(…ja vi fick uppleva lite mer än bara blå himmel, blått hav och underbara delfiner…)

Almerimar, Costa del Almería, Spanien

Vi lämnade Melilla och den Afrikanska nordkusten strax efter sju på fredagsmorgonen. Vi var fyra båtar som gav oss av ungefär samtidigt. Men vi som skulle till Almerimar skulle ta en mer västlig kurs. Vi fick direkt utanför hamnen en fantastiskt soluppgång och sällskap av delfiner. Dagen kunde inte börja bättre.

Strax kom det utrop över radion, på vår VHF. Ett PAN-PAN meddelande. För den som inte vet så är ett PAN PAN meddelande det som används när kriterierna för MAYDAY inte uppfylls. Det vill säga att det inte är omedelbar fara för liv. Det är inte alls ovanligt att höra ett och ett annat pan-pan-meddelande för en långseglare. Vi kan den rutinmässiga början som lyder; ”pan pan…pan pan…pan pan…all stations…”.

Ja, nu när vi hörde pan-pan-utropet så lyssnade vi ju såklart lite extra noga, vilket varje god sjöman gör. Vi fick veta att det fanns en saknad båt i våra vatten och vi ombads hålla extra utkik. Vi la inte alltför stor notis om det.

Vi hade närmare 90 distans att göra mellan Melilla och Almerimar på spanska fastlandet. Precis halvvägs, så ligger det en liten ö mitt i havet. Alla känner inte till den, den brukar försvinna på kartor för den är ack så liten. Ön heter Isla de Alborán och denna del av Medelhavet heter Alborian Sea därav. Vi tyckte det skulle vara häftigt att segla förbi den lilla ön, vi har många gånger studerat den lilla landytan på sjökort och i kartböcker. Idag finns militär aktivitet på ön. Ön inhyser även en fyr samt att det är ett djur- och växtskyddsområde. Dels så finns en korsblommig växtart på ön som inte finns någon annanstans på jorden. Intressant. Men man får inte kliva iland där utan tillstånd, men absolut segla förbi i god fart. Och det var vår plan.

Pan-pan-meddelandena upprepades ideligen ju närmare ön Alborán vi kom. Vi rattade in kanal 25 för att där få mer information. Nu framgick det att det gällde två båtar. ”Two missing boats, leaving the Maroccan northcoast the 26^th of April heading for the spanish coast…”. Två ribbåtar med uppemot 50 personer på vardera. De båda båtarna saknades och alla fartyg uppmanades hålla utkik efter båtar, människor eller annat av intresse. Samt att vara Coast Guard och SAR-båtar behjälpliga om nödvändigt…”. (SAR står för Search and Rescue, livräddningsbåtar helt enkelt). Nu började vi spana lite mer noggrant. Efter båtar, människor eller kläder…ja vad som helst som inte såg normalt ut. Det var god sikt och vackert väder…men så hade det inte varit de senaste dygnen då det blåst och regnat rätt duktigt.

Nu kanske någon tänker (med vårt emellanåt dramatiska liv) att vi skulle finna någon av dessa saknade båtar. Nej, tyvärr inte… Men vi hamnade ändå i sökandets epicentrum så att säga. För när vi närmade oss ön Alborán så blev vi uppvaktade av SAR-båtar och Coast Guard som sökte runt omkring oss. Vi bidrog och spejade allt vi kunde. Fler räddningsbåtar sattes in och snart cirkulerade det även helikoptrar på låg höjd.

Det är absolut tragiskt när båtar hamnar i sjönöd, men vår egen resa kunde knappast vara mer trygg med alla resurser runt omkring. Vi hade till synes hamnat mitt i ett räddningsuppdrag…Meddelandet över radion fortsatte dock och vi tror inte båtarna eller besättningarna påträffades.

Vi tänkte för oss själva, att de saknade båtarna sannolikt innehöll flyktingar som försökte ta sig från Afrika till Europa. Jo det är den tredje vanligaste vägen för migranter att ta sig till Europa där de försöker ta sig från Marocko till Spanien i dåligt rustade båtar. Och det är inte marockaner som flyr sitt land. Utan människor från mellan-Afrika som söker sig ett bättre liv i Europa. Och de riskerar sina liv längs med den väg de tar via Marocko och vidare över Medelhavet. Vi kunde inte kolla upp detta ute på havet, om det gällde båtflyktingar, då vi saknade telefon- samt internetuppkoppling. Men av den mer utförligare informationen vi fick på Kanal 25 så var vi rätt säkra ändå.

När vi kom i hamn dygnet senare, så kollade vi upp vad det hade varit för slags räddningsaktion. Och vi hade rätt i vår misstanke kring båtflyktingar. Och det är lite sorglig läsning vi gör. Bara sedan i onsdags så har 185 personer i fem båtar räddats. En båt har kapsejsat och fem personer har dött. Och sedan i torsdags så saknas ytterligare två båtar, de som var aktuella i den räddningsaktion som vi hamnade mitt i.

