Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Såhär inför ett nytt år brukar Styrman P köpa sig en ny fin anteckningsbok. Men i år går det inte, butikerna håller stängt. Vår lampa över salongsbordet tänder vi fortfarande med hjälp av att tvinna två trådar och vi undrar, hur länge kan ett land hålla stängt? Ingen vet och ingen har svar. När Grekland öppnar upp igen, befarar man att var fjärde verksamhet förblir stängd och det för gott. 

2020 blev ju minst sagt ett annorlunda år och ingen av oss hade väl kunnat gissa vidden av virusets framfart när vi för första gången hörde talas om det, för så gott som exakt ett år sedan. Det är på ett smärtsamt sätt vi blivit påminda om hur enkelt naturen kan slå tillbaka på oss människor. För vår del hade vi aldrig kunnat drömma om att bli fast i lockdown under flera månader, först i våras och nu i höst och vinter. Det kryper lite i oss, av otålighet och i känslan av att vara i arrest. Men viktigast är ändå att vi har hälsan, vilket vi har. Utan att ha alla svar, känns det ändå gott att få vända blad och skriva år 2021 i kalendern. Detta blir det år vi kryper upp ur gropen vi föll ner i. Nu med flera erfarenheter och insikter rikare. Tror ingen av oss har för stora förväntningar. Vi vet att ting tar tid. Men det är under 2021 det vänder.

Så fort vi tillåts börja segla igen så gör vi det och vi hoppas kunna dela med oss av våra äventyr och rapportera från alla fantastiska platser vi besöker. Först här i Grekland, men sen bortåt och iväg. Vi hoppas du som läsare vill fortsätta hänga med. Så var rädd om dig och sluta inte drömma. Gott Nytt År fina läsare!

Skepp o Hoj!

(…med kålsoppa…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Ombord på Wilma fortsätter vi att leva isolerat och vi sysselsätter oss med diverse ting för att få tiden att gå. Längtan efter att få segla är påtaglig. Det börjar också kännas att det är länge sedan vi var hemma i Sverige, två nya barnbarn har sett världen sedan pandemin bröt ut och vi har bara kunna umgåtts digitalt. En morgon ägnade sig Kapten åt att ta reda på vilka olika regler som gäller för segling nu i coronatider, beroende på vart man befinner sig. Det visade sig att Grekland jämte en handfull andra länder har de strängaste reglerna i världen för tillfället. Här är all segling förbjuden vilket grundar sig i grekernas rädsla att få smitta ut till öarna, där saknas det inte sällan adekvat sjukvård. De flesta andra länder kring Medelhavet tillåter dock segling nu, i vart fall inom respektive land. Fast det kan fortfarande vara besvärligt att byta land, även om det inte är så illa som i våras – då det var så galet att flera seglare avvisades och tvingades ut till havs igen, oavsett väder och förutsättningar för båt och manskap. Nu verkar man i vart fall få klarera in, bara man tar ett covid-test och sätter sig i karantän. Vi tillhör inte någon riskgrupp och står därmed långt ner på turordningen för att få vaccin. Vi väljer därför att fortsätta ligga lågt med så få mänskliga kontakter som möjligt. Vi vill ogärna bli sjuka, allra minst utomlands. Vi ser helt enkelt tiden an tills läget är stabilare, först då planerar vi hur och när vi kan komma hem.

 En sysselsättning vi ägnar oss i detta nedstängda land är torrsegling. Det vill säga att vi seglar runt i olika sjökort, kartor och appar, allt medan Wilma ligger still på sin båtplats. Det är alltså bara i fantasin vi seglar. Fördelen är att vi samtidigt får en massa nyttig fakta till oss. En liten rolig sak vi inser, är att vi kommer behöva anpassa oss till den mat som lokalt dominerar på de platser vi besöker. På vissa ställen berörs vi inte alls, medan vi på andra platser inte har något val. Det kommer att bli så väl spännande som utmanande. Lämpligt nog sammanföll denna torrseglande omvärldsanalys med en inbjudan från våra tyska vänner, de ville bjuda oss på något så märkligt som grishuvud. På coronasäkert sätt träffades vi runt deras rykande gryta på kajen. Maten var tillagad med stor omsorg, vilket vi var tacksamma för. Det var liksom inte mycket i grytan som skvallrade om innehållet och vi slapp på så vis möta grisen öga mot öga. Om det var gott? Ja, fantastiskt gott.

