I väntan på rätta vindar…

(…går Kapten lös med storborsten och Styrman med sleven i byssan…)
 
Men vad gör Kapten???
 
 
Al Hoceima, Marocko
 
Det ser ut som lågtrycket utanför Portugals kust börjar försvagas nu och vi siktar in oss på att segla vidare på söndag. Mer moderata segelvindar kommer erbjudas i tacksam vindriktning och planen är att vi seglar mot den spanska enklaven Melilla. Ja det är inte bara den där stenbumlingen i Al Hoceima-bukten som spanjorerna håller om sitt grepp. Nä Spanien har två landområden till. Dels Ceuta, som ligger mitt emot Gibraltar på den Marockanska sidan. Och så Melilla, som ligger strax öster om Ceuta. Al Hoceima ligger mellan dessa två. Det ska bli spännanade att besöka Spanien i Afrika…
 
Ja, det förutsätter att vi lyckas klarera ut på söndag. Vi har nog skakat liv och väckt alla myndigheter här i Al Hoceima för att varsko om att vi vill ha stämplar i passen en söndag morgon. Inga problem har vi fått till svar. Men vi tror ju inget förrän vi sett det hända. Det blev dock vid ett litet annorlunda tillfälle som vi tog upp diskussionen kring utklarering med dem. Vi hade startat grillen ombord. Och vi väntade på att grillglöden skulle bli så där perfekt för vår nyinköpta t-bensstek som vi inhandlat i den lilla slakteributiken uppe i stan. Ja här går man loss på finaste Marockanska bergskossan för sjuttio kronor kilot. Och med köttet i marinad och grillen startad så stod det plötsligt fullt med folk ute på vår brygga. Ja detta var inga potentiella matgäster som hade lockats dit av grilldofterna. Utan det var security och annat uniformsprytt, som upprört viftande med en brandsläckare. Ja, de trodde helt enkelt att det brann på Wilma. Här i Marocko har man nog inte samma BBQ-sed som vi svenskar har. Vi har det liksom i ådrorna att vi känner skillnad på brandrök och grillrök…
 
Vi var glada att det var nötkött vi tänkte grilla (de är ju muslimer). Och det var faktiskt tredje gången vi slog till med en grillafton. Vid de två tidigare tillfällena hade vi grillat senare på kvällen (vi grillade fläsk). Efter mörkrets inbrott, när personalen lämnat jobbet…
 
När det konstaterades att det inte brann (iallafall inte okontrollerat) så lugnade de sig. Vår kompis Nabil, vicechefen, sa att det var förbjudet att grilla (det lät som beslutet var taget i stunden..). Ja det är ju inte ovanligt att grillförbud råder i en del gästhamnar. Men är ju lite rädd för att eld ska spridas. Och i en hamn full med båtar så är det ju ett mardröms-scenario. Men dessa båthamnar brukar tydligt informera om detta, där de också brukar påbjuda en plats där man FÅR grilla. Anholt är ett lysande exempel på detta. Här stod ingen information alls att läsa. Dessutom så var ju den enda potentiella båten att elda upp vår egen stenbåt. Hö hö hö…det hela löste sig gott, vi tog med grillen upp på kajen där vi fick (tillfälligt) lov att fortsätta vår grillning. 
 
Ja, så passade vi på att boka utklarering med Nabil när han och hans mannar ändå hade behövt rycka ut. Alla gubbarna fick lämna oss utan att varesig få släcka eld eller bli mätta. Ja…nu kanske någon därhemma tror att vi hade ett stort rökmoln som ringlade sig upp över båten och som fick alla att ana oråd. Men det törs vi nog säga…att det var mycket beskedlig grillning. Vi tror inte en svensk brandkår eller någon annan för den delen hade reagerat så kraftigt som våra vänner här gjorde. Ja lite som att tända ett värmeljus och mena att det är en stor majbrasa. Vi tror dock vårt grillbeteende var annorlunda och exotiskt. Det finns inte riktigt på deras världskarta att man kan göra som vi. Det verkar förbehållet restauranger att grilla, inget du gör själv. Så var vi konstiga innan vi kom hit, så anses vi nog nu vara rejält knäppa. (Och tur för dem att vi inte är några surströmmingsälskare…hö hö hö).
 
Vi brukar faktiskt inte sticka ut med att störa och hålla på våra svenska seder in absurdum. Vi vill helst visa respekt och hänsyn. Men vi trodde att en grillning i en liten Biltema-grill var helt i sin ordning när vi inte kunde se en enda människa här i hamnen, förutom oss själva. 
 
Matlagningsdagar ombord på Wilma…
 
 
I övrigt så har vi fixat och vårdat ombord i dagarna två. I Styrman Pimpstens skafferi bor mest råvaror och basingridienser. Därför finner man till exempel inte en färdig marinad i våra skåp. För det är världens lättaste att slänga ihop den godaste marinaden. Olja, soja, grillkrydda, vitlök, lite peppar och honung om man så önskar. Sen lägger man köttet i en påse med grilloljan. 
 
Här marineras köttet som snart ska läggas på grillen…
 
 
Och om man ändå står vid spisen så lagas det gärna annat på en och samma gång. En ungesk gulaschgryta blev till och en stor laddning kinesisk wokgryta. Gulashen blir morgondagens middag och woken ska ner i frysen för kommande dagar på havet. 
 
Förberett för gulash och wok…När vi ändå köper kött så ser vi till att det blir till flera middagar. Och wok är ju perfekt där vi får snurr på alla grönsaker ombord. Vitkål och morötter är basen. Här med paprika, rödlök, squash och stjälkselleri. Inget får förfaras…(superenkel woksås; pressad apelsin, soya och vatten…hoppar redning med arrowroot).
 
 
Så en timmes arbete i köket gav fyra middagar (gulaschen klarar sig själv när den hamnat i grytan)… Inte sällan fastnar vi människor i åsikten kring att vi inte hinner med att laga mat. Men det är nog en sanning med modifikation. Med planering så blir inte bara maten vällagad från grunden, utan det är också trivsamt att pyssla och skapa god näringsrik mat. Så man kan nog skylla på mycket annat…men tidsbrist är nog inte rätt ord. Att åka förbi pizzerian för en take away tar också tid. Det tar alldeles för lång tid i våra ögon och definitivt så är det inte värt pengen. Vi skulle aldrig ha råd att segla då. Men det är klart…skafferi och kyl behöver innehålla råvaror och inte någon färdigmat. Att laga mat. Och värma mat. Är två olika saker. Och medan du pysslar i köket så hinner man annat mellan varven…fika, småplocka, tvätta…kolla fejsbok…lyssna på musik. Slå ihop en efterrättspaj i farten…(ja för er som äger en ugn då…)
 
Kvällsutsikten från Wilma… Och den grillade t-benssteken blev makalös god. Mör och saftig…och kokt färsk potatis till som vi åt med smör och salt. Simple but perfect!
 
 Kapten tar hand om sittbrunnsramen i väntan på rätta seglingsvindar…
 
 
Ja och annat vi roat oss med i dagarna är att Kapten har skrapat bort den gamla fernissan runt sittbrunnen. Han slipade sen träytan för att den skulle bli fin och jämn. Detta brukar vi göra en gång om året. Men denna gång blev det inte ny fernissa…utan vi oljade bara ramen och det blev fantastiskt fint. 
 
Vi har också tvättat upp alla kläder och till och med våra stora madrassöverdrag. -Vi gör det praktiskt, sa Kapten. Och så la han de stora tygsjoken på bryggan och tog tvättmedel och stora borsten till hjälp. 
 
Visst kan man tvätta såhär! Vattenslang och storborste!
 
