WOOP WOOP!

(…ser ni på bilden…vårt nya akterstag har kommit….ÄNTLIGEN!)
 
 
Amora, Portugal
 
 
Så hände det äntligen. Att den nya vajern till akterstaget dök upp. Till synes ser den väldigt fin ut, av bästa danska kvalitet minsann (jo den gamle mannen använder danskt kvalitetsmaterial).

Nu ska vi se till att få upp den…vi skickar upp Kapten som en bättre apa högt upp i masten… (hoppas bara att längden stämmer så inget har blivit fel…vore väl komiskt annars…)

Nu är det T-minus 4 days, 2 hours, 15 minutes and 12 seconds kvar till sjösättning. Point of no return har passerat anser vi. Nu kör vi på för fullt det sista. Packa och stuva. Anordna Piss-Off-Party för våra vänner (blir en lugnare lunch med köttbullar i gräddsås med lingon och kokt potatis på söndag). På fredag kväll kommer vi inte sova ombord på Wilma, vi är hembjudna till John och hans käresta. Ja vad mer…det talades om en drink på lördag kväll hemma hos skotten och hans söta fru. Sen hade vi som plan att bjuda ombord ett par vänner till…men hinner inte…! (Ni hör vilket körigt liv vi har).

 Mer…

 Fylla vatten…fylla kyl…fylla frys…fram med tampar…fram med seglarkläder…sparka igång dieselkaminen (vi har legat på elpatron på varvet då vi haft landström)…kolla dieselspis (vi har använt vår elspisplatta uppe på land)…surra jollen…kanoterna likaså…packa ner cyklarna… kolla väder…planera seglingsrutter…säkert tusen små saker därtill…nine, eight, seven6, 5, 432…………och så ONE!

 

Men nu går vi händelserna i förväg!

 

Först ska vi upp med akterstaget ju!

 

Skepp o Hoj!

Slavhandel…

(…förekommer visserligen inte längre…men OM, så hade Styrman inte varit billig…)
 
 Rodret på plats…check på den!
 

Amora, Portugal

 

Ja något akterstag har vi då inte sett till än, men det ska enligt utsago vara på gång. Efter att vi lite vackert påtalat att vi inte ville vänta för länge med att sätta tillbaka riggen, så kom Rafael med ett förslag. Det är så att vi behöver akterstaget för att kunna lyfta på rodret igen. Vi använder ett block som lyfthjälp, och detta sitter förankrat i akterstaget. Och utan akterstag, inget roder.

Rafaels förslag var att krankillen på varvet kunde hjälpa oss med rodret, så vi kunde få på rodret utan att behöva invänta den nya vajern. Ja gratis dessutom…(vilket ju var rimligt då kranföraren var den som kört in i riggen och orsakat olägenheten för oss).

Detta var vi ju tacksamma och glada för. En kran gör ju arbetet betydligt enklare. Skönt att slippa baxa runt på rodret för hand och ta hjälp av en bunt vänner. Vi hade tveksamt klarat det på två.

Vår gode vän John stod intill just som krankillen kom förbi och gestikulerade likt en dirigent med yviga rörelser. Hans fläktande armar berättade att han fått i uppgift av Rafael att lyfta på rodret på Wilma. Ja och vi viftade tillbaka så gott vi kunde.

När kranbilen kom åkandes så utbrister John;

 -Se upp bara! Glöm inte att det är precis efter lunch!

Ja han syftade på att kranföraren första timmen efter lunch kör kranen lite hetsigare. Han viftar lite yvigare med kranarmen så att säga. Under siestan har sannolikt en kanna vin slunkit ner för strupen. Vi skrattade gott! Nä nu skulle han inte vara så nära riggen tack och lov…så det skulle nog gå bra denna gång!

Snart var rodret på plats och vi kunde säkra det med några av Kapten nytillverkade sprintar och nyinköpta saxpinnar. En av de gamla sprintarna var lite krokig till formen, sannolikt efter någon grundstötning som skett någon gång under Wilmas 35-åriga liv. Vi kopplade genast på styrningen och vi provade även vår nya autopilot.

Allt fungerade till synes perfekt.

 

Efter rodret kommit på plats…
 Så satte vi dit Kaptens nygjorda sprintar…(så inte rodret kan hoppa av)…
 …och vi testade nya autopiloten (nu har vi två!)
 

Så check på det. Nu är rodret på plats.

