På morgonen passerade en hel del båtar förbi vår upphängningsplats norr om Gouda. Bland annat en segelbåt med blått skrov vid namn Rival 2, holländsk flagg. Vi gillar att ta det lugnt om mornarna och inte rusa sta, ifall vi inte måste.

Sedan drog vi, vid 11 rycket. Fick rätt snabbt en bro-öppning vid första bron. Därefter var vi inne i Gouda med lite olika bud på hur länge vi fick vänta. Dessa broar är mer traffikerade så det blir lite väntan ibland. Vid ett ställe var upphängningsstället precis ovanpå en akvedukt så vi hade en motorväg under oss. Kändes suspekt. Men ballt.

Denna del av kanalsystemet är väl tilltaget, som regel fyra meter djupt minst längst hela vägen och således mer traffikerad av pråmar. Däremot betydligt färre fritidsbåtar, särskilt segelbåtar med mast.

Efter en si så där fyra broar kom vi fram till en sluss. Vi tittade i kanalkortet…men va fasen. Blir det tidvatten redan här??? Vi försökte tyda det holländska kanalkortet. Vår plotter skulle börja ge riktigt sjökort med strömangivelser först en fem sjömil bort så vi kunde inte kontrollera detta där.

Jo insåg vi. Vi kommer ut i tidvatten igen. Och helt har vi tappat efter flera veckor när det vänder och åt vilket håll. Räcker vattnet för oss om det är ebb? Vi hittade lite uppgifter i vårt skeppsbibliotek ombord och jo, tidvatten på andra sidan slussen. Men vad väntar oss, ebb eller flod?

Det blev att snabbt ställa om sig i tanken. Vi hörde redan från en svenskbåt på Helgoland om den berömda klacken i Gouda där man kunde fastna. Som en uppgrundning där man kunde få bottenkänning i dyn. Var det därför, för att det var tidvatten som de sagt så?

Många frågetecken men vi åkte igenom slussen. Att slussa är ju numera lika mycket vardagsmat som att greppa tandborsten om morgonen. Sen igenom på andra sidan..men inte hittade vi någon klack att fastna i. Vi hade gott djup trots att vi kom i bästa lågvattnet. Helt klart så kan vi konstatera att man hör så mycket från alla möjliga håll. Och en del information har varit matnyttig men mycket är mest svammel utan substans. Information som att man ”kanske kan gå där” är ju rätt värdelös. Ja eller nej är frågan. Eller åtminstone hur.

Vi satt och styrde Wilma i kanalen efter Gouda-slussen och diskuterade kring allt vi hört. Så vad har varit bra information då och vad vill vi förmedla andra som vill gå kanalerna med en båt utan centerbord och som sticker 1,90 eller kanske något mer därtill.

Jo inga problem alls att gå kanalerna. Däremot får man räkna med att hålla sig i farleden så att säga, att göra avstickare blir begränsat. Att lägga till inne i städerna fungerar perfekt, där är det djup och det är service med dusch och soptömning och som regel internet. Vill man däremot hänga upp sig på dessa vackra naturplatser som är gratis i tre dygn så ska man tänka på ett par saker.

Man ska gå in med näbben och känna sig för och hålla koll på ekolodet. Med andra ord så får man glida lite fint fram emot bryggan, gärna i lite brantare vinkel för att inte ligga för nära kanalkanten. Är det tillräckligt djupt så märker du det för då kan du lägga till. Kör du fast så märker du det också för då suger det till och allt blir trögt eller stillastående. MEN DÅ kommer det riktigt goda rådet. Man ska BACKA ut i samma fåra som man kom. Försök inte gasa på framåt ännu mer för att köra runt eller försök inte lägga till ändå. Hittills har vi alltid kommit loss utan problem, och det är inte ett dugg dramatiskt att testa bryggor och upphängningsplatser med tveksamt djup. Det ska man absolut göra. Men backa tillbaka om det inte gick att ta sig fram där. I övrigt så har vi inga andra råd för resten är rätt värdelös information. Det fungerar jättebra, alla är hjälpsamma och det är otroligt trevligt att gå i kanalerna. I norra delen var det så var det så vackert att det gjorde ont i ögonen. Det är också där det är smala kanaler, pittoreskt med andra ord och kanaldjupet är mer begränsat. Vi träffade en annan segelbåt som stack 2,05 djupt som gått samma väg som oss, vilket kan vara en bra riktlinje. En hel del information och skrämselpropaganda kommer ifrån gamla uppgifter. Man har spontat och säkrat upp djupen de senaste åren där det tidigare har varit bekymmer och det är väl dessa historier som lever kvar.

