(…och hon fick äntligen sin ompallning till besättningens stora lycka…)

 

 

 

Fortfarande när vi vaknade på lördagsmorgonen så visste vi inte om det skulle bli något lyft av. Vid elvasnåret så försvann Kapten bort till en båtgranne. Pimpsten stod på Wilma och putsade rostfritt ute på däck. Plötsligt får hon se det stora monstret till sublift sakta komma åkandes över varvsplan.

 

Pimpsten har en rejäl inbyggd visselpipa mellan sina läppar. En färdighet som blivit uppövad under bondmoreåren. Och den användes då barnen skulle kallas hem till middagsmaten. En speciell vissling som barnen kände igen genom alla dess ljud och oväsen. Över åkrar och hagar, i lador och stugor… Likt Tarzans djungelvrål trängde ljudet igenom och barnen visste då att NU KALLAR MAMMA!

 

Nu är det så bra så även Kapten har blivit upplärd på att känna igen signalen. Och nu var det hög tid. En maxad vissling i de högre decibeltalen och med dess igenkännande melodi fick Kapten att lägga benen på ryggen. Och vips så stod han beredd han med inför ompallningen och subliftens entré.

 

Men helt okomplicerat gick det inte. Själva lyftet, ja. Men det var knepigt att komma fram på grund av felparkerade bilar. Och så råkades det köras soppatorsk på lyften, så vi fick lov att tanka den rackarn. Med den följden att den inte ville starta. Kapten var behjälplig och luftade bränslesystemet,så gick den snart igång.

 

Inte ett ledset öga, solen sken från klarblå himmel efter en väderfront som dragit in över natten med blåst och regn. Solen värmde i ryggen där vi stod och känslan av vår i luften var påtaglig. 

När vi hunnit ställa Wilma i sin nya position, men ännu utan sidostöttorna monterade, så slog klockan tolv.  Och då är det precis som alla här på varvet vore kusin med Skalman, där alla verkar äga en mat och sovklocka. Så Wilma blev hängades i sina stroppar medan alla försvann för lite siesta.