 
När man lever ombord så blir vintrarna gärna lite fuktiga och det skapas lätt en unken doft i textilier. Vi har varit rätt noga med att hålla torrt och tvätta upp filtar och andra textilier vartefter som. Så därför eldar vi gärna i kamin hela vintern, inte bara för besättningens välmående…utan även för att hålla båten i en torrare miljö. Ja båtar badar ju bokstavligen i fukt då de ligger i vattnet. Så därför med en vinter i ryggen så gillar vi att skrubba och tvätta och vädra. Nu var det madrassöverdragens tur. 
 
Ja och mer…
 
Och vi har varje dag promenerat upp till stan för motion och inköp av mat och annat..
 
-Tio spänn på att det står STOP på arabiska på denna skylt…
 
 Vi inhandlade en blå tratt, för att kunna hälla över vårt goda marockanska bergsvatten från stordunkarna till de mindre som vi har i byssan. Jo vi har trattar…men används till diesel och bensin… Detta naturliga bergsvatten är fantastiskt gott. Vi fann tratten i denna fantastiska butik…tala om många artiklar på hyllorna…
 
 Det var en liten åsna…det känns som den har krymt…
 
 Vacker väggkonst…
 
 Blå himmel och underbart skön (svenskt) sommartemperatur…
 
 
Ja vi har inte mycket mer vi kan förbereda oss med. Vi står klara. Men än väntar ett par dagarn innan vi kapar förtöjningarna. Vi får se vad det blir. Kanske en utflykt. Kanske inte. Oavsett vad, så ska vi inte starta grillen. Känns tryggast så!
 
Skepp o Hoj!
 
 
 

Den spanska stenbumlingen…

(…där de försvarar sina gruskorn till varje pris…)

 
 Fiskebåtarna i Al Hoceima…
 
 
Al Hoceima, Marocko
 

Dagarna går och vi är ännu kvar i Al Hoceima. Vi försöker hitta ett bra seglingsfönster och bli fullt friska (inget av dem kan man styra själv). Ett lågtryck utanför Portugal puttar in rätt mycket blåst i Medelhavet för tillfället. Vi har ett rätt fint väder ändå, men vad hjälper sol när det byar 17-18 meter per sekund där ute. Här inne i hamn så ligger vi dock skyddade väl och njuter av dagarna.

 

Ena dagen när vi promenerade ner från stadens centrum med matkassar i händerna, så stannade en bil intill oss. Det var vice-bossen på i hamnen.

 

-Vill ni åka med på en liten sightseeing? Jag kör min säkerhetsrunda. Vi kan förena nytta med nöje!

 

Ja erbjudandet var ju svårt att tacka nej till.

 

Så vi hoppade in och vi åkte till hamnens alla olika delar. Området är rätt så stort med tre hamnbassänger. En för oss gästbåtar (dumt att skriva det i plural när vi är den enda gästen) och en för fiskebåtarna. Och en för myndigheternas båtar.

 

Resan med vår biträdande hamnchef blev mycket intressant. När vi kom bort till hotellet som ligger i bortre kanten av området, i en bukt intill en vacker strand, så passade vi på att fråga;

 

-Är det ok för oss att ankra här? (vi tänkte att vi är ju så gott som kvar i hamnen om vi ankrar där).

 

-Nej, nej…det får ni inte göra. Smuggling av hasch sker i området nattetid och vi vill inte ha några båtar ankrade!

 

Tråkigt tänkte vi, i sjökortet står det inte ankring förbjuden men vi vågar inte trotsa…

 

 Här i bukten framför hotellet hade vi velat ankra…tryggt intill myndigheternas båtar på andra sidan pirarmen…
 

Vi frågade vidare då vi funderar på att segla iväg tidig morgon och skulle behöva klarera ut kvällen innan personalen går hem… 

 

-När vi seglar vidare, kan vi klarera ut på kvällen innan ni går hem och att vi lämnar hamnen under natten…så vi kan komma fram i nästa hamn under dagsljus?

 

 -Nej, nej…vi vill inte att man seglar under natten på grund av smugglingen i området. Vi och andra blir misstänksamma om vi ser båtar ute nattetid…

 

Vi tänkte lite stilla och lite roat, att vi klarar ju inte med de avstånden som är mellan hamnarna här, att bara segla dagtid. Lämnar vi dag, så kommer vi fram natt. Lämnar vi natt, så kommer vi fram dag. Vi kan liksom inte göra om Wilma till en racerbåt. Men vi tror inte de ser det så, eller tänker så.

 

Så vi tänkte att ja, ja. Vi får klarera ut dagtid och segla iväg. Och så får vi komma fram i nästa hamn i mörker oavsett…ingen större big deal. Inte mycket de kan göra då. Viktigast är att vi får våra stämplar i passen vid varje ut- och inklarering. Vad som händer där emellan när vi är ”fria” ute på havet bestämmer mer moder jord och vädergudarna, än Marockanska myndigheter.

 

Trots den krångliga byråkratin så är de är otroligt vänliga. Det är absolut värt att segla hit om man önskar, vi känner oss aldrig oroliga. Tvärt om så är Wilma och vi välbevakade så ingen inkräktare ska ta sig in på området. Vår Kapten såg ena dagen en man som promenerade längs med kajkanten. Och när mannen försökte passera vid sidan om vakten och utanför bommarna, så blev han genast stoppad och utskickad. Han hade inget på området att göra. Punkt. Men för oss är det en Eriksgata in, som fina välsmorda svängdörrar där vi bara skickar ut handen i en vinkning när vi passerar i god fart. Men det är klart, som enda gästbåt så är det nog inte så vårt att hålla reda på oss.

 

 En liten suddig bild på en sovande hamnarbetare. Vi har ett par-tre man som går på byggorna i gästhamnen. De skrämmer bort fiskmåsar och skrubbar bryggorna fria från måsskit hela dagarna. En fantastiskt service för oss som enda gästbåt…men de blir ju såklart uttråkade och somnar till emellanåt…Så vi har vakter och grindar vid stora entrén, vi har låst grind till bryggan och personal på varje brygga. Säkert som Fort Knox!
 
 

Wilma ligger ensam i hamnen men trygg bakom låsta grindar och vakter…
 

Vår bilfärd med vicechefen fortsatte. Och vi åkte upp på berget, där han själv bor. För att titta på utsikten. Vi såg Wilma, hon saknade oss ville vi tro. Och vi såg fiskebåtshamnen. Vicechefen pekade ut i den stora Al Hoceima-bukten i riktning mot ett par små öar.

 

-Ser ni de där två öarna…?

 

Vi spanade ut och vi såg en obebyggd stenhög inte större än en förvuxen grynna. Och en annan stenbumling som stack upp med en vit byggnad på.

 

-Ja, svarade vi…

 

-Ön med bebyggelse på, tillhör inte Marocko!!!

 

Nähä, tänkte vi…konstigt…

 

-Den tillhör Spanien. Och de vägrar släppa den!

 

-WHAT! Den lilla stenbumlingen som ligger där bara några hundra meter ifrån marockanska fastlandet. Långt inne i en bukt dessutom?!

 

-Jo det är sant. Kommer vi nära ön så hotar de oss. De har en mikroskopisk liten militärbas och de flyger in alla förnödenheter. För inte kan och vill de ta en liten båt ett par hundra meter för att handla i Marocko…

 

 Den spanska stenbumligen finns inringad…där sitter de som surkart och vägrar lämna ifrån sig gruskornet…

 

Spanskt territorium i den lilla röda ringen…litet som en sandkorn på kartan…om någon närmar sig ön så blir spanjorerna hotfulla…

 

Vi kliade oss i huvudet. Vi tänkte att så absurt att sitta där och hålla på en bit sten inne på marockanskt vatten. Inte större än Kastellet i Vaxholm. Ja som att Kastellet skulle tillhöra Finland och inte Sverige. Placerat just där det idag är placerat, där allt annat runt omkring är svenskt. (eller att Åstol på västkusten skulle tillhöra Danmark)

 

Ja man slutar aldrig förvånas. Och där kan ju spanjorerna sitta och tjura på sin stenbumling leka härskare…hade det inte varit enklare att bara packa ihop sina mannar och lämna över stenen till marockanerna…?