Eftermiddagen gick i övrigt åt till att gå bort till John med fikakorgen. På vägen bort till honom så mötte vi den rolige skotten på gårdsplanen. Han är ju för rolig. Dagen innan hade vi varit ombord på en kopp kaffe hos honom och hans trevliga fru. Vi blev lite paffa då vi klev in ombord på deras skuta. För en hemtrevligare båt har vi då aldrig satt vår fot på förut. Ni vet den där mysiga känslan som kan bubbla upp i en när man kommer hem till någon som bor på landet. Och man kliver in i ett smakfullt bondkök där det luktar nybryggt kaffe och katten ligger i kökssoffan och trägolven är nyskrubbade med såpa. Och nybakt bröd som svalnar under en rutig duk. Ja den känslan…fast nu ombord på en båt. Fast här låg det varken en katt i någon kökssoffa, inte heller fanns några trägolv som var nyskrubbade. Nä detta var ju inte ett bondkök. Men samma känsla…

Doften av nybryggt kaffe mötte oss när vi klev ombord och blev hänvisade till den mysiga soffan i salongen. Deras flytande hem kändes levande, med mycket böcker och smakfull konst på väggarna (ja, med smakfull konst menar vi att det var båtar på alla motiven). Pimpsten fann sitt favorithörn i soffan och därpå så blev det en lång skojfrisk fikastund. Vi blev där i ett par timmar minst. Och vi blev visade bilder och kartor över deras hemmavatten. De kommer från Orkney i Scotland. Så vacker natur. Efteråt så konstaterade vi båda, att dit vill vi segla någon gång. Och samtidigt passa på att se Shetlandsöarna och kanske Färöarna, dit vi åkte på vår bröllopsresa för några år sedan.

 Hit vill vi segla någon gång…Orkneyöarna är det litet röda klustret på kartan. Ovanför ligger Shetlandsöarna…Färöarna till vänster och till höger ligger Norge…
 

Ja detta var ju dagen innan. Och nu stod vi på gårdsplanen med vår vän skotten och han är ju bara för rolig. Han säger så roliga saker hela tiden. Och nu log han på nytt mot prinsessan, ja Pimpsten vill säga. Och förkunnade att i hans ögon så är hon den mest perfekta människan på jorden. Rent utseendemässigt så är hon komplett, ett A-exemplar. Med en perfekt hud (ja han verkar ha hakat upp sig på Pimpstens hud), perfekt kroppsstorlek och vita friska tänder. Han plirade lite med ögonen och fortsatte;

 -Om du var min slav, och jag skulle sälja dig på en slavmarknad. Så skulle jag sälja dig dyrt. Du skulle bli den bäst betalda slaven någonsin då du är av utmärkt kvalitet!

Ja detta påstående kring en tilltänkt människohandel kanske skulle kunna uppfattas som provocerade. Men inte med vår vän Skotten. Nä på det sätt han uttrycker sig så viker man sig av skratt.

Efteråt när fikastunden var avklarad hos John, så återvände vi till Wilma. Pimpsten tog sig en extra titt i badrumsspegeln. Synade huden och grinade rejält för att grundligt studera tänderna. Kunde påstående stämma…att detta var den bäst utmejslade kvinnan på jorden? Hon tittade på den stirrande kvinnan i spegeln. Och såg…jo…en rätt snygg medelålders kvinna…med lite smårynkor. Ett något hängande högeröga som skvallrar om en tidigare ansiktsförlamning. Men visst, vita schyssta tänder där garnityret sitter hyggligt rakt. Själv uppskattade hon sitt värde till 3 och en halv euro. Bra betalt, men knappast bäst!

 Bara så ni vet…här är kvinnan som skulle säljas till högstbjudande på en marknad!
 

Så här med återstående tid inför sjösättningen: T-minus 5 days, 4 hours, 30 minutes, 18 seconds and still counting (ni vet så som det låter när man räknar ner tiden för uppskjutning av rymdfarkoster) så närmar vi oss snart ”point of no return”. Vi bunkrar mat för glatta livet och meddelar allt och alla att vi snart är väck från varvet. Vi ska betala för oss i morgon, för vår vistelse här som kom att bli 4,5 månad (som vi tänkt bara bli två). Vi tror inte riktigt det är sant att vi snart ska vara tillbaka i vattnet…vi tror hela tiden att något ska sätta käppar i hjulet. Och visst kan saker ännu hända…fast vår känsla ligger nog i att vi inte fått akterstaget än. Dessa två dygn (som vajern skulle ta att fixa) visade sig vara de längsta i mannaminne, det har snart gått en vecka. Det måste pågå någon form av marsian tideräkning här på varvet.

