(…innehåller inga lik, dock Kaptens och Styrmans skor…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Förra inlägget som handlade om miljö är väl i ärlighetens namn inte det roligaste temat, även om det må vara viktigt. Så nu raskt över till något mycket roligare. Vi ska prata om kistor!

Ett delikat bekymmer med båtlivet är att inga lösa ting vill stå stilla i sjögång, utan de far iväg – ibland som projektiler genom båten. Vackra vaser är bara att glömma (särskilt de av sorten Ming). Det gäller att finna en bra plats för sina saker (så de inte förflyttar sig i sjögång) samt att det finns en fördel om var sak har sin plats (så man hittar det man söker).

Vi har en filosofi om att kunna vara seglingsklara på 30 minuter. Vi ska alltså kunna kasta loss inom en halvtimme om det skulle behövas. Förberedelserna består i stora drag av att diska upp, stuva båten, starta upp elektroniska sjökortet, sätta på VHF-radion och eventuella gångljus, klä oss lämpligt och förbereda segel samt fixa kaffetermos med gofika (det sistnämnda är viktigt!)

När vi lämnade Sverige för tre år sedan så var det rätt många saker som vi behövde stuva undan inför varje ny seglats. Detta tog sin lilla tid och likt förbaskat hade vi ofta glömt att sjösurra något med den följden att när vi hissade segel och Wilma la sig på ena bogen, så kunde vi höra inifrån båten att något for iväg. Oftast något harmlös, men likt förbaskat irriterande.

Med tiden har vi arbetat för att de lösa tingen ska få en mer permanent plats, en plats som från början är sjösurrad. Nu har vi kommit en god bit på väg. Att hålla båten shipshape (i god ordning) hör till gott sjömanskap och det är en konst, i synnerhet om man bor ombord på heltid och samtliga ens ägodelar ska rymmas innanför båtens väggar.

Nu hade turen kommit till SKOR.

Skor brukar förvisso inte rymma, inte ens i hård sjö. Men de ser ju tråkiga ut och får styrhytten att se ut som en tambur, likt en hall hemma hos en barnfamilj med vantar, jackor och skor överallt. Vi försökte ett tag med att stuva undan de skor vi för stunden inte använde, med den följden att det blev ett jätteprojekt varje gång vi skulle fram med det par vi saknade, framför allt gummistövlarna. Detta slutade ofta med att vi inte ens använde stövlarna och vi blev blöta om fötterna som följd. Vi kläckte då en idé om att ha en skolåda, som en liten sjömanskista i styrhytten. Sagt och gjort, vi måttbeställde en låda i ek från Sennans Snickerifabrik (utanför Halmstad). En klar fördel med att måttbeställa är att vi får det perfekt och inte bara nästan bra, som det ju annars gärna blir.

 Vår lilla sjömanskista har vi nu släpat från Sverige till Grekland. Vi har nu gett lådan handtag och kasthakar och eken är oljad och vi är galet nöjda.

Resultat: Inga skor som rymmer i sjögång, inga skor som man snubblar på, inget stökigt intryck och besättningens samtliga skor inom räckhåll. Dessutom har vår lilla sjömanskista en multifunktion, det har blivit en praktisk pall att sitta på.

Ännu en sak på vår lista har kunnat bockas av. Än lite närmare avsegling. Vi känner vittring…

Skepp o Hoj! (att utveckla är skoj)

(…en seglares funderingar över detta livselixir…)

Något vi inte hade en aning om innan vi kastade loss på vår långsegling, var att vi i sådan hög grad skulle komma att påverkas av några av vår tids miljöproblem. Vi har egentligen aldrig varit några stora miljönissar, men detta går inte att blunda för.

De som följt oss på bloggen kan inte ha missat Kaptens idoga arbete med att städa upp plast ur havet och längs med stränder. Den mesta plasten utgörs av petflaskor där innehållet en gång bestod av vatten, så kallat flaskvatten.

Över hela världen säljs det enorma mängder vatten på flaska, på en del platser är man helt beroende av att flyga in vatten utifrån. Medan det på andra ställen finns rätt gott om vatten globalt sett, som i Sverige. Människors kunskap kring hur man renar vatten så det blir drickbart, är unik. Se bara på jorden-runt-seglare, majoriteten har en watermaker ombord. Den ger seglaren möjlighet att tillverka dricksvatten av havsvatten. För de som saknar dylik maskin, är det vanligt att man samlar upp regnvatten. Man passar helt enkelt på att fylla på båtens vattentankar med fräscht vatten när himlen öppnar sig och molnen släpper ner sina tunga droppar. Vattentankens genomföring för påfyllning är förvisso bara några centimeter bred, få droppar faller däri, men med uppsamlingskärl eller stora tygtrattar fungerar det fint.

När vi var på varvet i Lissabon vintern 2017/2018 så träffade vi Peter Smith, en seglare, konstruktör och båtbyggare som seglat över hela världen. Förra sommaren gjorde han ett försök att gå nordvästpassagen mellan Norra ishavets packis och Kanadas arktiska skärgård men passagen var denna sommar inte öppen och farbar på grund av is. Peter är ingen duvunge precis, utan tvärtom en veteran och han har ingen watermaker ombord, det är för övrigt inte absolut nödvändigt (vi på Wilma har ingen och har idag inga planer på att skaffa heller). Peter var bekymrad för allt oftare händer det att regnvattnet som faller från himlen är så nedsmutsat från våra industrier och städers smog, att det inte duger som dricksvatten. Historiskt sett så har regnvattnet varit rent men för var år som går så försämras kvaliteten. Peter Smith är bland seglare hyggligt känd man, det är han som konstruerat det fantastiska ankaret av märket Rocna. Marknadens bästa ankare enligt många.

Vi svenskar tenderar att ta rent vatten för givet, vi har ett av världens bästa kranvatten. Trots detta så är det många som köper vatten på flaska på ICA, Konsum och i kiosken. Något är helt galet, helt uppåt väggarna fel. Ju mer kunskap vi skaffar oss kring ämnet vatten, ju mer upprörda blir vi. Ilska och vanmakt griper tag i oss och vi vill bara skrika rakt ut STOPP!!! Nu tänker nog vän av ordning att det inte är så farligt att köpa vatten på flaska, för jag källsorterar plastflaskan efteråt. Jo, det förväntar vi oss att du gör. Men det är bara den ena sidan av problemet. Men vart kommer vattnet ifrån?

Vi köper helst källvatten, men vilken är källan och vad händer i förlängningen när man plockar vatten ur dess stora vattenådra? Företagen som buteljerar och säljer vattnet är en het business. På sina ställen lämnar lastbilar vattenkällan var trettionde sekund, för vidare transport till kunder i Japan, Holland, Sverige, England, Kina, Australien…ja på alla ställen i världen där det går att finna buteljerat vatten – det vill säga överallt!