 

 Utsikt över gästhamnen…Wilma enda gästbåten…
 

Innan vi blev skjutsade tillbaka ner till Wilma så berättade vår vän lite kring motsättningarna i Al Hoceima, mellan araber och berber. Och det hörs när man pratar med båda parter, att man inte ser varandra som några bästa vänner precis (de pratar nedlåtande om varandra). Det är lite synd. Vi skulle behöva skicka några svenska fredsmäklare som kan medla i frågan. Orka bråka liksom.

 

 Ja världen är alldeles för full med surmulna människor som sitter på sina sandlådekanter och bevakar sina intressen. Och ingen vill bjuda till.

 

Vi berättade för vicechefen att vi själva upplever alla människor i Marocko som så otroligt vänliga. Oavsett vem vi möter. Vi har bara gott att säga om människorna och landet.

 

 -Jo jo…arab eller berb…de skulle göra vad som helst för er som kommer från Sverige. Ni blir alltid bemötta på bästa sätt och alla skulle göra vad som helst för er, ifall ni hamnar i bekymmer. Konflikten ligger mellan folken här, lokalt.

 

Ja ja…snart seglar vi vidare. Då kan de hålla på med sina bråk och sura miner. Spanjorerna på sin stenbumling inte minst. Så seglar vi vidare mot solnedgången i största samförstånd. Bara vädret tillåter…

 

Skepp o Hoj

 
 

Sprätt på pengar…

(…försöker vi sätta…men man får ligga i minst sagt…)
 
Se vilket vackert träd vi hittade på vägen upp mot stan…numera tar vi inte taxi för nu kan vi Al Hoceima snudd på utantill…
 
 
Al Hoceima, Marocko
 
 
I väntan på att det ska bli seglingsväder och hälsan åter vara på topp (hälsan har varit lite tillknöglad på sistone) så roar vi oss med att utforska staden. Vi finner hela tiden något att se och vi har väl öppnat plånboken lite extra här också. Kapten är numera begåvad med tre par nya strumpor som knappt gjorde avtryck i plånboken. Och Styrman Pimpsten glider numera runt ombord iklädd ett STOOORT bomullsnattlinne med röda hundtassar på. I handen bärs en kopp te för att kurera rinnande näsa. Det blev lite mysigt att vara förkyld!
 
På stan har vi även funnit det roligt att återkomma till den stora marknaden där vi inte sett någon utlänning annat än oss själva. Priserna verkar vara därefter, låga. Killarna bakom stånden (ja det där får ni läsa precis hur ni vill!) vinkar glatt åt oss nu och kommer gärna och hjälper oss tillrätta. De dyker även upp vid de stånd där vi är nya kunder…(särskilt mannen som bjöd oss på en citron häromdagen).
 
Vi tänkte innan vi gav oss ut, att det är ju smart att köpa på sig på en del mat, så kan vi laga och frysa in. Så nu ska det göras ratatouille som vi tycker är jättegott och praktiskt att ha till egentligen vad som helst. Till grillat inte minst. 
 
När vi kom hem så räknade vi ut hur mycket sprätt på pengar vi hade satt. Detta bar vi hem:
 
 
 
En hel del mat som ni ser. Och totalt betalade vi……………………………..(trumvirvel)……………………………..
 
Motsvarande 60 svenska kronor! (Äggen ej medräknade, dem fick vi ge 24 kr för…1 kr styck…)
 
Helt galet. 
 
 
 
15 tomater (2 kg) betalade vi totalt 3 kronor för (1,50 kr/kg). Det måste finnas väldigt gott om det nu här. Men vi handlade annat också som var (nästan) dyrt.
 
 
 
Ett kilo jordgubbar, fantastiskt söta och fina som smakar som de svenska, kostade totalt 12 kronor. Detta var den dyraste posten. Det är därför inte svårt att leva nyttigt här. 
 
Efter alla inköpen och med en massa dirham kvar i plånboken så slog vi på stort och gick på restaurang. Vi blev av med 45 kronor och då beställde vi in en kycklinggryta med grönsaker (men fick lammgryta med grönsaker), en kopp te utan socker (men fick fick te med socker), en kaffe med mjölk (levererades korrekt) och en marockansk soppa av osäker sort (den dök aldrig upp). Till det fick vi gott bröd och lite tilltugg. Vi blev mätta utan soppan så vi var egentligen glada ändå. Man får ta det lite så…
 
Liten aptitretare dök upp före grytan…
 
 Lammgryta med grönsaker…morötter och potatis syns närmast..färgad av gurkmeja…..gott!
 
Vi håller dock på att leta efter något bra fönster att segla på, även om vi har det hur bra som helst här. Men vi vill gärna förflytta oss en bit för numera pumpar nomadblodet i våra ådror. Vi hittar dock alltid något att pyssla med ombord, vilket det också kommer att berättas om. Men det har vi inte tid för nu, för vi har så mycket mat att ta hand om så snart spricker Wilma av alla grönsaker som ligger i hennes mage…oj oj oj!
 
 
Skepp o Hoj!
 
 
 

En blå film…

(…nu har vi redigerat lite filmmaterial…varsågoda…)
 
 
 
Al Hoceima, Marocko
 
 
Filmerna kommer med lite eftersläpning av sina naturliga skäl. Men även om de inte dyker upp korrekt tidsmässigt så tror vi att ni säkert uppskattar en film då och då. Som sagt, kvaliteten är inte den bästa, amatörerna bakom filmerna är just amatörer. Men sen…vilket vackert land detta är. Se och njut. Glöm inte sätta på ljudet när du tittar… (Lite oturligt så tog batterierna slut i kameran…vi hade velat visa mer…)
 
Här är en film från dagen då vi åkte upp till den blå byn. Vi hade vår guide Claes från Picture Perfect Sailing Yachting Services med oss. Tusen tack Claes för att du gjorde vår utflykt till en minnesvärd dag…du vet vart de små guldkornen finns att finna!
 
Så var så goda, här kommer några filmsnuttar från utflykten…
 
 
Skepp o Hoj!

Privatchauffören…

(…och ett fantastiskt möte med Al Hoceimas marknadsplats…)
 
Ruffigt och vackert på marknaden…
 
 
Al Hociema, Marocko
 
 
Vi har tagit det lugnt ombord på Wilma. Vårdat båt, plockat och fixat ombord. Putsat rostfritt och målat några skadade fläckar på däck efter ovädret i Gibraltar. Det slog oss hur mycket vackrare och i bättre skick Wilma är idag, från den dagen vi lämnade Sverige. Vi har ständigt utvecklat henne längs med vår resa. Vilket såklart glädjer oss. Men det gäller ju att ligga i…få ting blir helare och bättre av tidens tand om man inte underhåller och vårdar. Styrman Pimpsten passade även på att kurera sin mage…jo det skrivs sällan om det. Men en gammal krigsskada från tidigare bukoperationer ger magfunktionen mer att önska. Och nu passade vi  på med lite medikamentbehandling när vi ligger skönt och tryggt i Al Hoceimas hamn. 
 
