(…kanske är jag starkast i hela Medelhavet…)

Hej!

Det är jag, betongbåten Wilma som är på tråden igen. Ni vet hon som seglar runt med ett par stollar i Medelhavet. I förra inlägget berättade jag om hur det gick till när jag i begynnelsen blev beställd. Har du inte läst del 1, så finner du inlägget HÄR.

 

Med kontraktet påskrivet så kunde min skapare (ja det var inte Gud, utan han heter Ola) börja bygga mig. Mina revben, det som båtspråk heter spant, tillverkades först och när jag låg där upp och ner så klädde de mig med armeringsjärn och nät. Ja som en stålkorsett för fina damer skulle man kunna säga…de ville kanske få mig att bli smäcker likt fru Swan och Hallberg Rassy. Men jag rädd för att jag aldrig kommer att få någon getingmidja precis. För säkerhets skull, för att jag inte skulle tappa korsetten, så satte de dit tusentals små järntrådar Det tog flera hundra timmar att naja ihop armeringsjärnet och nätet, en kille stod på insidan och stack igenom tråden medan en annan snygging stod på utsidan och snurrade till tråden och klippte av densamma. Ska man vara fin får man lida pin!

 

Därefter var det dags för mig att få lite betong på min lekamen. Det går inte bara att smacka på betong hur som helst utan varje sats skall noga tillredas. Därefter pressades betongsmeten igenom skrovet från ena sidan, vilket var viktigt för de ville inte att jag skulle få några luftbubblor i mig (endast champagne är värt bubblor). Hela gjutningen av mitt skrov var tvunget att göras på en och samma gång, det är så med oss betongdamer och det krävde en 10-12 man som höll på oavbrutet tills all betong var på plats. Många snygga män arbetade med mig och det må jag säga om en får vara lite fräck, att det var manshänder överallt på min kropp. Hå, hå, hå…det var tider det. Därefter fick jag vila och härdas i 28 dygn.

 

Så kom min kropp till och även om jag inte blev lika smäcker som mina medsystrar så är ju fördelen att mitt skrov är hårt som sten och jag kan varken brinna eller ruttna. Faktum är att jag bara blir starkare för var dag som går, betong fungerar så. Ja mig vill ni inte möta ensam i en mörk gränd, inte i en ljus heller för den delen. Kanske är jag idag den starkaste damen i hela Medelhavet.

 

Ja det var det var lite om blommor och bin.

 

Med min råbarkade kropp utan mast och segel så hämtades jag i Uppsala på hösten 1978. Jag fick åka trailer ut till Vaxholm och därefter beställdes en färja ut till ön Stegesund. Sista biten drogs jag med traktor upp på familjen Norbergs tomt. Äntligen hemma!

 

Och där började arbetet med att få mig färdig…det skulle komma att ta många fler år än vad Felix från början tänkt. Det hänger på pengar och tid säger de lärde…men bra blev det till slut. Fördelen tyckte Felix med att ha mig på tomten var att jag fanns nära, så han kunde gå fram och tillbaka mellan huset och mig under lediga stunder. Jo där promenerade Felix mellan sina båda kvinnor, där hon den andra, Kerstie, fick bo under tak i goa värmen inne i huset. Allt medan jag lämnades åt att stå ute i kylan. Jag hotade då att gå till facket, så Felix gav även mig tak över huvudet – en fin byggställning med presenningar sattes upp runt om mig. Då var jag nöjd och arbetet kunde fortsätta. Först slipade Felix mitt skrov, därefter blev jag tvättad innan jag slutligen fick epoxyspackel på mig. Avslutningsvis så blev jag målad. Ja säg den dam som inte önskar få sig lite smink… ja ni vet ju hur grå och blek man kan känna sig såhär om vintern! Och vilken färg sen, engelsk racerbilsgrön!

 

Men hur vacker jag än var på skrovet så kände jag mig lite tom inombords. Det ekade mellan betongväggarna. Därför började Felix bygga min inredning. Men mer om det får ni läsa om i nästa avsnitt, vi hörs!

 

Wilma