Men vattnet behöver sitt kretslopp och genom att frakta bort vattnet för långt från dess källa så skapas obalanser i ekosystemet. Därtill pågår det inte sällan tvister, ja kalla det för vattenkrig, mellan dessa företag som berövat ortsbefolkningen sitt vatten de haft tillgång till i hundratals år. Företagen leder om vattnet så hela byar blir utan och det pågår rättsliga tvister runt om i världen mellan byar och dessa makttörstiga företag som mer eller mindre kan hämta denna naturresurs gratis, utan att ge något tillbaka. Handlade makt om knarkodlingar och karteller förr, så kan vi berätta att vatten är dag en miljonindustri av gigantiska mått fylld av fula och hänsynslösa aktörer.

Det finns platser på jorden där man tömmer vattenresurserna i större takt än naturen hinner tillföra, med resultatet att grundvattnet ständigt sjunker. Småbönder, små familjegårdar kan inte längre klara sitt jordbruk för jordarna torkar ur, medan de multiföretagen som lagt beslag på vattnet använder det till att sälja buteljerat vatten eller till bevattning av gigantiskt stora arealer för frukt- och grönsaksproduktion. Marker som i grunden är olämpliga att odla på då de är torra likt öken och kräver enorma mängder vatten för att något där ska växa. Storföretagens grödor exporteras sen. Således så blir det ingen reproduktion av vattnet, man för bort vattnet med de stora mängder vätska som grödorna innehåller, till andra platser på jorden. Vi pratar jättearealer!

Grödor bör i största mån konsumeras av människor på den lokala platsen så vatten, växtlighet och människor ingår i det ekologiska systemet. Detta fungerar ypperligt när vi har med mindre produktionsenheter att göra, små och medelstora bondgårdar. Men stora industrienheter sätter det ekologiska samspelet ur spel. Likaså bör källvatten taget direkt från naturen konsumeras lokalt.

I Sverige drack i snitt varje svensk 23,4 liter flaskvatten per person under år 2016. Det blir 234 000 000 liter flaskvatten totalt. På ett år! Bara i lilla Sverige! När vi har ett av världens bästa vatten i våra kranar, många gånger av bättre kvalitet än flaskvattnet (och dessutom är svenskt kranvatten näst intill gratis).

Så vad i all sin dar går vi iväg och köper vatten på flaska för, vatten som många gånger är hämtat från naturkällor från andra platser på jorden? På platser där lokalbefolkningen inte längre får vatten i sina kranar för att ett multiföretag vill sälja vatten på flaska till dig? Som är buteljerad i plast. Plast som jordklotet bokstavligen håller på att drunkna i. I Sverige så säljs det 600 miljoner pet-flaskor om året. Ja, ni läser rätt. Och det bara i Sverige. Inte undra på då att de flesta länder som helt saknar återvinningssystem får enorma sopberg. På många platser så existerar ingen sophantering överhuvudtaget, utan det fungerar som det gjorde i Sverige i början på 1800-talet då man slängde sitt avfall ut genom fönstret.

Här på Naxos så har vi ett fantastiskt källvatten som leds ner till olika tappar runt om på ön, där befolkningen fritt kan hämta för mindre husbehov. Det är helt gratis och det är till för alla. Det händer att det kommer turister som tvättar sina svettiga fötter i det exklusiva bergsvattnet vilket gör grekerna upprörda, dricka vattnet ja – men inte tvätta fötterna i. De förstår värdet av sin naturresurs, vilket korkade turister inte alltid gör. Vattnet kommer uppe ifrån bergen och denna vinter när det har regnat fantastiskt mycket, efter flera år som präglats av torka, så har inte en enda grek klagat över vinterns regnande. Alla säger samstämmigt att de behöver vattnet, låt det regna för tids nog så kommer sommaren och dess torrperiod. Tar däremot vattnet slut i bergen så blir det stora bekymmer.

På ett sätt var vi två, Kapten och Styrman, kanske lyckligare på den tiden vi inte förstod bättre och utan betänkligheter kunde handla flaskvatten i affären. Kunskap kan smärta. Idag handlar vi vatten på flaska högst undantagsvis, bara då vi inte finner något alternativ (oftast då vattnet i ledningarna är för hårt klorat och vattnet både luktar och smakar badhus.)

Flaskvatten-industrin skapar stora obalanser i vår ekologi och skräpar ner marker och hav med gigantiska mängder plastavfall. Vi alla måste sluta konsumera vatten på flaska annat än undantagsvis, det är en lyxvara som borde kosta det tredubbla! Använd ditt kranvatten, det är nästan gratis och av hög kvalitet. Tycker du inte att det är gott, så häll upp i en kanna och förvara i kylskåpet med ett par droppar citron i, eller hallon, gurka och mynta. Vill du ha bubblor så köp en kolsyremaskin av typ SodaStream. Kolsyrepatronerna i sig är väl inte det mest klimatsmarta, stilla vatten från kranen är absolut bäst. Men man kommer ifrån problemet med plastnedskräpningen vilket är en stor vinning.

På UR.play finns en intressant film som handlar om vatten (länk finner du längre ner i texten) Vi vet, alla är vi trötta på klimatdebatten, men vatten är så vansinnigt grundläggande. Därför är det som svensk väldigt enkelt att ändra beteende, då vi ju faktiskt har perfekt vatten hemma i kranen.

Vi har en uppmaning;

SLUTA KÖP FLASKVATTEN!!!

(måste du, så köp vatten som är så lokalt hämtat som bara möjligt) Biter inte miljötänket så kanske det motiverar plånboken, då flaskvatten kostar 250 gånger mer än kranvatten (och det lågt räknat). Och är du ute på språng, så ha en vattenflaska med kranvatten med dig hemifrån, så slipper du slinka in på kiosken.

Flaskvatten finns i tre varianter; naturligt mineralvatten, källvatten och bordsvatten.

Naturligt mineralvatten är ett grundvatten som enligt reglerna kännetecknas av sina ursprungliga egenskaper. Det ställs höga krav på produkten där Svenska Livsmedelsverket först måste godkänna vattnet för att det ska få betecknas som naturligt mineralvatten och få säljas på den svenska marknaden.

Källvatten är också ett grundvatten som man dock inte har lika stora krav på som naturligt mineralvatten. Källvatten behöver inte godkännas av Livsmedelsverket men det finns ett regelverk.

Bordsvatten kan betecknas som förpackat kranvatten! (totalt bortkastade pengar att köpa buteljerat kranvatten!)