När läget för Wilma och magen var lugnt så tog vi oss en tur upp till byn. Vi fann marknadsplatsen där stånden stod tätt intill varandra. Vi såg att även här håller staden på att fräscha upp. Stora balkar hade börjat resas för att, vad vi tror, ska ge marknadsplatsen ett tak över stånden. Idag är det korrigerat plåttak och tygsjok som skyddar varorna från stark sol och regn.
 
Ruffig plats, men vackert. Exotiskt. Det känns lite udda att man kan köpa sig en stor kyckling levande. Som de sen slaktar åt dig och du får den pinfärsk hem till grytan. I våra ögon låter det makabert. Men vi får ju inte tro att kycklingfilé i plastförpackning på ICA har varit något annat än en fågel det med. Fördelen här är att du faktiskt själv kan se hur din pippi ser ut. Att den ser frisk och fin ut. Dessutom så är detta sätt sannolikt mer humant utifrån djurens välmående. Det gick inte alls så många fåglar i varje bur, de hade mat och vatten och de såg ut att trivas. Kunden fick peka på vilken fågel han önskade köpa. Killen plockade då upp fågeln och vägde den. För att sen ta med sig pippin in i slaktrummet. En liten stund senare så får kunden sin fågel färdig för tillagning. 
 
 
Låter kanske hemskt…men detta är sista bilden på denna fågeln som just blivit vägd. Kycklingen ska hamna i någons gryta till kvällen. Ett för oss annorlunda sätt, där vi själva går till ICA men vi faktiskt inte har en aning om hur djuret såg ut före slakt… 
 
 
Vi promenerade länge runt på marknadsplatsen som visade sig vara gigantisk. I den bortre änden av marknaden så var stånden mer enkla med korrigerat plåttak, tygskynken och presenningar som skydd för sol och regn.
 
 
 Kapten har köpt oliver, ett halvt kilo för några få kronor…
 
 Det var inte så mycket människor i farten vid den tiden vi var där…och inte en enda säljare tjatade på oss att handla. Tvärt om, de hälsade och ibland frågade de hur vi mådde och hälsade oss välkomna till deras land..
 
Mestadels så såldes frukt och grönsaker och annan mat…men det fanns även stånd med andra ting. Kläder, tyger, keramik, elektronik…ja allt möjligt…
 
 
Vi passade på att köpa upp oss på lite frukt och grönt. Och det är galet billigt här. Ett kilo apelsiner, ett kilo bananer, ett kilo tomater, ett kilo potatis, två salladshuvuden, en ruske med färsk koriander, en knippa färsk gullök och ett halvt kilo supergoda svarta oliver. En citron i gåva. Och vi betalade 30 kronor för hela kalaset.
 
 
Vacker keramik…
 
 En söt katt (men den var inte till salu…)
 
 Och i ena kanten av marknadsplatsen så hade vi den här utsikten. Där nere i hamnen ligger Wilma och väntar på oss. Det är fantastiskt vackert här…
 
 
 
Efteråt så gick vi och tog oss en enkel slät kopp på stan. Medan vi satt där och njöt av det marockanska gatuvimlet så tittade Kapten ner i sin plånbok för att se hur mycket pengar som gått åt. Han såg lite orolig ut och utbrast;
 
-Pengarna går ju aldrig åt…det ser hela tiden ut att vara lika mycket kvar!
 
Ja och det är lite så. Här handlar vi och åker taxi överallt vart vi än ska. Vi kan ta en fika på stan helt obehindrat. Och hela tiden rinner pengarna ut. 7 kronor för taxi här, 20 kronor för fika där, 3 kronor för ett kilo tomater här, 2 kronor för färsk koriander där…ja så håller det på…
 
Men vi slog faktiskt på stort också. Styrman Pimspten har hittat sitt tyg som hon ska sy gardiner av i byssan nästa vinter. Ett fantastiskt fint tyg och rätt många meter…minns inte riktigt men så det räcker till och blir över med råge. Och detta kostade 160 kronor. Högsta kvalitet. 
 
 
Nya tyget till nästa vinters makeover i byssan…
 
 
Innan vi tog en taxi tillbaka så promenerade vi runt en stund i stan…
 
 
 
Vacker utsikt på sina platser…
 
 Vattenspel…
 
 Den marockanska våren är här…
 
 Rätt så snygg och städad gatubild. Vi upplever Marocko (här i vart fall) mycket mer omskött och mindre nedskräpat än Amora i Portugal. En skillnad vi upplever också, är att här i Al Hoceima så är det inte lika muslimskt som mot de tidigare platserna här i Marocko…Kvinnor går inte alls i lika hög grad i slöja och folk verkar mindre styrda av religion. Mer vanliga i våra ögon sett. 
 
 
Nöjda med vår utflykt och inhandling så besämde vi oss för att vinka till oss en taxi.
 
Och vi vinkade till oss en av alla de hundratals, kanske tusentals, taxibilar som ständigt cirkulerar i stan. Ja här finns ingen buss till synes, utan alla åker taxi där man även samåker med varandra. En taxibil stannade och vi hoppade in. Och när vi ska be chauffören köra oss ner till marinan, så vänder chauffören sig om och drar på ett stort leende. Han hinner förekomma oss.
 
-Marina Port?!!
 
Det var ju ”vår” taxikille. Han som häromdagen kört oss fel där han missförstått och tagit oss till en restaurang som bar samma namn som hamnen där Wilma ligger. 
 
-Oui, merci! Svarade vi och sen bröt vi alla tre ut i skratt.
 
Sannolikheten att lyckas få samma taxi igen måste vara lika stor som att vinna högsta vinsten på triss. Det måste finnas flera hundra taxibilar i den här stan… 
 
 
Vi blir denna gång körda ner till hamnen och inte till någon restaurang tre kvarter bort. Och vi betalar och vi får rabatt…6 kronor totalt för oss båda. Det är ju snudd på ett baklänges-rån. Och innan chauffören lämnar oss så fotograferar vi varandra. Även han vill ha ett fotografi av sina exotiska kunder…
 
 
Vår privatchaufför…han verkar dyka upp när vi som bäst behöver honom…
 
 
Ja vad säger man. Våra dagar fylls ständigt av överraskningar och nya upplevelser. Och Al Hoceima. Som vi gillar platsen och folket. Det känns så genuint. Galet. Och skoj!
 
 
Skepp o Hoj!
 
 
 

Konflikten i Al Hoceima…

(…har för tillfället lagt sig…men vi ser oss om över axeln ifall det blossar upp på nytt…)
 
 Vår senaste segling gick till dramatiska platsen Al Hoceima…
 
 
Al Hoceima, Marocko

 

Ja vi har då hamnat i Al Hoceima i Norra Marocko. Kanske ortsnamnet klingar lite igenkännande för någon därhemma i stugorna. Jo, vi har seglat till minst sagt en dramatisk plats. Och vi bör vara vaksamma på om det börjar hetta till och läget bli spänt igen…då får vi segla ut lite snyggt till höger och försvinna ur bild. Men läget är idag lugnt, men så var det inte för några månader sedan…

 

 Förtillfället är läget lugnt i Al Hoceima…människor är fantastiskt vänliga och vi känner oss inte oroliga…
 

Rifbergen i Marocko domineras av ursprungsbefolkningen berber. Historiskt sett var berberna betydligt mer utspridda kring Medelhavet. Men de undanträngdes till bergstrakter och ökenområden för länge sen. Och sedan dess så lever de som jordbrukare, fiskare och nomader huvudsakligen. Det har länge varit spänt mellan Rif-berberna och den Marockanska regimen. Berberna är med andra ord Marockos ursprungsbefolkning likt våra samer i Sverige, där de länge lidit under förtryck. 34 procent av Marockos befolkning är berber, men stora flertalet har idag arabiserats. Men speciellt i denna region kring Rifbergen, så lever berberna här med sin kultur och sitt språk. Ett exempel på förtryck var att man före den nuvarande kungens tillträde förbjöds att döpa sina barn till berbiska namn.  