Kapten lagar kålsoppa, i originalet ska orökt prinskorv läggas till på slutet…

Hos den lokale slaktaren hade vännerna fått betala 5 euro för grishuvudet och av detta blev det massor av mat. Mätta frågade vi efteråt vad vännerna hade för planer för spadet i kastrullen, däri låg nu den finaste av buljonger. Men de hade inga planer så vi fick med oss spadet hem. Det är nämligen så, att på vår julmats-repertoar står en fantastiskt god kålsoppa som i sitt original kokas på skinkspad. Sagt och gjort, en ny anrättning skapades av basen från vännernas middag. Lite vitkål och kryddor var allt som behövdes för en gryta nog för ett halvt fotbollslag. Ja, denna jul blev ju inte särskilt dyr, snarare den billigaste i mannaminne – vilket passar oss lågbudgetseglare. Men så är 2020 lite av ett nådens år också, med tanke på pandemin och dess följdverkningar. Och sett ur ett historiskt perspektiv, så har människan inte haft möjlighet att välja bort vissa styckdelar från det kött vi jagat för föda. Människan har helt enkelt varit tvungen att leta efter de energirikaste alternativen för att inte svälta, det vill säga jaga stora djur med hög fetthalt. Idag ser förutsättningarna lite annorlunda ut, till mångas stora lycka. För vår del skulle vi kunna säga att vi tränar oss inför framtiden. För osannolikt är det inte när vi seglar ut i världen, att vi kommer bjudas på marsvin i Peru, smörstekta myrägg i Mexiko eller tonfisköga i Japan. Då är det bra att ha testat grishuvud.

Skepp o Hoj!

Mer fakta om vår kålsoppa;

Receptet håller på att falla i glömska, men Kapten har det i huvudet. Soppan är mättande och doftar fantastiskt gott från kryddpepparn och vitkålen som fått fräsa i lite sirap. I originalet använder man orökt prinskorv, vilket mer eller mindre är omöjligt att få tag på idag (om man nu inte har goda kontakter med någon som tillverkar prinskorv, vilket Kapten har i Halmstad). Ta inte rökt prinskorv, då är fläskkorv ett bättre alternativ. Förr i tiden tillreddes soppan av skinkspadet som blivit över, där hälften gick till dopp i grytan och andra hälften till kålsoppa. Inget fick gå till spillo. 

Recept på kålsoppa:

Använd skinkspat från julskinkekoket.
Skär vitkål i bitar och lägg det i en kastrull. 1,5 kålhuvud är lagom.
Häll på sirap medans du stekar kålen så att den får lite färg.
Häll allt eftersom kålen ner i i skinkspat (en ny stor kastrull).
Tillsätt kryddpepparkorn efter smak, lika så salt beroende på hur salt skinkspat var från skinkkoket. Lägg i ett lagerblad och krydda med mald vitpeppar och svartpeppar.
När kålen har kokat klart tillsätter du hela orökta prinskorvar (eller fläskkorv).

Over and Out

kålsoppa – skånsk kålsoppa – vitkål – sirap – kryddpeppar – lagerblad – vitpeppar – svartpeppar – skinkspad – orökt prinskorv – eventuellt buljongtärning – grishuvud – mat förr i tiden – lågbudetmat – julens mat – lockdown – corona – långsegling – mat ombord – torrsegling

Så här ser kabyssen ut idag…men det börjar bli dags att göra något åt skåpsfronterna… 

 

 Ofta bristvara på båt, arbetsytor…

 

Skepp o Hoj!

 

 

båtkök, kabyss, byssa, långseglarblogg, blogg om segling, seglingsbloggar, seglingsblogg, wilma seglar, colin archer, ferrocement, betongbåt, kakel ombord, renovera båt, båtrenovering, segla i grekland, jorden runt, livet ombord, lockdown

(…med vaddå?…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Nu har det gått ett gäng dagar sedan vi lämnade den andra änden av marinan. När vi låg där gick vi en stilla och solig morgon bort till Port Police för att be om tillåtelse att testköra Wilma, vilket gick fint. Känslan att släppa förtöjningarna var obeskrivlig och vi hade god lust att fortsätta köra bortåt, utåt och iväg när vi kom utanför piren. Vi lekte med tanken att fortsätta med VÄRLDEN som destination, eller i vart fall ankra upp på andra sidan av den stora Thessaloniki-bukten. Men klokast var nog att inte trotsa rådande seglingsförbud. Så med uppdraget avklarat styrde vi Wilma till hennes ordinarie båtplats, där våra båtgrannar hälsade oss välkomna tillbaka. Testkörningen hade gått fint och det fanns inget att anmärka på.

