Halmstad, Halland, Sverige

Ja det är lite tyst omkring oss för tillfället. Kaptens mobiltelefon dog under sista dygnet vi var i Lysekil. Den gav plötsligt upp och trots upplivningsförsök så vägrade den återuppstå. Vi fick inse att det bara var till att köpa en ny. Vår telefon har använts flitigt under många år, så det var nog dags. Kapten beställde direkt en ny, denna gång en stötsäker och tålig modell och den utlovades landa i brevlådan efter fem dagar.

Efter vår tidigarelagda tur till Trosa så for vi tillbaka till Halmstad redan på måndagen. Det snöade på vägarna och Kapten har egentligen inget emot att köra i något slags väder. Men när vi stannade till på IKEA i Linköping för att dra en tallrik med köttbullar så gnuggade han sig betänkligt i ögonen. Att köra många timmar i snö och särskilt i mörker tar ut sin rätt…en paus gjorde helt enkelt gott.

I restaurangen så kom vi i slang med personalen, det var vid tillfälligt väldigt få gäster som pockade på personalens uppmärksamhet. Tjejen och killen bakom montern fick snart veta av oss att vi normalt, när vi inte står på IKEA och beställer köttbullar, är ute och seglar. Ett muntert samtal uppstod och vi gav dem adressen till bloggen. Det är rätt lustigt, flera av våra följare har vi bara träffat i förbifarten…i matvaruaffären, i väntrummet på vårdcentralen eller som här på IKEA i Linköping. Vi tror att vår glada uppsyn där vi gärna tar initiativ till samtal bidrar till dessa fantastiska micromöten. Det är nog lite osvenskt men det är väldigt trevligt att prata med människor man aldrig tidigare mött. Det inspirerar oss och samtidigt som vi berättar om vårt knasiga liv, så får vi ju berättat för oss om vilka de är. Ofta får vi veta om andra människors drömmar vilket vi tycker är jättekul…

Närmaste tiden här i Halmstad blir dock mindre lustig; fasta, laxering och sjukhusbesök väntar för Styrman Pimpsten. Men på fredag är vi nog tillbaka på banan med full styrka igen och då tar våra äventyr fart igen. Kapten har nu fått sin nya mobiltelefon, men han har gått miste om sin telefonbok – så tror du läsare att du är en person som borde finnas med i hans lista, så skicka gärna på ett SMS. Numret är +46 709 400 415.

Så på återhörande!

Skepp o Hoj!

(…med snö och vackert vinterlandskap…)

Vår tripp över landet fortsätter. Vi kramade adjö i Bohuslän efter det att vi sytt klart. Nöjda blev vi med resultatet, även om vi på något sätt inte är några tvättäkta kapellmakare – expertisen står ju Kaptens pappa för. Arbetena är i huvudsak gjorda av Kapten Betong och han tycker det är fantastiskt roligt att sy. Felix har övervakat och inflikat med sin kunskap. Nu kommer Wilma bli lycklig med sitt nya rattskydd, kompasskydd, plotterskydd, ryggstöd samt segelkapell och definitivt kommer vårt bagage att vara tyngre på tillbakaflyget än när vi kom hit.

Planen var efter avslutat syarbete att åka till Göteborg. Men vi har fått kasta om vår resplan med kort varsel på grund av en kallelse till Kirurgmottagningen i Halmstad. Därför blev det lite hastigt att slänga sig in i bilen och styra kosan österut till några av alla de barn och barnbarn vi har där. Detta för att snart styra kosan västerut igen.

I Trosa har vi bjudits på ett riktigt vinterväder, pudersnö som fluffigt ligger över taknockar och trädgrenar där landskapet är något vi inte sett på tre år. Vackert som på vykort. Vi njuter men mest bara för att vi vet att det är under en begränsad tid. Får vi välja så föredrar vi värmen.

Nu känns båtlivet avlägset. Vi tankar kramar från barn och barnbarn så vi står oss. För segla ska vi. Segla är nödvändigt. Navigare necesse est!

Skepp o Hoj!

Bonusbilder;

Han är en mångsysslare den där Kapten Betong!

 

 Mycket tyg blir det att frakta tillbaka till Wilma…

 

 Busväder på de svenska vägarna…

 

Vinterlandskap i Vagnhärad. Sverige är vackert (men kallt just nu)… 

 

 Vinterlandskap i Trosa…

 

 Vi kollade in båtarna i hamnen…snö och is överallt…vi är glada att Wilma ligger på varmare breddgrader…

 

Nu känns seglingen avlägsen, det får vi göra något åt…

 

 

En trädgren i skymning…

 

 

Skepp o Hoj!