Så det här när vi skriver att vi gått på grund ett tiotal gånger, som i och för sig stämmer, ska man inte avskräckas eller hänga upp sig på. Det är dy i botten och det blir inte bom fast, utan suger det fast så backar man ut. Och man får välja en annan plats helt enkelt. Så länge du går mitt i kanalen så är det aldrig ett problem.

Men nu hade vi då passerat Gouda och vi hade gott djup. Vi sa till varandra att vi har ju inte suttit fast i botten på länge nu. Vi hade underbart sommarväder och vi tuffade på och började komma ner mot Rotterdam. Här tilltog trafiken rejält och kanalen blev än bredare och vi hade ett djup på sju meter. Vi kom fram till en bro och fick vänta på broöppning. Den blå båten Rival 2 låg där och väntade. Fritidsbåtar var enligt skylten hänvisade att ligga på höger sida om pontonbryggan.

Den blå båtens kapten ropade till oss att de öppnar bron om 20 minuter. Vi hade prickat tiden perfekt. Med tanke på att Rival 2 passerat oss på morgonen så måste de ha fått vänta vid många broöppningar. Vi hade haft tur vid varje bropassage uppenbarligen.

Totalt så var vi tre båtar som väntade på broöppningen och så blev det dags. Vi gjorde loss, lika så Rival 2 och den första segelbåten längst fram som var rätt liten. Alla tuffade på framåt. Men så stannar Rival 2 plötsligt. Helena ropar till Tjoppe –Backa! Han står still. Tjoppe lägger full back och vi får snabbt stopp på Wilma.

Han ropar framför att han sitter fast i dyn. Men va sjutton, sju meter ska det vara och på denna sidan iallafall gott och väl fyra meter i lågvatten. Han började komma loss genom att backa. Och för att inte vi skulle fastna framåt fick vi göra det samma. Men så…

Vi rörde oss inte ur fläcken. Vi satt också fast. Här ligger vi mitt i en stor kanal långt från landbacken med gott djup i sjökortet. Rival 2 ropar till oss att vi ska slänga över en tamp så han kan dra loss oss. Frun tar emot lassokastet från Tjoppe och fäster i deras blå skönhet. Han ger gas bakåt. Vid detta läget har bron gått upp och båtar från andra hållet håller på att köra igenom. Inom någon minut skulle det bli grönt för oss.

Vi kommer loss tack vare Rival 2. Men lagom till vi båda har löst situationen, som måste ha varit rätt underhållande för de som stod och tittade från sina balkonger i huset intill, så hann bron gå ner igen. Det måste ha sett lite dramatiskt ut för vi hade ju lite bråttom för att inte missa grönt ljus.

Här hade Rival 2 suttit och väntat i en timme på en broöppning och när de hjälper oss så hinner bron gå ner på nytt med en ny entimmesväntan som resultat. Hade han inte hjälpt oss hade han hunnit igenom. Så snopet.

Vi fick lägga till på nytt men denna gång så la vi oss på ”fel” sida enligt skylten. Kapten på Rival 2 som av naturliga skäl pratar holländska då han är flaggad därefter ringde upp tornet och pratade. Han frågade varför pilen var åt fel håll då man uppenbarligen körde fast på den sidan. Han fick till svar att de inte kände till att det fanns en pil på skylten där det stod SPORT vilket är fritidsbåtarnas hänvisning. Vi blev inte riktigt kloka på om de skulle kolla upp saken.

Att Rival 2 hade kommit loss smärtfritt berodde på att han hade centerbord. För vår del var vi tacksamma för att de drog loss oss. Vi hade ju kommit loss förr eller senare vid högvatten men nu gick det snabbt och smidigt även om den jädrans bron gick ner framför näsan på oss.

Vi kollade sjökortet, den angav att det skulle vara 4,80 meter där vi låg. Troligtvis så slammar det upp på den sidan om upphängningsplatsen av all trafik på andra sidan.

