Lyftet

(…som vi väntat på…)
 
Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Så var vi då äntligen uppe på land. Senaste gången var i Portugal för tre år sedan. Lyftet gick fint och liksom de tidigare gångerna, känns det konstigt att se sin båt uppe på landbacken – den blir så gigantiskt stor. När Wilma kom ur vattnet noterade vi en del beväxning. I övrigt såg det betydligt bättre ut än vi förväntat oss, för vi visste att en del av den gamla bottenfärgen vid det här laget var borta. En bättre dag för ett lyft gick inte att finna, vädret var enastående vackert och från vår nya position uppe på land har vi nu utsikt över hela fjärden. Härifrån kan vi se solnedgångarna utan att ha en massa andra båtars skrov och master i vägen.

Senaste dagarna har Kapten ägnat sig åt att runda av vassa kanter som skaver mot förtöjningslinorna när vi lägger spring (för er landkrabbor; spring är ett sätt att förtöja båten). Kapten kapade rostfria rör och slitsade dem på längden, därefter knackade han dit dem och svetsade. De rostfria rören har vi seglat runt med i tre år, vi fick dem av en kompis som byggde om sin båt. Detta var i Gibraltar och vi surrade dem utmed med Wilmas mantåg, innan vi vinkade hejdå och seglade österut. Nu kom de till användning. Förutom att arbetet var gratis (svetsen drivs av solkraft) så kommer denna lösning förlänga livslängden på våra tampar. Man ska aldrig förringa de små jobben!

Vi har knåpat ihop en film igen, den är på svenska för vetskap. Glöm inte ljudet!

 
Skepp o Hoj!
 

Konsulatet

(…och de ruffiga kvarteren i Ladadika…)
 

Ladadika, Thessaloniki, Grekland

Så var då äntligen Styrman Pimpstens pass färdigt och nu låg det och väntade på konsulatet i Thessaloniki. Sedan pandemin bröt ut har vi inte åkt buss här i Grekland. Nog för att det går, den kostar dessutom endast en ynka euro (och tar oss från dörr
till dörr). Men att vara påtvingad ett munskydd inne i en dåligt ventilerad buss är inget som lockar, temperaturen ligger fortfarande närmare trettio än tjugo på eftermiddagarna. Framför allt vill vi undvika risken att smittas. Mest för vår egen skull,
men även för att vi inte vill belasta grekisk sjukvård – deras muskler att kunna möta ett större utbrott av corona är tyvärr inte de bästa. Inte för att deras kunskap är sämre, tvärt om (de är kända för sina duktiga läkare och sjuksköterskor) men
standarden är milsvida från det vi svenskar är vana vid. I spåren av landets vingliga ekonomi har flera sjukhus lagts ned (bland annat det i Kalamaria) och på de flesta sjukhusen råder mer eller mindre brist på avancerad teknisk utrustning. Finns
den så är den som regel av äldre snitt. Som inlagd patient i Grekland måste man ta med egna hygienartiklar, inte ens toalettpapper går att finna på de illa underhållna allmänna sjukhusen. Det förväntas dessutom att din familj finns där och sköter
din personliga hygien samt matar dig (om du inte klarar detta själv). Situationen är något bättre på de privata sjukhusen men som utlänning är det inte säkert att du får dina utlägg ersatta, som regel inte.

Därför är vi extra försiktiga. För vi är varken omgärdade av en stor hjälpande familj här och vi kan inte räkna med att det finns en ECMO-maskin, ifall corona skulle få oss på fall. (ECMO är en modifierad hjärt- och lungmaskin som ger fullständigt utbyte
av syre och koldioxid, som en konstgjord lunga).
 
 Livet i Grekland är numera inte alls lika romantiskt som förr…

Ja, så då blev det taxi in till Thessaloniki. Den kostar förvisso mer än bussen men ingen förmögenhet, strax under 10 euro för en enkel resa. Fast munskyddskrav råder även i taxibilar. Fördelen mot buss är att taxichaufförerna oftast kör med nedvevade
rutor, man riskerar således inte att dö av syrebrist (som på bussen) men däremot kliver man ur taxin med en korsdrags-frisyr.

 

 Vi var på plats i god tid till vårt avtalade möte på konsulatet i Thessaloniki och snart stod vi glada med det nya passet på gatan igen. Den stressande känslan av att giltighetstiden höll på att rinna ut var som bortblåst (precis som den snygga
frisyren i taxin). Och inte var det många dagars giltighetstid kvar på det gamla passet.Men att det blivit så här berodde inte på dålig planering – utan på den lockdown som stängde ner Grekland i våras. Våra biljetter hem gick om intet när inga
flygplan lyfte, den bokade passtiden i Sverige likaså. Med nytt pass kan vi åter blicka framåt och börja planera för en resa hem till Sverige, så skönt.

Vi promenerar runt i Ladadika…

Efteråt gjorde vi stan. Vi gillar verkligen de gamla hamnkvarteren i Thessaloniki, området kallas Ladadika och under flera århundraden var detta en av de viktigaste handelsplatserna i staden. Namnet kommer från de många olivoljebutikerna i området och
idag är Ladadika ett underhållnings-mecka, de gamla magasinen och lagerlokalerna inhyser numera caféer, restauranger, barer och nattklubbar. Vi tog en lång promenad genom kvarteren och njöt av atmosfären. När vi kom fram till en gammal (halvt raserad)
tegelbyggnad, vek vi av och gick in på baksidan. En liten oas uppenbarade sig och där fann vi ett häftigt café (och bar). Att något dylikt kunde finnas bakom den slitna byggnaden hade vi aldrig kunnat gissa, det var av ren nyfikenhet som Kapten gick
in och fann stället.