 

 

(…gjorde tillvaron stökig för båtgrannar och färjetrafiken…)

Wilma har vi för en tid släppt och hennes inlägg här på bloggen får dröja en aning. Anledningen är att vi har fullt upp – och denna gång på helt annan plats än i vår hemmahamn på Naxos.

Natten till igår så vaknade vi av att det blåste något så fruktansvärt. Det skulle enligt väderprognosen inte alls blåsa så mycket och vi oroades över att passagerarfärjan in till Pireus/Aten skulle bli inställd. Vi var visserligen ute i god tid men med bara två turer om dagen och resan tar fem timmar, så krymper snabbt fönstret för att hinna med vårt bokade flyg till Köpenhamn.

Efter att ha vaknat till och från under natten med attackregn och båtens högt protesterande förtöjningar så började ett nytt ljud höras. Flopp, flopp, flopp…vi flög upp för att kolla om skotet till förseglet hade lossnat, händer det så har man snart ett helt segel som löper amok i stormen. Men vi är alltid noga med att fästa våra linor och skot ordentligt så vi tvivlade på att ljudet kom från Wilma. Det visade sig vara en segelbåt på kajen mittemot vars segel nu piskade i vinden. Vi kröp ner i sängen igen och vi började söka på rederiets hemsida om eventuella förseningar eller inställda turer. Vi fann ingen uppdaterad information så vi la huvudet på kudden igen för lite mer sömn.

Det gick bara någon timme så hörde vi ett nytt ”flopp flopp flopp”. Nu var det en segelbåt på vår egen kaj vars försegel slog herrelöst i vinden. Våra tankar gick runt, vi behövde verkligen vår sömn inför stundande hemresa och i regnet och det kolsvarta mörkret hade vi inte alls lust att försöka komma ombord för att dra in seglet. Båten låg rejält utdragen från kajen av säkerhetsskäl och vi var inte sugna på ett nattligt dopp. Vi visste ju dessutom att hamnen fått betalt för att agera vakt åt ägarna, så ansvaret låg inte ytterst på oss.

När det började dagas så klev vi upp, drack en kopp te och vi mötte vår närmaste båtgranne. Wilma hade klarat natten bra, detsamma gällde vår båtgranne som nu gick runt på däck och inspekterade sina förtöjningar. Han berättade att det hade blåst 56 knop under natten, vilket är ca 28,8 meter per sekund. Vi började tvivla på om vi skulle kunna lämna Naxos, det kändes väldigt tveksamt att färjan skulle gå som planerat klockan nio. Men utan information så var det bara att packa det sista och sedan stänga och släcka ombord och ge oss iväg. Innan vi lämnade kajen så tog sig Kapten ombord på den båten vars försegel stod och fladdrade och han fick in seglet och det enerverande ljudet försvann. Tyvärr så hade vinden skadat seglet.

Sen kramade vi om våra båtgrannar, ägarna på båtarna Agate och Vaare – så gick vi iväg mot färjeterminalen. Där fick vi veta att passagerarbåten blivit kraftigt försenad, mer information skulle vi få klockan 11. Vi tog tillflykten till ett kafé där vi slog ihjäl tiden. Medan vi satt där så såg vi att ovädret började bedarra.

Klockan elva fick vi veta att ny avgångstid var satt till klockan 15. Vi kände oss glada, för detta innebar att vi skulle komma in till Pireus/Aten i tid för att hinna med flyget hem. Vi ringde vår norske vän och frågade om han ville fika med oss, att gå tillbaka till Wilma var inte längre ett alternativ då vi släckt, städat, låst och stängt alla båtens genomföringar. Till råga på allt så hade vi plockat in vår landgångsbräda så det gick inte längre att komma ombord. Bättre då att sitta skönt med väskorna på ett rymligt hak nära hamnen.

Vi möttes upp och slog oss ner på ett annat fik denna gång och vi beställde varsin kopp varm choklad med grädde. Dagen var en av de kallaste så det satt fint med denna förrädiskt goda dryck. Humöret var inte det minsta påverkat av förseningen, tvärtom var vi högst muntra – väder rår man ju inte på. Det kändes helt overkligt att vi två dagar tidigare hade gått runt i t-shirt i den sköna vårvärmen.

Innan vi visste ordet av så såg vi att färjan var på ingående. Kram och hejdå och äntligen kunde vi äntra det flytande färdmedlet som skulle ta oss in till den grekiska huvudstaden.

Ja och här är vi nu, på ett fint och mysigt hotell. Här finns det dusch och en stor säng som inte gungar. Lyx för 38 euro för en natt och vi känner oss som kungar. Nu ska vi nog kunna sätta fötterna på svensk mark inom kort.

Skepp o Hoj!