Skepp o Hoj!

Källor;

Länk till Ur-play-programmet om vatten finner du HÄR.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/egen-kolsyra-inte-klimatsmart-1.1228621

https://www.svt.se/nyheter/konsument/darfor-koper-vi-vatten-pa-flaska-trots-att-det-ar-nastan-gratis-i-kranen

https://www.ekocentrum.se/plasten-kan-bli-ett-lika-stort-globalt-hot-som-klimatforandringarna/

http://www.svensktvatten.se/fakta-om-vatten/dricksvattenfakta/kranvatten-vs-flaskvatten/

(…är på plats och vi är än lite närmare avsegling!) 

Kapten monterar storsegel och segelkapell på Wilma…

 

 

Naxos, Kykladerna, Grekand

 

Vi kommer allt närmare dagen då vi kan släppa på våra förtöjningar för att segla ut och iväg. Solen skiner varm och skön. I kortärmat och med uppkavlade byxor hoppar vi runt och vi upplever något slags vårrus, det känns underbart.

Med vindstilla dagar så passade det perfekt att återmontera storseglet, nu med nya travare (de där plastmojängerna som håller seglet fast i mast och bom). Därefter kunde vi påbörja det spännande projektet med att se om vårt egensydda segelkapell passade. Vi kunde ju inte till hundra procent veta, då vi inte hade Wilma med till Sverige och kunde mäta så fort nya frågor kom upp. Vi har ju dessutom gjort några ändringar mot det förra.

Dels så öppnas numera blixtlåset från masten och akterut längs med bommen, medan blixtlåset fungerade precis tvärt om tidigare. Det nya segelkapellet har blixtlåset delbart, så man kan dela på tygstyckena helt. Fästena till densamma, de som sitter under seglet men på ovansidan av bommen hade tidigare vred, medan vi nu har öljetter med snören att fästa. Denna lösning föredrar vi då vreden tidigare gnagde mot bom och segel.

Den största skillnaden mot förut är dock val av tyg, detta är det starkaste och bästa kapelltyg som går att finna på marknaden (Sandatex Kapelltyg). Långt ifrån det billigaste då det är tillverkat i Sverige, i Borås såklart. Medan det på marknaden har blivit vansinnigt populärt med tyget Sunbrella, som man köper för en spottstyver jämförelsevis. Men så är hållbarheten därefter. Vårt förra segelkapell var inte alls så gammalt, det hade en fyra år på nacken. Men sol och vind åt fort upp tyget och senaste halvåret så var kapellet lika starkt som hushållspapper, det vill säga NADA.

När vi satte upp vårt nya fina segelkapell så jublade vi, det satt som en smäck! Trots att vi är amatörer på att malla och sy så hade vi ju en expert vid vår sida, Kaptens pappa Felix i Lysekil. Han har en otroligt lång erfarenhet så utan honom hade vi inte fått samma resultat vill vi lova. Han ser saker som inte vi ser…och gubben har alltid rätt!

Det känns enormt bra med nytt segelkapell, ryggstöd, rattskydd och övriga instrumentskydd. Nu kan vi segla tryggt och länge precis där vi vill – förutsatt att det finns vatten!

Skepp o Hoj!

Fler fotografier från dagen…

Men Kapten måste fixa nya lazyjackssnören  först, man kan göra egna till en kostnad av 200 kronor eller så finns det färdiga att köpa på marknaden för 1800 kr. 

 

Först är seglet på plats…med nya travare. De gamla hamnar i reservdelslådan…

 

En sjöfågel spanade in oss från ovan…

 

Vi trädde först i våra plaströr som går i kanalerna vi sytt in i nya kapellet…

 

Därefter hissade vi kapellet så det hängde över segel och bom…

 

För att komma åt och knyta segelkapellet mellan storseglet och bommen så behövde vi hissa storen först…

 

Kaptens nya lazyjackssnören, de löper i rostfria ringar. Snörena är liksom segelkapellets hängslen så förstår även ni som inte är båtnördiga… 

 

 

Storseglet är hissat, vilken tur att dagen var vindstilla – annars hade Wilma velat börja segla…

 

Man ska inte underskatta snören, denna lösning skaver inte på bom och segel…

 

Kapten justerar det sista…

 

Vårt val av kapelltyg är vi helnöjda med, och om ni tittar noga så går tyget igen i många andra detaljer…sprayhooden tillexempel (=skyddet över nedgången)

 

Vårt nya ryggstöd (där vi sitter och seglar) monterade vi också…

 

Nya rattskyddet och därtill så har vi skydd för våra instrument, men några av dem är förvarade ombord nu när vi inte seglar…

Kapten testar…bästa betyg! (heja, vad vi kan!)

 

Vi firade men en fika i sittbrunnen, nu fick även Pimpsten vara med på bild också!

 

Vår utsikt går inte av för hackor. Så underbart med vårvärme! Naxos är vackert!

 

Over and Out

(…och då syftar vi inte på Kapten…)

Det drog in ett blåsoväder över oss. Innan passade vi på att säkrade upp med ett extrasnöre som vi fäste mellan Wilma och kajen på andra sidan bassängen. Sådär ja, då har vi stängt in ännu en fiskeflotta, förra gången var i Nafpaktos i Korintbukten.

 

En korsande förtöjning över hamnbassängen och vi har stängt in ett gäng båtar…

Det var utlovat vindstyrkor på 10 Beaufort, vilket kanske inte säger dig som svensk ett skvatt. Men det är så mycket vind så Naxosfärjan ställer in sina turer och vågorna slår meterhöga över vågbrytaren där färjan brukar lägga till, vi pratar storm!

Ovädret skulle enligt förståsigpåare pågå i ett par dygn. Efter första natten så tyckte vi inte att det var så farligt, knappt över 20 meter per sekund. Men andra natten vaknade Styrman av att Wilma rörde sig på ett sätt som hon inte brukar. Hon hoppade i gummistövlarna och tog sig ut i den slitande vinden. Frisyren förvandlades genast till den som Elisabet Höglund brukade ha. Förtöjningarna såg fina ut och allt var lugnt sånär som på grannens lilla segelbåt. Grannbåten, ja den skrämmer inte många med sina späda mått och den dansade oroligt fram och tillbaka i sidled. Varje gång den dansade åt styrbord så tryckte den till Wilma. Med fendrar emellan så var det ingen fara alls, men Wilma rörde sig inte alls sådär behagligt som hon brukar kunna göra trots oväder. Nåja…Styrman lät den lilla grannbåten hållas…båtar kan vara som små barn…bångstyriga!