 Här bakom gömmer sig ett café (och bar)…det är inte lätt att gissa…
 
 På baksidan där tegelväggen tar slut finner vi ingången…
 
 Kapten kliver in och en helt annan värld uppenbarar sig…
 
 Wow…vilket schysst ställe konstaterar vi och slår oss ned…

 
 Vi väntar på kaffe och färskpressad juice…
 
 Alla sittgrupper är olika utformade…
 
Den här inbjuder till en tupplur...
 

Schysst ställe, detta lägger vi på minnet…
 
Gamla lagerlokalerna inhyser numera nattklubbar…
 
Gator och restauranger var så gott som tomma, det var ännu tidigt på dagen…
 
Lite ruffigt med charmigt…
 
Skepp o Hoj
 
 

 
 

 

När termostaten gått sönder…

(…får man attackera problemen så gott man kan…)

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Vem fasiken kom på att det skulle heta klimakteriet, denna period i kvinnans liv då hon inte längre främjar evolutionen. Klimakteriet låter som en tråkig plats, som väntrummet till det som komma skall efter (vilket måste vara krematoriet). I klimakteriet ska kvinnan obrukbar sitta i hemmets innersta vrå och gå en långsam död till mötes genom svettning. I klimakteriet klims hon sönder (det hörs ju på namnet). När hon till faktum istället skulle kunna kasta sig fri, ut på havet i en segelbåt och där mäta sina övergångsproblemen mot naturens krafter. Tidpunkten kan inte vara bättre vald, nu när barnen äntligen blivit stora och självgående (och kanske gubben med). För nu har sexualfunktionerna hos kvinnan uppenbarligen upphört. Jo, i äldre lexikon står det faktiskt att ”klimakteriet är den övergångstid i en kvinnas liv då sexualfunktionerna upphör”. Paaah! Inte fasiken upphör de, inte hos Styrman Pimpsten i vart fall (och det var rätt nyligen hon testade). Möjligen ligger skillnaden i att man inte längre behöver riskera att vakna upp till ett plötsligt illamående, för att nio månader senare upptäcka att det hänger en bebis på armen. Skulle kvinnan i klimakteriet mot förmodan sakna illamåendet, så kan detta enkelt lösas till sjöss. Då är det bara att välja en dag det rullar friskt. Skulle hon trots sjögången inte börja hulka så är det bara att be henne uppsöka motorrummet, dieselångorna kommer garanterat få fart på kväljningarna.

Men vem är då kvinnan som föredrar att svettas ihjäl i hemmets dunkla vrå?!! När det är så mycket roligare att klibba fast i lakanet ombord (allt medan maken behagligt gungas till god sömn strax intill). Fördelen är att när man seglar på varmare breddgrader, så vet kvinnan inte ens längre om svettattackerna beror på klimakteriet, eller om det är på grund av den tropiska värmen. Förresten så heter det inte klimakteriet, utan klibbakteriet. Det heter så just för att hennes kropp klibbar fast i lakanet varje natt. Och de där svettattackerna som någon valt ska heta vallningar. Vokabeln måste vara hämtad från vasaloppsspåret där någon finurlig person (sannolikt en man) antagit att inte bara skidan kan vara felvallad, utan även kvinnan. När problemet i själva verket beror på att det uppstått ett gigantiskt termostatfel på henne. Varenda karl vet ju hur bekymmersamt det är med en trasig termostat. Det har han ju själv råkat ut för på sin blåa Volvo 240. Han vet också hur man löser problemet, man går Biltema och köper en ny! Men nu går kvinnans termostat inte att byta ut, utan hon måste helt enkelt leva med att den krånglar. Och krånglar gör den i många år, tills den plötsligt en dag kommer på att laga sig själv. Överraskande fungerar termostaten igen och hon blir åter sitt forna jag (bortsett från att brösten nu placerat sig närmare knäskålarna än axlarna). Men glad är hon att inte längre behöva producera så mycket nattlig svett att självaste Ångermanälven skulle kunna liknas vid en öken. En del män orkar inte vänta ut sin kvinnas klimakterieperiod, vilket man inte kan klandra honom för. Männen gör då det som de bäst känner till, de går ut och skaffar sig en ny termostat. Denna nyare modell brukar han dock inte finna på Biltema, utan på Tinder. Därför ska DU KVINNA I KLIBBAKTERIET noga överväga om det ändå inte är en god idé att ge sig ut på havet, nu medan tid finns. För innan du vet ordet av, så kommer klimakteriet vara utbytt mot krematoriet. Och där är det sannolikt ännu svettigare och varmare än i klibbakteriet och klimakteriet. Bättre är, att låta havsvindarna svalka din vallande kropp och se till att havet är din enorma swimmingpool.

 Här följer några handfasta råd till seglande par, vars ena part lider av detta hormonella djävuls-tillstånd;

 >>>  Vid längre överfarter – låt inte vaktavlösningen ske var tredje timme, utan var tolfte. Kvinnan seglar natt och får på så vis tillgång till den svala natten. Allt medan du (som man) får sova ut i din koj, utan en mänsklig turning torso vid din sida. Det finns egentligen bara fördelar, för nu ökar chanserna tusenfalt att hon (när hon väl blivit avlöst) kommer somna av ren skär utmattning. Lugnet lägger sig ombord medan hon halvt medvetslöst tar sig igenom dagen. Dessutom slipper hon dina snarkningar och din makalösa förmåga att avge kroppsvärme likt ett värmeelement. Under denna fas i kvinnans liv utgör mannen ett direkt hot mot hennes existens, om han sover närmare henne än två meter.

