
Glad Påsk och film…

(…och red kamel och mötte Marocko…)
Vi behövde kontanter. Vi hade ju inte kunnat växla till dirham som vi önskat, i Spanien. Och här i Smir marina stod ingen bankomat att finna. Men vår inklarering var inte heller klar, så vi hade lite att lösa först innan vi kunde lämna området.
Uppe hos tullen så kom äntligen den store bossen. Han som hade rätt att sätta stämpel på våra papper. Mötet tog inte mer än fem minuter så hade vi vår inklarering klar. Därefter gick vi till Capitanerie, hamnkontoret för att få veta vår tilltänkta båtplats. Men nej, vår förkylda flicka hade inte dykt upp än. Och mannen bakom disken verkade inte alls insatt och kunde ta över ärendet. Hon skulle nog komma klockan elva istället, fick vi veta.
När klockan var halv tolv så gick vi tillbaka. Men flickan lös med sin frånvaro. Och vi ville nu inte alls sitta och vänta. Så vi frågade mannen om det gick bra att vi låg kvar vid väntbryggan. Jo, ja…det gick så fint. Mannen bakom disken pratade ingen engelska och återigen så blev vi jublande glada för Styrman Pimpstens franska, även om den bär brister.
Vi låste båten och gav oss ut på äventyr.
Styrman Pimpsten hade valt att bära sjal för att bättre smälta in och inte ständigt bli uppmärksammad som turist. Samt för att visa hänsyn till landets kultur. Sjal låter bättre att säga som svensk och inte slöja, hijab eller burka, då religionen inte delas. Och här i Marocko så råder ingen lag om att bära slöja, även om absoluta majoriteten gör det. Men få bär heltäckande, och av yngre kvinnor så bärs den inte sällan lite mer ledigt, där man faktiskt kan se en hårtest sticka fram.
Vi hade även innan vi gav oss ut, bestämt att nu ska Kapten och Styrman inte hålla i handen, något som man som par inte gör offentligt här (kvinnor skakar inte heller hand). Vi hade även bestämt att vi skulle hålla ihop, och inte gå på egen hand. Så de vi mötte tydligt skulle se att Pimpsten hade sin man vid sin sida.
Vi hade som mål att promenera till byn M´diq. En nätt promenad på närmare en svensk mil. På vägen mötte vi såväl kameler, getter, åsnor och kor. Och då Pimpsten inte ännu ridit kamel i sitt liv, så passade hon på. Denne kamelförare godtog Euro som betalning. Det är inte ovanligt att det finns med på människors Bucket list, att rida kamel i öknen (fast vi befann oss ju inte i öknen, men dock nära och i vart fall inte på en marknad i Filipstad). Så därför kände Pimpsten att hon ville upp på puckelryggen. Kamelen var snäll och trevlig men ville vid ett tillfälle äta upp Kaptens hatt. Vilket den inte fick.
När vi någon timme senare hade promenerat den långa vägen in till M´diq så fann vi vår bankomat och vi kunde ta ut lite kontanter i den lokala valutan. Vi letade därefter upp de små gränderna där gatuförsäljarna höll till. Då detta inte är någon plats dit turister hittar, så lämnades vi i stort sätt i fred. Ingen trugade och tjatade om att vi skulle handla. Och när vi så väl gjorde så behövdes det inte köpslås om priset. Vi tror ingen sockrade på priset…ett halv kilo färska jordgubbar betalade vi några kronor för. Närmare kilot fantastiskt goda svarta oliver gav vi drygt tio kronor för. Det myllrade av stånd och människor log inte sällan tandlösa leenden mot oss. Någon gång kände vi oss betraktade som utlänningar. En gång så lämnades en lång blick på Pimpsten, kanske för hennes blonda hår stack fram lite grann. Eller för att hennes ansikte är nordiskt västerländskt. Vad vet vi. Men i övrigt så smälte vi in i miljön rätt så bra, där ingen tycktes notera oss.
Vi hade blivit hungriga efter den långa promenaden och det hade börjat bli sen eftermiddag. Så vi fann oss ett litet hak, där vi ville försöka beställa något att äta. Vi visste redan, att i dessa kvarter så pratade folk definitivt ingen engelska. Och få pratade franska. Utan det var arabiska som gällde. Det fanns ingen meny, inga bilder eller priser som kunde hjälpa oss. Men en man som satt vid ett av borden reste sig och kom till vår undsättning. Det visade sig vara rätt enkelt…det fanns inte så mycket att välja på över överhuvudtaget. Vi beställde kyckling, som vi inte ville ha i bröd, utan som sallad. Ja det var så man fick välja. Maten lagt i bröd eller inte.
