(…men det hade kunnat gå värre…)

 

 

 

 

 

Ibland visar sig saker vara lite lustiga. När vi var på varvet i Amora i Portugal så grunnade Kapten på en lösning för det inre förseglet. Det inre förseglet är självslående och med de tidigare skotpunkterna så tenderade skotet att fastna i jollen som ligger på däck. Med lite tankeverksamhet och fundering så gick Kapten till verket och gjorde om skotpunkterna. Dels så satte han in ett block till. Och med den nya lösningen så löper skotet fint över fördäck och fastnar ingenstans när den förflyttar sig över skotskenan. Vi har lyckosamt seglat med vår nya lösning sedan vi lämnade varvet i januari.

 Det enda negativa med den nya lösningen var att skotlinan nu blev i lite kortaste laget. Jo det räcker till men inte mer, två meter till hade varit perfekt.

 

Kapten har i dagarna rivit runt lite ombord, tittat i sina stuvfack. Och i ett av facken fann han en skotlina. Lång och fin, i en något större dimension än den som sitter till förseglet idag. Han mätte…jo den blir nog perfekt. Sen gick han upp på däck och tog tag i blocket som sitter i seglets skothorn (ett skothorn är hörnet på seglet, där det sitter en fästpunkt som typ ser ut som en jättestor öljett). Blocket sitter med hjälp av en schackel. Och då hux flux så får Kapten både schackel och block i handen. Den lossnar alltså helt. Schackeln måste ha hängt på trekvarten fram till dess Kapten tog tag i förseglet.

 

Sannolikt så har sprinten till schackeln börjat skruva ur sig självt långt tidigare men utan att lossna helt. När, hur och varför har vi ingen aning om. Men glad var Kapten att det inte hänt medan vi varit ute och seglat. Där vi hade kunnat få ett fladdrande försegel vilt löpa amok mitt ute på havet. Ja man har tur ibland att upptäcka saker i tid.

 

Mindre tur har långseglarbåten Ran haft, där vi läste att de häromdagen tappade sitt Rocna-ankare på 5000 meters djup. Då också en sprint hade släppt. Aj, aj, aj…

 

Ja ibland har man tur i oturen…nu stod lyckan på vår sida.

 

Vi får se om Kapten hinner sätta i den nya skotlinan i denna hamn eller nästa. Vi har stirrat oss klart på det väderfönster som ser ut att öppna sig för oss i morgon. Vi och tre andra båtar här i Melilla väljer nog att segla vidare då. De andra båtarna som inte ska möta upp någon glad vän, tar nog en västligare kurs än vi. Men vi ska alla till Grekland i slutänden är tanken.

 

Ja vi har ju vår vän att möta upp…men viss osäkerhet råder, då vännen väntar på ett paket. Ett paket till Gibraltar (ja och har ni följt oss så vet ni vad dessa paket kan ställa till med). Vi har anledning att känna oss oroliga över om och när detta paket behagar dyka upp. Vi ger det en chans där vi kommer vänta på vår vän i Almerimar, en hamn på fastlandet som lär vara såväl billig och bra. Men om paketet inte dyker upp på länge så seglar vi nog på, så får vår vän segla ikapp oss senare. Det brukar inte vara några problem att segla ikapp Wilma. Hon kommer aldrig tävla i kategorin om vem som är snabbast…(men kanske i kategorin ”säkrast”).

 

Men än är inte sista ordet sagt…prognosmakarna på väderstationerna kanske än en gång stänger sitt fönster för oss i sista stund. Vi börjar ändå göra oss seglingsklara med att stuva, fylla vatten och steka pannbiffar. Hinner vi inte skriva något före vi kastar loss så kan ni alltid hålla koll på oss på marinetraffic.com. Länk kommer HÄR.

 

Fredag som det ser ut…den som lever får se…

 

Skepp o Hoj!