Och avslutningsvis så lovade vi avslöja vårt nästa vinterprojekt. Vi fann ett par kanoter liggandes i ett hörn av varvet. Till synes ägarlösa. Vi har under något års tid varit lite sugna på att paddla och vi har hållit lite span efter något lämpligt. Ja för er läsare så kanske inte många känner till att Kapten har förflutet inom roddsporten. Och inte sällan erbjöds paddling av Kajak och Kanadensare i våra hemmavatten under vår uppväxt. Nu när vi sprang på dessa så ställde vi frågan till Rafael om vi kunde få köpa kanoterna för en billig penning. -Köpa?! Undrade han. Han fortsatte; –Det är skräp, så vill ni städa dem så var så goda. -Men stoltsera inte med dem framför ögonen på de andra här på varvet…för det är alltid någon som har synpunkter på om man ger bort något, vi vill inte väcka någon avundsjuka…

 

 Vårt kommande vinterprojekt…vi saknar paddlar dock…

 

Ja så vi lovade att smyga lite med vårt nya innehav. Och nu ska vi baxa ombord dessa och göra i ordning kanoterna under nästa vinter är tanken. Vi gillar ju att ha små projekt att ägna oss åt när seglingen ligger lite på is. Skönt att inte behöva oroa sig för en eventuell framtida sysslolöshet…

 

 Så check på det med. Vi kan nog checka av det mest nu. Utom riggen…Gaah! 

 

Skepp o Hoj!

Vi lever ju bara…

 (…och då reflekterar man inte över eventuella problem med sömnen…)

 Här funderar vi på att lägga oss ett par nätter efter sjösättning, och sova gott om natten…eller?!
 
 
Amora, Portugal
 
 

Vår vän noterade häromdagen att många inlägg dyker upp om natten. När man borde sova. Han frågade Pimpsten.

 -Har du problem med sömnen?

 -Mjaaa...(Pimpsten behövde tänka till) och hon fortsatte.

 -Jag tror inte det…(löd svaret för hon visste helt enkelt inte).

 

Vår vän är läkare till yrket. Eller säger man kanske var, då man lagt stetoskopet åt sidan för gott och istället ägnar sig åt segling och sol på varmare breddgrader? 

Pimpsten ville förklara sig närmare. Till varför blogginläggen tenderar att dyka upp när solen lyser på jordens baksida och stillheten och mörkret råder runtom.

 -Mjaaa…till saken är att det blir nog totalt en 8-9 timmars sömn per dygn i alla fall, rättar Pimpsten till.

 

Ja och så här ligger det till.

Tänk att du lever ett liv fritt från åtaganden. Du behöver aldrig ställa väckarklockan. Och du får fritt välja när du vill sova och när du vill vara vaken. Får kroppen och hjärnan själv styra, så gör den ju som den själv vill…

 Och låter man kroppen själv styra så landar man heller aldrig i ett ”jag-kan-inte-sova-ångest-syndrom”, om man skulle råka vakna mitt i natten (där denna panik säkerligen är en orsak i sig till att inte kunna somna om).

 

Ett typiskt sömndygn kan se ut så här hos oss.

 Vi kryper till sängs någon gång mellan klockan 19.30-21.00 (jo vi ÄLSKAR att krypa ner i sängen tidigt, vi längtar efter stunden och vi somnar ofta rätt fort)

 Någon gång på natten vaknar vi, ofta kring halv tre. Den som är duktig på matematik räknar snabbt ut att vi då redan har sovit en 6,5 timme. Vi masar oss upp, dricker lite vatten och kanske kissar…och så lägger vi oss och växlar några ord (vi är synkade så båda vaknar som regel upp). Efter en stund brukar en av oss kläcka ur sig;

 -Vill du ha te?! Och det är klart vi vill.

 Sen åker kanske datorn fram, boken, Sudoku eller bara samtalet. Eller så ligger vi och vilar bara, tänker och filosoferar. Detta kan pågå i en timme, ibland i tre-fyra. Därefter kommer oftast John Blund tillbaka och knackar på, och vi somnar om.

 Pimpsten sover som regel i ett par timmar till. Och Kapten sover längre än så.

 Sammantaget sover Pimpsten 8-9 timmar per dygn och Kapten sover 10-11 timmar (han har alltid varit en sömntuta den där Kapten).

 Och det händer även att Pimpsten ibland nickar till på eftermiddagen när hon läser, och boken blir tung och landar på bröstet och de där ljuvliga minuterna infinner sig då man tappar tid och rum för en stund…(Kronbloms-syndromet).

 

 Vi är rätt övertygade om att när vi börjar segla igen så infinner sig mer normala rutiner såsom att sova på natten och vara vaken på dagen. Men nu i flera månader så har vi kunnat göra det som kroppen säger och vill. Vilken lyx så säg. Och för oss så uppfattar vi att kroppen gärna vill gå och lägga sig tidigt om kvällen om den själv får välja. Och så sover den tungt fram till midnatt minst. Sen är vi vakna och njuter av stillheten som råder…kanske läser eller bloggar. Hos Pimpsten flödar kreativiteten som bäst vid denna tidpunkt (ja hon kan längta efter sina nattliga stunder under sänglampans sken) Ja och någon gång så passerar John Blunds natt-tåg. Och då hoppar vi på och sover en stund till och vaknar av att solens strålar letar sig in genom ventilen. Glada, pigga och nyfikna på efterföljande dag.