Vi slog oss ned vid ett av de få borden utanför och väntade på maten. Och så kom den in. Lite lätt rörig tallrik med allt möjligt på, som en slags nordafrikansk motsvarighet till tacos, fast här med rödbetor, ris, kyckling, lök, ägg med mera. Och utan att vi beställt så bars det ut två tallrikar med bröd och pommes frites.
Vi åt med god aptit och maten var faktiskt jättegod fast det såg lite slafsigt ut. Och vi som inte är några pommes-frites-människor, tyckte dessa pommes var kanske de bästa vi någonsin ätit. Brödet orkade vi inte, så de åkte ner i ryggsäcken som doggybag. Ja vi hade inget att klaga på. Och utanför på gatan kunde vi beskåda den marockanska vardagen. Ett myller av människor rörde sig där vi förundrades över mycket. Någon förbipasserande rensade granngästens tallrik på mat (efter gästen gått), en man med en skottkärra som verkade vara från ett annat århundrade (ja såväl mannen som skottkärran), vi såg barn på väg hem från skolan. En byggarbetare gick förbi oss och i handen bar han en elkontakt. Kontakten och sladden var det inte mycket kvar av och den hade fått Elsäkerhetsverket därhemma att gå i taket.
Jo det är fattigt här…
Vi betalade och konstaterade att vi fått ge motsvarande tjugo kronor var för maten per person inklusive dryck. Billigare än så kan det knappast bli. Vi tog därefter tillflykten upp till de övre gatorna och gränderna. Där pågick också gatuförsäljning. Men här såg det riktigt illa ut i våra ögon. Maten som stod till försäljning låg på marken, med bara kartong eller en bit tyg under sig. Det luktade lite av soptipp och emellan stånden låg matrester precis intill det som såldes, som någon på sin höjd försökte sopa ihop till en hög. Grönsakerna såg inte alls lika fräscha ut här, som en slags andra sortering mot den förra marknadsplatsen. Vi förundrades och förfärades och tog oss ned igen till de tidigare kvarteren. Kapten fann dukar med stor uppsugningsförmåga som han köpte. Han ska lägga dessa under motorn, så eventuellt kondensvatten kan sugas upp. Under motorn har vi ju vitmålat så fint, och Kapten vill gärna att motorrummet ska vara rent och lättöverskådligt. Därför ska smuts och kladd hållas undan.
Rätt mätta på myllret, men mycket glada över vår dag, så promenerade vi tillbaka igen. Men halvvägs så tyckte vi fötterna värkte. Med full rätt, när man gjort 15 kilometer till fots. Så vi stannade vid en busshållplats och vinkade på bussen som snart kom. En överfull buss med glada människor. Förstående och hjälpsam chaufför. Vi betalade för oss. Fyra konor per näsa. Och väl framme vid Smir Marina så upplyste såväl chauffören som andra passagerare, att nu var vi framme och det var dags för oss att kliva av.
Skepp o Hoj!
(…när vi närmar oss Marocko…och väl där så får vi möta myndigheterna klädda i mjukiskläder…)
-Are you a rich man, or a poor man?
Polismannen tittar Kapten i ögonen medan han släpper frågan. Vi står där i kvällsvärmen och vi är mitt inne i den långa proceduren att klarera in. Och inte går det som vi brukar erfara, som i Europa. Nä nu är vi i ett nytt land. I en ny världsdel. Marocko. Afrika. I den lilla byn Smir.
Vi har seglat nästan hela dagen och Kapten står nu framför polismannen i sina slitna arbetsbyxor. På ena knät blottar sig en sju centimeter lång reva i det blå tyget. Kapten ser annat än hel och ren ut, den stickade tröjan avslöjar rester av målarfärg i två kulörter. Och Kapten slår ut med händerna i en avvärjande gest och utbrister;
-I am a poor man!
Polismannen pekar då bort emot lite bebyggelse som ligger nedanför de blånande bergen.
-Then you go there! There is the busstation. But if you are rich, you can find taxis over there?