(..några dråpliga händelser ur mitt stenhårda liv…)

Det är jag, betongbåten Wilma som är på tråden igen. Det är jag som seglar runt med stollarna Kapten Betong och Styrman Pimpsten i Medelhavet. Har du missat de två första inläggen så hittar du dem HÄR;

Wilma har ordet, del 1

Wilma har ordet, del 2

Det är ju såklart svårt att minnas allt efter så lång tid. Men jag kom att bo i mitt byggtält fram till 1985 då jag äntligen fick komma ner i plurret. Då var jag ännu inte färdigbyggd men skönt var det att komma bort från min klorofyll-omgivna prassellåda. Felix hade lagt många timmar på mig under åren som gått och ofta var Kapten Betong med och hjälpte till. Ja på den tiden var han bara en liten parvel, knappt en tvärhand hög.

Jag minns att det byggdes tankar så jag hade någonstans att förvara vatten, diesel och det vi brukar kalla för grå- eller svarttank. Ja det sistnämnda berör fekala angelägenheter om ni undrar (fattar du fortfarande inte så kanske polletten trillar ner om jag säger BAJS) Jag blev försedd med salong, byssa och sovkoj. Lite udda inslag är att jag inhyser en verkstad. Den är jag extra stolt över.

Några episoder från byggtiden poppar upp i huvudet. Som den gången då Felix stod och skar plåt med vinkelslip för glatta livet, så att det slog eld i hans jacka. Han märkte inget, det rök och brann i kläderna och när kompisen Bam-Bam kommer förbi och studerar arbetet så kunde vännen inte undgå att utbrista; -Ja ha Felix, här står du och brinner!

En annan händelse var den gången då däcksmattorna skulle limmas på plats. Av misstag tappade Felix en av mattorna över Kapten, som vid tidpunkten var tonåring. Mattan landade över rygg och hår, vilket inte låter så dramatiskt. Om de inte vore för att det låg kladdig epoxy på den sidan som landade på kroppen. Akut lyfts telefonluren till frisör Pelle Råsten inne i Vaxholm, som fick rädda situationen. Pelle tvättade håret med lösningsmedel, därefter blev Kapten klippt. Det blev den kortaste frisyren i mannaminne, den stod i klass med kustjägarnas.

Fast riktigt tråkigt blev det den gången som Felix höll på att plasta upp spanten på insidan av mitt skrov. Han hade hjälp av en bekant, som av misstag glömde hälla härdare i en av hinkarna med polyester. Härdningsprocessen uteblev således och Felix fick sen slita hårt med att försöka torka upp den kletiga massan. Det var kladd överallt och Felix som normalt är en munter man, var det nu definitivt inte.

En dag blev det dags att registrera mig som båt hos myndigheterna. Besviken konstaterade Felix att min tilldelade registreringsbeteckning löd DED 41. Lite skrockfullt så låter ju DED som DEAD, det vill säga DÖD och det tyckte inte Felix om. Felix skrev därför ett brev till Länsstyrelsen där han angav skrockfullhet som skäl, och att han därför ville bli tilldelad ett nytt. Jo minsann, det fungerade. Självaste byrådirektören svarade att ”Länsstyrelsen finner att synnerliga skäl föreligger för att ändra tilldelad registreringsbeteckning”. Det var så jag fick min beteckning DES 89, som jag bär än idag. Skönt att inte bli kallad död, jag lever ju i allra högsta grad!

Fast en gång var jag faktiskt på väg att dö på riktigt. Det var inte långt före sjösättning, så inredningen började bli rätt så klar. Det hade arbetats en lång dag ombord och Felix hade sågat och slipat en hel del. När Felix släckte ljuset för att gå hem så noterade Kapten som var med, att det rök och brann på glödtrådarna inne i fläkten, sannolikt av det sågspån och damm om fanns efter arbetet. Hade inte Kapten varit kvar nere i båten när Felix släckte så hade detta inte noterats, och vem vet. Kanske hade hela min inredning brunnit upp då. PUH!

Halvvägs in i bygget började Felix fundera på vilket namn jag skulle få. Valet föll till slut på Wilma. Det är ett namn jag trivs med och jag bär namn efter Fred Flintstones fru, WILMA. Denna tecknade serie utspelar sig på Stenåldern och med mig tillverkad i betong, vilket är det närmaste sten man kan komma, så sitter ju mitt namn som en smäck! –WIIILMAAA!

Kapten minns en gång då hans far pratade med en bekant och denne föreslog att jag skulle heta Felicia. -Icke så heller, svarade Felix. -Felicia låter väldigt likt förlisa, det namnet går bort.