Efter en timme så öppnades bron på nytt och Rival 2 och Wilma gled igenom utan några fler missöden. Vi gick samma väg, Rival och Wilma, och tog senare av mot babord för att inte gå in i själva Rotterdam. Till slut hamnade vi i samma hamn. Genom en liten broöppning och en nittiograders gir till babord direkt efter. Så skarp att man fick backa en gång emellan. Där stod en glad hamnkapten och vinkade in oss. Rätt fullt i hamnen men vi fick en schysst plats precis bakom Rival 2.

Vi gjorde rätt för oss. Vi betalade mycket humana 11 euro till hamnkaptenen för natten. Vi trodde att på detta eminenta ställe att det skulle kosta minst det dubbla. Och till Rival 2 så lämnade vi över en flaska Bordeaux-vin som tack för hjälpen. Vi hade inte haft möjlighet innan då vi inte haft närkontakt sedan vi var förenade med en navelsträng mitt i dyn.

Så här ligger vi nu, i en liten hamn i ett ställe som heter Alblasserdam som ligger öster om Rotterdam. Perfekt litet ställe och vi har pratat en hel del med våra hjältar på Rival 2. Mycket trevliga människor, hjälpsamma och osjälviska som de flesta seglare är. (det är bara en som snodde vår plats när vi höll på att lägga till i Dokkum som hade ett tyket beteende, han tog platsen när vi höll på att backa in och så skickade han på oss ett finger. Och det var inte lillfingret kan vi lova).

Ja så slutet gott, allting gott. Här ligger vi nu två båtar som delade en liten upplevelse ihop i form av att köra fast i dyn, bogsera varandra och missa broöppningen. När allt kommer omkring så hade inte alls detta äventyr varit lika rolig utan dess incidenter. Inte hade vänskap kunna knytas så snabbt utan dess plötsliga situationer där man behöver hjälpa varandra. Se bara på de danska vännerna Erik och Christina som så hjältmässigt marscherade ut med deras segelbåt och räddade lilljollen när den drev iväg för oss.

Så summa summarum. Ska ni gå i kanalerna. Se för guds skull till att köra fast lite då och då, låt styrning krångla och jollar smita och se till att ha några öl eller en flaska vin på lager som ni kan ge som tack. Pengar funkar inte, men alkohol uppskattas. Den kan om inte annat ges bort i ny vända om man nog mot förmodan inte nyttjar sådan dryck.

Dock funderar vi på en sak. Om Rival 2 inte borde heta Loyal 2. Han känns definitivt inte som någon rival.

 Skepp o Hoj!

 Nu har vi kommit betydligt längre söder ut i Holland. Det är intressant att färdas långsamt genom ett land. Man hinner notera hur naturen förändras varteftersom. Nu har vi gått genom kanaler där vi färdas högst, nedanför oss finns åkrar, betesmarker och bilvägar. Man tänker till både en och två gånger vad som skulle kunna hända om kanalen rämnade. Slurp skulle det säga, bondens kor skulle böra få simma, bilarna skulle få åka vattenrushkana och Wilma skulle stå torr i kanalen som ett vackert monument uppe på kullen.

När man tittar på ett sjökort så inser man att vi nu färdas genom ett delta av vatten, förunderligt många små vattendrag täcker hela landytor och vi imponeras av holländaren att man fått till landytor mellan allt vatten. Tittar man ut på verkligheten så ser man land, tittar man i kanalkortet så tycker man landskapet mest består av vatten.

Nu ligger vi på en upphängningsplats tillsammans med några andra båtar, dessa gratisplatser glesar ut nu ju mer söderöver vi kommer. Och det blir mer sjöar och stora kanaler som vi kommer att färdas på. Vi ligger precis norr om oststaden Gouda, nära Rotterdam. Så framöver så blir det hamnar eller ankring som vi blir hänvisade gissar vi.

Igår när vi gick genom kanalerna så hade vi ett fantastiskt väder, vackert vädermoln och en knallblå himmel. Kvicksilvret stod på 25 grader. Runtomkring oss så såg vi växthus på växthus och en massa odlingar, som stora industrier. Och det kan man ju förstå. När man går i en mataffär i Sverige så är ju ursprungslandet på mycket av våra grönsaker märkta med just Holland. Särskilt tomater och paprikor.