Tillbaka ner i värmen så plockade Styrman fram datorn och spanade in väderleken. Strax utanför Naxos i havet så blåste det 51 knop. Hua, men det såg inte ut som det skulle blåsa hårdare än så. Styrman dök ner i bingen igen och drog sitt hår tillrätta och somnade gott.

Nu har det passerat ytterligare ett dygn och vinden har lagt sig en aning så nu blåser det bara ”mycket”. Vår korsande lina har vi plockat bort och om någon dag till så ska vinden stilla sig. Då kommer sol och vårvärmen tillbaka!

Vi passade på att ha planeringsmöte ombord. Tyvärr är inte konferenskaffet avdragsgillt på Wilma, då vi bara leker att vi jobbar. Men lite jobbkänsla fick vi i vart fall då Kapten öppnade mötet och stämde av att alla var närvarande;

Ordförande Kapten Betong – Check!, Sekreterare Styrman Pimpsten – Check!, Ledamot Wilma – Kluck! (inte av sprit, utan från sjön) och kölsvinet valdes till suppleant – (suppleanter brukar vara några riktiga svin som man grävt fram från källaren) Mötet handlade om följande;

Att göra klart innan vi kastar loss den 8 april (ja vi har bestämt ett datum, 8 april låter lagom)

Testa EPIRB inför seglingssäsong 2019 (vår nödsändare ska provtestas emellanåt)

Se över GRAB-BAG inför seglingssäsong 2019 (vår nödväska. Den innehåller nödraketer, dryckesvatten, mat, mobil (med laddat batteri och kontantkort) samt andra bra att ha saker (ingen whisky dock om någon undrar, fast det hade ju varit gott när man sitter i livflotten och väntar på undsättning).

Laga UTOMBORDAREN, vars växelhus behöver repareras med nya lager och packboxar. Det droppar växelhusolja från den som tenderar hamna på folk som kliver ombord via vårt roder i aktern (den bor där när jollen bor på däck). Än så länge har det bara hänt Susan, som plötsligt i somras sa att hon hade börjat lukta så konstigt. Vi sniffade på henne och vi kände genast igen den mycket specifika doften. Luktar inte gott!

Byta FLAGGOR, samtliga har blivit väldigt slitna av den Naxianska vinden. De flaggor vi har är vår svenska flagga i aktern (konstigt vore det annars), grekiska gästflagga under styrbords spridare och så Kryssarklubbens flagga på babords sida. Den sistnämnda ser idag ut som ett skosnöre!

Laga ena SKYLIGHTEN som läcker in något vid störtregn…vi har lagade den för något år sedan, nu är det dags igen (vi är både snåla och klimatsmarta, därför köper vi ingen ny).

Tömma och torka ur DIESELTANKEN inför seglingssäsong 2019. När vi tidigare hade en massa förfilter så hade vi problem med dieselförsörjningen. Därför har vi bara motorns dieselfilter som renar. Istället väljer vi att inspektera innehållet i tanken två gånger om året och en gång om året så tömmer vi tanken helt och torkar ur. Samtidigt så kontrollerar vi att dieseln är fri från alger och partiklar. Vi har en stor manlucka på tanken som ni förstår. När detta är gjort så fyller vi på med samma diesel igen, förutsett att den är bra (och det är den).

Tömma och torka ur VATTENTANKEN inför seglingssäsong 2019. Samma här som på diesel (men vi använder inte samma trasor!)

Sätta ihop STYRNINGEN. Känns väsentligt så man kan styra. Vi plockade bort den för att komma åt att måla under vinschfästena (styrningen är mekanisk som ni förstår).

Sätta tillbaka STORSEGLET och nya SEGELKAPELLET. Ja vi plockade ner seglet när vi skulle hem till Sverige och sy nytt segelkapell. Nu ska allt tillbaka. Snörena till vår LAZY-JACK var slitna så nya behöver införskaffas i samma veva.

Koppla in våra nya LITIUM-batterier, vi har väntat med detta med flit tills det är dags att kasta loss.

Fernissa alternativt olja en del ting. Vår nya SKOLÅDA som vi släpade med från Sverige (bild kommer senare, den är måttbeställd och tillverkad i ek av Sennans Snickerifabrik (en orsak till att vårt bagage blev så tungt), TOFTERNA (sittbrädorna) till jollen ska fernissas. Eventuellt köper vi ett par åror också då våra paddlar är av leksaksmodell, Tjoppe hade dem redan som 7-åring. Typ. De börjar hänga på sista versen. Vårt MATBORD till sittbrunnen ska oljas och fernissas.

Bonus blir det om vi hinner byta TOPPVANTEN (nä det är inte en slags vante utan vajrar som stadgar upp masten). Vi tog med vajer från Sverige men vi behöver mäta och få ändarna pressade.

Sista punkten på dagordningen var den om grönsaken som vi fann i mataffären häromdagen. Vad är det för knöl? (ja vi syftar inte på besättningen). Då ingen på mötet hade någon aning så ställs frågan till våra läsare. Vad är detta och vad lagar man på tinget?

En vacker knöl med vad gör man med den (prislappen är på grekiska så namnet sa oss ingenting!)

 

 Skepp o hoj!

 Ps. 51 knop = 26,24 meter per sekund = 10 Beaufort

(…på tillvaron, nu med nystuvad båt och kamera i högsta hugg!)

 

Naxos, Kykladerna, Grekland

Sedan vi klev av färjan från Piraeus den där natten med kräkor och blånäsor, så har vi nu funnit någon form av ordning och reda ombord på Wilma. I vårt bagage fanns en salig blandning av ting som nu skulle finna sin nya plats ombord. Det blev ett gigantiskt tetris med dominoeffekt för att förklara processen bildligt. Exempelvis så har vår ”syavdelning” blivit större; fler tyger, sytrådar och nålar med mera. Medan ”kontorsavdelningen” krympt då vi genom åren har förbrukat en hel del av de pennor, block, kuvert och gem som vi hade med oss när vi kastade loss från Sverige. Saker ombord behövde helt enkelt byta plats!

För att finna en plats åt allt var vi tvungna att först riva ut innan vi kunde stuva tillbaka, ett tag såg båten ut som ett bättre sjöslag. Nu bor var sak på sin plats, det är planerat in i detalj. Men typiskt nog när allt var klart och perfekt, så saknade vi en plats för våra glasögon att ”bo på”. De hade blivit över och nu stod Pimpsten och kliade sig i huvudet i ett helt dygn innan polletten trillade ner. Vi hade under dagarna kastat en del ting som vi inte längre ville ha i vårt ägo, det mesta trasigt eller defekt på något vis. I ena soppåsen hade en bit teryleneband lagts tillhörande en trasig gammal väska. Väskan var inte värd att laga, men så kom idén till Styrman att terylenebandet kunde hon ju ändå ta tillvara på.