Polismannan skickar ut sitt pekfinger i vad vi tycker, ungefär samma riktning på nytt. Han ler stort. Vi har fått ett fint mottagande här och nu håller vår tjänsteman på att ge oss värdefull turistinformation. Vi hade frågat honom hur vi lättast tar oss runt i området kring Smir. Det var därför han hade släppt frågan om vi var rika eller fattiga. Den fattige tar buss och den rike åker taxi.
Vi hade redan innan ankomst bestämt oss för att i största mån försöka smälta in i detta vackra land. Detta land, dit vi kommit seglandes och en bit följt den bergiga kusten. Vinden från land hade inte bara gett båten fart genom det blå vattnet, där blåsten fått de röda seglen att sträcka sig stolta. Utan vi hade känt blommiga dofter inne från land. Det doftade sol, hav och jasmin.
Polismannen tog därefter sitt papper och bad oss följa med. Vi tog två steg, till dörren höger om polismannens. Och han knackade på, hårt. Efter något som verkade en evighet så öppnades dörren. Ut tittade en yrvaken man, klädd i mjukiskläder. Han pratade arabiska och tittade på pappret han just fått i sin hand. Och därefter på oss. Sen stängde han dörren och försvann in. Minuten senare stod han åter i dörröppningen, men nu klädd i uniform. Och han tryckte på sin uniformsmössa på snaggen och klev ut i solen. Vår tulltjänsteman stod beredd att ta emot oss.
Ja detta var en glimt från vårt första möte med Marocko. Inklareringen här tar betydligt längre tid. Först visade vi upp våra papper inne på hamnkontoret, Capitanerie, som de säger här. Vi fick stå och vänta länge på att flickan bakom disken skulle dyka upp. Hon var vänlig, men förkyld. Och vi fick fylla i flera papper. Det drogs fotostatkopior på pass, båtpapper och försäkringsbevis. Hon bad oss därefter att gå till polisstationen med några av de formulär vi just fyllt i. Runt hörnet fick vi veta, i samma byggnad.
Vi tog oss runt hörnet på byggnaden och möttes av tre dörrar. I mittendörren höll polismannen till. Han som gärna visar och berättar för oss vad som finns att se och göra här i hans land. Och som frågar Kapten om han är rik eller fattig, för att peka ut vart vi finner taxi och buss. Polisstationen är lika upphetsande som en skrubb på en svensk mellanstadieskola på sjuttiotalet. Ett bord. En stol. Kala väggar. På ena väggen hänger en tavla. Kungen kanske, tänker vi. Jo för visst är väl Marocko en monarki. Polismannen ägnar sig åt att mödosamt kontrollera våra medhavda blanketter. Han gör ändringar. Hans dator är av äldre snitt. Han stämplar våra pass. Han frågar oss om vi varit i hans land tidigare. Och Kapten berättar. Ja, tre gånger. Det är ett mycket vacker land ni har, lägger Kapten till. Polismannen skiner upp och letar i sin dator. Men några uppgifter om Kapten finns inte i hans databas. -När var du här?! Ja och det var ju länge sedan. Första gången som barn och senast för tjugofem år sedan. Tiden före datorn funnit sin plats på hans kontor sannolikt. Det dög som förklaring och Polismannen log och menade att nu var ju Kapten näst intill en medborgare i landet. Det uppfattades visst som positivt att återvända.
Ja och inte var vår inklarering klar här. Nä, därpå gick vi till dörren till vänster om polisen. En möjligen ännu mer mjukisklädd man öppnade dörren. Migrationsavdelningen månne, vi är osäkra. Och han tittade ner i våra papper och tillsammans gick vi då till tullverkets dörr. Den till höger om polisens. Där vår man tidigare nämnd låg och sov, men väcktes.
Inspektion skedde därefter av Wilma. Polis och Tull ombord. Allt medan Styrman Pimpsten fixade kopior på samtliga papper igen, då de tidigare inte räckte i antal. Men nu även kopior på stämplarna i passen. Det verkar viktigt med stämplar i detta land. Proceduren hade så långt tagit dryga timmen när vi åter kunde gå till hamnkontoret, för att få oss en hamnplats tilldelad. -You can stay here for the night, berättar flickan bakom disken. Och vi får veta att vi ska återkomma under morgondagen. Då får vi veta vår nya plats. Passar oss fint, menade vi, då vi ska tillbaka till tulltjänstemannen klockan tio för att hämta våra papper som då ska vara godkända och klara. Ja om vi får kliva in i landet före detta är gjort, vet vi inte. Men vi är trötta efter all sol och segling. Så det passar oss fint att laga lite mat ombord och krypa ner i säng.
