Vi cyklar i centrala Dordrecht. Missa inte bonusmaterialet på slutet.

 

Skepp o Hoj!

En film om hur det kan se ut när man cyklar i Dordrecht. Ofta leds cykelbanorna i mitten av gatan med biltrafik såväl till höger som vänster om dig. Känns ovanligt som svensk. Men det fungerar fantastiskt och det är kul att cyklar här.

 

Tyvärr är vi utanför Dordrecht på filmen så den gamla bebyggelsen från 1600-talet syns inte. Men däremot Styrman Pimpstens bak, vilket inte ska föraktas.

 

Skepp o Hoj!

Hej hopp. Trevlig fredagkväll på er alla. Vi har i dagarna två cyklat en massa. Fram o tillbaka till båttillbehörsaffären och vi har även hittat en propellerexpert-firma. De har fått i uppdrag att räkna på vilken storlek och typ av propeller som Wilma är mest lämpad för.

Vi har även bytt en pump till gråtanken som har krånglat en längre tid, nu gav den upp. Fick den nya under 24 timmar, otroligt bra service.

 

Vi har även lyft på durkar och haft inspektion och tömt på en massa vatten. Vi har ju nu tätat ventilerna (fönster) som tog in vatten när vi har seglat. Och detta har då hamnat under durkarna i kölsvinet. Även den krånglade pumpen gav vatten på fel ställe så förutom vattentömning så fick vi lite odör ombord. Ja alltså det var inte jordgubbar det doftade om ni förstår.

 

Tjoppe har även sett över mastfoten så vi inte får in något vatten den vägen.

 

Ventiler hela, ny pump av bästa kvalitet (den gamla fanns redan ombord när vi köpte Wilma) och lite andra nya dragingar. Det börjar arta sig.

 

På agendan har vi nu att täta några saker på däck, fernissa träet där lanternerna sitter fast (glömt vad de kallas) och även fernissa trälådan på däck och ramen kring sittbrunnen. 

 

Vi har även några andra projekt som vi planerar att hinna med, men det återkommer vi till.

 

Som ni märker, vi ligger inte på latsidan. Fast man kan tro detta. Vi har ett fantastiskt sommarväder (fast idag var det mulet men solen kommer åter är utlovat). Så underbart med 26-27 grader och ljumma kvällar.

 

Nu ville vi inte äta middag i odören ombord. Kapten Kalsong längtade efter sin ostpizza hos italienaren på hörnet som ger Helena rosor. Men med så många cykelmil i benen så kanske det är ok ändå…

 

Vi försöker återkomma inom kort, vi har en film på lut.

 

Klart Slut!

Idag har vi dykt på Wilma. Det är ju fantastiskt roligt och bra träning att ägna sig åt vattensport. Vi var säkert i vattnet i en och en halv timme för vi passade på att skrubba skrovet fri från alger. Inte mycket beväxtning men nu är hon ren och fin. Ett gäng småtjejer blev alldeles till sig så vi simmade över till andra sidan och pratade med dem. En fick en sprutdusch av Tjoppes snorkel och flickorna tjöt av skratt. De tyckte vi var ett spännande inslag i hamnen. Tjoppe fick demonstrera och berätta. Modiga tjejer att våga ta kontakt (på engelska) och vilja veta mer trots att de kanske bara var en 11-12 år.

 

Nu vet vi vilken storlek på propellern som sitter där och vi behöver nog öka stigningen på den för att få lite bättre effekt. Vi känner att det skulle vara bra särskilt då vi går i motsjö. Försöker någon stjäla Wilma nu och köra iväg med henne så blir de nog förvånade, det sitter bara en ren axel ut.

 

Här kommer en filmsnutt. Tjoppe ska plocka bort propellern för att se om vi kan få till en med bättre drag i.

 

Skepp o Hoj!