Förr i tiden i Sverige så kunde man inte drömma om att hitta färska jordgubbar, exotisk frukt och sommargrönsaker i affärshyllorna om vintern. Nä det var säsongsvaror och vår matlagning har historiskt varit årstidsbestämd. Sommarsoppa på späda nyskördade grönsaker om sommaren och ärtsoppa på vintern då man med fördel kunnat torka de gula ärtorna. Potatis förvarade man i lårar i rätt temperatur för att ha året om. Lök och morötter och andra rotfrukter var vår bas vad det gäller grönsaker, vinteräpplen och en del frukt kunde vi bunkra en tid. Man saltade, gjorde inläggningar och rökte mat för att kunna bevara den. Kyl och frys är förhållandevis rätt moderna uppfinningar.

Idag ser det annorlunda ut. Vi har ständig tillgång på mat året om. Med för- och nackdelar. Aldrig har väl jordgubbarna varit tråkigare. Man vet inte som konsument om gubbarna är vuxna på friland eller i växthus. Men smakmässigt så blir man som regel besviken. Barndomens jordgubbar (och även från bondmoretiden som vuxen) så var dessa söta och goda. De var mjuka och utan hård kärna och röd rakt igenom. Genuin jordgubbssmak där man gubbarna i en tallrik med mjölk var det närmaste himmelriket man kunde komma som en liten grabb eller tös.

Så vad har hänt. Ja vad har hänt egentligen. Jo storproduktioner och industrier och efterfrågan ser annorlunda ut. Vi har också möjligheter. Våra grönsaksdiskar skulle se tråkiga ut med gårdagens produktion. Men det har sitt pris. Något vi sällan tänker på eller är medvetna om när vi går där och väljer färg bland paprikorna.

Man pratar gärna om energitjuvar bland vänner, de som kanske kostar en mer än de ger tillbaka. Men tittar man på matproduktion så kan vi jäklar anåda prata om energitjuvar. Och den största boven bland dem alla är just den Holländska paprikan.

I Sverige så köper vi mer än 100 miljoner paprikor från Holland varje år, fyra gånger mer än vi gjorde år 1980. Den holländska produktionen kräver extremt mycket fossil energi och står för stora utsläpp, trots detta stöttas industrin av hundratals miljoner kronor i EU-subventioner.

Holland är om vintern inte alls ett särskilt varmt land ur odlingsperpektiv sett. Och här så odlas inte paprikorna i jord utan i fiberull som liknar det vi isolerar våra hus med. Plastslangar sitter nedstuckna i ullen och förser plantorna med exakt mängd konstgödsel och vatten och i taket hänger fullt med lampor. Med hjälp av lamporna så kan man skörda paprikorna en månad tidigare än vad som annars skulle kunna vara möjligt.

Växthusodlingen är så gott som helt skild från naturen och är väldigt energiberoende. För att kunna värma upp de stora växthusen som kan vara 10.000 kvadratmeter stora så använder man nästan alltid naturgas. Det går åt 37 gånger så mycket energi att driva upp papriken som man får ut när man äter den. Med andra ord så för att få samma energimängd som det går åt att odla ett kilo paprika så kan man odla och skörda 85 kilo potatis.

Den holländska växthusindustrin släpper ut lika mycket koldioxid som en miljoner svenskar gör på ett år.

Det blir liksom som att satsa tio för att kunna få ut en. När nästan all annan produktion strävar efter att satsa en för att få ut tio. Hade det gällt pengaplacering så hade den banken inte haft några kunder. Men matindustrin är stor och snårig där vi konsumenter inte har en aning om hur det går till. Och i slutändan så handlar vi själva och bidrar till underhållet med efterfrågan på varan. För oss har det blivit helt naturligt att handla paprika på vintern, och jordgubbar och annat färglatt.

Så här, fast inte fullt lika illa ser det ut för tomaterna. De smaklösa tomaterna vi hittar i butikshyllorna på Ica om vintern är hårt framdrivna i en artificiell miljö med lampor och konstgödsel.

Men det går att odla paprika och tomater på vintern utan en massa fossil energi. I Spanien till exempel används inte ens en tiondel så mycket.

Som liten konsument i Sverige så kan vi använda vårt kloka huvud om vi vill bidra till en sundare matproduktion. Att i större utsträckning använde de grödor som är naturliga för vår vinter, mer rotsaker och lök, bönor och ärtor. Och laga mat efter årstiden och njuta av grytor och soppor när vintermörkret lagt sig utanför fönstret. Att koka egen ärtsoppa hemma är busenkelt, busgott och busbilligt, den blir lika god utan kött om man inte vill ha det.