I övrigt så gick seglingen fint. Vi som trodde att vi skulle gå för maskin hela vägen. Men direkt utanför Gibraltarbukten så kunde vi dra samtliga segel och stänga av motorn. Det blåste gott i hålet som vi sa, genom Gibraltar sund och det gick vita gäss på havsytan. Inga större vågor som bromsade framfarten så Wilma seglade fram i sju-åtta knop. Sen, bakom udden vid den spanska enklaven Ceuta, så fick vi lä. Havet la sig och vinden dog av något. Men vi kunde segla ända fram. Precis utanför hamnpirarna i Smir så startade vi motorn och drog ner Wilmas röda klädsel.
Att skriva om att vi kände det fantastiskt att äntligen få kapa förtöjningarna och segla ut, är nästan onödigt. Det kan inte ha undgått någon att vi längtat ut på havet igen. Ännu en brochyr-segling. Ni vet en sådan där segling där solen gassar från klarblå himmel och det glittrar som diamanter på vattenytan. Precis som i broschyrerna där folk lockas till att köpa sig en segelbåt, där kanske den ovetande tror att alla dagar på havet ser ut så.
Nu ska vi utforska Smir och dess kringområden. Vi ska ta oss fram med buss, då vi bestämt oss för att vara fattiga. Vi kommer att klä oss vardagligt för att smälta in så gott det går. Vi hoppas kunna finna Marockos puls och vardag. Vi ska först bara få vårt godkännande av tullen då våra papper inte kommer att vara klara förrän klockan tio. Och vi ska flytta båten till vår anvisade plats. Sen så. Så kan vi leta oss fram till busshållplatsen som polismannen pekat ut åt oss. Vi har ingen aning vad som väntar oss. Och för Pimpsten som besöker landet för första gången, så blir det nog en massa nya intryck.
Men vi kan sammanfatta våra första timmar här med följande.
Människor är mycket vänliga. Ingen stressar. Det är noga med stämplar och att fylla i många papper. Kopiatorn är gud. Tjänstemän sover gärna under arbetstid. I mjukiskläder. Solen är varm. Smir är vackert. Och det doftar jasmin. Vita blommor. Det lovar gott. Mycket gott.
Skepp o Hoj!
La Linea, Spanien
Det där med att fylla år satte sina spår. Så vansinnigt seg och trött blev efterföljande dag (fast vi tog det lugnt). Och vi som lovat vara lärare och köra engelskalektioner uppkopplade mot svensk skola. Ja det var inget annat än att bita ihop. Och skoj är det ju, för eleverna är så nyfikna och glada. Men var vi lite trötta, så var eleverna lite otåliga. Timmen före lunch så bodde det myror i byxorna lite varstans, de kämpade tappert på. Och snart får de gå på välförtjänt påsklov.
Det har varit fantastiskt trevligt med detta lite annorlunda samarbete mellan oss och en svensk högstadieklass.
”Och vi måste bara säga att dessa elever är hur goa som helst, duktiga och modiga. Är det någon som läser detta, lärare Erik om inte annat. Så vill vi gärna skicka med en hälsning till eleverna. Och det är att de aldrig ska sluta drömma. Att de ska känna att de kan. Att det är bra att försöka, även om man misslyckas. För i livet tar man hela tiden små, små steg. Och varje steg kan liknas vid en kloss. Och kloss på kloss läggs på varandra, där klossarna står för erfarenhet och utveckling. Och det är så man bygger sitt eget slott till slut, sitt livs-slott. Och hur ditt eget slott kommer att se ut har du stor möjlighet att påverka själv. Så i livet, försök inte ta för stora kliv mrd för många klossar på en och samma gång. Det är svårare och fallet blir högre. Så därför, räds inte till exempel att söka vidare på en högre utbildning trots att kanske det låter långt med tre års studier. Utbildningen är en process där tiden arbetar för dig. En dag i taget, en tenta i stöten och en massa spännande kunskap och nya vänner på vägen. Och likaså med arbete och annat i privatlivet. Låt livet ta sin tid och låt leva det. Och skratta och dansa när stunder ges…ta en kloss i taget…för vi lever här och nu. Nyckeln är att drömma och vilja och från det ta det steget vidare”.