 

Fast det finns en fara…ibland om man läser en alldeles för bra bok eller går upp extra mycket i kreativiteten i sitt författande, så kan man missa John Blunds tåg. Och då känner man sig ju såklart lite extra trött och seg nästkommande dag.

 Ja så sammantaget så ser vi det inte som något bekymmer. Vi är ständigt glada och vi följer vår inre klocka för mat och sömn. Vi får som regel ihop fler sömntimmar än folket hemma i stugorna som måste släpa sig upp till ett lönearbete varje dag. Ja vi har ju faktiskt sovit ut rejält i två års tid nu…hjärnan har reparerat sig efter tidigare synder.

 Så att vakna om natten och inte kunna sova är ju i sig inget bekymmer. Problemet är ju väckarklockan som ringer på morgonen som säger att du måste vakna och hålla dig alert en hel lång dag på en arbetsplats. Där alla eventuella tillfällen då hjärnan och kroppen signalerar om att få pausa blinkas bort bums meddetsamma. Och stresshormonerna får frispel…

 Tja, så på frågan om vi har sömnproblem. Ja kanske, eller kanske inte…vi vet inte. Vi lever ju bara…

 

Skepp o Hoj!

 

 

En seglarkompis dyker upp

(…ja man har dem lite överallt numera…och denna flög in från Frankrike minsann…)
 
Vi cyklade till Seixal och kollade in ankring och brygga…
 
Seixal, Portugal
 
Vi vaknade på morgonen. För dagen hade vi bara ett par få ting på agendan. Framför allt ville vi cykla över till andra sidan floden, till Seixal. Där finns det bojar, möjlig ankring samt en liten gästbrygga. För när vi sjösätter om en vecka, så vill vi första dygnet hålla oss nära varvet och stämma av att nya motorn och annat fungerar som det ska. Och Seixal har djup nog då det ligger utanför den grunda flodfåran. 
 
 
När vi låg där i bingarna i arla morgonstund (ho ho ho…vilket kanske var att ta i. Klockan var gott och väl halv tio på förmiddagen) så slog vi en kik i mobilen. WOW!!! Det hade landat ett meddelande i luren.
 
-Hello! Are you available tomorrow evening? I´m on board Syrakko until monday morning… (Syrakko är namnet på en segelbåt)
 
Meddelandet var skickat kvällen innan. Vilket betydde att frågan var ställd till samma kväll.
 
Frågan kom från vår gode vän Nicolas. Ni vet Generalen som vi skrev om tidigare, som vi träffade i Camariñas och senare seglade tillsammans med en bit utefter den Spanska kusten. Han har sin båt vinterförvarad här i Lissabon, inte på samma varv som oss dock. Men nu var han nere på besök och undrade om vi ville ses.
 
Ja frågan var ju enkel för oss. Klart vi ville ses. Och vi föreslog att vi kunde ses över en bit mat i Seixal och att vi kunde titta ut en lämplig restaurang när vi ändå var där. 
 
Snart var vi uppe på benen och i färd med att gränsla minicyklarna. Vi trampade som små illrar bort till den andra sidan där hela udden bjuder på mer restauranger och en betydligare pittoreskare miljö än den i Amora. Vi frågade på några restauranger vilken tid de skulle stänga för kvällen. Och överallt fick vi svaret. -Vi stänger klockan 17.00. Eller. Vi stänger klockan 17.30. 
 
Jo det är nämligen så att i Portugal går man ut och äter med hela sin familj om söndagarna. Stora klaner av familjer. Mamma, pappa, barn och farmor och morbror stryker runt gator och gränder på eftermiddagen för att slå sig ner och umgås familjärt på något lokalt hak, och där sitter de i många timmar. Sen så strosar man hem med fylld buk och trötta fötter. Ja detta sker alltså på eftermiddagen och på kvällen håller alla restauranger stängt. I vart fall på dessa oturistiga platser som Amora och Seixal. 
 
Vi insåg att vi behövde ändra våra planer och vi skickade en fråga till vår vän. Om han ville komma ombord på vår båt istället, och äta en bit mat på Restaurant Wilma. Inte så fancy…men mysigt nog för en seglande General. Och visst ville han det. 
 
Tillbaka och vi sladdade förbi mataffären och drog igång spisen, för klockan tickade och snart skulle vår gäst dyka upp.
 
Det puttrar i grytorna ombord på Wilma…kan detta duga åt en fransman?
 