Kapten skruvade upp terylenebandet på sidan av skåpet där hjärtat för Wilmas elektronik bor (AIS, plotter, radar mm). Nu är våra brillor funktionellt samlade och utan risk att stötas i eller kasa iväg i sjögång. Återbruk på högsta nivå, vad tycker ni om idén och lösningen?

I bagaget med från Sverige hade vi en nyinköpt kamera. Tidigare tjänstgjorde mobilkameran, en gammal Iphone 5, men sedan i somras så har den mest krånglat med konstiga ljusfenomen och lila ränder i var och varannan bild. Och då skrivandet och bilddokumentationen är till stor glädje för oss, så kände vi att det var motiverat med en ny fotoapparat. Nu kommer bloggen få justare bilder, vilket nog är klokt då antalet följare ständigt ökar. Vill vi förbli intressanta och behålla våra läsare så behöver vi nog leverera, känner vi. Vi hoppas ni kommer märka positiv skillnad. Sen ska tilläggas, att vi inte riktigt lärt oss alla funktioner på kameran än. Men det kommer tids nog…

Helt klart så blev kameran vårt dyraste inköp när vi var hemma, men vi valde bort mycket annat från vår önskelista till förmån för en ny kamera. Innan vi kastar loss för denna säsong så återstår nog bara två investeringar, nya lazyjacksnören och ett par snickeriarbeten (som är beställt sedan tidigare). Därefter blir det ett nytt köpstopp. I sommar har vi lovat oss själva att än mindre starta motorn, vi har gett oss fanken på att vi inte ska tanka någon diesel under hela 2019!!! Och fram till nästa vintervila så ska vi inte betala för en enda hamn! (ja vi tänker inte på springnota om någon trodde det, utan vi tänker ankra) Om vi lyckas får vi se, men vi tror det går!

Zero waste – Zero cost! Utmaningen sporrar!

Skepp o Hoj!

Här följer fler träningsfotografier…en söt katt hjälpte till med uppdraget…

 Kissen får syn på en hund…

 

 När vovve är borta så tycker kissen att skalbaggarna är roliga…

 

 Naxos kryllar av katter, de flesta är förvildade medan denna var så söt och tillgiven, så han hade kunnat få bli vår skeppskatt (men Kapten hävdar att han blir sjösjuk…)

 

 Tack kisse, hoppas vi träffas igen!

 

Våren är kommen till Naxos…

 

Mandelträden blommar!

 

 Många funktioner har den nya kameran…en utmaning för en blond och teknik-ointresserad Styrman!

 

 Naxos portal i eftermiddagssol…

 

 Kärleken till havet…lite för grunt för att ankra dock!

 

 Andra sidan viken…

 

 En annan kisse…(inte alls lika tillgiven som den förra)

 

Solen börjar gå ner…eftermiddagens sista strålar glittrar på vattnet…

 

 Kvällen lägger sig och Styrman har inte fått inställningarna för skymning korrekt på kameran.(men vacker bild ändå) – här behövs mer träning!

 

 Hemmagjord tzatziki och grönsaksröra (vi finner grönsaker nedsatt i pris för de ha lite fläckar på sig eller är lite skrynkliga i skalet, 0,50 euro kilot endast – en guldgruva för budgetseglare)

 

 En av hemligheterna med en god tzatziki är olivolja…,busenkelt och gott att göra…

 

Over and Out

 

 

 

 

(…barndomens ramsor stämde väl in på resan mellan Piraeus och Naxos…)

-Jag tror att hon är på väg att kräkas, utbrister Kapten Betong!

Styrman Pimpsten vänder sitt huvud om och ser att kvinnan vid bordet bredvid håller sin hand över munnen, allt medan hon febrilt letar efter något att kräkas i. Styrman är blixtsnabb och slår innehållet ur en begagnad glassbunke som hon har i sitt handbagage och så räcker hon över burken till kvinnan. Det tar inte mer än en bråkdels sekund så kommer kaskaden och kvinnan lyckas pricka burken perfekt. Puh!

Vi sitter på färjan mellan Piraeus, Atens hamnstad och ön Naxos när detta händer. Med oss har vi vårt bagage som består av totalt åtta väskor och vi har varit på resande fot mer eller mindre i ett och ett halvt dygn, bortsett från en utvilande natt på hotell i Piraeus.

Efter några minuter har kvinnan hulkat klart och hon vänder sig mot oss och viskar ett tyst men mycket väl menat tack till oss. Vi anar tårar i kvinnans ögonvrår och vi lider med henne. Sjösjuka är inte skoj, vi har förmånen att inte riktigt förstå, vi har faktiskt aldrig erfarit att må dåligt av havets rullande framfart.

Det är inte särskilt dåligt väder, men passagerarfärjan får svallen in i sidan då vi befinner oss mellan två öar där inget direkt läar. Vinden och vågorna är inte snälla mot båtens passagerare där resenärerna går bredbent och tar stöd av möblemanget för att inte tappa balansen. Vi sitter i aktern av fartyget där det är ekonomiklass och där finns även en hamburgerrestaurang av enklare slag. Ömsom går resenärerna mellan hamburgerrestaurangen och ut på akterdäck och tillbaka, resan tar många timmar och det skapar ett visst mått av rastlöshet. Vi vet att grekerna bolmar mycket, det är ett av de länder i Europa där rökning är som mest utbrett och fast det råder EU-förbud mot rökning på offentliga platser så fortsätter grekerna att röka inne på caféer och restauranger. Men här ombord på färjan är det strängt förbjudet att röka, man uppmanas gå utomhus. En snabb tanke slår oss, att folk kanske inte alls står ute och röker – de kanske alla hänger över relingen och kräks. Må de inte står i lovart, tänker Styrman och får upp en äcklig syn för sitt inre.

En man som inte bara är rund under fötterna av sjögången hänger över restaurangens disk för att hålla balansen. Han är märkbart påverkad av alkohol och han kommer inte riktigt ifrån sin position då havet aldrig ger honom den välbehövliga pausen som han behöver för att förflytta sig. Mannen gör ett försök och människor omkring fångar upp honom när hans vingliga steg är nära att få honom på fall över bord och stolar. Personalen i restaurangen ställer fram en stol där de placerar honom intill en stolpe.

Kapten Betong har sin dator uppslagen och han följer färjans färd via ett av de navigationssystem vi använder på Wilma. En förmån av att vara fritidssjöman, vi är sannolikt de enda resenärerna som med exakthet kan säga vart vi befinner oss. Han vänder sig mot Styrman Pimpsten och säger lite undrande;

-Vilka öar skulle vi passera på väg mot Naxos, vi är på väg åt helt fel håll!