Ja och det är ju så lätt att bli otålig i livet. Att allt ska gå så fort där man önskar sig en kvick-fix på saker. Och samtidigt kanske man inte heller bara ska stå stilla, utan sträva mot stora livsmål. Och för oss, så har vi nog behövt alla våra tidigare erfarenheter, goda som mindre roliga, för att komma dithän vi är idag. Och vi själva bygger våra klossar mer än någonsin nu, där vi ständigt möter nya situationer i livet. En sådan kloss består i att nu ska vi segla till en ny världsdel. För idag ska vi segla till Afrika. Marocko närmare bestämt. Det ska bli spännande att möta en helt annan kultur. Kapten har varit i Marocko förut. Men att segla dit är ju något helt nytt…
Nu har vi KLART SKEPP, som det heter när fartyget står klart för att kasta loss. Vi har bunkrat vatten och fyllt på mat i förråden jäklar anåda. Skulle vi illa missa Afrika, vilket nästan är omöjligt, och råka förirra oss ut ur Gibraltar Strait och sätta rak kurs västerut. Så skulle vi nog reda oss ända till Amerika. Nu kan ni vara lugna, vi har bättre koll än så. Men det känns gott att vara rustad. Dieselmätaren står i topp. Vattenmätaren likaså. Igår bunkrade vi till exempel mjölk. Vad sägs om 20 liter, vilket kanske inte är så mycket för en stor barnfamilj. Men för oss så har vi mjölk för rätt många veckor framöver. Ska bli intressant att se hur länge den räcker…vi har anledning att återkomma.
För det är så, att i en del hamnar i Marocko, så finns det inte nödvändigtvis någon direkt stad nära där vi kan handla mat. I Marocko så går det lätt att finna kryddor och frukt och annat trevligt. Men knappast en bit fläskkarré till Kapten. Vi vill helt enkelt inte känna oss nödgade att söka upp en mataffär eller marknad för att fylla på något vi känner vi måste ha. Som kanske inte ens finns. Det känns bättre att förekomma än att förekommas. Likaså kommer vi nu när vi sparkar i gång segelsäsongen 2018 att ankra så mycket som möjligt. Och även då är det lättare att ha fyllt upp alla lagren när man ändå ligger i en bra hamn.
Vi satt uppe på däck i solskenet, ja nu har vi fått riktig sommarvärme här, vi har börjat svettas fast vi är rätt avklädda. Och vi diskuterade kring den fortsatta seglingen. Medelhavet är lite berömt för att det antingen blåser mycket, eller inget alls. Och vi ville sätta fingret på hur vi vill leva. Det är så lätt att sätta upp mål på saker, och följa klockan på armen. Av gammal vana. Att man vill vara framme vid en viss tid. Och när vinden dör av, så startar väldigt många seglare sin motor (ja även vi ibland). Man har inte tålamodet att vänta in vinden. Det kan upplevas rastlöst att bara glida fram i 1 knop. Men med handen på hjärtat. Vad har vi bråttom till? Spelar det någon roll när vi kommer fram, så länge inget oväder hotar? Och vi har ju livet ombord, där vi kan göra så gott som allt vi annars gör när vi ligger i hamn (ja förutom att vi inte kan kliva iland). Så ute på havet i stiltje så kan vi ju dammsuga eller sy i en tappad knapp i blusen…ja eller vad som nu står att göra. Så därför. Om du är en av dem som brukar följa oss på Marinetraffic.com, och du ser oss mer eller mindre stå stilla där på havet. Så ska ni veta att vi väntar på lite vind och att vi sannolikt står och slår oss en god bearnaisesås till kvällen, eller nåt. Det finns faktiskt en del långseglare som slänger ut sin motor från båten helt och hållet, när de ska segla runt jorden…
Därför kommer vi framöver inte tala om för någon när vi beräknar komma fram, inte heller nödvändigtvis vilket nästa mål är. För vi vet kanske inte själva. Men främst vill vi inte att någon ska oroas där hemma. En sjöman kommer när han kan som det heter..
Ja och så Marocko då…nu när vi lämnar Spanien så kommer vi inte ha samma fina tillgång på internet och telefonförbindelse med omvärlden. Prislappen blir nu en helt annan att använda vår kommunikationsutrustning ombord. Men det lär finnas internet i hamnarna, om än långsamma. Så blogginläggen dyker vad vi tror, inte upp lika frekvent. Och vi kommer inte att kunna ringa och skriva lika frekvent till våra nära och kära där hemma. Styrman Pimpsten kommer dock att skriva på bloggen offline. Och när vi väl har förbindelse, så kommer det nog kunna spottas ut inlägg i en rasande fart…hav tröst (som sjömannen sa…).