 
Ja och snart dök han då upp. Och det blev pussar på kinden på äkta fransk manér och vi fick en fantastiskt trevlig kväll tillsammans.
 
Kärt återseende med vår vän Nicolas.
 
 
Vi pratade segling och gamla minnen. Och lite kring det här med vänner. Hur det kommer sig att fast man träffar så många andra seglare, man möts och man skiljs åt. Så fastnar en del och man fortsätter att hålla kontakten. Ja så har det varit med vår vän Nicolas. Vi har sedan vi skiljts åt skrivit mellan varven och önskat varandra god jul och lite så. Han lever dessutom ett litet annorlunda liv, då han är militär guvernör i Strasbourg, boendes i ett slott minsann. Och han har sett en hel del av världen och det är ju mycket intressant att få ta del av.
 
Ja hans proffession hade vi ju ingen aning om när vi lärde känna honom och dottern i somras. Som seglare så går vi alla runt i lite enkla kläder, skjorts och t-shirt. Man har seglingen gemensam och det är det som är viktigast. Och det som förde oss samman då i Camariñas var att när vi angjorde bryggan där, så släppte en bult i t-bryggan och Wilma höll på att driva iväg med Pimpsten ensam ombord. En uppmärksam båtgranne, vår vän Nicolas, kom till undsättning. Och vi lyckades gemensamt rädda Wilma och bryggan från en smärre katastrof. Det blåste byvindar på 15 meter per sekund och det hade just varit en snygg syn att se Wilma guppa iväg på gässen med en träbrygga surrad vid sin babordssida.
 
Senare så hjälpte vi Nicolas då hans motor krånglade. Och på så sätt så uppstod vänskap. Det verkar som våra bästa vänner föds ur bekymmer med allas våras flytetyg. Så man ska aldrig gråta över trasiga båtar. 
 
Och vi gillar verkligen vår vän. Kanske för att hans yrke ligger djupt i Pimpstens rötter. Som dotter till en officer där hon växte upp på ett Kustartelleri i Stockholms Skärgård. Med en pappa som var, trots sitt yrke, en rätt mjuk person. Och så är det med vår seglande vän också. Trots hans höga grad så är han en fantastiskt ödmjuk, trevlig och varm person som det är lätt att umgås med. Och Kapten på Wilma har ju förflutet inom flygvapnet. Ja ni hör ju…klart vi trivs ihop.
 
Pimpstens pappa!
 
 
Pimpstens pappa hade visserligen inte så höga grader som vår vän Generalen. Men nog var han en stilig man som var stolt över att ingå i försvaret av vårt fosterland. Av en händelse så noteras det att det idag, är på dagen exakt två år sedan han begravdes. Ja han finns inte med oss längre, men dock hans fina minne. 
 
Ja kvällen gick fort och lika plötsligt som Generalen dykt upp så var han väck. Och vi dök ner i bingarna igen.
 
Nu rusar dagarna iväg. Och vi som snart ska sjösätta.
 
Ska vi hinna med allt….?! Ja det är frågan…
 
 
Skepp o Hoj!
 

Bloggen fyller 10 år!

(…så fantastiskt roligt tycker vi…och tackar våra följare…och själva har vi anledning att fira lite extra…)
 
 Ja idag är det på dagen tio år sedan vi skapade denna sida…
 
 
Amora, Portugal
 

JA MÅ DEN LEVA…nja kanske inte i hundrade år, känns knepigt att hinna med det. Idag firar vi att vår blogg projektsunshine.blogg.se fyller 10 år. Det är på dagen exakt tio år sedan bloggen skapades och det första inlägget skrevs. Det hade vi väl aldrig trott att den ännu idag skulle vara så aktiv. (Du kan läsa det allra första inlägget HÄR)

 Ja så här såg vi ut då, när vi började projektera i Sunshine…fräscha 40-åringar ju…ha ha ha!
 

 Bakgrunden till varför vi började skriva bygger inte alls på någon vilja att bli känd. Inte heller hyser vi några stora drömmar om att skriva in oss framtida historieböcker bland andra litterära storverk. Nej, utan vi funderade helt enkelt på vilket sätt vi lättast kunde bjuda in nära och kära att följa vårt då tidigare byggprojekt. Främst våra gamla pappor som hade svårt att förflytta sig, då ingen av dem bodde nära (Pappa Felix i Lysekil är nog vår trognaste följare!)

Vi såg fördelen med att kunna lägga upp bilder tillsammans med text, och då föll valet på just en blogg. Det skulle även ge oss själva en fantastisk möjlighet att kunna gå tillbaka och läsa. Som en slags dagbok. Där vi genom bloggen får hjälp att minnas detaljer och små händelser, vilka de flesta annars skulle försvinna ur minnet med tiden.