Styrman slår en kik på skärmen och ser att båten håller en rent ostlig kurs istället för sydostlig. Hon säger att det bara skulle vara ett stopp, vid ön Paros som ligger strax väster om Naxos. Vi tycker det hela är konstigt men förstår samtidigt att vad de ropar ut i högtalarsystemet på grekiska, går oss förbi. Men de flesta utropen följs dock åt med ett engelskt dito, men vi kan inte erinra oss att vi hört något om avvikande kurs. Vi diskuterar och vi har teorier, har sjöofficerarna på bryggan valt att gå närmare några andra öar för att finna lä och göra sjögången mer hanterbar för resenärerna?

Båten kränger till ett par gånger rejält och ingen väljer nu att gå eller stå upp. Alla sitter. Utom den fulle mannen på stolen intill som har kvicknat till. Trots att han bara sitter två meter från oss så hinner vi inte upp för att greppa tag i honom när han börjar gå över fartygsdäcket. När han hunnit ett par steg så kommer en ny våg som får färjan att luta rejält. Mannen försöker parera krängningen vilket får honom att ta stora kliv rakt över golvet mot babords sida, precis där han går finns inga bord eller stolar som kan stoppa hans framfart. Efter en sju-åtta meter så tappar han balansen och far helt handlöst ner mot däcket och slår ansiktet mot underlaget. Blodet rinner fort och otäckt ur näsan och restaurangpersonalen tar fram ännu en stol, denna gång i andra änden av restaurangen och placerar mannen där. Alla ser lite rådvilla ut, som om de inte riktigt har rutiner för en händelse av detta slag. En städare kommer och torkar upp blodet men mannen sitter ensam på sin stol och har nu slocknat. Av sömn eller medvetslöshet efter fallet vet vi inte. Vi gillar inte situationen men så kommer strax en man ner från bryggan med många streck på sina axlar, en sjökapten av okänd rang. Han ställer sig framför den skadade mannen tillsammans med städaren och två hamburgarkockar och de utgör en udda mix. Ingen försöker tala med den skadade eller få honom att vakna, utan de för en inbördes diskussion som inte verkar mynna ut i någon agerande, tiden tycks krypa fram. Vi får känslan av att mannen får mindre respekt för sin skada just för att han är onykter, kanske är han välkänd av besättningen, men likväl skadad tänker vi.

Axelklaffsbefälet försvinner och snart kommer ett utrop ur högtalarna;

-Finns det en läkare ombord, så vänligen ge er tillkänna!

Det hela löser sig efter lång tid, en kvinna kommer och undersöker mannen och efter någon kvart så kör de iväg med mannen i en rullstol. Alla resenärer som befinner sig i närheten pustar ut, alla har oroligt och på samma gång nyfiket följt händelsen, alla utom sjösjukar-kräkar-kvinnan som sitter med ryggen emot. Hon sitter och viftar med en kartongbit framför sitt ansiktet i ett tappert försök att framkalla lite fläktande och välgörande syre.

Kapten Betong och Styrman Pimpstens blickar möts för en sekund, ordlöst uttalar de samma sak för varandra, en surrealistisk komisk situation. Vi vet att vi borde vara tyngda av stunden och vi känner ju starkt med såväl den sjösjuka kvinnan som med den näsknäckta mannen. Så vår känsla är inte sprungen ur brist på empati, utan för att det hela känns som en film där scenen är arrangerad och en dold kamera sitter någonstans för att registrera vår reaktion. Vi är nära att falla i skratt och Styrman Pimpsten tar till orda;

-SÅÅÅ dåligt väder är det ju inte, hur kunde det gå så här illa?!

Faran verkade nu vara över, båten har minskat sina krängningar då vi ligger i lä bakom ön Giaros. Vi går märkbart nära och vi gissar att det är ett medvetet val från ansvarig skeppare.

När vi passerat den lilla ön på sydsidan så byter båten kurs igen och går på norra sidan av nästa ö och vi vet fortfarande inte varför vi håller denna avvikande kurs. Men snart står det klart att vi ska lägga till.

När färjan lägger till vid ön Siros så kommer fler resenärer ombord. Vi gör en kvalificerad gissning att en annan mindre passagerarbåt har blivit inställd på grund av vädret, och att vår båt därför fått ta sig an uppdraget. Vår färja tillhör en av de större som trafikerar de grekiska vattnen.

Resten av resan går lugnt till även om sjögången känns av.

När klockan är närmare halv två på natten så kan vi äntligen äntra Wilma med vår packning, båtresan tog sju och en halv timme mot normalt fem timmar. Vi har varit på resande fot sedan onsdagen den 6 februari, då vi yrvaket klev upp klockan tre på natten för att hinna med flyget. När vi sätter fötterna på Wilmas däck så har det blivit den åttonde februari.

Vi öppnar nedgångsluckan till vårt flytande hem och vi ropar båda i kör;

-VI ÄR HEMMA NU, WILMA!

Hade Wilma ägt förmågan att tala, så är vi övertygade att hon sagt att vi varit saknade och att hon var glad att se oss igen. Vi gick snart och la oss – vi sov i elva timmar!

Skepp o Hoj!

 Kapten med vår packning…vi har just hämtat ut bagaget på flygplatsen i Aten. Vi tar buss X96 som tar oss rätt nära hotellet i Piraeus. 

 

Det här är en paraply-lagar-butik…verksamheten gick nog lysande för stunden. När vi kom till Piraeus så var gatorna fyllda med vatten, det forsade likt floder längs med gatorna efter ett störtregn. Vi visste att hotellet hade en shuttle-bus och vi ringde dem där vi stod dygnsura vid busshållsplatsen. De kunde inte hämta oss men vi ombads ta en taxi. Den chockade taxichauffören var nog rädd för att det skulle börja rosta inne i bilen då både vi och packningen var genomblöta.

 

 

Väl framme vid hotellet så springer portiern ut och betalar taxin åt oss, 10 euro. Tala om service, hotellet ville inte veta av några pengar från oss (hotellrummet kostade endast 48 euro så där försvann nog deras marginal). Världens bästa och trevligaste hotell i Grekland gott folk, heter Phidias Piraeus Hotel. Här en bild på vår balkong, ett billigt men hur trevligt hotell som helst. Nybyggt och servicen slår alla rekord!