Dagarna efter passade vi på att ställa saker i ordning, röja och städa efter flera månader av hårt arbete. I samma veva åkte lite julsaker fram samt julbelysningen i masten. Det underhåll som återstår nu, är av mindre karaktär sånär på att göra rent dieseltanken. Denna innehåller fortfarande sjövatten sen den dagen vi rockenrollseglade utanför ön Samothraki. Sakta minskar nu mängden diesel allteftersom vi eldar upp den i vår kamin som håller båten varm. Tacknämligt verkar dieselkaminen inte protestera att lite havsvatten kommer med på köpet, sannolikt ångas den oönskade mängden upp direkt den når fram.

Paketet som flackat runt i Europa innehållande reservdelar och lite annat från Sverige har äntligen dykt upp. Vi skickade för en tid sen ut Styrman Pimpstens syster på jakt efter saker vi önskade få nerskickade. Döm om vår förvåning när vi öppnade paketet och fann en rad godsaker som vi inte ens nämnt. Vi tjöt av lycka, för ett tag såg det ut som vi endast skulle lyckas åstadkomma köttbullar på julbordet. Nu kan vi gotta oss i svensk choklad, skumgodis, kakor och bullar och mycket mer därtill. Och sill får vi på julafton. Nu blir detta års konstiga jul betydligt mindre konstig. Tack kära syster för allt arbete, tid och kärlek du lagt ner, på att få vår jul så ljus och fin. Och tusen tack för väggbonaden du skickade med, den som varje jul hängt i vårt föräldrahem och som vår mor broderade någon gång på 60-talet. ”Nu är det din tur att ha den” sa kära systern och direkt fann vi en bra plats för den ombord på Wilma. Bonaden är såklart förknippad med fina minnen från barndomens jular.

 Över videolänk samtalar vi med jultomten, tillika storasyster… Tack tack!!!

 Väggbonaden från barndomens jular, nu hänger den på Wilma…

Men den konstiga tiden till trots, måste vi ändå säga att grekerna är otroligt snälla och omtänksamma. Våra ansikten här är ju inte längre nya och okända. Häromdagen sprang Kapten Betong på en av grekerna som huserar i hamnen. De samtalade en stund (på säkert covid-avstånd såklart) och greken undrade lite över våra fortsatta seglingsplaner. Kapten svarade lite svävande. För är det något vi lärt oss av detta år – så är det, att det inte alls behöver bli som man tror och planerar. Greken svarade ”jag tycker inte alls ni behöver segla iväg, vi gillar att ha er här – så ni får gärna stanna för gott”. Onekligen blir vi varma om hjärtat, men nu är det segla vi vill. Men skulle det bli en annan världsordning så vet man ju aldrig. I så fall skulle vi likaväl kunna bo här, som i Halmstad eller Lysekil. Fast språket ställer till det, vår grekiska är under all kritik (med tanke på hur länge vi varit här). Först skulle vi nog behöva erövra det grekiska alfabetet, vilket nog lämpligast görs i en skolbänk. Framtiden lär utvisa men oavsett, känns det gott att vara omtyckt.

 Skepp o Hoj!

Fler fotografier;

 Här är det mer höst, än vinter…

 

 Wilma och hennes kompisar…

 

 Ett långväga paket fyllt med överraskningar…

 

 Vi möts av idel leenden här, skönt att vara omtyckt!

 

Over and Out

 

 

 

(…vi sitter inte på Hall, men dock i en bunker som flyter på svall…)

Det här med pandemi…

Vi fortsätter med diverse underhåll på båten, även om listan nu minskat betydligt sen vi sjösatte. Vad annat finns att göra när landet ännu är nedstängt? Att leva som vi gör – bakom låsta grindar och med seglingsförbud, börjar kännas långtradigt. Ännu
ligger flygplatsen tyst och en sådan enkel sak som att slå sig ned på ett café en regnig dag, går inte. Just att kunna ta en fika på stan kan vi sakna för Wilma bjuder på rätt liten boyta och emellanåt är det skönt att byta miljö. En liten lustig
effekt av pandemin, är att vi inte kunnat köpa ny väggkontakt till taklampan i salongen. En dag gick kontakten (utan anledning) sönder och nu måste vi tvinna två strömkablar med varandra för att tända lampan. Vi får helt enkelt inte fatt i någon ny
kontakt för elbutiken håller stängt, liksom de flesta andra butiker gör (utom de som säljer mat, medicin o bensin). Att fingra på elkablar kan låta lite farligt, men Wilma har ett 12-volts likström-system så vi riskerar ingen stöt. Men det hade varit
bra om vi kunnat fixa kontakten, för vi gillar inte när elsladdar okontrollerat sticker ut från väggen.