Namnet Projekt Sunshine var helt enkelt det arbetsnamn vi använde under byggtiden och tanken var att den skulle gå i graven samma dag som restaurangbåten blev klar. Och ordet Sunshine valdes helt enkelt för det var det smeknamn som Pimpsten bar på sin arbetsplats för den aktuella tiden (för hon var glad som en sol). Så från början så är det Pimpsten som är Sunshine…

 Det här är den egentliga Sunshine…(Helena)…eller som idag, då hon går under namnet Styrman Pimpsten (som vår vän Konstruktören introducerade).

När det förra projektet blev klart så la vi faktiskt ner skrivandet för några månader. Vi var ju i mål. Men många hörde av sig och saknade våra inlägg. Och själva ruvade vi ju på ett nytt projekt i livet. Så då dammade vi strax av bloggen på nytt. Och idag ser vi väl bloggen som en plats, en arena, där vi skriver om samtliga våra (efterföljande) äventyr. Alla våra äventyr är ju solskensprojekt. För det är så, att den dagen vi har seglat klart så är det inte alls troligt att vi bara slår oss till ro och lever ett stilla liv mellan tamburen och tv-soffan. Nä vi ruvar på många idéer där vi har drömmar, så det räcker till ett riktigt långt liv. Ja vi skulle nog behöva bli en si så där 250 år gamla för att hinna med allt. Hoppas ni orkar hänga i!

Något intressant vi tagit fasta på genom åren (efter diskussioner och samtal med våra bloggföljare) är att ni tror ni vet mer om oss än ni egentligen gör. Vi sätter tydliga gränser för vad vi väljer att skriva och dela med oss av, eller inte. Och det finns en rad saker som vi gör och tankar som vi har, som inte alls nämns på bloggen. Det är för oss viktigt att inte lämna ut allt kring våra liv. Men samtidigt förstår vi att en blogg behöver vara personlig för att den ska vara intressant att läsa. Och vi bjuder gärna på oss. Blir man alldeles för hemlig av sig så uppfattas man bara som mystisk. Och mystiska människor får man inte kläm på. Så därför sjunger vi ut lite, för vi tycker vi kan bjuda på det. Men visst finns det ett annat liv också, som tar vid när datorskärmen släckts och tangenterna tystnat.

Och mer. Vi vill samtidigt inspirera andra. Vi vill inspirera till att våga, till att drömma och förverkliga. Vi vill visa på lek och att livet inte måste vara så allvarligt. Vi vuxna tar ofta livet lite för allvarligt. Nä ut och skutta med er, gör lite knasiga saker och tänk inte på vad grannarna ska tycka. Låt dem sura! Och gräv ner gamla oförrätter och besvikelser. Lägg sjukdomar och relationsbekymmer åt sidan. Oroa er inte. Gör förändringar om så behövs.

Det går att pausa även vid de mest hopplösa tillfällena i livet. Vi vet! Även i krig faller inte bomberna varje sekund så du måste söka skydd…så det är viktigt att plocka fram glädjen och humorn så fort man inte längre behöver ducka! Det är i svåra tider man ska ha fest!

 

 Humor är viktigt…står han och kissar Kapten??? Jo efter 348 glas vatten kan man bli VÄÄÄLDIGT kissnödig…
 

Ja lite så…ni förstår…vi vill bara sprida lite glädje här på vår sida om tangentbordet.

Så det är vår förhoppning att varje gång du läser ett nytt inlägg att ska du känna dig lite gladare efter, än du gjorde innan. Att du emellanåt ska lära dig något, och ibland väckas till eftertanke. Framför allt så hoppas vi att du tycker bloggen är läsvärd och gärna vill fortsätta följa oss. För om vi så bara har en läsare, så har vi skäl nog att skriva. Och vi är rätt envisa med att hålla pennan vid liv…det tror vi ni har förstått!

Så det är er vi ska tacka! Tack tack. För att ni vill följa med oss på ett hörn i vårt äventyrliga liv.

 GRATTIS PROJEKT SUNSHINE. Hipp hipp HURRA HURRA…HURRA! 

 Föreviga rosor från en kära vänner…från våra följare på Viktoriagatan…(och tusentals därtill som genom åren hittat vår blogg!)
 
LITE FAKTA OM BLOGGEN!
 
Ålder: 10 år (startades den 21 januari 2008)
Antal inlägg: 1426 st
Antal foton 8187 st
Antal upplagda inlägg per vecka i snitt: 6 st (vilket är en mycket hög frekvens…har inte alltid varit så men senaste tiden så har det varit full fart…)
Antal skrivna ord: Ingen aning…men mååånga! (räkna inte…du lär bli galen!)
 