 >>>Är tanken att hon ändå ska få sova på natten, så kommer här nästa råd. Be henne trycka upp sin rygg mot det sköna och svala skottet. Skottet är detsamma som båtens vägg (det handlar alltså inte om något skjut i sovrummet). När skottet efter någon halvtimme blivit uppvärmt av ryggtavlan, kan hon återigen inta sin ordinarie plats, på den nu svala madrassen. Och så kan hon växelvis förflytta sig mellan skott och madrass varje halvtimme tills dagen gryr.

 >>>Sker seglingen på varmare breddgrader består utmaningarna av helt annan karaktär, då hjälper inte mycket annat än att be henne ständigt gå naken ombord. För kvinnan kan en ack så liten bh i värmeböljan upplevas som en dubbelfodrad bäveroverall. Med stor framgång har Styrman Pimpsten tillämpat detta ombord på Wilma hela sommaren, men det har sina sidor att ständigt gå naken. En klar fördel är att tvättkorgen aldrig fylls, medan nackdelen uppstår om man inte ankrat tillräckligt ödsligt. Den närmaste båtens besättning kan då antingen bli enormt glad, eller arg och irriterad. Här tenderar ensamseglande män ha större förståelse för kvinnor med krånglande termostater (och det händer att båtgrannen av ren attraktion växer ett par decimeter).

Så därför – ut och segla med er, kvinnor! Det måste vara betydligt roligare än att sitta och kura i hemmets mörka vrå. Och till er män som seglar med en partner som just befinner sig i detta djävulens tillstånd. Be henne gå naken, sova med ryggen mot skottet och för guds skull – förpassa henne till sittbrunnen vid nattsegling. Så ska du se att hon snart blir på bättre humör! Och skulle detta ändå inte hjälpa så tro inte att havet är blåare på andra sidan bukten, för även unga Tinder-tjejer hamnar en vacker dag i klibbakteriet. Och då hjälper inga Biltema-rundor i hela världen.

Tack för ordet!

Hälsar hon med trasig termostat,

Styrman Pimpsten 

 

Ps. Idag firar vi tandpetarens mysterium och vår 6-åriga bröllopsdag. (Tandpetaren verkar ha passerat vattenklosetten obemärkt). 

 

I väntans tider…

(…ibland försvinner saker helt enkelt…)
 
First a few lines in English.

 In previous post we wrote about the swedish sailor Sven Yrvind who after 78 days reached Horta in the Azores with his small home-built boat. In a weak moment Styrman Pimpsten (Mate Pumice) promised to swim naked in the harbor bassin if Sven was forced to stay in quarantine, she thought the chance was very small after so many days at sea. But Sven WAS put in quarantine and therefore Styrman Pimpsten had to follow out what she had promised – she swam naked while Captain Concrete filmed it all. So now you know what the previous film (in swedish) was about.

 Styrman Pimpsten (Mate Pumice) swam naked…
 
Kalamaria, Thessaloniki, Grekland
 
Har vi berättat om den gången Kapten Betong som 14-åring stod i köket med sin mamma och han råkade svälja en persikokärna? Harmlöst kan tyckas. Men kärnan ville inte komma ut den naturliga vägen och i kölvattnet av händelsen uppstod buksmärtor med sjukhusinläggning
som följd. Mamma Kerstie ringde Styrman Pimpsten och berättade att bästa kompisen låg på sjukhus (ja under den här perioden hängde vi med varandra så gott som varje dag, vi har ju känt varandra sedan vi var sju år). Dagen därpå åkte Styrman in till
Danderyds Sjukhus för att hälsa på. På olika sätt försökte läkarna locka fram kärnan utan operation, men ut ville den inte. Dagarna gick och till slut såg läkarna ingen annan utväg än att öppna buken och plocka ut tarmpaketet och med handkraft mjölka
persikokärnan längre ner i systemet, nära bakdörren så att säga. Därifrån skulle persikokärnan hitta vägen ut själv (den naturliga vägen) vilket den också gjorde efter någon dag. Till saken hör att dagar hade övergått i veckor sedan persikokärnan
svaldes, och Kapten hade inte varit fullt fastande. Därför innehöll tarmarna inte bara en persikokärna utan där fanns även en ansenlig mängd fekalier som nu stod och köade för sin befrielse. I flera dagar fick Kapten mer eller mindre bo på toaletten.
Allt slutade gott, men man kan ju undra hur man bara kan råka svälja en persikokärna si så där. Men det slutade inte där…

 En annan gång höll Kapten på att bygga en linbana med sin barndomskamrat Ulrik. Det vajerlås de var i färd med att använda hade Kapten tillfälligt placerat mellan sina läppar, medan han stod på en stege och behövde ha båda händerna fria. Plötsligt
sväljer Kapten vajerlåset. Puts väck! Men mest grämde sig Kapten över att detta var det enda vajerlås de hade, på den lilla ön fanns knappt några vägar och än mindre någon butik. Vajerlåset fick Kapten tillbaka efter några dagar, utan hjälp av sjukvården.

