(…eller kan långseglarlivet mer liknas vid ett slags spartanskt självplågeri?)

Vi ägnar något inlägg emellanåt åt sådant som inte direkt har med äventyr och renovering att göra. Åt ämnen som ändå starkt har med vårt liv att göra. För det förutsätter ju några ting för att kunna bryta ekorrhjulet och att kasta loss.

 Ett av dessa ämnen är, ja vad ska vi kalla det… Ekonomiskt tänkande? Spartanskt självplågeri? Maxat leverne? Eller kort och gott snålhet..?

 Vi skulle själva vilja kalla det för Maxat leverne av den enkla anledning att vi inte tycker vi försakar något. Det finns ingenting vi vill ha som vi inte kan köpa eller göra. Men visst, vi lever på små resurser, för att i andra änden vinna vår egen tid fullt ut. För varje dag vi kan hålla nere kostnaderna så innebär det att vi kan segla en dag längre, i den bortre gränsen för plånbokens resurser…

 Därför är ett av våra intressen att alltid söka och finna nya förbättringar och åtgärder som kan bidra till att vår pengaström från kontot rinner än långsammare ut.

Från att börjat ställa om vår ekonomi för mer än tio år sedan (för att möjliggöra båtbygget av förra projektet) så har vi idag blivit otroligt skillade på att hushålla. Till hjälp och inspiration läser vi om andra som gör detsamma, där det finns en uppsjö av intressanta bloggar. Den kanske mest kända är Fantastiska Farbror Fri, som gick i pension vid 40. Visst, han har sparat i aktier. Men han har också dagligen strukit runt i mataffärer som en kuf på jakt efter nedsatta kort-datum-varor. Det finns även andra inspiratörer, såsom författaren till ”Köp inte den här boken!”. Där kvinnan i fråga införde ett köpstopp år 2007 som senare har mynnat ut i att hon tar med sig sina barn på fantastiska resor runt om i världen. För pengar som annars hade gått till onödig konsumtion. Hon är en mästare på att leva billigt och lägga överskottet på upplevelser istället.

För vår del så är vi idag nere på detaljnivå för sparknepen, de stora har vi för länge sedan bockat av. Saker som att vi aldrig går till frisören, vi seglar med vinden och vi cyklar…(bil är vansinnigt dyrt). Vi kastar aldrig mat och lagar allt från råvaror utefter säsong…vi har bara en mobil i hemmet och ett internet, sen delar vi till andra enheter…Vi får också lite hjälp på traven… Vi har vänner som också lever med tänket Maxat leverne, som skämmer bort oss i sin tur. Av vännerna på Viktoriagatan får vi böcker som de redan läst ut, som de i sin tur köpt in på second hand. Vi får avlagda (skitsnygga) kläder (jösses så bortskämda vi blir, tack tack!) och mycket annat. Vid besök i vännernas bostad så finner man ett fantastiskt smakfullt hem. Lyxigt skulle nog de flesta säga med stilade möbler och snygg konst på väggarna. Frågar man dem sedan vart de handlat någonstans så kommer svaret -BLOCKET! Och det är klart, att även rik-knösar byter ut sina möbler ibland och slänger ut dem på blocket. Våra vänner är helt klart vinnare i denna konsumtions-snurra. Sen har vännerna en fantastisk känsla för inredning…vilket såklart hjälper till.

Ja vi har det bra som aldrig kan köpa möbler, inredningen är fast på Wilma. För vår del gäller det mer att försöka få sakerna att hålla så länge som möjligt. Och att dryga ut det vi redan har. Vi har som mål att leva på 10 euro per dygn totalt. Det vill säga 50 kronor per person, för mat (samtliga måltider) förbrukningsvaror såsom toapapper och schampo, kläder, nöjen, restaurang och alkohol. Den sistnämnda är väl vår enda lyx…att vi gillar ett gott glas rött till maten.

 Just nu håller vi på att bunkra Wilma på diverse mat främst. Så nu rinner det ut lite mer än annars. Men över tid så kommer vi ändå landa på våra 10 euro är vi rätt övertygade om. För vår tanke är att vi ska kunna klara oss i tio dagar i stöten utan att tvingas söka hamn för att bunkra och konsumera. Så har vi väder med oss och vi befinner oss på ankringsvänliga platser, så ska vi bara behöva gå in i hamn tre gånger i månaden för att bunkra mat, fylla vatten, diesel eller vad det nu är som börjar tryta (vi har ju jollen så vi behöver ju inte sitta och ruttna på däck av snålhet, utan vi kommer lätt ut på äventyr) Men man kan lätt säga det är i hamn det börjar kosta pengar. Och i Medelhavet så finns det turistorter som tar flera hundra euro natten under högsäsong, Detta vill vi såklart undvika.