Läsare finns över hela landet, men flest följare har vi i Stockholmsområdet, Skåne och Halland och det utgör cirka 65 procent av alla våra besökare. Vi har idag närmare 100 utländska besökare fördelat på 15-tal länder. 
 
Besökstätaste tiden på veckan är måndag förmiddagar!!! (Ha ha ha…läser ni vår blogg från era arbetsplatser..kanske behöver ni pepp för att orka ta itu med ny arbetsvecka?!). Men när det går VM finaler av olika slag så prioriterar ni dessa framför vår blogg!
 
Ha en fantastisk dag.
 
 
Skepp o Hoj!

Without Butter…

(…ja utan smör, om vi får välja…)

You will find the text in English further down the page…Vårt glada, knasiga gäng…hela dagarna bara skrattar och skojar vi. Och fördelar arbetet rättvist mellan oss. Ja ni ser ju på bilden själva!

 

Vårt akterstag har inte dykt upp än. Och i väntan på detta så ägnar vi oss åt lite annat trevligt. Bland annat har Kapten hjälpt vår vän John med lite spackling. John har en betongbåt, precis som vi. I gengäld så får vi hjälp med att lyfta på rodret på Wilma, när det så blir dags. Tjänster och gentjänster. Men framför allt söker vi umgänge med våra goda vänner.

När vi som bäst höll på att arbeta så dök vår vän Hamish upp också. Och lite så har det blivit, att flera gånger om dagen så går vi förbi varandras båtar. Småpratar och skojar med varandra. Stämningen är munter och skratten haglar i jämn ström. Lyckohormonerna är nog på topp just nu i våra liv.

John passade på att ta en selfie av oss alla. Vi skrattade gott, främst åt arbetsfördelningen där Kapten nog var den ende av oss som arbetade. Pimpsten var mycket upptagen med att läsa en fängslande bok, hon hävdade att hennes roll var att övervaka arbetet. Och John supportade Kapten med nytt spackel emellanåt. Och Hamish…ja han var bara glad i sin röda overall med sin ständigt trasiga gylf blottad på framsidan. Vilken tur för Pimpsten att han bar mer kläder på sig därunder.

Strax åkte kaffekopparna fram och Hamish sprang i väg och hämtade en bit fruktkaka ombord på sin båt. Den brukar han äta med smör minsann, vilket låter högst suspekt i våra svenska öron. Vi åt den dock som den nog är avsedd att göras. Kakan greppad av solbrända handen och förd till glada munnen.

Kanske att vi njuter lite extra just nu, när vi vet att vi snart ska sjösätta och lämna våra vänner. Och vi pratade medan vi lät kaffet och kakan glida ner för strupen. Om vi tror att vi kommer att ses i framtiden? Jo Hamish har tänkt att segla till Grekland innan han seglar båten hem till Nya Zeeland.

Och John, ja hans ögon lyser när vi pratar om att vi ska segla till Grekland. Han har ingen spikad plan. Men nog drömmer han allt. Och det gör vi med. Om att vi alla tre en dag ska ligga ankrade i samma vik någonstans i den Grekiska övärlden. Där vi ombord på någon av våra båtar inmundigar lite kaffe allt medan vi skojar och pratar. Och kanske äta en bit fruktkaka. Fast utan smör då.

 

 In English;

Our backstay has not appeared yet. And while we are waiting for it, we are doing other nice things. Such helping our friend John with some plastering. John has a concrete boat, just like us. In return, we will be helped to lift the rudder back on Wilma, when it is time. Quid pro quo. But mostly we want to spend some time with our good friends.

When we were working the best, our friend Hamish showed up too. Lately, we have several times a day passed each other´s boats for some small chat. The atmosphere is cheerful and the laughs shake in the air. The lucky hormones are probably on top right now in our lives.

John took a selfie of us . We laughed a lot, mainly because Captain was probably the only one of us who worked. Pimpsten was very busy reading a captivating book, claiming that her role was to supervise the work. And John supported Captain with a new set of filler occasionally. And Hamish … yes he was just standing there in his red overall with the zipper as usual opened. What luck for Pimpsten that he wore more clothes underneath.

Soon the coffee cups were picked up and Hamish ran away to his boat for a piece of fruitcake. He usually eats the fruitcake with butter, which sounds the most suspicious into some Swedish ears. We ate it as it is intended to be done. The cake was grabbed by the tanned hand and led to the happy mouth.

Perhaps we’re enjoying a little extra right now, when we know that we will soon leave our friends. And we talked while we let the coffee and the cake slid down the throat. If we think we will see eachother in the future? Well, Hamish has planned to sail to Greece before sailing the boat home to New Zealand.