Bara i år har 3778 migranter anlänt till Spanien och 180 personer har förlorat sina liv när de försökt korsa Medelhavet. Ja och så nu, kanske ytterligare närmare 100 personer kan ha omkommit. (Det ska enligt det vi hörde på radio-utropet ha befunnit sig kring 50 personer på vardera båt)

Ni, liksom vi, är ju sannolikt lite mätta och trötta på de återkommande nyhetsutskicken kring människors flykt och försök att ta sig till Europa. Antal skadade och döda blir till slut bara till siffror. Det blir svårt att ta in. Men nu när vi hamnade mitt i detta sökningsdramat så kändes det plötsligt betydligt mer verkligt. Vi sa till varandra, att hoppas de båda båtarna hade börjat driva iväg i en sydvästligare bana innan de hann korsa alla fartyg. Alla stora fartyg som de har att passera, de som kommer till och från Gibraltar Sund, som ligger på ett pärlband. I våra öron låter det livsfarligt att ens försöka korsa fartygens väg i en undermålig båt, kanske utan motor och lanternor. Risken finns ju att man kan bli rammad av ett stort handelsfartyg. Fartygen är inte sällan är ett par hundra meter långa. Är det mörkt och dålig sikt så kan det vara svårt för dem att upptäcka små båtar. De kan även vara svåra att upptäcka på radarn…

Ja när vi just pratat om detta där ute på havet så skulle vi till att själva korsa fartygens väg, de som går till och från Gibraltar Sund. Men vi har ju bra hjälpmedel. Framför allt så får vi upp alla fartyg som AIS-mål på vår plotter, vårt elektroniska sjökort. Där kan vi se alla fartygens aktuella kurs och fart. Och därtill så har vi vår VHF-radio till hjälp, så vi kan ropa upp fartygen (och de oss) om det skulle vara några problem.

Men så händer något…

Just som den vackraste solen håller på att gå ned bakom horisonten, där himlen färgades orange och solen såg ut som stort som ett glödande klot. Ja då helt plötsligt blev plotter-skärmen helt svart. Oh no…ett snabbt öga på kompassen så vi hade den att styra efter.

Kapten började mecka. Han fick rätt snart igång vår plotter. Men nu vi kunde fortfarande inte se några AIS-mål! Vi kunde alltså inte se fartygen på skärmen (men så klart visuellt på riktigt). Nu hade det blivit mörkt ute och vi hade verkligen behövt ha vårt hjälpmedel till hands. Vi sa att vi får förlita oss på att se deras lanternor och kryssa emellan båtarna. Vi kunde ju fortfarande ropa upp fartygen ifall vi skulle hamna lite trångt till. Trodde vi, ja!!! Vi upptäckte att vi även saknade vår kommunikationsradio, vår VHF. Detta var ju ingen drömsituation precis. Mellan båtar ute på havet är dialog och god framförhållning viktigt. Och som seglare har man ju lite sämre möjlighet att ändra kurs och påverka fart. Ja man driver ju fram med båtens trasor, det vill säga med segel, och det kan vara svårt att hinna undan för stora båtar. Och hade vi tidigare känt oss trygga med alla SAR-båtar runtomkring, så var detta område sedan länge passerat. Det var Wilma mot alla de stora fartygen.

Kapten öppnade skåpet intill navigationsbordet som innehåller elektronik för navigations- och radioenheterna ombord. Han började felsöka. Kapten blev inte riktigt klok, antennen var det inget fel på för vi kunde få in vanlig radio. Och splittern, den som fördelar signalerna mellan vanlig radio, AIS och VHF fungerade också. Han kliade sig i huvudet. Kapten gjorde några omstarts-försök. Och efter ett tredje sådant så hoppade vår VHF igång. Jippie…nu kunde vi i vart fall kommunicera över radio.

Vi bestämde oss för att inte rota mer i bekymret, utan att segla vidare utan förmåga att se de andra fartygen på vårt elektroniska sjökort. Vi hade en lång natt framför oss och vi bestämde att Styrman Pimpsten skulle ta första vakten. Kapten knöt sig och Styrman seglade på. Men ibland ska man ha tur. Sakta så så kom AIS-målen tillbaka på skärmen. Lite lustigt inte alla på en och samma gång, men snart så fanns allt där som skulle vara. Sannolikt hade det sista omstarts-försöket lyckats men det dröjde något innan AIS-en började sända och ta emot igen.

Resten av natten gick fint. Månsken från en klar natthimmel. Vi bytte av varandra för sömn ett par gånger och vi seglade fint mellan alla stora fartyg. Och strax efter soluppgången, exakt ett dygn efter vi kastat loss, så kunde vi lägga till i Almerimars fina gästhamn.