Själv tänker jag, att ifall jag fått heta Felicia så hade namnet främst associerat till en av Cornelis Vreeswijks låtar. Det låter ju inte så skoj att Felicia försvann, oavsett om hon är en människa eller en båt. Min egna textrad på låten går såhär;

Felicia försvann – kan någon säga hur

Hon sjönk som en sten – på sin första tur…

Nä det var tur det att jag varken blev Felicia eller fick det morbida namnet DED. Riktigt bra har mitt namn Wilma visat sig vara utanför svenska farvatten. För när Kapten och hans fjälla ropar upp över radion så uppfattas alltid namnet Wilma utan några missförstånd. Många båtägare missar vikten av ett bra och praktiskt namn som även fungerar internationellt.

Ja det var några historier från tiden jag stod under presenningen på Stegesund. Men än är min historia inte slut, så jag återkommer inom kort.

Orubbliga kramar

Wilma

(…kanske är jag starkast i hela Medelhavet…)

Hej!

Det är jag, betongbåten Wilma som är på tråden igen. Ni vet hon som seglar runt med ett par stollar i Medelhavet. I förra inlägget berättade jag om hur det gick till när jag i begynnelsen blev beställd. Har du inte läst del 1, så finner du inlägget HÄR.

Med kontraktet påskrivet så kunde min skapare (ja det var inte Gud, utan han heter Ola) börja bygga mig. Mina revben, det som båtspråk heter spant, tillverkades först och när jag låg där upp och ner så klädde de mig med armeringsjärn och nät. Ja som en stålkorsett för fina damer skulle man kunna säga…de ville kanske få mig att bli smäcker likt fru Swan och Hallberg Rassy. Men jag rädd för att jag aldrig kommer att få någon getingmidja precis. För säkerhets skull, för att jag inte skulle tappa korsetten, så satte de dit tusentals små järntrådar Det tog flera hundra timmar att naja ihop armeringsjärnet och nätet, en kille stod på insidan och stack igenom tråden medan en annan snygging stod på utsidan och snurrade till tråden och klippte av densamma. Ska man vara fin får man lida pin!

Därefter var det dags för mig att få lite betong på min lekamen. Det går inte bara att smacka på betong hur som helst utan varje sats skall noga tillredas. Därefter pressades betongsmeten igenom skrovet från ena sidan, vilket var viktigt för de ville inte att jag skulle få några luftbubblor i mig (endast champagne är värt bubblor). Hela gjutningen av mitt skrov var tvunget att göras på en och samma gång, det är så med oss betongdamer och det krävde en 10-12 man som höll på oavbrutet tills all betong var på plats. Många snygga män arbetade med mig och det må jag säga om en får vara lite fräck, att det var manshänder överallt på min kropp. Hå, hå, hå…det var tider det. Därefter fick jag vila och härdas i 28 dygn.

Så kom min kropp till och även om jag inte blev lika smäcker som mina medsystrar så är ju fördelen att mitt skrov är hårt som sten och jag kan varken brinna eller ruttna. Faktum är att jag bara blir starkare för var dag som går, betong fungerar så. Ja mig vill ni inte möta ensam i en mörk gränd, inte i en ljus heller för den delen. Kanske är jag idag den starkaste damen i hela Medelhavet.

Ja det var det var lite om blommor och bin.

Med min råbarkade kropp utan mast och segel så hämtades jag i Uppsala på hösten 1978. Jag fick åka trailer ut till Vaxholm och därefter beställdes en färja ut till ön Stegesund. Sista biten drogs jag med traktor upp på familjen Norbergs tomt. Äntligen hemma!

Och där började arbetet med att få mig färdig…det skulle komma att ta många fler år än vad Felix från början tänkt. Det hänger på pengar och tid säger de lärde…men bra blev det till slut. Fördelen tyckte Felix med att ha mig på tomten var att jag fanns nära, så han kunde gå fram och tillbaka mellan huset och mig under lediga stunder. Jo där promenerade Felix mellan sina båda kvinnor, där hon den andra, Kerstie, fick bo under tak i goa värmen inne i huset. Allt medan jag lämnades åt att stå ute i kylan. Jag hotade då att gå till facket, så Felix gav även mig tak över huvudet – en fin byggställning med presenningar sattes upp runt om mig. Då var jag nöjd och arbetet kunde fortsätta. Först slipade Felix mitt skrov, därefter blev jag tvättad innan jag slutligen fick epoxyspackel på mig. Avslutningsvis så blev jag målad. Ja säg den dam som inte önskar få sig lite smink… ja ni vet ju hur grå och blek man kan känna sig såhär om vintern! Och vilken färg sen, engelsk racerbilsgrön!

Men hur vacker jag än var på skrovet så kände jag mig lite tom inombords. Det ekade mellan betongväggarna. Därför började Felix bygga min inredning. Men mer om det får ni läsa om i nästa avsnitt, vi hörs!

Wilma