi skrattade gott åt situationen.

Tillslut så kom vi in i hamn i värsta lågvattnet. Vi prickade precis den tiden man inte ska gå in. Vi tyckte det var land överallt när vi sakta närmade oss hamnen. Helena höll i sig framme vid förstaget ifall att vi skulle köra fast i dyn. Men det gick bra och väl inne i gästhamnen så stod hamnkaptenen med sin cykel och ropade och vinkade. Han hade mött upp oss och han ledde oss längst in i hamnbassängen där han hållit en VIP-plats åt oss. Det hade gått sju timmar sedan vi ringde hamnen där vi förklarat att vi hade motorproblem och inte skulle hinna in medan det var högvatten. Ett fantastiskt mottagande där hamnkaptenen förstått att supporta oss när vi haft motorbekymmer längs vägen. Andra båtar som kom in sent fick själva finna sig en plats i gyttret av segelbåtar. Vi blev hänvisade en plats direkt intill en brygga.

På kajen så stod ett par ungdomar från grannbåten och tog emot förförtöjningarna. Vi slängde iland en förlig tamp och sen en aktre också. Men det gick inte att dra in båten intill kaj. Vi satt fast i dyn, med aktern fyra meter från bryggan. Rätt komisk syn. Vi kom nästan fram. Så knasigt, vi kunde bara skratta åt synen. Så där stod Wilma i dyn några meter från bryggan och kom ingenstans.

Ungdomarna gav oss rådet; -Häll upp en gin och tonic och dra in båten om ett par timmar när vattnet stigit igen. Och vad gör man då. Tjoppe tog fasta på ungdomarnas råd.

Vi var blöta och kalla. Hungriga. Och trötta efter allt skumpande ute på havet med olja och vatten på fel sida om sina behållare. 45 distans hade tagit närmare 14 timmar. Och då ska man veta att vi längs vägen kunnat segla över sju knop. Men med kryss och motström och motvind och jobbiga vågor så kan blir det inte bättre än så här ibland, man prickar precis lågvattnet och fastnar. Tror ni Tjoppe tyckte GT:n smakad bra i detta läge??

Vi lagade lite mat och åt och summerade dagen. Vi var glada och vi tyckte vi hanterat dagen på bästa sätt. Vi har bra resurser till att lösa saker längs med vägen när något inträffar. Vi är lugna och trygga. Ingenting hade egentligen varit något problem och enda olyckan var att Tjoppes läsglasögon åkte i vattnet (Vi har dock fler på lager). Han har förlorat tre par glasögon vid det här laget.

Vi diskuterade en mer planerad åtgärd för att fixa felen. Ventilerna ska vi plocka ur och sika om och fixa nya packningar. Troligtvis har gummit blivit gammalt efter alla år. Motorn ska få sig en översyn. Vi får felsöka och se vart oljan läcker någonstans. Det är faktiskt bra att vi testar Wilma lite hårdare så vi ser hur hon beter sig och vad som behövs fixas. Det kan vara en falsk tro att ständigt ligga i hamn, sjödugligheten visar sig först ute på havet. Och då är det bra att det inte händer under en Atlanten-översegling. Och Wilma fick bekänna färg, för hela hon har fått bada i vågorna och det har krängt och skakat om rejält. Och hon får högst betyg med ett litet avdrag för den gömda osten.

 Snart hade timmarna gått där vi satt och pratade, det närmade sig midnatt och vattnet hade stigit. Så vi hoppade upp på däck och drog in Wilma intill bryggan. Och så kunde vi gå och lägga oss – äntligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s