Man kan även försöka välja spanska produkter framför holländska i ett steg att påverka miljön positivt. Men framför allt, se över din egen energitjuv.

Hur mycket mat kastar du? Har du väl köpt en holländsk paprika så skulle man ju tametusan även nästan äta skjälken och kärnorna också. Och här igenom är vi alla bovar i stort och smått. Och det är kanske ok att vi har växthusodlingar i Holland som förser våra mathyllor med brett sortiment. Men vi kanske inte ska handla fullt lika mycket av den dyrproducerade produkten.

Att kasta en paprika som vi glömt bort i vårt kylskåp som är växthusodlad i Holland är ju som att satsa tio och få ut noll. Eller minus tre, för du tog bilen till affären för att handla en dyr paprika som du skulle slänga.

Så släng inte maten.

Nä, plocka fram uppfinnarjocken i dig och ta rätt på alla rester. Den lilla skvätten köttfärssås som blev över blir lätt en chili con carne; en burk vita bönor, paprikapulver och chilipulver så blev det en ny middag. Har du en skvätt tacosås kvar sedan i fredags så släng i den också, och någon halv lök och för guds skull den där paprikan som håller på att säga upp sig inne i kylen. Låt puttra länge och få smakerna att gifta sig med varandra.

Och pizza gott folk, fixa pizzan hemma. Världens bästa restmats-rätt. Och inga ostkanter behövs slängas. Riv ner ost vartefter och lägg i frysen så finns det alltid riven ost till hands. Allt går att lägga ovanpå sen, maträttens egna hela-havet-stormar.

Brödkanter som man slänger, skalken. Torka dessa på ett torrt ställe, ex långpanna i undre facket av spisen om du har en gammal spis. När du fått ihop några torkade brödbitar så mixa dem och VIPS så har du ströbröd. Häll i en burk med lock och förvara i skafferiet.

Pasta över? In i ugnen med äggstanning och fräst lök samt resterna från korv, kött och häpp…kanske även en bit paprika om du mot förmodan äger en. Vem älskar inte makaronipudding. Va fasen, det stod ju på tio-i-topp-listan när man var barn. Bästa rätten.

Att inte slänga mat kan vara det första steget man bidrar med själv. Det är roligt att inte slänga mat, en sport som stimulerar såväl fantasin som plånboken.

Ombord på Wilma slänger vi ingen mat. Det är hundrakoll. Blir det så bara en färsbiff över så sparas den. Den åker ner i omelletten eller blir fikabröd till eftermiddagskaffet. Kaffe med biff är en höjdare.

Har vi köpt oliver i olja så används oljan som blivit kvar i burken som bas till salladsdressing. Exemplena är tusenfaldiga. Brister din fantasi, kolla vilken mat du står med över och googla på idéer.

Så populärt som det är att rensa ut energitjuvarna ur sitt liv avseende relationer, så gäller det i allra högsta grad även dig själv genom ditt kylskåp och dina mat- och handlingsvaror. Glöm kokbokens alla fullfjädrade recept som kräver lång inköpslista. Den har sin plats på helgen. Bli din egen Cajsa Warg eller Ria Wägner (Cajsa Warg levde på 1700-talet och blev känd genom sin bok Hjelpreda i Hushållningen För Unga Fruentimber. Ria Wägner var en tant som fanns i tv-rutan förr och som vinkade barnsligt med handen åt fel håll. Men som var en jäkel på att ta tillvara på det man har. Vi gamlingar minns henne, ni unga kan säkert hitta henne på you-tube).

Så vår hårda värld med kall fakta om växthusgaser och konstgödsel och långa mattransporter behöver inte ligga tungt på vårt samvete. Gör istället kunskapen till en morot för att få en smartare hushållning hemma. Och lägg pengarna du sparade under ett år på något roligt, en resa eller en lyxig spabehandling.

Industrin kommer att anpassa sig efter sina kunders efterfrågan, var så säker.

Frågan är bara vad du och jag efterfrågar.