 Vi arbetar och väntar…

Häromdagen stod vi och pratade med våra trevliga båtgrannar, ett muntert samtal som pågick medan Kapten bet på en tandpetare. Plötsligt far tandpetaren samma väg som vajerlåset och persikokärnan och Kapten får ur sig ett plötsligt ”Ooops”. Tandpetaren
var tack och lov något förkortad för han hade bitit av toppen, men stöddigt lång var den ändå. Kapten kände direkt att det hade gått bra, att tandpetaren inte fastnat i svalget utan snällt försvunnit vidare ner mot magsäcken. Och där ligger den nu
i skrivande stund. Men lite galet är det ju. Nu hoppas vi att tandpetaren inte ställer till några bekymmer, utan att den fortsätter sin bana vidare genom systemet. Det borde gå bra, för tandpetaren är av trä och Kapten hade hunnit tugga på den ett
tag. Så nu går vi i väntans tider, om ni förstår hur vi menar.

I väntans tider, går vi även för att få lyfta båten. Idag blev det klart att kranen kommer till hamnen nästa vecka, och vi är båt nummer tre som ska lyftas. Det känns toppen och fram till lyftet jobbar vi undan med vad vi kan. Ena dagen demonterades ribborna,
de som utgör Wilmas brädgång (som vi själva brukar kalla för staketet). Nu slipar Kapten de flagnade ribborna rena på färg och senare, när vi är uppe å land ska de målas. Killen som samordnar lyften kom förbi och mötet var lika glatt och skämtsamt
som vanligt. Han ville se bilder på hur Wilma ser ut i botten, vilken skrovform hon har för att veta var kranens lyftstroppar ska placeras. Sen sa hamnkillen att vi såklart får låna en bra stege, så vi enkelt kan ta oss i och ur båten när den står
på land. Vid något obetänkt läge hade Styrman innan uttalat sig kring livet, att det inte ska vara för bekvämt ”för då bygger man sin kropp mera stark om man blir tvingad att ta i”. Nu tittade hamnkillen på Styrman och med pillemarisk blick sa han;
”men DU får ta dig upp från andra sidan av båten”. Styrman förstod ingenting, skulle vi ha två stegar på Wilma? En för Kapten och en för henne??? Snart tog killen till orda och avslutade meningen ”för där kommer jag hänga ett tågvirke med knutar på
åt dig, så ska du nog se att du blir vältränad”. Skratten haglade och så är jargongen här i hamnen, skämtsam och uppskruvad till max (för livet blir ju lite roligare så).

 Här kommer en film igen, om ni ids titta. För er som inte är döva rekommenderar vi att ni sätter på ljudet. Vi vill samtidigt utlysa en tävling. Ni kan få gissa vilken dag och vilket klockslag tandpetaren kommer ut. Den svaldes under eftermiddagen den 16 september. Men möjligt är att Kapten aldrig märker när det händer, och då blir det oavgjort. Den som gissar närmast vinner bara äran, för tandpetaren vill väl ingen ha?!!!

 Skepp o Hoj

Upp till bevis…

(…sa vännerna när Styrman Pimpsten förlorade vadet…)
 

Plats: Någonstans på jorden, vågar fasiken inte berätta var…

Möjligtvis har vi nått en punkt som bevisar att vi har för mycket tid. Inte för att vi ligger på latsidan precis men då vi själva prioriterar tiden precis som vi önskar, så kan man ibland råka lägga för mycket energi på sådant som är mindre bra. Som sociala medier till exempel. Seglare tenderar att cirkulera och mingla på diverse facebookgrupper och då Kapten inte har facebook så är det Styrman som står för den biten. På gott och ont. Nu senast så gratulerades det glatt kring att Sven Yrvind äntligen har nått Azorerna efter 78 dagar på havet. Sannolikt känner de flesta svenskar till denna otroligt driftiga 81-åring som så uppfinningsrikt bygger sina egna båtar. Sen seglar han iväg, ensam. I samband med Sven Yrvinds ankomst till Horta på Azorerna så råkade Styrman Pimpsten lova en sak. En sak som hon nu djupt fått ångra. Men tuff som hon är så håller hon ord. Så klicka in på filmen och se vad det hela handlade om. (Tyvärr är filmen på svenska så för er som översätter i google så blir hela detta inlägg lite kryptiskt. Men vi lovar att berätta mer snart denna cliffhanger är avslöjad).

Till Sven Yrvind vill vi såklart hälsa. Och om någon skulle tycka att han är en udda typ, så är detta nog det yttersta beviset på att han inte är ensam. Det finns ett par galningar på S/Y Wilma också.

 Glöm inte ljudet för bövelen. Och vill du anmäla Styrman Pimpsten för förargelseväckande beteende så lovar vi att göra livet surt för er – vi blockar er på bloggen och stänger av AIS:en !!!

 Nu kör vi (och så får det bära eller brista)

Over and Out
 

Tillbaka i Thessaloniki

(…och vi rivstartar höstprojekten…)
 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Vi är tillbaka i Marina Thessaloniki i Kalamaria, på exakt samma plats vi hade i vintras. De lite blandade känslorna vi hade under seglatsen hit, förbyttes snart mot ren glädje när folk på kajen ropade ”welcome back” när de fick syn på Wilma. Lite som att komma hem. Man får inte glömma att så gott som överallt där vi dyker upp ses vi som främlingar, ingen vet vilka vi är. På varje nytt ställe hittar vi inte ens i omgivningarna och när vi ska handla mat måste vi leta upp matbutiken. I perioder är det varje gång vi behöver fylla på kylskåpet. Därför känns det gott att ibland få mötas av igenkännanden och glada ansikten.