Därför måste vi som exempel vara otroligt rädda om vårt vatten vi tankar ombord, så det räcker så länge som möjligt. Pimpsten kan verkligen konsten att använda extremt lite vatten. Det är tungt och mödosamt att hämta vatten via dunkar när man ligger på svaj (fast vi gillar att leta vatten) Vi vill då hellre passa på att fylla tankarna då vi ändå ligger i hamn och vattnet som regel ingår i hamnpriset. När vi dessutom ligger på svaj så har vi per automatik inget varmvatten. Det kräver landström eller att vi kör maskin för att få varmvatten i kranen. Utan vi värmer då vatten på spisen för att kunna diska.

I veckan så skulle Pimpsten koka lite potatis och några ägg. Och då slog det henne… Varför kokar man inte ägg och potatis i samma kastrull? Kan någon svara på det. Vi menar, när åtta minuter har gått på äggen så fiskar du upp dem och fortsätter koka pluggen tills dessa är klara. Sen häller vi inte av kokvattet så det går rakt ut i slasken. Nä det finns alltid lite disk, så det brukar vara perfekt att diska av stekpannan med ägg/potatis-vattnet.

Så när vi snart sjösätter och vi stängt kontot för Wilmas underhåll, så kan vi åter vrida och vända på samtliga slantar. Det ska bli sannerligen roligt att maxa livet så mycket det går, för en sådan liten peng som möjligt. Och visst slår vi på stort ibland…men då gäller alltid devisen, att man får tjäna in på gungorna det man förlorat på karusellen! Häpp!

Skepp o Hoj!

(…i vart fall är hon vår ögonsten…ha ha ha…sten…ni fattar!)

Ja i förra inlägget berättade vi om det skadade akterstaget. Vajern som hade fått sig en törn när kranföraren viftade lite för häftigt med kranarmen och höll på att trassla in sig i riggen. Den känsliga frågan behövdes tas upp med varvet, för att reda ut det inträffade och få hjälp med att få tag på en ny bit vajer.

Kapten tyckte bestämt att Pimpsten var bra lämpad för uppgiften. På varvet är de betydligt mer förtjusta i blonda flickor, än i gubbar med valkiga händerna och slitna blåbyxor. Pimpsten smög sig upp på kontoret och tog diskussionen med varvsägaren. Och inte var det några problem alls. Förståelse för situationen fanns absolut och visst ville de vara behjälpliga.

 Så överenskommet nu är att vi ska plocka ner akterstaget. Vi ersätter den bortplockade vajern tillfälligt med en dynema-lina, som en extra säkerhetsåtgärd. Och så lämnar vi in vajern till varvet så skaffar de en ny lika dan åt oss. Mycket smidigt. Vi håller dock tummarna på att det hela inte kommer ta allt för lång tid…vi vill ju gärna tillbaka ner i vattnet snart som ni säkert förstår. 

 Medan Pimpsten skötte snacket på kontoret så passade Kapten på att måla fläckarna där pallningen stått. Nu återstår bara ett par lager Jotamastic och därefter ett lager sealer och sen bottenfärg. Woop woop!

Ser ni! Hon heter nåt…!

När eftermiddagens solstrålar värmde Wilmas skrov så passade vi på att sätta dit hennes namn i aktern. Vi införskaffade en omgång nya namndekaler när vi var hemma i Sverige och nu äntligen kunde vi namna vår båt på nytt. Och typsnittet är ju inte en slump, den ska ge lite associationer till den tecknade serien The Flintstones (på svenska heter serien Familjen Flinta). Ni vet den där stenåldersfamiljen där pappan heter Fred. Vår båt har kort och gott fått namnet efter Freds fru, Wilma.

 Och varför Flintstones…jo stenåldern…och Wilmas skrov är byggt i ferrocement…närmaste sten man kan komma. STENÅLDERN – STENBÅT…ja ni fattar kopplingen!