 Man ledsnar aldrig…

 

 Stora ytor ute på havet…där ser vi ön Alborán, vi gick utanför naturskyddsområdet…(fast vet man inte om att det är en ö, så kan man tro att det är ett fartyg…)

 

Vi hade trots allt haft en av de trevligaste seglingarna. Vi hade inte mycket sjö vilket bidrog till en behaglig tur. Delfiner såg vi i mängder, vid ett tillfälle så cirkulerade det uppskattningsvis 50 delfiner runt båten. Dels såg vi (en för oss) ny sort. Den var stor och vitspräcklig (vi har den på film). Men ett tag hade vi lite väldigt svaga vindar. Vi gjorde bara 0,8 knop. Men då passade vi på att äta middag och diska. Sen kom vinden tillbaka. Ja och så allt annat spännande i och med det stora sökningspådraget som pågick ute vid ön Alborán. Och att vi tappade AIS-målen på plottern precis när vi lagom skulle korsa farleden. Vilken grej! Aldrig har väl ett dygn passerat så fort ute på havet som detta.

Skepp o Hoj!

Det rullar ständigt upp nyheter kring de flyktingar som försöker nå Spanien via Marocko. Här står lite att läsa, klicka HÄR.

(..i väntan på rätta vindar…)

Vi vaknade till under natten av ett stilla regn som föll över Melilla. Dagarna är behagliga här, men vi har inte haft någon strålande sol från en klar himmel de senaste dagarna. Mannen på båtvarvet tröstade oss med att säga ”nästa vecka, nästa vecka kommer solen”. Ja ja…det återstår att se om vi är kvar nästa vecka. Och vi vill ha sol nu!

Dagarna fylls därför av vad vi kan tro är ”lite av den anonyma delen av att vara långseglare”. Den som man inte alltid skriver om. Den lite mer grå vardagen. Krånglet. Oflytet. Väntan.

Som exempel.

Det stilla regnet vi hade visade sig innehålla Saharas röda sand i mängder. När vi vaknade var hela däcket fullt av röd sand. Vi höll ofrivilligt på att anlägga en sandlåda vilket vore lite sent i livet (våra barn har förvisso barnasinnet kvar men de flesta är kring trettio och släppt hink och spade). Dessutom så är de ju i Sverige och inte här. Kapten fick spola av däcket. Vi hade nytvättade kläder på tork och en av Styrman Pimpstens vita tröjor var inte längre vit. Den hamnade på nytt i smutskorgen utan att ha hunnit bli använd emellan.

Vi har äntligen sluppit den stormiga blåsten som präglat vår del av Medelhavet ända sen vi kom till Gibraltar. Jisses så mycket det blåst. Hålla i hatten är bara förnamnet, det har mer handlat om att bita i löständerna. Tampar och färg har skavts. Men i samma takt som vinden äntligen mojnat så har det lockat till sig mygg och knott istället. De kommer nattetid. Kapten sydde myggnät för glatta livet här i veckan. Så nu kan vi stänga in oss i sovhytten där såväl dörrhål och fönsterventil nu är myggsäkrat. Kapten är allergisk mot myggbett…förutom irritationen över dessa surrande och stickande små varelser så får han utslag likt bölder stora som kamelpucklar. Vi har i vårt skeppsapotek därför en rad allergimediciner för att stävja utslag och kli på Kaptens kropp. Ja nu var det bra med myggnät. Men frågan är..VART KOMMER DE IN??? Fast vi numera kan kalla sovrummet för Fort Knott Not så letar det sig in ett par eller fem ändå. Vid halv två tiden på natten så tänder Kapten lampan och går på mördarjakt. Nu håller Kapten på att fixa nya och ännu fler mygghinder. Vi får se vem som vinner, Kapten eller myggen… Kapten är hur som helst på stridsstigen så det är bara att huka sig!

Vi hade tänkt att segla vidare. Vi såg ett fint väderfönster som nu på onsdag. Men nu har det stängts. Perfekta vindar. Fast åt fel håll. Nu tittar vi på fredag som ser ut att kunna funka. Men det har blivit många fler dagar i varje hamn än vi tänkt för vinden inte blåser i vår riktning. Nä vi har inte bråttom. Inte alls. Men det är svårt att planera. Prognoserna ändras hela tiden strax före vi tänkt att kasta loss…som en slags oskriven lag slår det om. Vi misstänker starkt att prognosmakarna är mutade…