 Vi tog en promenad. Först bort till hamnkontoret och där låg ett paket och väntade på oss. Paketet hade varit på drift i flera månader och nu hade äntligen det dykt upp. Allt var sig likt och det kändes nästan inte som vi vänt Kalamaria ryggen över huvud taget. Killarna i båttillbehörsbutiken sken upp när vi klev in, och när vi passerade brödbutiken knackade ägarinnan på skyltfönstret och vinkade glatt till oss. Men hur god känslan än är, hur vänligt vi än blir bemötta och hur bra vi än kan navigera oss fram mellan butikerna – så vet vi att det snart kommer att börja rycka i seglingsnerven. Det är bara en tidsfråga.

 Vi har plockat ner storseglet och lagt det på kajen…

I väntan på att kranen kommer till hamnen, den som ska lyfta Wilma, har vi annat att stå i. Samma eftermiddag slet vi ner storseglet för att ta måtten. Efter trettiofem år behöver Wilma ett nytt, inte för att det är trasigt men vi ser att alla timmar på havet börjar betala sig. Beställningen går till Lundh Sails i Sverige och de skickar ner seglet när det är sytt. Tillfället är perfekt nu när vi ligger still, dessutom firar Lunds Sails 40 år och det med bra rabatter.

Och så kommer det rulla på, nytt segel, ny bottenfärg där vi ska lägga på coppercoat, lagning av propellerhylsan och mycket annat. Så istället för segling och nya platser kommer bloggen handla om livet på land, om renoveringar och förbättringar. Precis som i gammal hederlig anda från åren vi hade fiskebåten, som flera av er följare säkert minns (annars får ni titta tillbaka i bloggen). Så häng i, nu kör vi tills vi sjösatt och åter kan segla iväg.

 Skepp o Hoj!

Här kommer en film, på svenska. Glöm inte ljudet!

Over and Out

Dags att segla västerut…

(…på grund av skräp och dåliga vibbar…)
 
 

Nea Kallikratia, Halkidiki, Grekland

Nu är vi i Nea Kallikratia och vi har bara en seglats kvar till vår vinterhamn i Kalamaria. Här har vi varit förut och vi har också skrivit om platsen. Hamnen är praktisk men långt ifrån pittoresk och vacker, tvärtom är hamnen något bland det skitigaste
vi sett i Grekland med fiskebåtars frigolitlådor, restaurangers engångsartiklar, dieselrester och döda fiskar runt båtarna. Av någon underlig anledning lockar hamnen till sig fritidsfiskare, de står på kajen med kastspö i hopp om att få napp. Är det
tio fiskare här, så står konstigt nog nio av dem och fiskar på insidan där allt äckel finns. Medan den tionde klokt nog kliver upp på piren och fiskar utåt havet till, där vattnet inte är förorenat. Till vår stora glädje var kajen rätt städad när
vi kom hit, mot tidigare gånger. Så istället för kajstädning tog vi håven och fiskade upp skräpet som låg och flöt i hamnbassängen. På bara någon halvtimme fick Kapten ihop en ansenlig hög. Ja, vi har ingalunda slutat städa Grekland även om vi inte
skrivit så mycket om det.

 Vi fortsätter att städa Grekland…

Människorna som dyker upp här med sina fiskespön, är ofta samma personer och vi ser dem dag efter dag. Från vår position i sittbrunnen betraktar vi spektaklet. Fångsten är alltid lika skral och blir det napp, så är det en liten firre som inte är större
än Styrmans långfinger. En kille tyckte vi lite extra synd om. Han stod och kastade sitt spö i flera timmar, under tiden hade ett par vildkatter hoppat in i killens bil utan att han märkte det (bakdörrarna på skåpbilen stod öppna). Katterna hade där
funnit killens lunchmackor, och nu försåg de sig med god aptit. När killen upptäckte tjuvarna kastade han påsen med smörgåsarna ut på kajen och det lilla som fanns kvar fick katterna äta upp utanför bilen. Killen såg alldeles bedrövad ut, vilket
vi kan förstå. Några timmar senare (utan vidare fiskelycka) packade killen ihop sina fiskeprylar. När han stuvade in sakerna i bilen lyckades han smälla igen bakdörren, med fiskespöt emellan!!! Tala om att ha en dålig dag. Med hungrig mage och knäckt
fiskespö lämnade han hamnen med ett riv. Tyvärr glömde killen ta rätt på plastpåsen han slängt ut på kajen, trots att det stod en soptunna bara tio meter bort. Men vi kan nog förlåta honom efter denna jävliga dag och den slängda plastpåsen städade
Kapten senare upp, som tack för underhållningen.

En annan kille som vi sett komma och gå, har en mycket besynnerlig vana. Han har en punktering på sin bil och medan han fiskar låter han en kompressor stå och fylla luft i däcket. Antingen är hålet stort eller så är kompressorn jäkligt dålig, för kompressorn
står och går hela tiden. När han fiskat klart stänger han av kompressorn och kör snabbt iväg, innan luften hinner lämna däcket. Dagen efter kommer han tillbaka – med fiskespö, kompressor och trasigt däck.
 