Nu ligger vi precis intill en pub i den lilla byn Huigsloot. Vi har gått igenom en rad broar idag och vi fick vänta ett tag vid en järnvägsbro som öppnar ett fyrtal tillfällen per dygn. Missar man tiden så kan man få vänta en fyra-fem timmar. Men vi kom rätt lagom fram till bron ungefär en halvtimme innan de skulle släppa igenom oss fritidsbåtar. Men som det blåste, vi hade vinden rakt i sidan. Alla båtar utan bogpropellrar fick svårt att lägga till vid upphängningsplatsen. Vi hade fullt sjå med att få in Wilmas akter då hennes 18 ton ville åt motsatt håll. Men med lite envishet så.

Några båtar gav helt upp att kunna lägga sig längs med utan de hängde upp sig i fören och så fick de ligga tills vi alla kunde släppa förtöjningarna och gå igenom.

Det skulle blåsa en nio meter per sekund idag men i byarna måste det ha varit mer. Emellanåt så seglade Wilma på masten genom de trånga kanalerna. Vädret har varit växlande, ena stunden sol, sen mulet och emellanåt två regnstänk. Men nu har de lovat att vädret ska stabiliseras till helgen vilket vi ser fram emot.

Det kostar inget att ligga vid denna upphängningsplats och byn verkar vara mikroskopiskt liten. Åtta meter till den lilla puben kändes lyxigt, byns enda väg går mellan Wilma och Puben då ska ni veta. Vi ville ändå visa vår gästfrihet så vi checkade in på puben på eftermiddagen och det blev en kopp te för pimpstenen och en öl för kapten. Vi kollade om det fanns internet på puben och jo visst, det fanns det. Gratis för deras gäster dessutom och inte låst. Och sämre blev det inte när vi var klara med vår visit. Då gick vi ombord på Wilma och hade ett lika bra internet där som inne på puben. Vi tackar och bockar för detta.

Då passade vi på att se lite nyheter på svt-play och ett avsnitt av Allsång på Skansen. Gisses så svenskt det kändes. Att höra och se svenska program och nyheter. Vi riktigt gottade oss, det var länge sedan vi mötte någon svensk nu. Vi har nog inte träffat någon svensk på ett par-tre veckor nu, eller är det längre än så?

Vi är för stunden lite trötta på städer och människor. Att hamna här var perfekt. Cityliv är inte vår grej helt enkelt. Nä tacka vet vi platser där man kan kliva ut på däck om morgonen och köra helikoptern i det fria.

För övrigt så fick vi en nära-döden-upplevelse härom dagen. Vi var ju i Haarlem. Och alla vet säkert med sig att holländarna är ena jäklar på det här med Pommes Frites som de äter med mayonnaise. Vi köpte oss en varsin strut på stan. Gott till en början. På slutet rätt äckligt. Vi kastade det sista. Men sen så. Båda två blev så hårda i magarna så vi hade kunnat använda kulorna till lagrena i våran vindgenerator. SKF hade säkert kunna lägga ett bud.

Det har överhuvudtaget blivit några dagar med för mycket av det goda livet. Skräpmat. Så nu till middag så blev det en liten stekt köttbit med frästa grönsaker i stor variation och en färsk sallad därtill. Dubbelsallad med andra ord. Vatten till gjorde susen.

Och det är verkligen så, att som du tar hand om dig själv så mår man därefter. Nu blir det schysstaste käket, ingen skräpmat, motion i bra dos. Alkohol, hur trevligt det än är med ett glas så får man vara på sin vakt. För kvinnor i övergångsåldern (ja nu pratar vi inte om kapten som ni förstår, han fungerar som vanligt och tål ett par glas och har inga nattliga vallningar). Jo för kvinnor som är i övergångsåldern som sagt så ska man vara försiktig med alkohol. Man kan lätt tro att man kan tuffa på det sätt som man alltid har tålt alkohol tidigare i livet. Men kvinnor reagerar lättare negativt på alkohol då man redan har en hormonpåverkan i kroppen. Och alkohol stör. Man sover sämre, får kissa oftare och humöret svänger. Inte allvarligt mycket, men så där lagom irriterande, svårt att sätta fingret på… Lätt så kan man tro att det inte har med alkoholen att göra då man tycker man dricker så lite. Men det räcker med liten mängd många gånger. Så känner du igen dig, sover taskigt och mår lite svajigt, så testa att avhålla dig från den goda procenten. Det är på ett sätt med lite sorg man avstår, det är en stark social sak. Men inser man att man inte ens tål ett glas vin längre så får det vara så. Vatten med lime är gott och att vakna pigg och välmående är gudomligt. Har du liknande erfarenhet så berätta gärna.