 Vi har någon gång skojat om att ha Wilma insydd i storseglet, ja alltså en bild på Freds fru…

Och annars…

 …medan färgen torkar mellan strykningarna så har vi rätt gott om tid nu…todo-listan har blivit förvånandsvärt kort. Känns lite lyxigt att inte hela tiden ligga på, utan vi kan hitta på lite saker för höga nöjets skull. Bland annat har vi plockat fram lite böcker att läsa… Ja tänk, vi kan faktiskt göra annat än att renovera båtar. Vi vet, ni tror oss inte…men så är det. Häpp!

Skepp o Hoj!

(…men nog fasen är det inte skoj för det…)

I väntan på att de spacklade ytorna skulle härda så passade Kapten på att klättra upp i masten. Dels skulle han vända på ett block, så detta bättre löper i fallet vi har till att hissa lillbåten i. Ja vi har kanske inte berättat att vi monterat en vinsch som nu sitter på masten. Så vi lättare ska kunna slänga i och ur jollen nu när ankring än mer kommer tillhöra vår vardag (bara vi lyckas komma i vattnet vill säga).

Samtidigt med detta ville Kapten inspektera akterstaget (den aktre vajern som går mellan masttopp och båtens aktre parti). Vi råkade tidigare ut för en incident vi inte tror vi skrivit om. När vi för några veckor sedan hade lyft i vår nya motor med hjälp av kranen här på varvet. Så skulle kranföraren efter avslutat uppdrag tacka för sig och plocka bort kranarmen som hängde ovanför vår nedgångslucka. Pimpsten som var nere i båten kände plötsligt hur hela båten började kränga till. Ja detta var högst obehagligt, särskilt som man vet att man står på landbacken med hjälp av lite plockepinn. Såväl båt som besättning kan slå ihjäl sig ifall båten välter.

                   En bild som kanske inte direkt är kopplad till texten, men den visar att vi fått upp lådor och lagt ut mattan där jollen ska bo…

Ja tillbaka till incidenten…Pimpsten for upp ur båten som skjuten ur en kanon, ut på däck där Kapten stod. Han skrek och tjoade på kranföraren som inte hade upptäckt att han trasslat in sig i Wilmas rigg, där han nu höll på att lyfta hela båten i akterstaget. Kranföraren är en trevlig och arbetsam man. Men detta var efter siestan och vi misstänker starkt att han dragit någon halv karaff vin till lunch…(jo portugiser dricker vin till lunch…även arbetsdagar…)

 Nu gick allt bra så till vida att båten stod kvar och kranen lyckade komma ur sitt tilltrasslade tillstånd. Vi blickade själva upp mot vajern som fått sig en törn, för att se om vi kunde upptäcka några skador. Nej inte från däcket kunde vi då se något. Men Kapten sa att han innan sjösättning ska klättra upp i masten och kolla akterstaget för säkerhets skull.

Sagt och gjort och nu när han ändå var uppe och fixade blocket så passade han på att inspektera vajern. Och tyvärr så har kranen lämnat efter sig en liten skada. Inte så att en kardel har gått av, men det finns ett litet brott i vajern, om än så liten. Och där finns också orange färg som kranen efterlämnade sig (då denna är målad i den brandgula färgen).

 Välkommen hem till oss…med all sand som härjar här (och senare när vi ankrar intill badstränder) så är det bra med en dörrmatta som kanske stoppar de små kornen till viss del…

 Så vi är i behov av att byta ca tio meter vajer och få dessa pressade i ändarna. Bytet av vajer kan vi själva genomföra, så det behövs ingen dyr riggare som kommer. Men vi har inga pressverktyg och vi vet inte riktigt vart vi köper en 8mm nittontrådig rostfri vajer här i Amora. Dessutom har vi en önskan om att varvet ska stå för kostnaden för det inträffade. Inget oskäligt pris, det var en olyckshändelse. Men rimligtvis en ny vajer i vart fall.

 Vi behöver således fånga Rafael vid lämpligt tillfälle när han inte är på språng, och berätta om det inträffade. Och höra om han kan hjälpa oss med att få fram en ny vajer och någon som kan pressa denna. Och fråga hur han ser på att stå för kostnaden. Han får gärna själv klättra upp i vår mast och inspektera skadan med egna ögon. Samt om han vill, höra med andra på varvet som blev vittne till händelsen. Vår norske vän stod precis nedanför Wilma när detta hände, så han hade så att säga första parkett.