Det finns en vardag i ett seglande. Diska, handla mat, laga mat, äta, städa, tvätta…. Vi har våra rutiner här på Wilma, precis som du hemma. Bortsett från att golvet gungar här när vi dammsuger eller rör i grytan. Allt har dessutom begränsat utrymme, det är stundom trångt ombord. Det gäller att man trivs i varandras sällskap, annars kan det bli påfrestande. Står Tjoppe i verkstan och Helena blir kissnödig så måste där krånglas förbi varandra. Det är lätt att bli irriterad för ofta får man tillfälligt avbryta det man håller på med för att kunna ge plats. Vi har löst det med att pussas och kramas när det är dags för passage. (någon kanske tänker nu att de vill mönstra på när de hör om våra regler, en puss av pimpsten kan kanske locka en del som är torrskodda om läpparna och sällan får). Vi har inga problem att hålla sams men vi har hört från andra att det kan vara ett bekymmer. Vi var ute och åt med några holländska seglare. Ett par hade varit gifta i över 40 år. Men varje år som de gav sig iväg så hade de en kris på Nordeney, med gräl och irritation som följd. Men efter något dygn så la sig krisen,  allt rullade på lugnt igen och äktenskapet var åter tryggat. I början på varje ny segelsäsong så behövde de hitta sina positioner och roller i den trånga segelbåten. Och detta hände alltid en lagom bit in på deras resa, som regel i höjd med Nordeney. De skrattade gott när de berättade om det hela och det var lite svårt att föreställa sig att de skulle kunna vara i luven på varandra, de verkade vara ett högst homogent par.

Vi finner holländarna som ett otroligt trevigt och hjälpsamt folk. Lätta att prata med och så gott som alla pratar mycket god engelska. Men något vi inte blir kloka på är deras matbutiker och matvanor. När man går i mataffären och tittar på vad som finns i hyllorna så är där otroligt mycket skräpmat. Man får verkligen leta efter basvarorna stundom. Sötade yoghurtar, sötebröd, söta flingor, läsk och godis. Vi brukar på skoj titta ner i andra människors kundvagnar när vi shoppar. Något som är rätt intressant. Och det går ofta inte att hitta någon riktig mat i deras korgar. Läsk i mängder, bröd i mängder, godis och bakverk…och på sin höjd en påse rivna morötter.

Här finns det långa rader med färdiga rätter i kyldisken. Färdigkokt och färdigblandad Pasta med köttfärssåss, två och ett halvt kilo blaffig sörja i en plastförpackning till dubbelt pris mot hemmagjord dito. Den ser oaptitlig ut och Jamie Oliver hade gråtit. Nasi Goreng, lasagne, pizzor, pajer, hamburgare (kallt kött och bröd i en plastlåda), färdiga sallader, färdigstekt potatis. Allt gjorda i portioner för den stora familjens middag. Sen verkar man inte äga knivar och skärbrädor i Holland (skämt o sido men..) champinjonerna är färdigskivade, morötterna är rivna, korvarna är skurna, melonen är tärnad…det tar aldrig slut på matindustins bearbetning av en gång i tiden fina råvaror. Frysdisken dignar av bearbetad potatis, detta är pommesens förlovade land. Och bröd i mängder…brödavdelningarna är gigantiska, formfranskor i oändligt många varianter och bakelser därtill. Detta är såklart det normala för en holländare, mataffärerna har med tiden utvecklats så här och således så har de anpassat sina matvanor utefter vad matindustrin erbjuder.

Vi hoppas av våra hjärtan att det ordnar till sig med matutbudet när vi kommer till grodätarlandet Frankrike. De borde vara stolta och vurma över fina råvaror och god matkultur. Men vi är osäkra på vad vi kommer att mötas av. Kan den (över-)utvecklade matindustrin ha förstört även världens matland nummer 1 är frågan.

Är det något vi saknar här så är det fisk och skaldjur. Nästan all fisk är på något sätt bearbetad, nästan allt är färdigpanerat. Vi hittar inga skaldjur alls (vi skulle kunna betala mycket för en påse fina räkor nu). Lite färsk fisk finns ibland i industriförpackad plastlåda som signalerar om långa transporter och många led i livsmedelskedjan. Vi avstår. Men vi har hittat lite fryst fisk som verkar schysst.

Matlista är skriven ombord, nu blir det lite grytor, fisksoppa och asiatisk mat bland annat. Men även en rätt som är något lite mindre nyttig men jäklans gott… Vi har lite formfranska i frysen som aldrig går åt…nu blir det fattiga riddare till lunch någon dag. Inget får förfaras, Helena slits mellan sitt småländska arv och nyttigmaten.