Ja som ni förstår har vi levt lite extra gott här några dagar. Det har på många sätt varit mycket trevligt. Men nu blir det tillbaka till goda rutiner. SKF kan leta kullager någon annanstans och John Blund ska åter få knacka på hyttventilen.

Uttrycket Shit Pommes Frites har aldrig varit mer träffande. Häpp!

 Skepp o Hoj!

Nu har vi känt pulsen på Amsterdam. En trevlig stad med härlig mix av alla slags människor. Vi hittar likheter med Brighton i England. En stad med stor acceptans för oliktänkande. Det skapar en lite mer bohemisk stad där bland andra konstnärer, drogliberaler och sexuellt oliktänkande finner en hemvist. Vi gillar Amsterdam.

Här finns allt att finna för den som söker tulpanlökar, träskor, museer, kanaler och cyklar. Och här finns så kallade Coffeeshops, särskilda caféer där det är tillåtet att röka cannabis. Säkerligen så söker sig därför många ungdomar hit och dessa caféer finns överallt. Det är inte tillåtet att använd droger utanför caféerna och här kan man säkert tvista huruvida detta är ett samhällsvinnande koncept eller inte.

För en svensk där vi är uppväxta med ett starkt skyddsnät, där vi har regler som skyddar såväl den enskilde som samhället i stort från skador så känns det säkerligen för många lite knepigt med denna holländska drogliberalism. Tanken att det på andra sätt ska skapas mindre problem är nog god, men vi har sett många som också har glidit snett. Likaväl som man är snäll och tillåter så skapar man säkerligen en språngbräda till drogberoende för en hel del.

Är man vuxen och tänker utifrån sig själv och sitt eget ansvar så känner vi väl att det kan vara upp till var och en att bedöma. Men är man förälder och tänker utifrån den rollen så är det oroskänslor som dyker upp om man skulle veta att ens barn tagit sig till Amsterdam för att sitta på Coffeshops och röka på.

Ämnet är känsligt, vi tycker alla olika. Men bra är om vi förstår oss på hur vi människor fungerar. Vi börjar redan som nyfödd att härma våra föräldrar, vi jollrar och försöker skapa ord och ljud. Klappar mamma händerna så försöker barnet göra detsamma. Och det hänger ihop med vår överlevnad, vi följer vår ledsagare och det är en bra sak. Men att härmas har även med att göra att vi vill tillhöra gruppen. Avviker du så blir du utstött. Det ägnar vi människor oss också åt och det kallar vi för mobbing. Att bli utstött ur sin grupp är totalt nedbrytande, vi bryts ner mentalt och förlorar självförtroende och självaktning.

En tredje aspekt på det hela är att vi ogärna ser kopplingen till när gruppen tar till beteenden som i grunden är rätt dåliga för oss. Då fortsätter många följa gruppen hur onyttigt och farligt det än är. Och det är väl här som drogliberalismen kommer in. Och det är här modetrender kommer in såsom kläder och frisyrer. Eller om det är inne eller ute med tatueringar. Naket eller fikonlöv på? Religion och politik. Ja inom de flesta områden så finns vårt behov av att följa gruppen. Och dessa ting förändras ständigt. Det som ena dagen är inne är nästa dag ute. En del cykler går i längre intervaller. I vår jakt att nå självförverkligande och acceptans så följer vi gärna strömmen även där det är direkt korkat. Få går emot men några gör det. Tack och lov. Att följa Adolf Hitler visade sig vara rätt korkat. Sent skulle människan komma till insikt. Men även företag tjänar stora pengar på vår dumhet, där priset ofta inte står i paritet till egentligt värde.

Idag blåser främlingsfientliga vindar inom politiken, det är inne med tatueringar och vi har hög acceptans för sexuellt oliktänkande för att nämna några innetrender just nu. Några är riktigt bra andra är skitdåliga. Främlingsfientlighet tillexempel är ju sorgligt att det är på framfart.

När vi var barn så tjatade våra mammor om att vi skulle bära mössa på vintern. Vi tonåringar vägrade. Men när våra egna barn var tonåringar så var det helt plötsligt mode med mössor. Och ju fulare mössor desto ballare.