Så här vill vi uppleva Grekland…

 

Hur mycket vi än älskar Grekland, så är det några saker vi aldrig kommer att förstå. Främst är det grekernas obenägenhet att vårda och underhålla sina ägodelar, eller för den delen att hålla rent omkring sig. Nu kanske vi nordbor är extra flitiga som
ständigt renoverar, servar och underhåller – men detta är under all kritik. Emellanåt blir vi förbannade (för vi tillhör ju trots allt samma union) och det känns lite tröstlöst att pumpa in pengar i landet – om människor lite till mans inte verkar
vilja bidra. Vi själva gör vad vi kan för att städa Grekland, men samtidigt som vi plockar skräp så kan en person gå förbi och kasta en tom petflaska bara några meter ifrån oss. Men mycket annat är fantastiskt med Grekland. Som den stora grekiska
familjen vi såg häromdagen. På stranden hade de samlats med bord, stolar och parasoller och en massa god mat och raki förstås – sen höll de på i timmar. De sjöng, åt och dansade till tonerna av genuin grekisk musik som framfördes på instrumenten de
tagit med. Den klassiska grekiska musiken gör sig väldigt bra på en strand med en sakta dalande sol och vi avundades deras gemenskap. Grekerna vet verkligen hur man fångar dagen.

Kastellorizo (den röda droppen på kartan) ligger 570 km från Grekiska fastlandet men blott två kilometer från den turkiska kusten. Detta är ett av områdena som konflikten handlar om, om vem som har rätt till vattnen kring ön…

Nu har vi varit i Grekland i två år (tänka sig). Med oroligheterna mellan Turkiet och Grekland känns det inte lustigt att stanna länge till. Vi följer noga händelseutvecklingen kring bråket som handlar om territorialvatten som båda länderna gör anspråk
på. Frågan behöver lösas vid förhandlingsbordet och inte med vapen och just nu verkar ingen part särskilt intresserad av att förhandla. Att konflikten är djup är lätt att förstå när man tittar på en karta och man ser att den grekiska ön Kastellorizo
(som är en av öarna konflikten handlar om) nästan ligger i Turkiet som en enklav. Vi har ingen bra maggropskänsla och Grekland och Turkiet är ju gamla ärkefiender sedan tusentals år tillbaka, så tändvätskan finns där redan. Därför tänker vi att så
fort vi bottenmålat och lagat den läckande propellerhylsan, då sticker vi lite obemärkt ut i västlig riktning – ut ur Grekland mot nya äventyr och resmål. Planen är att börja segla januari igen. Om pandemin och världsläget tillåter vill säga.

Skepp o Hoj!

 

På grund

(…i Nea Skioni hamn…)
 

Nea Skioni, Halkidiki, Grekland

Efter drygt sjutton timmar på havet kunde vi äntligen styra in till den lilla fiskehamnen i Nea Skioni. Vi visste sen tidigare att hamnen var trång med få platser för gästande båtar, byns egna fiskare upptog större delen av kajremsan. När vi kommit runt hamnpiren såg vi att tre segelbåtar lyckats klämma in sig emellan, men någon plats för Wilma fanns inte. I bortre änden stack den gamla kajen ut, något sjavig och illa tilltygad låg den där mer eller mindre övergiven. Men angöringsringarna såg kraftiga ut i vart fall. Sjökortet visade ett fritt djup på 1,5 meter vilket nog var förklaringen till varför ingen båt lagt sig där. Med Wilmas djupgående på 1,90 kändes det som en dålig idé att ens försöka.

Styrman studerade sjökortet en extra gång. Det låg en grynna i hörnet av kajen. I övrigt stod bara djupmåttet 1,5 meter angivet. Kunde vi möjligtvis lägga till trots att det var grunt, kajen skvallrade ju om att det en gång i tiden legat rätt stora båtar där. Beredda på grundstötning smög vi sakta fram mot kajen medan ekolodet tjöt och varnade för det låga vattendjupet. Men vi kom ända intill utan att gå på grund. Vi knöt fast och därefter dök Kapten ner för att inspektera botten. På sina ställen hade kajen rasat i nederkant, med den följden att stora stenblock rullat ut framför. De stora stenbumlingarna låg nu runt Wilma, såväl bakom som framför och en stor sten låg vid sidan om, bara 20 centimeter ifrån kölen. Vi hade lyckats parkera perfekt för att uttrycka oss milt, men vi kunde varken flytta båten framåt eller bakåt utan att riskera en grundstötning. Vi la ut så mycket fendrar som möjligt mellan båten och kajen för viktigast var att vi inte trycktes inåt kaj, vid en kraftig vindpust skulle vi dunka i den stora stenen som låg nära. Vädret var tack och lov stilla. Sen gick vi och la oss. Kapten sov i tretton timmar medan Styrman sussade närmare elva. Trots att vi sovit under nattseglingen var vi uppenbarligen trötta.

 Röda strecket visar nattseglingen till Nea Skioni, vi är på väg till Thessaloniki… 

Dagen efter kom våra vänner från Lysekil förbi. De råkade befinna sig blott ett stenkast ifrån, de har ett hus inte långt ifrån Skioni. För oss som var svältfödda på socialt umgänge, kändes det som en lottovinst att under en hel eftermiddag få sitta på en taverna och dricka kaffe och äta glass med vännerna. Ja, kanske att en iskall Mythos slank ner också medan vi berättade rövarhistorier och drog anekdoter för varandra. Vännernas son som var med visade sig vara en synnerligen trevlig ung man, och företagsam precis som sina föräldrar. När han inte står i badbyxor på en strand i Grekland hittar man honom på vackra Havsbadet i Lysekil. Har du inte varit där så har du missat något.

 Vackra Havsbadet i Lysekil med anor från 1800-talet…
 

Nästa morgon skulle det börja blåsa upp. Aj aj, aj…vi som låg grunt med stenblock runt båten. Tidigt i ottan innan det blåst upp till kulingstyrka, fick vi vårt facit.