Och med tre grå dagar på varandra så fick vi starta motorn för att ladda batterierna härom kvällen. Första gången på evigheter. Jo visst finns det ström och vatten att tillgå i hamnen, men det kostar extra. Och vi är snåla. Här använder de sig av ett litet udda sätt att debitera för detta. Man betalar för vatten och el per dygn oavsett hur mycket du använder. Ja hör på den. Så man betalar inte för förbrukad liter och kilowatt. Har du kopplat upp dig och inte använder något så kostar det också. Därför skyr vi deras erbjudande som pesten. Vi sätter istället sport i att hämta vatten i dunkar från gratis-tappen på andra sidan hamnbassängen. Vi tar vår IKEA-kärra till hjälp. Den som vi fiskade upp ur sopcontainern på varvet i Amora, som våra vänner Stephen och Victor slängt. Jo båtägare brukar byta ting med varandra, inte sällan vid sopstationer. Gratis är gott. Och så får vi motion samtidigt vilket besparar oss ett dyrt gymkort…

Häromdagen la spisen av. Den blinkade varningslampa. Blink, blink och det var ingen flört direkt. Mer som ett hån åt den kaffesugne. Ja och det finns ju inte direkt någon Nisse på Manpower att ringa när saker går sönder. Det är något att ta fasta på om du går i långseglar-tankar. Nä här får man vara sin egen Nisse och laga. Som regel får man uppfinna med ett gem och morsans avlagda virknål. Så kaffevattnet och pannkakssmeten fick snällt vänta medan vi kopplade ifrån strömmen och lyfte på spisen för att felsöka. Många turer, tester och mekande timmar senare så kunde vi åter bruka vår spis. Vi älskar vår spis, tro inget annat fast vi fått mecka en del. Vi börjar dessutom bli experter…

Kapten behövde hitta på något. Vi väntar ju på rätt vindar. Det finns ju alltid något att förbättra när inget direkt är trasigt. Nu ville Kapten ha en bit glasfiber för att plasta locket till trälådan som står på däck. Lådan är idag av trä och är fernissad. Men trots att vi fernissat den årligen så hinner solen äta den snabbare än vi hinner underhålla. Så nu vill locket spricka av alla starka solstrålar. Den behöver dessutom vara tålig då den fungerar som avstampsbräda. Jo ibland när vi lägger till i eländigt väder, särskilt i stark frånlandsvind, så har man inte så lång tid på sig att snöra fast båten. Och är bryggan låg så får Styrman Pimpsten kasta sig likt Tarzan över mantåget och ner på pontonen. Tekniken är förvånansvärt god hos tanten trots åldern. Vår lösning på det hela är att vi plastar och målar locket på ovansidan, men behåller sidorna fernissade. Nu hade vi polyester ombord, men saknade glasfiber. Kapten gick bort till varvet på andra sidan hamnen. Han fann en man och frågade om vi fick köpa en bit glas. Ja inga problem. Så vi tackade och betalade. Och extra glada blev vi att killen var marockan. Vi lyckades betala med våra sista dirham som låg och skramlade i börsen till ingen nytta. På så vis blev ju glasfibern ”gratis” för oss då vi inte lyckats finna något växlingskontor här och inte heller har planer på att ta oss in i Marocko igen.

Senare gick vi till mataffären och där fyllde vi på rejält med mat. Grönsaker, frukt och kött. Vi fann otroligt mycket mat med kort datum som var nedsatt till halva priset. Vi jublade. Vi som har stor frys ombord. Det värmer gott i snålhjärtat…vi lever extremt billigt nu…

Annat. Melillianerna verkar vara aktiva sent på kvällen och i viss mån på morgonkvisten. Siestan är ovanligt lång här och vi haltar totalt mot deras öppettider. Vi sökte ett apotek och de håller ”liiite” lunchstängt mellan klockan 13-17. Vi lyckas alltid pricka in siestan…(kanske därför vårt liv är billigt…vi hittar inget ställe som har öppet…).

Men samtidigt…vi har det ju bäst i världen. Man får inte glömma det när myggorna bits, det regnar rött och blåser åt fel håll. Som exempel så är Melilla hamn nog den lugnaste vi legat i. Inga vågor letar sig in i hamnen, inte ens när det blåser eller går förbi stora båtar ute på redden. Vi betalar bara drygt 5 euro per natt för Wilma här. Dagarna är varma och behagliga här. På natten svettas vi till och med…jo lite märks det ju att vi är i Afrika fast vi klagar på att det varit mulet i dagarna tre.

Om saker går som vi vill nu, så kommer vi snart att segla över till Europa igen. Där ska vi sammanstråla med en god vän från Gibraltar. Ni vet killen som himlar med ögonen. Han vi kallar för ”vägkorsningen” då han är en blandrashund, fast människa då. Han besitter dessutom en otrolig humor…vi bara skrattar när vi ses. Jo han ska samma väg som vi och vi bestämde därför att slå följe ett tag. Det är en av de trevliga sakerna med att vara långseglare…man hittar vänner som är minst lika knäppa som du själv.

 Ja detta var en liten rapport från oss.

 Skepp o Hoj!