Någonstans att tvätta kläder har vi inte hittat här i Dordrecht, och det finns inget heller enligt hamnkaptenen. Men vi har fått erbjudande om att tvätta hemma hos henne. För övrigt så har vi skrivit under kontraktet på kajplatsen här. Vi bor tacksamt billigt och när vi var över på hamnkaptenens båt så blev vi bjudna på ett glas vitt vin. Här är det dessutom mer regel än undantag att många bor på sina båtar. (Hon berättade att hon och hennes man nog skulle bo på båten om det inte vore för det att hon inte får plats med sin flygel ombord) Så en positiv sida av Holland är att det verkar mycket mer förlåtande och mindre byråkratiskt över lag. Och som sagt, himla trevligt folk som gärna tar kontakt och pratar med en.

Ja som det är med alla platser på jorden så finns det både bra och mindre bra saker. Men om planen hade varit att inte dra vidare söderöver, hade vi garanterat ledsnat på matutbudet här.

Men nu ska vi ju vidare vad det lider tack och lov.

Grodlår, sniglar, ostron och musslor, nedskjöljt med champagne??? Den som lever får se.

Skepp o Hoj

Har vi inte alla små företeelser, guldkorn, som våra hjärtan klappar lite extra för. Att vakna på Wilma av solkatter i hyttaket är bland det mest rogivande som finns. Hur vattnet på utsidan får blänket i taket att dansa fram och tillbaka och dagen lovar sol och blå himmel. Och genom ventilen strömmar frisk morgonluft och man ligger kvar och bara njuter av stunden. Det är livskvalitet. 

 

 

Vi har nu letat reda på en byggfirma. Vi köpte eklister för att fixa till kabelkanalen i salongen medan vi ligger här i Dordrecht.

 

Och Kapten har arbetat med tätning av ventilerna, medan Helena skötte naglar och hår på bryggan. Nu är tånaglarna röda och fina.

Taket i främre helveteshålet är målat och klart, nu skruvas lite krokar och byglar upp där för att vi ska kunna förvara de saker som bor där. Allt har sin bestämda plats. Shipshape som det heter på sjömansspråk.

Vi fixar och donar och livet är väl som vi bäst känner till det, vi arbetar med att skapa. Förbättrar, lagar och konstruerar nytt. Kreativiteten får flöda. Och det är så med långseglare, att man gör lite stopp här och där och att man inte alls seglar konstant. Väderförutsättningar, vila och vård av båt kräver sitt.

 

Och på kvällarna så sitter vi i sittbrunnen och njuter av kvällsolen.

 

Vi är mycket tillfreds med vår tillvaro.

 

Så lite en har men så gött en mår.

 

Skepp o Hoj!

 

 

Sedan vi lämnade Sverige så har vi såväl haft sol som regn. Flera perioder har varit varma och soliga men däremellan har det bjudits på blandat väder, med en del regnskurar som följd. Igår hade vi vår första och hittills enda dag med enkom regn. Det regnade från morgonen ända till kvällen. Det är inte många dagar på ett år då det är idel regn, det brukar klarna upp efter en skur.

Men nu var det som det var. Och ni känner ju kapten vid det här laget, och vad han tycker om regn. Han HATAR regn. Men det blev en väldigt bra dag ändå till slut. Vi började städa och fixa, kolla upp saker som småkrånglat lite och planera för fortsatt resa. Vi trivs som fina fisken här i Dordrecht och vi har kollat upp lite hamnpriser längre ut åt kusten. För nu har vi snart gjort Holland och ska vidare söderut.

Det verkar som priserna ligger betydligt högre ute vid kusten än här inåt landet, ibland nästan uppåt det dubbla. Snart väntar havet. (Vi längtar så enormt mycket efter att få segla efter alla veckor med motorgång i kanalerna). Så vill vi se till att allt fungerar perfekt innan. Vi har fortfarande problem med att ett par ventiler läcker. Och ligger Wilma ner rejält på ena bogen så tar hon in vatten. Och då känner vi att vi vill fixa detta innan vi ska ut på det stora havet.

Så nu stod vi här i valet och kvalet. Ska vi stanna ett tag i Dordrecht och fixa saker, här där priserna är humana och allt finns att få tag på. Eller ska vi fortsätta ner till kusten och ta sakerna där, med sämre möjligheter såväl praktiskt som ekonomiskt. Vi pratade med hamnkaptenen här och jo, de kunde ordna en plats åt oss. Vi får ligga på en privat plats för reducerat pris. Perfekt!