 DUNK DUNK DUNK…

 Dunket lät verkligen illavarslande. Varje gång en vindby tryckte till Wilma slog hon kölen mot stenen. Likt två projektiler flög vi upp ur båten och ute noterade vi att det nu blåste så mycket att svall börjat leta sig in i hamnen. Det bådade inte gott.

 DUNK DUNK DUNK…

 Gaaah! Snabbt plockade vi fram långa linor som vi drog rätt över kajen. Att några mindre fiskebåtar blev instängda gav vi blanka fanken i, nu gällde det att inte få båten sönderslagen. Med hjälp av vinschen tajtade vi hem tills Wilma kom så långt ut från kajen, att hon fritt kunde gunga utan att gå på grund. Kapten hoppade sen i och inspekterade. Jo, nu låg vi bättre och lyckligtvis syntes ingen skada på Wilmas köl, däremot syntes lustigt nog märken på stenen. Resten av dagen satt vi ombord och höll vakt. Måttligt roligt med allt gung och Styrman som aldrig brukar beklaga sig, föll framåt kvällen ut i en klagosång.”Idag har meltemin blåst bort min sista hjärncell” protesterade hon högljutt. Det är lite så det känns när det blåser kuling och hela världen gungar, man blir lite dum i huvudet.

 Sorry ni båtar på insidan, att vi stänger in er…men nöden har ingen lag…
 
 Nu ligger vi en bit ut från kajen och vi slipper dunka i den stora stenen på botten…

Vi hade trots allt fantastiska dagar i Skioni, vi slappade, badade och gick promenader. Här i Halkidiki måste man dock bära munskydd på allmänna platser utomhus. I trettio graders värme är det inte så värst skönt, man svettas ju ändå så att säga – och med mask på känns det som man ska kvävas.

 När blåsten stillat sig till kvällen lämnar vi båten, med munskydd…
 

Så kom då dagen vi skulle göra loss. Vi hade tänkt att backa ut i samma spår som vi kom. Men det är alltid en chansning för Wilma har noll precision när hon backar, på grund av sin tyngd, sitt utanpåliggande roder och långa köl. Så när sista förtöjningen var släppt puttade vi ut aktern, sen började vi backa i spåret som det elektroniska sjökortet visade. Men snart tog vinden tag i Wilma och plötsligt var vi ur vårt spår och vi kunde inte längre backa på grund av nya stenar. På kajen stod ett par grekiska fiskare. Nu kunde männen inte längre koncentrera sig på sitt, utan med fullt fokus stod de och såg på när vi manövrerade Wilma mellan stenblocken. Vi kunde riktigt känna hur de höll andan. Kapten talade om för Styrman var stenbumlingarna låg och försiktigt, med små korta förflyttningar, lyckades vi till slut göra helt om, utan att gå på grund. Sakta lät vi därefter Wilma driva med vinden ut från det grunda, mot det djupa. Sen la vi på gas och styrde ut ur hamnen.

 Skepp o Hoj!

Förklaring till huvudbilden…

 Vår del av hamnen är väldigt grund enligt sjökortet. Där vi parkerade Wilma var det 1,5 meter djupt stundom och utanför piren finns en grynna man måste undvika. Wilmas djupgående är 1,90 meter, en rätt dålig ekvation alltså. Det svarta strecket visar Wilmas färd och ”köttbulle-trasslet” är platsen där  vi lyckades snurra runt Wilma med minsta möjliga marginal. Vi rekommenderar ingen att lägga till här, om man inte har en båt av betong vill säga (eller möjligtvis centerbord). HÄPP!

Stänk av saliv

(…och vi känner vemod…)
 

Norr om Evia och vidare till Skioni, Halkidiki, Grekland

När Gud skapade Grekland så var det nog i en enda stor nysning. Sannolikt var det före den sjätte dagen och när alla små partiklarna av saliv landade på jordens yta så råkade det vara just här. Salivens alla stänk spreds och öarna uppstod. Sannolikt hade
Gud lite bråttom också för han torkade aldrig upp, utan lät det vara. Kanske, kanske är också vinddraget en rest från denna urkraft till nysning. Meltemin, den som sliter i vinrankorna och som får Wilmas mast att skaka när den tar i som mest. Vi känner
vemod över att årets segling snart är till ända, säsongen blev allt för kort. Mycket på grund av pandemin, men även för att vi behöver ta upp Wilma på landbacken och fixa den läckande propellerhylsan. För att klämma ur det sista goda av sommaren bestämde
vi oss att gå till en vacker ankarvik, en strategiskt och skyddad plats mitt i just ingenstans. Saliven hade nog torkat lite fortare här med tanke på urgröpningen i den annars så raka kusten. De som seglar i Grekland ska vara glada att Gud den aktuella
dagen var förkyld. Och vi ska vara väldigt tacksamma att han inte använde munskydd.

 Styrman Pimpstens teckning visar hur det kan ha sett ut när Gud nös och alla salivstänken blev till öar…

Med kaxigt lite vatten bakom båten drog vi linor i land. Äntligen hade vi rundat ön Evia och en bit öster om oss låg Egeiska havet öppet. Detta skulle bli årets sista ankring och därför ville vi stanna och njuta några dagar innan den komplicerade civilisationen
skulle ta vid. Vi började njuta direkt – vi snorklade, solade och badade och hela kvällen satt vi under det sammetssvarta himlavalvet.