 

Vi hann med ett besök på favorithaket restaurant Elladikon. Servitrisen Elena serverar den godaste tzatzikin vi hittills smakat, den är generös med vitlök kan vi lugnt säga. Maten är galet billig och restaurangen är känd för sitt grillade kött…

 

 

Alla är inte vegetarianer…så detta är ett himmelrike för Kapten och hans Pimpsten (när Kapten inte äter kött så drabbas han av en bottenlös hunger som aldrig släpper…han är nog en urtida jägare, människan är ju historiskt sätt en allätare!) Grillade grönsaker, grillat kyckling, lamm eller fläsk och till det en stark tzatziki – lyckan är gjord!

 

För säkerhetsskull beställde vi med oss en take-away från Restaurant Elladikon att äta på färjan över till Naxos, maten är rätt dyr och tråkig ombord på densamma. Dessutom tenderade människor att slå sig blodiga och kräkas…tur att vi redan hade ätit innan det blev kalabalik i bender (uttrycket myntades år 1713 när Karl XII stred i Bender, i dåtidens Osmanska Riket).

 

 

Over and Out

 

(…och några andra nedstamp under vår Sverigevistelse…)

 Många semlor har det blivit…och kolla in det fina halsbandet som ett barnbarn tillverkat åt farfar…

 

 

 

Tiden har bokstavligen rusat fram och vi börjar runda av vår Sverigevistelse. Vår långa lista av göromål är så gott som avbockad. Vi kan väl inte direkt påstå att vi hunnit med allt vi önskat men dock det viktigaste. Vi har lekt och vi har skojat, det är ju lite så vi är.

Väskorna är packade och vi reste till Sverige med 20 kilos bagage och reser tillbaka till Wilma med hör och häpna 140 kilo. I packningen ligger bland annat Kaptens fräs som vi inte trodde vi skulle behöva när vi kastade loss för tre år sedan. Så diverse verktyg, en massa båttillbehör, en nytillverkad trälåda i ek, kapelltyg och vårt nysydda segelkapell mm, en rulle vajer, kläder i mängder, nya regnställ och gummistövlar, sill och knäckebröd är några av de ting man finner vi vår packning. Vi har ingen aning om hur allt detta ska kunna kånkas mellan Halmstad och Naxos – men vi blir hämtade vid dörren av en svärson som kör oss till Köpenhamns flygplats, vilket blir en stor hjälp.

Några av de nedstamp vi gjort (som vi inte nämnt tidigare) är följande;

SEMLORNA

Ett starkt skäl för att lämna Sverige är att Kapten älskar semlor mer än både Bert Karlsson och Ture Sventon. Detta har mynnat ut i en hel del mumsande och vi vet inte om det är något slags rekord men hela tio stycken semlor har han ätit under denna korta tid. När vi kontrollvägde vårt bagage så kontrollvägde även Kapten sig själv. Han gått upp 4-5 kilo på tre veckor! Förutom semlor så har det blivit rätt mycket annat gott som slunkit ner genom strupen…en massa god mat inte minst. Därtill så har vi inte rört på oss så mycket. Vi upplever att människor över lag är mer beroende av bil i Sverige då avstånden är längre och all service ligger utanför stadskärnorna. Man tenderar att köra bil från dörr till dörr. Så nu känner vi att vi behöver ta oss tillbaka till Wilma och slanka av oss lite.

BARNBARNEN…

Våra barn och barnbarn har varit underbara att träffa, många skratt och mycket spex. Inte minst är våra barnbarn en stor glädjekälla och nu har vi tankat oss fulla av kramar och minnen så vi står oss till nästa gång vi ses. Häromdagen var Kapten med ett av barnbarnen på BILTEMA, den lille sexårige gossen hade det som en högsta önskan att få gå på BILTEMA med morfar. De fick en fin kvalitetstid ihop som de båda kommer att leva länge på.

Ett annat barnbarn packade sin väska för han ville följa med tillbaka och sova hos oss, hur gulligt är inte det. Det äldsta barnbarnet visade sig vara lika lång som sin mormor och vi inser studenten snart är inom räckhåll, hon fyller 14 i år. Ja listan kan göras lång…barnbarnen är 11 till antal och alla är de fantastiska var och en på sitt sätt.

VÄNNERNA PÅ VIKTORIAGATAN…

Sverigevistelsens stora skratt uppstod dock på Viktoriagatan i Halmstad där våra vänner Claes och Yvonne bor. Vad är sannolikheten att två väninnor som inte sett varandra på ett och ett halvt år visar sig klä sig lika den aktuella kvällen. I Kamoflagemönstrade byxor och en vit stickad tröja brast vi alla ut i ett gapskratt. Vad är oddsen liksom? Kvällen hos Yvonne och Claes blev oförglömlig där vi bland annat lekte mannekänger. De hade ett par kassar med utrensade kläder som väntat på vår ankomst. Alla plaggen satt som en smäck, fina kvalitetskläder som är perfekta för ett långseglarliv. God middag och godaste glassen där vi pratade mycket kring våra olika äventyr, våra vänner reser ofta till Norge för att uppleva vårt grannlands vackra natur. Tusen tack goa vänner, ni bjöd på en oförglömlig kväll och Styrman Pimpsten förälskade sig i en cowboyhatt som fanns med i gåvopåsen – den kommer ni läsare få se mycket av kan vi lova!

VÅRA ÄLSKADE BARN…

Tack våra barn för att ni öppnat dörren för era mossiga gamla föräldrar – vi älskar er. Särskilt den yngsta dottern som gett oss tak över huvudet i Halmstad där hennes arbetskamrat med pojkvän också bor. De har alla tre fått stå ut med att vi kommit och gått genom dörren som ett par tonåringar på sommarlov.

ALLA ANDRA MÖTEN i STORT och SMÅTT…

Vi har emottagit kramar och glada hejarop ute på stan, inte minst från butikspersonal som glatt överraskats av vår plötsliga uppenbarelse. Vi har varit flitiga kunder på en rad ställen från åren då vi renoverade fiskebåten och det känns gott att inte vara bortglömd. Tack Susanne i Nyköping för att du släpat med dig medikament ända från Marocko till Styrman Pimpsten. Det är inte varje dag vi står i Skatteverkets trapphus och kramar före detta kollegor. Andra vi träffat har vi sannolikt nämnt i tidigare inlägg, och vi hoppas vi inte glömt tacka någonstans.

Därtill har vi fått en rad övriga inbjudningar från vänner och familj – det får bli en annan gång! Vi ville gärna men hann helt enkelt inte med.