 

Oroligheterna i nutid började faktiskt här i hamnen där vi ligger med Wilma. Det var här den 31-årige fiskhandlaren Mouhcine Fikri i oktober 2016 hoppade ner i en sopbil, för att rädda sin fångst som polisen hade konfiskerat. Men sopbilen var aktiverad och Mouhcine krossades till döds framför sina kamrater. Händelsen hamnade på en kamrats mobil och filmen spreds snabbt på sociala medier. Händelsen blev en katalysator för den marginaliserade regionen som länge präglats av korruption, hög arbetslöshet och orättvisor.

 

I svenska nyhetsflödet gick det att följa oroligheterna som uppstod efter dödsolyckan. Män, kvinnor och barn började manifestera för rätt till sjukvård, arbete och utbildning. Folk anslöt sig från hela landet. Det hölls även demonstrationer på andra platser i Marocko, Tanger till exempel där 12.000 personer anslöt sig. Och i Amsterdam och Paris.

 

 För 11 månader sedan… Folket har ledsnat… Polisen svarade med övervåld…
 
 

I maj månad för mindre än ett år sedan samlades folk på gator och torg i en stor demonstration här i Al Hoceima. Polisen svarade med övervåld mot den fredliga, om än olagliga manifestationen. Folket krävde att få komma till förhandlingsbordet. Många demonstranter arresterades och fördes bort, däribland barn.

 

 Nyheten kablades ut i världen, och så även i Sverige. Så här såg det ut i Svt:s nyhetsflöde (Länk och källhänvisning kommer längre ner i blogginlägget). Al Hoceima blev av myndigheterna omringat och man stängde ner 3G och 4G nätet för att försvåra för människor att manifestera…
 

Konflikten pågår ännu även om det idag är lugnt på ytan. Staden Al Hoceima har periodvis omgärdats med militära vägspärrar för att försvåra för människor att förflytta sig och ansluta sig till Rif-rörelsen. Idag vädjar demonstranterna till kungen, som har den yttersta politiska makten i Marocko. Befolkningen i Rif älskar kungen och litar på honom. De vill att kungen kliver in och lyssnar och agerar, då regeringen inte gör det.

 

I dag protesteras det främst för att de gripna ska släppas fria, däribland Rif-rörelsens officiella ledare Nassar Zefzaki. Han riskerar långt fängelsestraff, eventuellt dödsstraff, där han står anklagad för att ha avbrutit en imam under sin predikan för att uppmana besökarna att delta i protesterna.

 

 Runt om i världen manifesterades det stöd för Rifrörelsen och berbiska folket till följd av Mouchine Fikris död, den unga fiskhandlaren som blev ihjälklämt i en sopbil här i Al Hoceima för ett och ett halvt år sedan. (Filmen på händelsen på youtube där Fikri kliver ner i sopbilen och kläms ihjäl är fruktansvärda bilder och det gör ont att se…)
 

Ja så för mindre än ett år sedan så var det ett gatukrig här mellan polis och demonstranter. Så vi är såklart på vår vakt om vi märker att det börjar hetta till i konflikten. Och förutom detta, så har vi lagt till med Wilma i ett rätt aktivt jordbävningsområde. Varje år inträffar mindre jordbävningar som just inte stör vardagen för folk. Men så sent som 2004 inträffade en jordbävning som dödade 84 människor. Vi blir nog inte kvar här en längre tid…

 

Vi känner oss trygga här och det är intressant att besöka platser som man bara sett kablats ut i nyhetsflödet. Vi märker själva inte av någon pågående konflikt, utan tvärtom verkar människor väldigt öppna och glada här. Vi gick en promenad inne i fiskehamnen igår och vi träffade fantastiska människor…vi gillar skarpt Al Hoceima och dess folk. Och enligt vår berbiske vän som hjälpte oss med översättning när vi köpte simkort häromdagen, så är det de unga välutbildade i staden som går i bräschen för en förändring. Det syns inte minst genom att det överallt i staden byggs. Vägar asfalteras, parker anläggs och hela hamnområdet håller på att få sig en rejäl ansiktslyftning. Det verkar spira framtidstro. Sedan kung Mohammed VI kom till makten 1999 så har debattklimatet förbättrats. Det finns idag en rörelse om kämpar för ett ökat erkännande av berber som ett eget folk. 2011 fick det berbiska språket officiell status i grundlagen vid sidan av arabiskan. Idag finns även en statlig tv-kanal som sänder på de olika berbiska dialekterna.

Många paralleller kan dras med vår egna historia kring våra samer i norra Sverige. Hur vi kategoriskt förtryckt denna folkgrupp och förvägrat dem deras rättigheter. Och faktum är när man gjort genetiska studier för att se vartifrån samerna härstammar, så har man delvis funnit en genetisk koppling till berberfolket. Vid kartläggning av DNA har man funnit ut att samerna sannolikt härstammar från förfäder i sydvästra europa, på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Varifrån jägar och samlarfolk spred sig åt olika håll efter den senaste istiden. Men det var för länge sedan…en si så där 9000 år sen. 

Så kanske inte så konstigt att vi känner starkt för denna region och dess folk. Det finns många gemensamma nämnare. Och hit kom även vikingarna på 800-talet. En del blev kvar, så man kan idag finna ljushyade och blåögda personer här i Rifbergen, ättlingar till de vikingar som kom hit. I fiskehamnen igår kväll när vi gick vår promenad så pratade vi med en fiskare. Han visade sitt vikingasmycke som han bar på. Han blev fantastiskt glad när han hörde att vi kom från Sverige. Och Styrman Pimpsten visade sitt armband med en amulett av Tors Hammare (ett uppskattat smycke efter Pimpstens pappa) .

Mannen sken upp och upprepade flera gånger. -Brothers and sisters! Brothers and sisters… ja vem vet, vi kanske inte är så olika varandra ändå, när vi krafsar lite på ytan…

 

 

Skepp o Hoj!

 

Några av källorna är funna här, här, här, här, här, här…och wikipedia såväl engelska som svenska…

 

 

 

Alla dessa förväxlingar…

(…vi har seglat till ny plats och det börjar med en hel del strul…men allt löser sig bra tillslut…)

 Stämningen är god på S/Y Wilma…
 

Al Hoceima

 

Efter en sista fika med vår vän Claes och utklarering med nya stämplar i passen, så lämnade vi Smir bakom oss och satte kurs mot Al Hoceima. En distans på 75 nautiska mil. Vi hade medvetet valt att segla iväg på eftermiddagen och ta en nattsegling, för att angöra vår nya destination strax efter gryning.

 

Med vinden bakifrån så fick vi en god fart och vattnet var förhållandevis platt. Men sakta så ökade våghöjden och vågorna kom från flera håll. När solen gick ner så hade vi plattläns men stökig och osymmetrisk sjö som fick Wilma att rulla från ena bogen till den andra. Ingen större fara annat än att det blev obekvämt. Främst för den som försökte få sig lite sömn. Men annat var till vår fördel. En vacker månuppgång fick vi strax efter solnedgång. Den nästan fulla månen som gav oss god sikt. Och vid ett tillfälle så fick vi besök av delfiner som hoppade i Wilmas svall så romantiskt, där deras kroppar och vågskummet lystes upp av månstrålarna.