Med linor i land…

Dagen efter tog vi oss iland, utan jolle. I en vattentät låda stoppade vi i kamera, drönare och fika. Vi simmade iland och fotade och filmade Wilma som ett sista minne av sommaren. Den medhavda frukten åt vi på stranden och i sanden ritade vi hjärtan
och lekte ”hänga gubbe”. Plötsligt bryts förtrollningen när en segelbåt kommer in i viken, in till vårt ensamma paradis. Vi känner igen båten, det är en av båtarna som trängde oss i kanalen när vi passerade bron i Chalkis. Attans, men som tur är lägger
de sig en bit ifrån.

 Det finns inget bättre än att ankra upp i en naturskön vik, helt ensamma…

Åter på Wilma studerar vi väderprognosen, vi letar efter ett väderfönster som kan ta oss norrut. Vi önskar slippa stånka sjö i motvind och visst finner vi en öppning, men tyvärr alldeles för snart. Redan nästkommande dag ska det blåsa sydliga vindar,
men ut dit har vi 25 distans. Vi diskuterar om vi ska fånga vindarna eller vänta till nästa tillfälle. Men något nästa tillfälle syns inte i prognosen. Därför börjar vi stuva och göra Wilma startklar. Strax före midnatt hoppar Kapten i det nattsvarta
havet för att lossa förtöjningarna. Sen, ljudlöst sånär som på motorns jämna gång så smyger vi ut i natten. Mot Egeiska havet med stjärnorna, fullmånen och hela världen för oss själva – mot Halkidiki. Ingen annan båt syns till, utan det är bara vi
två. Och Wilma.

Skepp o Hoj!

 Oliverna är snart skördeklara…
 
Vår ankarvik är enorm, här torkade nog Guds saliv lite fortare med tanke på urgröpningen i landremsan…
Sista ensamma platsen innan civilisationen tar vid…
 
Wilma – vårt transportmedel, vårt hem och vår vän!
 
Over and Out
 

 

 

 

Slemmiga maneter…

(…och en mystisk öde ankarvik…)
 
 
Larymna, Grekiska Fastlandet, Grekland

Vi går för maskin. Så här års blåser det nästan bara nordligt och målet är att vara framme i Thessaloniki till mitten av månaden. Så det är bara att bita ihop och låta motorn göra jobbet. Motvind, motström och i vattnet far stora maneter förbi likt planeter i ett blött universum. Vi försöker räkna dem men har inte en chans. Hundratals, kanske tusentals. De maneter som kommer för nära puttar Wilma bort. Maneterna kallas för ”fried egg jellyfish” och nog liknar de ett ägg som just kläckts i stekpannan. Men de ser inte så aptitliga ut.

På fastlandssidan finner vi skydd bakom en udde, i bakgrunden syns Evias höga berg…

 På eftermiddagen hittar vi äntligen ett skydd bakom en udde. I en ödslig vik droppar vi ankaret och åt ena hållet uppenbarar sig en vacker natur. En liten strand och en ö med ett berg som majestätiskt reser sig likt en kuliss i bakgrunden. Utsikten hade gjort sig fint på ett vykort. Åt andra hållet, en ful industrihamn med en fabrik vars skorsten spyr ut rök. Röken är gul och ser giftig ut. Intill står några bostadskomplex som till hälften ser övergivna ut. Husen ser snarare ut att höra hemma i en betongförort och inte här mitt ute på den grekiska landsbygden. Invid kaj ligger ett gammalt fraktfartyg förtöjt och hamnkranarna står stilla som stela statyer. Verksamheten ligger sannolikt bara nere till nästkommande morgon, för tidigare under dagen hade vi hört oväsen från fabriken. Nu höll dagen på att övergå till kväll och Kapten ville ta ett dopp innan solnedgång. Styrman tvekade för fortfarande flöt slemmiga maneter runt båten.

 Inte den vackraste utsikten från båten, den över fabriken. Här bryter man metaller…
 

Efter Kapten varit nere och kollat ankaret tog han tillfället i akt att klappa en av maneterna på huvudet. ”Det känns som att klappa en silikontutte” kommenterade Kapten entusiastiskt. Vart han skaffat sig den erfarenheten visste inte riktigt Styrman Pimpsten, för hon har då inga silikonbröst. Men snart ledsnade maneten och simmade vidare mot okänt mål, så Kapten fick ta sig upp på båten där hans fru väntade med sin naturliga barm.

 ”Känns som att klappa en silikontutte” konstaterar Kapten…

Detta var garanterat ingen romantisk plats, men något gjorde att vi ändå gillade stället. Vid stranden ser vi en man som går i vattnet och lägger ut sitt fiskenät från en balja han bär i famnen. När nätet är utlagt börjar han kasta stenar ut i vattnet, för att skrämma fisken att simma in i nätet och fastna. Nyfiket betraktar vi. Trots att vi sett så många platser vid det här laget, kändes denna plats annorlunda mot vad vi tidigare sett. En fiskare utan båt. Havet fullt av maneter. Och så denna fula fabrik mitt i den grekiska idyllen.

Skepp o Hoj!
 
Fler bilder;
 
 När vi stävar norrut i sundet mellan Evia och fastlandet så dyker maneterna upp i strid ström…
 
 Det är svårt att hitta bra ankringar i den hårda vinden, utanför udden blåser det 12 meter per sekund…
 
 Nyfikenheten är stor och vi spanar i kikaren. Fabriken bryter metaller och en arbetsplatsolycka skedde här för några månader sedan, tyvärr med dödlig utgång…
 
Over and Out