(…att bli kvar för länge på ett varv kan få sina konsekvenser…)

Dags att ta farväl…

Amora, Portugal 

Nu har allt börjat stuvas tillbaka och vår hög av prylar som stått på backen bredvid Wilma börjar minska i omfång.

Inte bara vi, utan även andra börjar se och märka att vi är i slutfasen på vår vistelse här. Och vi känner oss lite otåliga nu.

Man ska nog inte stanna för länge på landbacken har vi fått erfara. Varvet här vi ligger intill floden Rio Judeo, vilket är en biflod till den stora floden Rio Tejo. En smal fåra i floden är utgrävd så man har vattendjup hela vägen fram till varvet…vid högvatten vill säga. Vid lågvatten så torkar floden ur och vore det inte för den lilla flodfåran så skulle man kunna promenera över till den andra sidan. I dagarna har vi dessutom haft ett extremt lågt vatten så sjösättningsdockan har varit helt uttorkad…hmm… Med andra ord gäller det att allt flyter på när man sjösätter, så man inte blir sen och missar högvattnet att gå ut på. Det är verkligen inte mycket man har att spela på.

 För vår vän Hamish har situationen blivit smått komplicerad. Han har en betydligt större båt än vi, med ett djupgående på 3,30 meter. När han köpte sin båt för något år sedan så stod båten redan uppställd här. Den hade kommit hit för tio år sedan av sin förre ägare. Och till sommaren planerar vår vän att sjösätta. Han måste därför pricka in det allra högsta högvattnet under månaden för att komma ut…hade vi alla räknat ut.

Nu kom vår vän förbi i något upprört tillstånd. Han hade undersökt saken närmare och fått reda på att floden Rio Judeu har slammat igen under de tio åren som gått. Han kommer således ALDRIG ut i något högvatten över huvudtaget. Oops! Så kan det gå.

Ja detta var ju inga roliga nyheter för vår vän. Och själva tar vi det som ett tecken…man ska inte stanna längre än nödvändigt. Det är bäst att dra med andra ord…

Inte för vi tror floden hinner slamma igen till vår sjösättning. Men likt kring så mycket annat i livet så blir saker lätt liggandes, bortglömda och nedprioriterade. Inte minst båtar och båtprojekt. Vi tillhör kanske undantaget där vi idogt flyttar fram våra positioner. Eller som Pimpsten säger;

 ”Det går undan i kurvorna i vårt liv”. Med andra ord så har förändring blivit rutin och vardag för oss.

 Så den femtonde januari har vi tänkt att sjösätta. Den dagen inträffar högvatten kring lunchtid vilket vi tycker är optimalt. Vi kan stanna vid sjösättningsbryggan någon timme och varmköra motor, kolla genomföringar och få igång kyl och frys innan vi puttrar ut från Rio Judeu…

 Så innan den femtonde januari så måste en rad saker ske. Ett första lyft av Wilma är ju nödvändig inom de närmaste dagarna och nu har vi blivit lovade ett lyft på lördag (läs idag). Vi hoppas att så kommer att ske. Och så får vi inte slira på något arbete kring den återstående målningen av Wilma, under köl och bakom stöttor.

Därtill måste vi börja bunkra mat och annat. Billigaste maten i hela Europa finns sannolikt här i Amora. Så vi kommer fylla Wilma med stapelvaror. Därtill önskar vi köpa lite portugisiskt kakel, som vi ska stuva ner. Nästa vinter är tanken att måla upp byssan igen och kakla ovanför köksbänken på väggarna…och innan vi lämnar har vi lovat bjuda våra vänner på en svensk lunch någon dag. Hemmagjorda svenska köttbullar med gräddsås, lingon och potatis. 

Med andra ord. Bäst att dra. Här kan man visst bli kvar om man inte ser upp!

Skepp o Hoj!