 Ja så vi har med andra ord en mindre rolig sak att föra på tal. Vi hoppas ärendet kommer emottas med förståelse och med en vilja om att hjälpa till. Oavsett utgång, så vill för allt i världen inte hänga ut kranföraren. Det var en olyckshändelse, och sådana hör ju livet till. En olycka händer så lätt…

Skepp o Hoj!

(…att bli kvar för länge på ett varv kan få sina konsekvenser…)

Dags att ta farväl…

Amora, Portugal 

Nu har allt börjat stuvas tillbaka och vår hög av prylar som stått på backen bredvid Wilma börjar minska i omfång.

Inte bara vi, utan även andra börjar se och märka att vi är i slutfasen på vår vistelse här. Och vi känner oss lite otåliga nu.

Man ska nog inte stanna för länge på landbacken har vi fått erfara. Varvet här vi ligger intill floden Rio Judeo, vilket är en biflod till den stora floden Rio Tejo. En smal fåra i floden är utgrävd så man har vattendjup hela vägen fram till varvet…vid högvatten vill säga. Vid lågvatten så torkar floden ur och vore det inte för den lilla flodfåran så skulle man kunna promenera över till den andra sidan. I dagarna har vi dessutom haft ett extremt lågt vatten så sjösättningsdockan har varit helt uttorkad…hmm… Med andra ord gäller det att allt flyter på när man sjösätter, så man inte blir sen och missar högvattnet att gå ut på. Det är verkligen inte mycket man har att spela på.

 För vår vän Hamish har situationen blivit smått komplicerad. Han har en betydligt större båt än vi, med ett djupgående på 3,30 meter. När han köpte sin båt för något år sedan så stod båten redan uppställd här. Den hade kommit hit för tio år sedan av sin förre ägare. Och till sommaren planerar vår vän att sjösätta. Han måste därför pricka in det allra högsta högvattnet under månaden för att komma ut…hade vi alla räknat ut.

Nu kom vår vän förbi i något upprört tillstånd. Han hade undersökt saken närmare och fått reda på att floden Rio Judeu har slammat igen under de tio åren som gått. Han kommer således ALDRIG ut i något högvatten över huvudtaget. Oops! Så kan det gå.

Ja detta var ju inga roliga nyheter för vår vän. Och själva tar vi det som ett tecken…man ska inte stanna längre än nödvändigt. Det är bäst att dra med andra ord…

Inte för vi tror floden hinner slamma igen till vår sjösättning. Men likt kring så mycket annat i livet så blir saker lätt liggandes, bortglömda och nedprioriterade. Inte minst båtar och båtprojekt. Vi tillhör kanske undantaget där vi idogt flyttar fram våra positioner. Eller som Pimpsten säger;

 ”Det går undan i kurvorna i vårt liv”. Med andra ord så har förändring blivit rutin och vardag för oss.

 Så den femtonde januari har vi tänkt att sjösätta. Den dagen inträffar högvatten kring lunchtid vilket vi tycker är optimalt. Vi kan stanna vid sjösättningsbryggan någon timme och varmköra motor, kolla genomföringar och få igång kyl och frys innan vi puttrar ut från Rio Judeu…

 Så innan den femtonde januari så måste en rad saker ske. Ett första lyft av Wilma är ju nödvändig inom de närmaste dagarna och nu har vi blivit lovade ett lyft på lördag (läs idag). Vi hoppas att så kommer att ske. Och så får vi inte slira på något arbete kring den återstående målningen av Wilma, under köl och bakom stöttor.

Därtill måste vi börja bunkra mat och annat. Billigaste maten i hela Europa finns sannolikt här i Amora. Så vi kommer fylla Wilma med stapelvaror. Därtill önskar vi köpa lite portugisiskt kakel, som vi ska stuva ner. Nästa vinter är tanken att måla upp byssan igen och kakla ovanför köksbänken på väggarna…och innan vi lämnar har vi lovat bjuda våra vänner på en svensk lunch någon dag. Hemmagjorda svenska köttbullar med gräddsås, lingon och potatis. 

Med andra ord. Bäst att dra. Här kan man visst bli kvar om man inte ser upp!

Skepp o Hoj!