Ja och glöm inte att du kan följa oss på marinetraffic.com. Länk finns i länklistan överst på sidan eller så klicka HÄR. Där kan du se (om satelliterna vill) hur vi rör oss och vart vi är. Själva håller vi koll på våra seglande vänner som börjar bli ett gäng till antal. Där vi sannolikt kommer att sammanstråla med flera av dem framöver. Framför allt så är det ett gäng här i Gibraltar/La Linea som väntar in att börja segla bort mot Grekland. Men de flesta väntar ännu lite längre fram i kalendern, innan de kastar loss och går rakare mot målet. Vi vill segla lite krokigt och se oss om. Så vi blir nog genskjutna någonstans mellan Balearerna och Italien av vännerna…skoj! Man skiljs och man möts…
Japp, klart skepp. Vi syns och hörs. Idag blir dock turen kort, vi går för maskin när vi korsar Gibraltar Strait där alla handelsfartygen går. Och vi styr mot vårt första mål som blir Smir i Marocko. Det är så långt vi har att säga. Och om någon vill få tag på oss, så lämna ett meddelande på fejsbok (messanger) eller skriv kommentar på bloggen. Så hör vi av oss när vi nästa gång är uppkopplade.
Skepp o Hoj!
Vi fick en fråga från en av våra följare. Var Styrman Pimpsten hittar all information någonstans och hur hon hela tiden finner något att skriva om. Ja det sistnämnda undrar hon ju själv. Hur man hela tiden kan producera text som till synes verkar uppskattat och läsvärt. Någon av våra läsare kanske har en diagnos på åkomman. Kanske lider hon av den fruktade sjukdomen BS (berättarsjuka) eller att det i själva verket är en ovanligt utdragen variant av ordbajseri. Som ett slags rötmånad som aldrig verkar ta slut.
Njaa…sanningen är nog den att det i grunden bor en stor nyfikenhet i Styrman. Hon vill alltid veta mer… Och det ena ger det andra, att hon läser och söker kunskap tills hon känner sig mätt. Och då spottas det ut ett inlägg eller två. Nu är inte bara Styrman Pimpsten begåvad med stor nyfikenhet, hon är även blond. Och detta i dubbel bemärkelse. Så något halvår efter ett skrivet inlägg, så kan hon ställa Kapten korkade frågor kring något hon redan tagit reda på. Något hon borde veta och kunna. Men som nu plötsligt blivit bortglömt. På så sätt blir Kapten allt mer allmänbildad medan Styrman Pimpsten står kvar och stampar med sin nyfikenhet och sina frågor. Så hon är ingalunda klok som en uggla, utan liknar mer en virrig höna med starkt utvecklat korttidsminne. Fast nåt av allt hon läser in och skriver om fastnar ju…
Ja och så denna skrivklåda därtill…att vara begåvad med tio fingrar som kan dansa över tangenterna är en färdighet hon uppskattar och har stor glädje av. Att aldrig behöva titta vart tangenterna bor (hon skriver minsann inte med pekfingervals utan är faktiskt skolad) och kunna skriva i en hastighet som kanske inte kan jämföras med ljusets. Men i vart fall samtalets. Ja då är det lätt att skriva. Hon skriver faktiskt lika snabbt som hon tänker, vilket i och för sig inte är en garanti för att det går fort.
Sen bygger ju inte alla inlägg på faktainhämtning, utan det kan vara en ack så liten egen upplevd händelse som skildras. Och det går ju att blomma ut en text i oändlighet. Det är bara att krydda texten med lite utfyllnad och kanske lite humor. Så vips så har man en text. Denna berättarglädje har nog alltid funnits, där det redan i tioårsåldern skrevs små berättelser där samtliga handlade om hästar. Eller om hennes undulat.
Vet inte om frågande läsare har blivit klokare efter detta. Helt klart underlättar det med skrivandet att vi är på resande fot, med ständiga nya intryck. Man finner alltid något nytt att skriva om. Och så tid förstås…vi är bortskämda med mycket fri tid…
Nu ska ni få en lägesrapport från blomkrukorna…
Här är vi ute på stan och dräller. På väg till mataffären…nu bunkrar vi upp rejält så vi står oss i flera veckor. Vi tänkte ha den mesta maten hemmavid under veckorna vi seglar utmed den Marockanska kusten…
Skepp o Hoj!