Vi har därför bestämt att dra i handbromsen här i några veckor. Njuta av Dordrecht, de har lovat sol igen och fixa med båten lite. Vi passar på att göra lite smårenoveringar som aldrig blev klara innan vi stack. Vi vill lyfta på durkar och kolla att allt ser bra ut, även dyka och kolla status på skrov och propeller och skrubba lite om det behövs, se över motorn. Och som sagt så se till att alla ventiler är pott-täta och så ska vi måla taket inne i främre helveteshålet. När man ständigt är i rörelse så gör man inget större arbete, man tar bara det som kommer i ens väg. Det känns bra som sagt, att innan vi ger oss ut på havet att vi har gått igenom allt.

Så idag ska vi leta upp en båttillbehörsaffär som lär ligga halvvägs bort mot naturreservatet och vi ska flytta båten. Det är alltid lika intressant att ta reda på vart allt finns. Och allt tar längre tid än hemma därav. Vi är ju hänvisade till att gå, cykla eller ta buss när vi ska någonstans.

Men vi tar en sak i taget.

Skepp o Hoj!

 

Ett ofantligt stort forskningsområde i dag är epigenitik. Det är fantastiskt intressant, inte minst för den enskilde människan kan kunskap om epigenitik vara av godo, där forskningen har visat att vi påverkar vår framtid mycket mer än vi tror, även rent biologiskt.

Så här ligger det till enkelt beskrivet.

Av våra föräldrar och genom evolutionen har vi fått en egen förutbestämd DNA. Det är din arvsmassa och det bär information om din genetiska kod. Det är DNA som avgör att just du blir du. Evolutionärt så ändras människans DNA hela tiden, då vi anpassas utefter vår miljö som varelser. Det är därför som evolutionen sätt till att vi är mer ljushyade i norden för att vi lättare ska kunna ta upp D-vitamin från solen och vise versa. Kring ekvatorn behöver vi människor ett större skydd och får därför mörk hy. Som exempel. Men en sådan förändring tar som vi förstå en väldigt lång tid. Själva basen i din genetiska kod DNA kan du inte ändra på. Men vi är trots vårt arv inte alls offer för vårt DNA nödvändigtvis. Trots att häri ligger anlag för utvecklande av vissa sjukdomar.

Det är här epigenitiken kommer in.

Epigenitik skulle vi kunna kalla för avtryck i arvsmassan.  Det handlar om hur ditt DNA uttrycks. Cellernas tillstånd, dess epigenom, kan omprogrammera och uttryckas annorlunda än vad DNA:t signalerar. Epigenomets signaler kan med andra ord överrösta det DNA som ärvts från föräldrarna. Även epigenetiken går i arv har man nu kunnat bevisa vetenskapligt.

Som exempelvis så kan rädsla gå i arv. Tidigare upplevda trauman kan ärvas från föräldrar till barn i flera generationer. Epigenitiken gör det möjligt för kroppen att lagra föräldrarnas minnen hos avkomman. Och mekanismen är till för att rusta nästa generation så de ska kunna överleva i nya miljöer. Men ibland kan det även leda till ångest och depression för att nämna några negativa aspekter.  

Så även där barnen inte haft möjlighet att påverkas av miljön de växt upp i där föräldrarna pratat om sina trauman så kan samma egenskaper föras vidare i nästa generation.  Så konsekvenserna av krig, terror, katastrofer, svält och övergrepp är inte bara ett problem för offren – utan även för deras barn och barnbarn rent genetiskt. Det sker en programmering i arvsmassan.

För att bekräfta att det inte var hörsägen som påverkade nästa generation genom det man fått berättat för sig, och på så sätt att man formats av föräldrarnas erfarenheter, så gjorde man ett test på möss. Man utsatte hanmöss för en syntetisk doft av körsbär samtidigt som de fick en elstöt i fötterna. Efter kort tid så rusande mössen ihop av rädsla vid doften av körsbär, så även när man tog bort elstötarna. Sperma från den första generationen av traumatiserade möss användes sedan för insemination av honmöss som inte upplevt traumat. Deras ungar ärvde rädslan för körbärsdoft. När man därefter parade andra generationens möss med en vanlig hona så åter igen blev ungarna rädda. När de kände doften från körbär så rusade mössen ihop av rädsla. Beteendet hade gått i arv från mössens farfar, utan att de ens hade träffat varandra. Man kunde här lätt kontrollera mot en grupp möss som inte hade blivit traumatiserade alls.