 Vissa dagar skojar vi om att vi blir fast här i all framtid, för det känns lite så. Speciellt efter två inställda hemresor. Vi pratar alltså om åtta kancellerade biljetter (två resor tur och retur för två personer). Några ersättningar har vi inte
sett till och det känns som vi slänger pengarna i sjön om vi fortsätter försöka boka biljetter. Att tråckla sig genom Europa är inget UD rekommenderar för tillfället. Därför väljer vi att såväl fysiskt som metaforiskt att sitta still i båten, i vart
all så länge pandemin håller sitt grepp om mänskligheten. Att vi berättar, är inte för att beklaga oss – utan vi vill förklara hur det är att vara fast. För vi märker att många därhemma glömmer att Grekland för tillfället har loggat ut. Vi kan
inte leva som vi brukar för vi sitter i någon form av arrest här. Vi får inte segla. Vi får inte resa. Vi får just ingenting annat än att med fixat tillstånd, gå till mataffären. Så än mindre kan vi flyga hem. Vår önskan är att alla förstår att detta
år, inte är som något annat år. Det är inte lätt för någon och inte heller för oss med så strikta restriktioner. Inte ens ett enkelt vykort verkar hitta sin väg hem till Sverige för tillfället. Samtidigt väntar vi ner ett viktigt paket som just nu flackar
runt mellan olika länder. Man kan bli trött för mindre.

Vi vill rikta ett särskilt tack till er (ni vet vilka ni är) som på olika sätt hjälper oss under pandemin, så vi får ner nya bankkort, båtcertifikat, reservdelar till Wilma med mera. Hjälpen är ovärderlig.

God Jul alla, hinner vi inte personligen höra av oss till all släkt och vänner så beror det på att vi kämpar på så gott vi kan. Vi tror ni förstår…

Hälsar vi från betongbunkern!

Skepp o Hoj!

(…vi helst velat vara utan…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (with a film in English below)

Efter sjösättningen ägnade vi resten av dagen åt att hålla koll på båten. Vi visste ju att vi haft propelleraxeln isärplockad, likaså hade vi servat sjövattenintaget som går till kyl och frys samt gett ekolodsgivaren lite kärlek och omsorg. För att underlätta
kollen höll vi durkar och lock öppna, i vart fall under närmaste dygnet eller så. Kvällen var trevlig och vi firade med lite extra god mat, nu när vi äntligen var tillbaka i vattnet. Frid och fröjd.

 Dagen därpå gjorde vi ytterligare en koll och döm om förvåning när Kapten såg lite fukt på en av genomföringarna. Han torkade bort det blöta och efter en halvtimme gick han tillbaka. Blött igen. Vi torkade och studerade och torkade och studerade.
Varje gång vi torkat av den plastgjutna kanten så kom det snart lite ny fukt. Inte så att det blev till en droppe, men dock fukt och detta från havet. Gaaaah! Med förstoringsglas lyckades vi upptäcka en mikroskopisk liten spricka. Det var inget annat
att göra än att fatta beslut om att lyfta Wilma igen. Även om mängden vatten inte ens gör att kölsvinet fylls så vill vi ju inte segla runt med en spricka i en av båtens skrov-ventiler, det ger ingen bra maggropskänsla helt enkelt. Snart var det bestämt
att lyftet skulle ske dagen därpå. Planen var byta till en ny ventil under blott en timme och sen sjösätta igen.

The crack we would rather have been without, the film is in English;

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (in English below)

Förmiddagen var kylig så jackorna åkte på, sen stängde vi av kaminen och drog ur strömkabeln inför lyftet. Något konstigt kändes det att hänga på fendrar och förtöjningar medan vi fortfarande stod på land, men det underlättar såklart att ha förberett.
Snabbare än vi anat lyftes hon från sin ställning och plötsligt var nio veckors varande på land, ett minne blott. Direkt efter dopet hoppade Kapten ombord för att kontrollera att inget vatten läckte in, framför allt var vi betänksamma kring propelleraxeln
som vi haft isär och tätat. Men allt såg fint ut och då kunde kranbilen släppa på sina stroppar så Wilma gick fri. Nu ligger vi intill kajen precis där hon sjösattes och så får det bli i något dygn innan vi kör bort till vår ordinarie båtplats. Innan
dess ska vi be Port Police om lov, för det råder ju seglingsförbud i Grekland. Vi har också att få igång kylen och frysen (de kyls med havsvatten) samt att vi vill köra motorn och testa framdriften, för att se att propellern roterar fint och inte
läcker. Känslan är fantastik och vi hoppas att allt går fint, vilket vi också tror. Men extra gott är det att sova blott två meter från kranbilen, för så nära står den parkerad. I natt sover vi garanterat gott där Wilma rör sig sakta och skönt, på
ett vis som lugnar oss. Det här gjorde vi bra, förbaskat bra!