När vi var barn så var det pinsamt med tygskor av converse-modell. De barn med sådana skor fick stämpeln att komma från fattigt hem där man inte hade råd med en fotriktig sko med ordentlig sula. Man fick skämmas helt enkelt. Idag kostar en jävla liten tygbit på foten en 700-800 kronor om märket är rätt. Och helt förkastlig sko sannolikt om man frågar någon som förstår sig på fötter.

Ja och så håller det på.

När tobaksrökning på femtiotalet blev inne så fanns ingen större kunskap om skadeverkningarna. Idag vet vi bättre. Men tobak är starkt beroendeframkallande. Då ingen föds som tobaksrökare så är ju detta något man tagit till sig i ungdomen eller därikring. Och varför. Jo man vill tillhöra gruppen helt enkelt. Fram till den dagen man aldrig provat så fanns inte något beroende eller sug efter drogen. Men fort blir man fast. Så frågan är om detta är en smart trend eller inte. Att vara enda personen som är ickerökande i en grupp kräver självsäkerhet och mod. Vi har båda erfarenhet och ingen av oss har någonsin rökt eller ens haft tanke på att börja med en sån korkad sak. Och idag får den som röker smyga undan om övriga gruppen inte röker. Hade inte beroendet varit starkt så hade rökaren slutat fortast kvickt, för helst vill man följa gruppen, det ligger i vår instinkt. Utan grupp så står man ensam. Syndaren söker sällskap.

Och det är här det blir problem med droger…det är lätt att börja följa trenden eller ledaren. Men man kan inte alltid skaka av sig bekymret när man väl är fast.

Tatueringar är inne. Ingen av oss två har några tatueringar. Vi är helt ute och helt nördiga troligtvis. Men trivs med det. Efter en tv-dokumentär som vi såg, där man opererade inne i en människokropp så plockade de ur lymfknutor. Lymfknutor eller även kallat lymfkörtlar, har vi alla har i kroppen där stora flertalet sitter i buken. När de skar i lymfknutorna så låg där färg i. Grön, blå och röd. Färgerna hade absorberats från tatueringarna på huden från patienten. Bilden har etsat sig fast på näthinnan, skalpellen som skär och inuti så framträder en klargrön kulör helt onaturlig för ett inre organ. Helena tog ett definitivt beslut. Inte en tatuering på hennes kropp. Nu är hon  förvisso rensad på lymfknutor i buken sedan trettio år tillbaka, i syfte att förhindra cancerspridning. Hon blev sjuk som ung. Och tatuerad är hon på sätt och vis där ärr pryder magen från årens många bukoperationer. I detta läge känns tatuering som en dålig trend att följa. Livet är mer värt än så.

Så summa summarum på denna reflektion är att för oss två, att vi inte skulle vilja ha några Coffeshops till Sverige, dit våra ungdomar kan gå och röka på. Vi tror att det är en dålig trend i grunden. Det är dåligt att röka överhuvudtaget. Få blir narkomaner som aldrig har rökt. Låt oss ta ett större samhällsansvar kring denna frågan. För den lilla människan klarar inte detta, för i strävan att få bli accepterad av gruppen så gör man dumma saker. Särskilt i ungdomsåren när man är ung och sökande. Och många ångrar sig med tiden. Kring rökning, fråga de med KOL och cancer tillexempel. Så ett samhällsansvar tycker vi är bra där vi sätter upp riktlinjer för det som skadar oss med hjälp av skyddsregler. Som ett slags bilbälte, det räddar liv faktiskt. Sen ska det råda sunt förnuft, vi ska inte ta ifrån människorna allt självbestämmande.

Frågan är för oss väldigt lätt. Vi vill inte att våra barn eller barnbarn ska fara illa. Vi vill vara trygga med att de inte så lätt hamnar snett. Det har bara gått några månader sedan en före detta arbetskamrat begravdes. Drogrelaterat. En god människa som hamnat snett. I syfte att nå acceptans från gruppen. Och han fick inte ens bli trettio år gammal. Vi tror hans mamma känner som vi.

Dåliga val börjar ofta som en liten oskyldig snöflinga men kan sluta som en stor snöboll. Att ha förmågan att se ur ett större perspektiv är klokt. Det är sorgligt att man kan köpa en liten modeväska för femtiotusen kronor men än sorgligare är det att se barn gå runt med en cigarett i handen. 

Glöm inte bort att även ditt beteende bidrar och förstärker trender.

Vi bär alla ett ansvar.