Så kan vi ha nytta av denna kunskap? Jo massor. Den säger att trots ditt DNA och din nedärvda kod så kan du lättare förstå ditt epigeniskt arv från dina föräldrar men att du även kan ändra det epigeniska uttrycket hos dig själv och din egen avkomma framöver.

Epigenitiken visar tydligt att cellerna formas av omgivningen de lever i. Med andra ord så är vi inte offer för våra gener och därmed är miljön mycket viktigare. Vissa förutsättningar är givetvis genetiskt givna, men vi har vårt öde mycket mer i våra egna händer än vi tidigare trott. Vi blir medskapare i våra liv. Eftersom tankar är energi så kan de påverka den inre miljön och ändra förutsättningar för till exempel hälsa eller sjukdom. Även för ärftliga sjukdomar. Tankarna blir biologi.

En tanke.

Helena fick under sin uppväxt höra sin mamma säga;   –jag kommer dö innan jag är 50 år. Hon dog när hon var 49 år. Var det en tillfällighet att mammans frånfälle blev tidigt i livet? Det kan ha med slump att göra, med DNA, men absolut så skulle det kunna ha med epigenitiken att göra. Tiden blev genom tankens kraft verklighet.

Helena tänkte för egen del.

 ”Inte tänker jag ta över det arvet att tro att mitt liv skulle vara kort. Jag tänker minsann ha min sista karriär som 90-åring. Då ska jag ha en stor konstutställning i Frankrike” (med kroki-målningar hör och häpna, den som ännu lever den dagen får se).

Så frågan är då om Helenas möjligheter att få ett långt liv med tankens kraft har ökat? Oavsett hennes genetiska DNA-arv? Och då förutsatt att hon tar väl hand om sig, lever hälsosamt och inte kliver ut i gatan framför en blå Volvo av 2008-års modell med dåliga vinterdäck, eller nåt.

Och kan det vara så att i familjer där de lever längre, att det nödvändigtvis inte är programmerat i deras DNA utan snarare i cellernas epigenom?

Det går ju inte att bedriva forskning på ett enda fall förvisso. Men då man kunnat bevisa att epigenitik fungerar till och med där man bär arv för vissa sjukdomar, där cellerna kopplar på och av för vilket DNA-uttryck som ska dominera så tyder det på att vi kan såväl förstärka som förminska förutsättningarna för vårt genetiska arv.

Man har sett att lyckliga människor lever längre, har mindre ont och drabbas i mindre utsträckning av sjukdomar. Är förmågan att tänka positivt och se livet från den ljusa sidan betydligt viktigare för vår och våra barns framtid än vi kan föreställa oss. Kan vi till och med nästan bestämma oss för att vara friska och på så sätt bli såväl fysiskt och mentalt välmående, så längre vi också tror på det fullt ut? Och att negativa tankar och känslor skadar kroppen och därmed ditt genetiska arv.

Kan det därför vara bra att när du i livet drabbas av stress, sorg, obalanser, infektioner och sjukdomar så snabbt som möjligt börja arbeta med dina positiva tankar och så fort som möjligt bryta det negativa mönstret som detta inte sällan ger med sig. Och om man väl har en åkomma eller sjukdom, att man hellre blir kompis med problemet än att fastna i bitterhet över ödet.

Helena träffade en kvinna på gymmet i vintras. Hon haltade och gick med käpp. Och ena armen var delvis förlamad. Kvinnan berättade att hon hade fått en bokhylla i huvudet för många år sedan som orsakade henne handikappet. Kvinnan berättade rätt komiskt om bokhyllan och den otroliga slumpen att bli förlamad av ett par böcker av bättre litteratur innanför pärmarna. Sen visade hon Helena hur hon använde armen och sa:

-Vill jag dricka tillexempel så tar jag glaset med min ickefungerande hand och så skjuter jag på med den friska i höjd med armbågen. Då både tränar jag den sjuka armen och så märks det knappt att jag är en handikappad kärring. Och så visade hon och skrattade glatt.

När Helena kom hem till Tjoppe var hon tvungen att berätta om sitt möte. Det hade gjort starkt intryck. Kvinnan hade blivit bästa kompis med sitt handikapp och var inte det minsta bitter eller negativ. Tvärtom, där hoppade hon runt som en spattig kråka på gym-passen och kämpade på med stor glädje. Utan denna positiva inställning så hade troligtvis hennes liv sett helt annorlunda ut, såväl fysiskt som mentalt. Och har hon sen barn, vilka signaler skickar hon till dem om man råkar ut för olycka. Jo att det är inte hela världen eller att det inte behöver betyda livets slut. Nä snarare kunde man avundas henne för hennes till synes glädjefyllda liv.