 

 Solen går ner…och snart får vi sällskap av månen…och vi har god sikt hela natten…
 
Här bakom berget ligger vår nya hamn och stad…
 

Först strax efter lunch dagen därpå kunde vi lägga till i Al Hoceima. Sista timmarna in hade tagit sin lilla tid då vinden dött av. Och vi möttes av en alldeles nybyggd och fin hamn. Men ett fruktansvärt oväsen från byggmaskiner. Fyra män stod på bryggan och de verkade ha svårt att veta vilken plats de skulle erbjuda oss. Ja sannolikt fick de beslutsångest då vi var den enda båten i gästhamnen och alla platserna stod till buds. Men tids nog så hade vi förtöjt och lagt till. Vi blev ombedda att vänta kvar på vår båt…

 

Vi röjde snabbt upp, det brukar se ut som ett mindre sjöslag ombord efter en segling. Vi hann precis få Wilma respektabel när fem uniformsklädda män dök upp. Några av dem med pistoler i sina hölster. Det blev inspektion av den större varianten där vi fick lyfta på durkar och skåp. När tulltjänstemannen undrade vad som fanns under den tjocka gummimattan i verkstan så förklarade Styrman Pimpsten att ja, där bor septitanken. Han förstod först inte men hans kollega förklarade närmare och Pimpsten gjorde en förtydligande gest och höll för sin näsa för att beskriva doften i en sådan tank. Då nöjde sig tulltjänstemannen. Han ville visst inte inspektera vår bajstank…

 

Sen tog pappersarbetet vid. Lite oklarheter uppstod då vi tydligen hade fått fel papper från den förra hamnen. De fick ringa upp och kontrollera. Sen fick vi våra stämplar i våra pass och access att röra oss fritt i deras land. Så fort all formalia var klar så blev stämningen lättsam. De bjöd på leenden och välkomnade oss flera gånger. De pratade om Zlatan. Och om deras vackra land. Och vi höll så klart med. Zlatan och Marockos natur är ju enastående ting, så säg.

 

I hamnen som ännu inte var färdigbyggd, nytt hamnkontor med restaurang höll på att byggas, så fanns det ännu en del att önska. Bland annat så fanns inget Wifi. Vi kände att vi ville höra av oss till omvärlden och tala om för nära och kära att vi var i trygg hamn.

 

Vi lämnade Wilma och tog en taxi upp till stan på berget. En liten taxibil med små priser visade sig, killen ville ha fem kronor för att skjutsa oss. Sanslöst billigt. Och vi gick därefter på jakt efter en butik för att köpa ett marockanskt simkort med gigabit. Vi kom till ett ställe där killen bakom disken var mycket hjälpsam. Det visade sig att vi behövde ringa telefonnummer 555 för att ladda på kortet. ”Okeeey…”, svarade vi lite osäkert och vi ville veta på vilka språk vi kunde mötas, av telefonrösten bakom detta tresiffriga nummer. ”Lätt”, svarade killen. Franska eller arabiska. GAAAH!

 

Vi hade två bekymmer. Mobilen låg kvar på båten. Och vi skulle garanterat inte lyckas ladda på mobilen utan hjälp. Pimpstens franska må existera, men dock med begränsningar. Men killen lovade hjälpa. Vi ropade till oss en taxi. Och bad om att bli körda ner till hamnen.

 

-Marina!!!? (på hamnkontoret hade de sagt att det var bara att säga ”marina” så skulle taxikillarna veta…)

 

Men vår taxikille såg ut som ett frågetecken. Vi tog det på franska…

 

-Port!!! (betyder hamn på franska)

 

-Ahhh! (killen sken upp) Marina Port!?

 

-Oui, oui...svarade vi glatt och bekräftande. Så hoppade in i bilen. Och tre korta kvarter längre bort så stannade taxin utanför en restaurang, och killen menade att vi var framme. Vi fattade först ingenting men när vi såg namnet på restaurangen så förstod vi. Marina Port. Restaurangen hette Marina Port. Jisses! Vi skrattade och Pimpsten förklarade lite närmare…

 

– Le port où il y a des bateaux… (hamnen där det finns båtar)

 

Poletten trillade ner och chauffören skrattade nu också gott. Vilken förväxling. Vi blev skjutsade ner till hamnen och Wilma. Och han väntade på oss så vi fick hämta den kvarglömda mobilen och han körde oss tillbaka. Men vi blev avsläppta på fel ställe, inte där han plockat upp oss..ja ja…det fick duga, tänkte vi.

 

Vi stod lite förvirrade i en vägkorsning. Då kom en man med dotter fram och frågade om vi behövde hjälp. På engelska dessutom. Lyx.

 

-Vi letar efter en park…där finns en butik vi söker…

 

Fyra hundra meter rakt fram och till höger fick vi som svar… En bit längre fram hann mannen och dottern ikapp oss igen. De tyckte kanske vi såg ut som ett osäkert inslag i den marockanska miljön. Och de hjälpte oss att hitta butiken och de följde med oss in… Inne i butiken ordnade killen bakom disken telefonkortet och likaså laddningen. Våra nyvunna vänner, mannen och dottern, översatte åt oss. De visade sig vara här på semester då de bor i Tyskland annars. Vi fick veta medan vi stod och väntade på killen som fixade med vår telefon, att de är berber. Liksom de flesta andra här, därför pratas främst berbiska på gatan. (Och vår hjälpsamme man pratade själv berbiska, arabiska, franska, tyska, engelska och spanska!) Och vi fick veta lite mer om Al Hoceima, om oroligheterna som emellanåt blossar upp här. Om den utveckling som håller på att ske. Men även om den vackra naturen, särskilt naturreservatet.

 

Snart hade vi betalt för oss och i mobilen satt nu ett nytt kort med marockanskt telefonnummer och 10 fräscha gigabit. Vi tackade och tog en taxi ner till hamnen.

 

Helt klart är att vi hamnat på en mycket intressant plats. Människorna är mycket trevliga och hjälpsamma. De känns glada här och bjuder på leenden. Och vi vet att vi har en hel del intressant att sätta tänderna i. Staden, naturen och även annat spännande som rör denna plats. Men för att detta inlägget inte ska bli lika långt som mannens mun på Edvard Munch tavla Skriet, så slutar vi här. Men vi återkommer. Från Hiroshima…nej förlåt. Vi menar Al Hoceima.

 

Skepp o Hoj!

 

 

Små blå gränder…

(…vi besöker den blå staden uppe i Rifbergen och vi faller pladask inför allt det vackra…)

 

För dagen två inlägg, så missa inte det förra… 

 Kapten Betong och Captain Claes på väg till restaurangen i den blå staden Chefchaouen…
 
 
Smir, Marocko
 

Sannolikt så har vi prickat in den bästa tiden på året för vårt besök här i Marocko. Den gångna månadens intensiva regnande har gett den välförtjänta blötan jorden längtat efter. Och våren har slagit ut i sin fulla prakt med blommande träd, blomster och buskar. Uppe från Rifbergen rinner nu färskvatten i långa rännilar som ger ett gott och gratis dricksvatten åt människorna som bor utmed sluttningarna. Det doftar av jasmin och mandelblom. Dagstemperaturen är behaglig, så även i bergen fast det här kan bli svalare. Och allt är bara så makalöst vackert.

 

Var det något vi inte visste om Marocko så är det allt det bildsköna. Som inramade tavlor möts vi efter varje nytt krön av en ännu mer makalös utsikt. Böljande fält, odlingar, bergstoppar, ringlande floder. Längs med vägen så möts vi betande kor, getter och åsnor. Vi förundras och försöker ta in allt det vackra, men det är svårt. En blandning av overklighet och angenäm smärta i hjärteroten slår oss. Vi ler och tar in.