The morning was chilly and we turned off the stove and unplugged the power cable before lifting. It felt a little strange to hang on fenders and mooringlines while we still were on land, but it’s good to be prepared. Suddenly she was up in the sky and
back in the water and our nine weeks on land was just a memory. In the sea Captain jumped on board to check no water was coming in, especially after all work with the propellershaft. Everything was fine so the crane could let go of its straps and
let Wilma free. We will stay next to the quay where Wilma was launched for a day or so, before we go to our regular berth. Before we move we have to ask Port Police for permission, because there is a sailing ban in Greece. We also have to get the
fridge and freezer running (they are seawater-cooled) and we want to run the engine to see that the propeller rotates nicely and does not leak. The feeling is fantastic and we hope that everything goes well, which we also believe. This first night
it will be good to sleep just two meters from the crane, because the truck is parked right next to us. For sure we will sleep well. Well done!

 No leakage…

 (…men helst utan inkräktare…)

Häromnatten klev någon upp för Wilmas stege med små smygande kliv. Trots inkräktarens försiktighet skallrade stegen till mot relingen så vi båda vaknade. Detta var ju högst märkligt, vi är ju inlåsta på marinans område och dessutom råder utegångsförbud
nattetid, så vem kunde det vara. Kapten klev upp och genom hyttfönstret såg han ett par ögon som satt hyggligt centrerat i ett katthuvud med tillhörande kropp, fyra tassar och en svans. Kapten knackade i navigationsbordet och då vände kissen på tassen
och gick tillbaka samma väg han kom ifrån. Om vi var fascinerade av kattens skicklighet att gå UPPFÖR stegen (som näst intill står lodrätt lutad mot båten) så var det ingenting mot hur den nio-livade kraken tog sig tillbaka ner. Helt oberörd
knatade han med framtassarna först utan att tappa balansen, inte heller drabbades den lilla kisseskallen av blodstörtning. Vi hade inte hjärta att bli arga trots att det var mitt i natten, snarare var vi imponerade. Men snart somnade vi om, vilket
var behövligt för nästkommande dag skulle vi montera vårt nya konstverk, en installation…

När vår hemresa för ett tag sedan ställdes in, bestämde vi oss för att ta itu med ett beting som egentligen ligger längre fram i tiden. Framtidsmålet är att montera ett vindroder på Wilma, i syfte att ha ännu ett styrhjälpmedel vid sidan av autopiloten.
Något som är viktigt (tycker vi) när man ska korsa större hav. Fördelen med vindroder är att den inte kräver någon ström, utan båten styrs efter en bestämd vinkel mot vinden. Dessutom är det smart att ha två av varandra oberoende styrhjälpmedel, utifall
att ett av dessa skulle fallera ute på det stora blå. Vindrodret köper vi loss av en kompis som tänker haka av sitt, då han inte längre seglar långt. Men vindrodret kommer vi inte åt förrän vi kommer till Gibraltar, vilket dröjer ett tag. Att montera
ett vindroder på Wilma görs inte utan ett smärre konstverk till fäste, för Wilma har såväl ett utanpåliggande roder som ett v-format akterparti. Och det är detta fäste vi nu har gnuggat våra geniknölar kring. Nu har vi gått från tanke till handling
och efter kisses plötsliga nattbesök, väntade nu en dags borrande i Wilmas stenhårda skrov. Med Styrman Pimpsten på insidan i helveteshålet och Kapten på utsidan så kunde vi efter tjugofyra genomgående bult bedöma Wilma klar för sjösättning. Som ett
bättre modernt konstverk sitter nu vindroder-fästet på plats. Om allt går som det ska, kommer vi vara tillbaka i vattnet inom någon dag eller två. Sen behöver varken vi eller lilla kisse kliva på den branta stegen för att ta sig ombord. Fast fler
kattbesök vill vi egentligen inte ha (det räcker med kölsvinet😁).

Det blev en högst spretig sak…

Vindroderfästet sitter rejält bultat…

 

Först när vi kommer till Gibraltar kan vi montera vindrodret…

 

Styrman ”Pimpis” Pimpsten tar en selfie inne från akterutrymmet vi kallar helveteshålet…

Här är stegen som kisse använde härom natten…

En våghalsig kisse…

 

Skepp o Hoj