Så här med betraktelsens ögon så undrar man ju då vilka epigeneska drag som man själv bär med sig och vilka man omprogrammerar. För vår egen del har vi medvetet gjort val att våga och kunna göra förändringar i takt med vad vår livskompass säger. Att vi tar motgångar som erfarenheter och lärdomar. Och att vi strävar efter att ha skoj och roligt. Förhoppningsvis ger det oss en fördel för såväl oss själva som för våra barn.

Så gott råd om man ska tro forskningen, är att ta inte så negativt på dina bekymmer. Sprid glädje till dig själv och din omgivning. Och undvik stress och negativa miljöer. Så kommer du må bättre och så även din avkomma.

Vi kan påverka våra liv i högre grad om vi bestämmer oss för det.

Allt ligger inte i händerna på vårt öde eller ens i vårt DNA.

Du kan till viss del omprogrammera dig själv.

Tänkvärt.

 

 

 

 

 

 

Vi trampade iväg med våra minicyklar i den friska luften. Vi hade sovit närmare tolv timmar som klubbade sälar natten innan, obeskrivligt skönt med rofylld sömn så länge. Vi hade ju den första dagen här i Dordrecht, dagen före, promenerat länge i staden och tittat på alla historiska byggnader. Först hade vi stannat vid en liten uteservering i solen och slagit oss ner. Tomatsoppa och en toast till lunch. Vår spis ombord krånglade så nu hade vi en perfekt ursäkt för att skämma bort oss. Vi satt och njöt och maten var så fantastiskt god – hur enkel den sen än var.

Ja och så knatade vi vidare. Backe upp och backe ner är väl fel att säga när man är i Holland. Men över de gamla kullerstensgatorna gick vi runt, sladdade in i en affär för ett par vykort och sen så småningom stod vi nere vid Wilma igen.

Kapten mekade ihop spisen och vi tog en kopp kaffe i sittbrunnen. Vi tittade på stadens rörelser och vi pratade med lite båtgrannar. Klockan kröp ihop sig mot middag. Men vad sjutton, nu var ju spisen hel och vi kunde laga mat hemma. Men vi var mentalt inställda på att få gå ut och äta.

Vi tittade på varandra. Jo vi ville gå ut och äta ändå, trots en lunch på stan och trots att spisen nu fungerade. Kvällen var vacker och staden likaså. Vi försökte hitta något enkelt men gott.

Så fann vi vår plats. En liten pizzeria, ni vet en italiensk sådan. Bara ett par enstaka bord på utsidan men vi ville nog sitta inomhus. Vi hade promenerat i 40 minuter för att hitta det vi sökte så tiden hade gått och kvällens kyla gjorde sig påmind. Men hade de bara ett par bord ute? Nädå, det var lugnt. Innanför uteserveringen så var själva köket där det stod en liten senig italienare i sextioårsåldern som liknade Pablo Piccasso i utseendet. Det luktade himmelskt från hans kök. Och en annan man, säkert lite äldre än så och som av magen att döma inte bara fått baka pizzor utan även äta dem, hänvisade oss till ett litet bord innanför köket. Där fanns fyra bord och det satt familjer och åt och umgicks. Vårt lilla bord stod intill en garderob, bredvid en hylla där servetter, bestick och menyer förvarades.

Mr Pizza himself, ägaren vad vi förstår, den lite rundare som serverade oss sträckte sig över Helena för att komma åt servetter och annat. Vi beställde från menyn. Bara italienskt, antipasti, pasta, pizza och några italienska huvudrätter av kött o fisk att välja på. Dessert, bara italienskt. Vinlistan kort. Vino Rosso och därefter fanns husets, Lambrusco (ett spritsigt italienskt vin) och ett litet bättre vin av Sangiovesedruva som passar perfekt till den milda italienska maten. Ingenting var överdådigt. Less is more.

Vi beställde in en stor flaska Aqua Minerale och beställde var sin pizza och ett litet glas vin. Duken på bordet, den var mörkgrön, och avslöjade att den hade legat där i några dagar. Men det kändes rätt att sitta där i hörnet bredvid garderoben och titta på lite snedhängda tavlor med bilder av en leende Mr Pizza och hans familj på en vägg som behövde tapetseras om. Raspig italiensk musik låg som bakgrundsmusik.