 

Vi har tagit en bil upp till bergen för att besöka den blå staden, Chefchaouen. Det är vår vän Claes som bjudit med oss och han tar oss från den ena vackra utsikten till den andra. Vi stannar bilen ofta för att kliva ur och beskåda och fotografera. Vi möter enkla människor som lever här och vi vinkar till nyfikna barn. Claes är på hemmaplan. Denna del av Marocko tillhörde en gång i tiden Spanien, och spanska språket är därför gångbart. Vår guide frågar och pratar med dem han möter. Och vi förstår, att den här möjligheten är få förunnat. Att med en svensk guide få hitta många av alla de guldkorn Marocko har att bjuda på.

 

 På väg upp i bergen…
 
Våren visar sig från sin finaste sida…
 
Får, getter, åsnor…vi träffar på många fyrbenta…
 
 Vi stannar och köper dunkar till Wilma och fyller dessa med naturens färskvatten från bergen. Männen i det lilla huset har gjort i ordning en slang som leder vattnet ner till hans tomt och där rinner det oavbrutet…vi dricker och fyller våra nya dunkar…
 
Toppen, vi som behövde nya dunkar att ha på Wilmas däck…och vattnet är gratis, naturen bjuder…
 
 

Vi kommer så småningom fram till Chefchaouen. Denna lilla blå pärla som ligger inklämt i en dal högt upp i bergen. Som en liten hemlighet har den gömt sig här. Men nu för tiden har turisterna hittat hit och det kommer nyfikna från såväl Marrakech, Rabat, Tanger och Tétouan. De som reser hit får dock vara beredda på en lång resa över bergen, då staden är svåråtkomlig. Men vi har tur. För från Marina Smir så är det endast ett par timmars resa i bil.

 

 Framme i den blå byn…
 

Chefchaouen som också kallas ”den blå staden” har blåmålade husfasader. Upplevelsen av detblå är på sina ställen intensiv. Det var judiska flyktingar som på 30-talet började måla sina hus i blå kulört, färg som de utvunnit ur växten indigo. Men det råder delade meningar om varför man målade husen blåa, om det var för man ville symbolisera himlen eller om det var för att hålla myggen borta.

 

 Små blå gränder…
 
 Ett fönster på ett icke blåmålat hus…
 
 Vi hittar en mysig restaurang…
 
 -Har ni ledigt bord??? Ja visst, vi får ett bord med en fantastisk utsikt…
 
 Utsikten från vårt bord…
 

Vi vandrar genom staden och vi går till en liten restaurang som ligger avskild i en gränd. Vi får ett bord på övervåningen med utsikt över bergen samt alla de små hus som reser sig utmed bergets brant. Och vi äter traditionell marockansk köttgryta, tagine. Vi smakar även på en bönsoppa, som är god men aningen blek i smaken för att passa en svensk gom. Vi dricker vatten och samtalar länge och avslutar måltiden med te.

 

 Kapten har slagit sig ner och vi får våra menyer…
 
 …vi äter tradionellt marockansk mat…
 

Mätta och nöjda så går vi mot medinan. Där följer vi de små gatorna och tittar på hantverk och matstånd. Flätade korgar med ägg, torkade fikon, ostar, oliver och färska frukter möter oss. Och vi handlar lite med oss till båten. Men vi glömmer i stunden totalt att titta på tyger då vi är på jakt efter fint tyg till Wilmas fönsterventiler. Kanske att vi blivit helt hypnotiserade av allt det blå, tänker vi.

 

 Vi vandrar mätta vidare…
 
 Claes och Kapten handlar godsaker…
 
 Oliver och annat gott…nu har vi fyllt förrådet ombord…
 
 Korkade nog så fotograferade vi tyger…men glömde bort att vi faktiskt hade tyg på vår inköpslista, det slog oss senare på vägen hem…
 

Vi lämnar så småningom medinan och tar en vidare promenad runt staden, innan vi letar upp vår bil. En fransk liten sak vars lilla motor tappert fått arbeta hårt på vägen hit. Men nu väntar en lättare resa tillbaka, nu kommer det mestadels gå utför. Och vi kör, men inte samma väg tillbaka utan en ny och mindre. En vackrare väg som går i serpentiner ibland uppför men framför allt nerför bergen. Vi tar god tid på oss och vi gör täta stopp längs med vägen.

 

 Grönt och vackert efter allt regn…
 
 
Styrman Pimpsten och Rifbergen…
 
 
Flera vattendrag ringlade sig fram…
 
Söta hundar kom och sa hej…
 
Vår vän och guide Claes, tusen tack för en fantastisk utflykt…
 
Vi hade ingen aning om att Marocko var så vackert…
 

Snart har vi lämnat Rifbergen . Denna bergskedja som faktiskt inte utgör en del av Atlasbergen rent geologiskt. Utan den är en del av Gibraltarbågen och är således en förlängning på bergen andra sidan sundet, i Gibraltar och Spanien. Rifbergen inhyser inte bara små blå byar, utan här finns även cannabisodlingar. Denna odling, som förser främst Europa med hasch, sker ofta småskaligt av familjer tillhörande befolkningsgruppen berber. Odlarna själva tjänar inte särskilt mycket på den färdiga produkten, utan de stora vinsterna gör de ligor och drogbaroner som organiserar smugglingen. Idag sker en diskussion om att legalisera cannabisodlingen i Rifbergen för industriellt och medicinskt bruk. Men för oss som far glada fram i en bil mellan de vackra bergstopparna märker inget av detta.

 

Vi kommer framåt kvällen tillbaka till hamnen där Wilma väntar på oss. Vi är så fulla av intryck från dagen att vi blir alldeles trötta…

…och vi somnar snart med ett stort leende på läpparna.

 

Skepp o Hoj!

 

Mer bilder kommer här;

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

 Dessa sista bilder kommer från vår vän Claes kamera, tusen tack. Gå gärna in på fb-sidan Adventure Sailing, där ni kan se fantastiska äventyr Claes arrangerar. 

 

Skepp o Hoj igen!

Följ med på utflykt…

(…vi bjuder på film och visar hur en dag i vårt liv kan se ut…)
 
 
 
Smir, Marocko
 
Vi har nu hunnit med att redigera lite filmmaterial. Så här kommer lite snuttar från framför allt vårt besök till Tétouan, där vi besökte den berömda medinan som finns på på UNESCOS världsarvslista. Ja så här kan en dag hos oss se ut när vi inte är ute och seglar.
 
Så håll tillgodo och glöm inte sätt på ljudet!
 
(Kvaliteten är kanske inte den bästa men vi tänkte inte försöka nå några filmpriser och gå på röda mattan…)
 
 
 
Skepp o Hoj!

En tur till Tétouan…

(…där vi fick bevittna godheten hos folket och en lika fantastisk medina…)
 
Kapten handlar apelsiner i Tétouan…galet billigt visade det sig…
 
 
Smir, Marocko
 
 
Då det hade visat sig vara såväl trevligt, praktiskt som billigt att åka buss här i Marocko, så såg vi det som det självklara transportmedlet. Vi hade bestämt att detta skulle bli en utflyktsdag med kulturellt inslag. Målet var att besöka den berömda Medinan i Tétouan. Den finns med på UNESCOS Världsarvslista.
 