INTERVJUER

När vi var i Lysekil så blev vi intervjuade av Glenn Glicko Andersson. Det är en Lysekilsprofil som flitigt skriver om vad som händer i den lilla bohuslänska pärlan. Glenn kom förbi Felix verkstad en dag när vi stod och arbetade som bäst och dagen därpå så tog han några foton på oss med havet som bakgrund. Vi fick en fin gåva av Glenn, hans bok om Lysekil som han signerat och den ligger nu nedpackad i vårt tunga bagage så den hamnar i vårt skeppsbibliotek ombord. Titta gärna in på Glenns hemsida, den är garanterat trevlig även för den som inte har anknytning till Lysekil. Länk hittar du HÄR.

En intervju som förvisso inte skett i nutid, men som dock blev publicerad nu, är den som ett par långseglarvänner gjorde i somras. Ryan och Elena som driver youtube-kanalen Sailing Kittiwake. En dag fikade vi på Wilma och de ställde upp sin kamera och mick framför oss och vi berättade om mötet med migranterna vi hade där. Det var skoj och lärorikt, intervjun är på engelska. Men helt klart var det en utmaning att mer eller mindre fritt sitta och prata framför en kamera i fyrtiofem minuter (intervjun är sen ihopklippt). Att då få till grammatiken fläckfritt och finna ord i farten är en utmaning och hela tiden hörde vi oss själva göra små språkliga grodor…ha ha ha. Men det bjuder vi på för huvudsaken är ju att budskapet går fram. Elena och Ryan är fantastiskt ambitiösa och trevliga människor som lyckas kombinera sitt långseglarliv med att arbeta samtidigt. Vid sidan youtube-kanalen så har de andra uppdrag som de sköter på distans. Se och njut vår fina solbränna där vi sitter ombord på Wilma i en ankarvik på Mallorca, och ha överseende med att inte engelska är vårt modersmål. Länk kommer HÄR.

Nu återstår några få beting innan vi tar vårt pick och pack och far.

Skepp och Hoj!

(…kan beställas hos Feta-Greta…men en burgare fick bryta fastan…)

Halmstad, Halland, Sverige

Vi har varit Halmstad trogna nu i några dagar och Styrman Pimpsten har nu varit på sjukhuset där hon har varit lite av en filmstjärna. En kamera har studerat de rektala delarna av hennes lekamen och säga vad man vill om svensk sjukvård, den är fantastisk. Dessutom så fick hon publik, efter godkännande bör tilläggas, av två medicinstuderande. De fick dock bevittna en besvärlig undersökning för Styrman Pimpsten är snittad och skuren både på längden i tvären i sina forna dagar. Detta har med tiden skapat rätt stora hälsobekymmer. Häri ligger en av anledningarna till att vi långseglar och inte ställer klockan på ringning vareviga dag för att knata iväg till ett arbete på snöiga morgongator. Nu ligger återigen tarmarna rätt och nu får vi se om kanalen är farbar, för att uttrycka sig lite marint om de gastrointestinala delarna. Detta tar ju lite tid att utröna, maten ska ju liksom hinnas äta och behandlas av verkmästaren i magen och efter undersökningen häromdagen så for vi till ett av Halmstads bästa restauranger. Att bryta en närmare tre dygns lång fasta krävde mat vald med omsorg.

Den godaste hamburgaren som går att få i detta avlånga land anser vi (och många med oss) är hos Feta Greta. Gatuköket heter så i folkmun, Feta Greta, annars är Nyhemsgrillen det korrekta namnet. Det är länge sedan Feta Greta slutade arbeta där men alla i Halmstad som kan sin stad känner till stället. Vi mötte någon i förbigående häromdagen som sa att det var den enda restaurangen i Halmstad som förtjänar en stjärna i Guide Michelin. Vi pratar ju här inte alls om någon finedine – utan gammal fin gatukökskultur där denna inte tillhör någon hamburgerkedja, utan den står på egna ben med sitt egna koncept. Halmstadborna är sin moj så till graden trogna att det för ett par år sedan blev folkuppror när man sa upp kontraktet för Nyhemsgrillen. Kommunen ville bygga bostäder på platsen och gatuköket skulle rivas. Det slutade inte sämre än att politikerna fick backa och så bar man hela grillen vidare bort ett par kvarter så man kunde börja bygga. Till Feta Gretas nya plats hittar självklart fortfarande folket, trots att det inte ligger lika centralt som tidigare. Vi tror med handen på hjärtat att detta gatukök skulle kunna placeras mitt ute i skogen – folk skulle ändå åka dit. Värt en omväg!

Nu fick Styrman Pimpsten bryta sin fasta med en blygsam cheeseburgare på 90 gram och priset uppgick inte ens till 40 kronor. Nu pratar inte Styrman halländska så beställningen framfördes på någorlunda rikssvenska, men garanterat står det någon i grillkioskkön som beställer en ”kåv me brö å bostonguöka”. Om det smakade gott?! Aaah, den satt som en smäck!

Ett annat litet udda besöksmål vi har när vi är hemma och huserar är att vi besöker vår bank. Inte primärt i något bankärende, även om vi råkade ha det denna gång. Utan vi går dit bara för att vi älskar vår bank och dess personal. Vi har ett litet förhållande skulle man kunna säga (de sköter inte bara om våra finanser) utan vi liksom är kompisar med gänget där. Vår bank bidrar faktiskt till att vi tryggt kan segla runt på de sju haven, där de vurmar lite extra så att inget missas på hemmaplan. Vi skickar med jämna mellanrum vykort till dem från olika platser ute i världen, där hälsningen är på rim med en stor portion humor. Inte sällan avslutar vi texten med ”kan ni skicka mera pengar”. Vi har sagt till vår bank att den dagen vi kommer hemseglandes för gott, så är det sannolikt på tvären med Wilmas segel som trasor och en hink som nödroder. Den dagen så kommer vi släpa oss upp till banken, så de får ge oss en kaffe och en smörgås så vi får starta upp livet på nytt. Bankens respons på detta var; -Självklart, ring bara innan så vi hinner få fram lite fika! Vi tror dem faktiskt och vi vet att de skulle stötta oss om vi skulle behöva styra om kursen i livet.

Nu fick Kapten Betong ett nytt digipass av Ewa som jobbar på Kundtjänst. De andra goa tjejerna var iväg på kurs, så vi fick inte kramas så mycket som vi hade hoppats på. Så världens bästa bank och världens bästa personal gott folk, finns hos Länsförsäkringar i Halmstad. Vi vill här poängtera att denna blogg är helt reklamfri, vi betalar till och med för att ha bloggen reklamfri. Vi får således inte betalt för att säga detta, utan helt genuint så tycker vi att vår bank rockar! De har en skönt stil liksom!

Vår roadtrip fortsätter med besök och ärenden. Vi har anledning att återkomma, om du vill läsa vill säga. Vi vill ju tro det i vart fall. Vill ni så vill vi.

Skepp o Hoj!