Vi fick in våra pizzor. Tjoppe sin fyra ostar som han fallit för. Helena hittade en med aubergine. Här var det lika dant som på förra stället, inte tusen ingredienser pålagda utan väldigt enkla pizzor. Våra pizzor var heller inte stora, de rymdes på en vanlig tallrik. Inte alls som hemma, hemma äter vi nästan aldrig pizza, mest för vi tycker vi inte mår så bra efteråt (för salta så man dricker vatten i timmar efteråt).

Åhhh..så god maten var. Brödet, osten och den hemgjorda tomatsåsen. De färska italienska kryddorna, stora blad som hade smält ner i osten. Pizzor bakade med kärlek och bästa råvarorna. Vi kände oss som Lady och Lufsen på julafton med vår store servitör. Jo så var det lite…och hans lilla kock. –Mamma Mia, hundar börjar tala mat. Ha ha..

När vi var nöjda och hade ätit så pratade vi lite med Mr Pizza, han ville veta vart vi kom ifrån, vi berättade. Ute i köket hade kocken börjat förbereda morgondagens tomatsås. Dofterna…ah, det måste ha varit de finaste råvarorna. Det italienska kökets dofter…gudomligt.

Vi betalade för oss och reste oss för att promenera till Wilma. Det var på tok för billigt för så god pizza så vi la på 80 kronor i dricks, det stämde bättre med vår plånbok också. Man kan ju inte äta världens godaste pizza, beställa in vin o mineralvatten och knappt betala något.

När vi trängde oss ut förbi köket kom Mr Pizza fram med en stor röd ros och gav den till Helena samt delade ut tre pussar på kinden. Och Tjoppe fick två stora röda äpplen. Sen vinkade de farväl till oss. Lille pizzabagarn log och vinkade han med. Vi promenerade i den sena kvällen ner till Wilma, det kändes romantiskt. Vi mötte ett par poliser som också promenerade och de log mot oss när vi gick där hand i hand med en stor röd ros och två röda äpplen. Ja och sen så gick vi och la oss, och sov i tolv timmar.

Hmmm…det blev en lång utläggning. För vi började inlägget med att vi trampade iväg i den friska luften dagen därpå. På grund av att vi sovit så länge så var klockan närmare tolv på dagen. Blå himmel med vita tussar. I cykelväskan hade vi stuvat ner termos med kaffe, vatten, kokta ägg och den sista burken ABBA´s inlagda sill. Vårt mål var nationalparken Biesbosch.

Det tog nog bortåt en timme att cykla dit. Vi åt vår lunch och tittade runt lite. Sen bestämde vi oss för att hoppa på en av turbåtarna genom reservatet. Biesbosch är ett naturreservat som ännu är i förändring. Den 18 november 1421 blev det en översvämning i området. Kombinationen av flod, storm och mycket vatten från bergen gjorde att de gamla vallarna och vattendragen rämnade. Flera byar försvann och en otroligt stor landareal stod under vatten. Området bildade ett nytt delta, vilket idag är naturreservatet. Detta område är ett av de få kvarvarande tidvattenområdena med sötvatten i Europa.

Tiden före man kunde sponta på modernt vis längs med vattendrag, då vattnet hela tiden äter på landmassan och får landet att sakta minska i areal, så planterade man en speciell busk/träd. Ser ut som någon sorts pilträd, willows på engelska. Och denna odlade man längs med vattendragen. Det var ett hårt liv att arbeta ute på deltat, fuktigt och slitsamt. Idag har dessa träd fått växa upp. Willow-arbetarna tuktade trädet/buskarna hela tiden och smala grenar användes till att binda korgar med, de grövre gjorde man handtag till spadar av och de grövsta högg man till stolpar för att sponta längs med kanaler och vattendrag.

Vi njöt fantastiskt av vår dag ute på naturreservatet, vi träffade en trevlig holländsk familj som vi pratade med och de guidade åt oss på engelska.

Nöjda med dagen så cyklade vi tillbaka till Wilma. På vägen hem så körde den holländska familjen förbi oss i sin Volvo, de tutade och vinkade glatt till oss. Vi trampade vidare och sladdade in i hamnen vid 18-tiden. Rätt trötta, lite ont i stjärtarna, men mycket tillfreds med tillvaron.

Skepp o Hoj!