Vi promenerade glatt bort till busshållsplatsen denna soliga dag. Snart kom bussen och då Tétouan ligger dubbelt så långt bort som M´diq så fick vi punga ut med hela sju kronor var per näsa för bussbiljett. Bussen var full med folk; kvinnor, män och barn. Men vi fann oss ett par lediga säten. Och under resans gång så fick vi bevittna en rad intressanta ting. Vart efter bussen fylldes med fler resenärer vid varje hållplats, så reste sig först och främst unga män för att lämna en sittplats åt en kvinna. Lika så till åldringar, såväl gamla gubbar som gummor fick sitta ner till förmån för de unga. Detta skedde med någon form av automatik, behövde någon platsen bättre än dig själv, så reste du dig upp. Så vid varje busshållsplats så byttes det ägare till sätena ideligen och på slutet så började även unga och friska kvinnor resa på sig till förmån för de äldre. Redan efter ett par hållplatser så hade vi förstått hur man här gör, och när det klev ombord en gammal dam, tvärhand hög med russinhud, så reste sig Kapten upp och gumman slog sig ner bredvid Pimpsten. 
 
Vid ett tillfälle så stannade chauffören vid en hållsplats. Folk klev på. Men chauffören tutade och vinkade åt en gammal fattig man. Han ägde knappt kläderna på kroppen. Den gamle mannen slog ut sina händer i en gest som betydde att han saknade pengar och inte kunde åka med. Chauffören stod på sig och vinkade ”kom-kom”. Mannen klev då på och fick av chauffören åka gratis. Fripassageraren slog sig ned på ett säte och sekunden senare så reser sig en medelålders dam upp och går fram till chauffören och hon löser en biljett till den fattige. Och hon går bort med bussbiljetten och lägger den i hans hand. En vansinnigt fin gest och inget tu tal om att en gammal fattig och kanske sjuk man skulle behöva gå ända in till stan.
 
Det tar inte mer än fem minuter så kommer det ombord två män, kontrollörer. De går metodiskt igenom alla passagerarnas bussbiljetter, för att se att de finns och är korrekt lösta. Och när de kommer fram till den fattige mannen så visar han upp sin biljett, och han blir såklart godkänd och får sitta kvar…
 
Vi båda bevittnade detta, Pimpsten från sitt säte bredvid den gamla gumman i vacker brodrad jihab. Och Kapten från sin stående position i mitten av bussen, där han trängdes med ett tiotal andra män som generöst lämnat över sin sittplats åt ett barn, en kvinna eller en gammal man. Vi fångade varandras blickar för en sekund och vi log mot varandra, nästan med en tår i ögat. För det vi just bevittnat gav oss en varm känsla inombords. För på det sätt som marockanerna tar hand om varandra. Människor som inte känner varandra, utan att det tillhör deras kultur att värna om den som har det svårare och sämre än dig själv. Och då ska man veta att det är få marockaner som lever i överflöd över huvudtaget.
 
När vi klivit av bussen i Tétuan och vi åter stod vid varandras sida, så pratade vi om det hela. Hur förundrade och imponerade vi var av detta landets människor. Vi som med jämna mellanrum läser om och ibland själva bevittnat hur det fungerar inom det svenska bussväsendet. Ingen busschafför i Sverige tror vi idag skulle släppa ombord någon som inte löst biljett (ja löst på annat sätt än med kontanter, för det går ju inte längre…). Få människor skulle frivilligt betala för någon annan som stod utan biljett. Och inte skulle vi resa på oss och lämna över vår plats i första taget. Det händer, men absolut inte på detta sätt. Det var inte länge sedan vi hörde på de svenska nyheterna om ännu ett barn som fått kliva av en buss i obygden någonstans för att flickan inte haft korrekt biljett…hon hade fått välja mellan en dyr böter eller kliva av vid första nästa hållplats. Så flickan fick lov att kliva av, fem mil från hemmet… Det borde vara skottpengar på ett sådant beteende. Fy skäms! 
 
Vi har mycket att lära. Vi är så snabba att döma andra, i synnerhet de som kommer från andra kulturer. Men det finns SÅÅÅ många goda exempel vi kan lärdom av, där vi inte för en sekund ska tro att svensken alltid är så himla bra. Ja Sverige är inte alltid bara kallt till sina temperaturer mellan snödriva och snålblåst. Utan även socialt, själsligt och mentalt. Men vi tror en förändring är på väg. En dotter berättade för en tid sedan om en tågresa hon gjort kring Stockholm, där hon hamnade i ett synnerligen trevligt samtal med ett gäng andra okända resenärer. Och vi såg ju det fantastiska exemplet vid attacken på Drottninggatan till exempel. Där vi så fint började hjälpas åt, över gränser och kulturer. Så något är kanske på gång…vi behöver bara tinas upp lite grann vi svenskar!
 
Vi gick bort till Medinan och det tog inte lång tid förrän vi fångades av en engelsktalande man, Mohammed. Han ville visa oss runt. Och man blir ju alltid lite misstänksam. För folk som hjälper en så där lite extra, där man totalt fångas av deras uppmärksamhet, brukar vilja något mer än bara att vara snälla. De brukar vilja ha pengar eller sälja något. Men Mohammed visade sig vara en rätt cool kille i sin huvförsedda stickade dräkt. Han visade oss runt i de små gränderna där det är lätt att gå vilse. Vi kom till ett marknadstorg där vi köpte ett kilo apelsiner som vi betalade fem kronor för. Och vi passerade en vacker moské och sen in i ett virrvarr av dörrar. Han bankade på en dörr och innan så sa han; -Köp ingenting ni inte vill ha! 
 
Mohammed berättade att små hus har stora dörrar inne i medinan, och stora hus har små dörrar. Här har vi en stor och vacker dörr…
 
 Mohammed och Kapten med var sin blå påse…genom medinans små gränder.
 
 Medinan, den gamla innerstaden, är omgärdad av en fem kilometer historisk mur och det finns sju ingångar i form av grindar.
 
 Bakom flertalet dörrar döljde det sig en massa fina butiker…men vi är ju fel människor när det kommer till prylkonsumtion…men vackert så säg…
 
 Keramik, tyger, mattor, kryddor, oljor…ja kom och köp!
 
 
Därinne möttes vi av en massa fina ting; keramik, mattor, smycken, oljor och kryddor. En smått påstridig man försökte få oss att köpa något. Men vi ursäktade oss med att det får bli en annan gång, när vi inte kommer med båt. När vi tittat oss mätta på saker (och ni vet ju hur ointresserade vi är av pryl-konsumtion) så väntade Mohammed på oss utanför. Han frågade vad vi ville göra mera, kanske hitta ett ställe för att äta på?! Vi sa att vi ville gå och titta lite på egen hand. Och han nickade förstående och släppte oss direkt. Han förklarade hur vi skulle hitta ut ur medinan, vilket inte alls var självklart. Den kändes lite som en labyrint. En trevig man den där Mohammed, och vi hade nog tur. För det var många andra som försökte rycka i oss och som ville sälja saker. Mohammed hade själv en tid bott i Holland, så han visste kanske att möta oss på halva vägen, utan en massa tjat och trug. Tvärt om så berättade han en del om medinan, vilket vi var tacksamma för. Han fick inte ett öre för besväret, och det kändes inte heller som det var det han var ute efter. 
 
Vi tog oss senare ut ur medinan och gick en sväng och fann oss ett café. En te och en kaffe beställde vi. Men USCH så sött téet var…annars gott med smak av mynta. Nästa gång ska vi försöka beställa te utan socker. 
 
En enkel kaffe och te på stan…men här serveras téet med galet mycket socker i…
 
 Vi väntar på bussen som ska ta oss tillbaka…
 
 
Vi tog bussen tillbaka till Wilma och strax därpå kom en kille insvängandes på en cykel. En svensk kille, Claes, som för tillfället bor här då han håller på att renovera sin båt. Han hade noterat Wilmas svenska flagga i aktern. En trevlig pratstund blev det i kvällsolen och vi bestämde att vi ska ses på nytt. Ja vem har sagt att långseglarlivet är tråkigt…ja inte vi i vart fall!
 
 
Skepp o Hoj!