And John, yes, his eyes shine when we talk about Greece. He has no nailed plan. But of course he has dreames. And we two also have dreams. That we all one day can meet up in some bay somewhere in Greece. Where we onboard of one of our boats are playful teasing and having fun while we are drinking coffee. And maybe eating a piece of fruit cake. But without butter of course.

 

Skepp o Hoj!

 

Bortkörda…

(…men inte för all tid och evighet tack och lov…)
 
 
Amora, Portugal
 
När vi satt i eftermiddagssolen så kom en portugisisk man förbi. Han försökte förklara något för oss och viftade med armarna ”bort” ”bort”. Som om han ville vifta bort oss likt ett par flugor. Men så hann vi uppfatta ett ord och då reste vi på oss och gick iväg på en promenad.
 
De var i färd med att röntga den stora färjan. Så vi var helt enkelt för nära och de ville skydda oss mot röntgenstrålarna.
 
Men solen sken och på vår promenad inne på området så fann vi något intressant. Något vi ville ha. Och vi bestämde oss för att fråga varvet om tingen var till salu.
 
Och vad var det för något….hmm…det berättar vi inte nu. Men ett kommande vinterprojekt kan vi väl säga…
 
Mycket snart ska ni få veta, mycket snart.
 
Skepp o Hoj!
 

Skotten i Amora…

(…och upptäckten av blått blod ombord…)

 Blått blod minsann…
 

Amora, Portugal

Av rubriken att döma så kanske man kan tro att det är nya skott som fallit, denna gång i Amora. Och inte som då, när de föll i Sarajevo. Händelsen som blev historisk och som för eftervärlden kom att bli startskottet för det oerhört hemska och brutala Första Världskriget.

 Nä här har inga egentliga skott fallit och något blod har inte runnit, vari sig rött eller blått.

Vi syftar på en helt annan sak. Ni förstår. Här på varvet så befinner sig inte bara vi. Nä det är en hel hoper av människor, särskilt nu när sol och värme börjar komma tillbaka. Det är engelsmän, nyzeeländare, danskar, australiensare, tyskar och portugiser…Ja och så en skotte. Ja alltså, han är från Skottland, fast utan kilt och säckpipa. Dock har han med sig sin dialekt. Och han har en något långsam och ståtlig gång. Kanske något arv från generationers trampande över de gröna skotska kullarna. Oerhört artig och vältalig.

En gammal bild…men fin ändå…
 
 
 Skotten här i Amora kom för några veckor sedan och sa till Pimpsten;

 -Are you the Princess of Sweden…?

 Pimpsten letade i minnet och svarade;

 -Inte vad jag vet. Ingen har berättat det för mig i vart fall…

 Pimpsten förstod att vår bäste Skotte behagade skoja. (Och jo, mycket har man väl blivit kallad för i sina dar. Det kan ju till och med tänkas att Pimpsten någon gång som barn blivit kallad för prinsessa av sin pappa. Men att få frågan om man är Prinsessan av Sverige, var något helt nytt. Och därmed skulle tillhöra den svenska kungafamiljen och ha Vickan till syster…kändes…fantasifullt och högst osannolikt).

 Och den märklige men ytterst artige mannen fortsatte att lägga ut sina funderingar;

 -You see, you are a very beautiful. So you SHOULD be the Princess of Sweden…you will never grow old! And when you become 70 years old, you will look exactly the same as you do today. Still young with a perfect skin, as a princess!

Ja som en bättre Fru Fortuna gick han på och överöste smicker och beröm över den nästan 52-årige Styrman på Wilma. Ja det var ingen ful flört sådär bakom något staket. Han hade nog inga onda avsikter, för Kapten stod någon meter ifrån. Med munter blick och lätt dragna mungipor…

Innan Skotten försvann så bugade han artigt och teatraliskt och förkunnade att för honom, så kommer Pimpsten att vara en svensk prinsessa i vart fall.

Ja och det var på så sätt vi fick lite blått blod ombord på Wilma. Pimpsten har blivit en prinsessa. Och när vi springer på Skotten, vilket vi gör titt som tätt, så bugar han sig artigt och mumlar fram ett ”Princess of Sweden” och ögonen lyser på honom.

 …och Prinsessans lilla geni dricker kaffe i solen…
 

Ena dagen så kom den rolige Skotten gåendes i vanlig ordning. Denna gång med en liten pillemarisk min. Först hälsade han på kungligheten och därpå vände han sig mot Kapten och sa;

 -Du är det närmaste geni man kan finna på det här varvet, har du lust att titta på en sak?

Så hivar han fram en vantskruv som kommer från hans rullfock. Han visar vantskruven, där stoppmuttern har skurit i gängorna och ett par brickor har rappat över och sitter snett. Skotten berättar att han haft vantskruven inlämnad till varvet, där de tittat på problemet. Men de hade inte lyckats lossa muttern och brickorna.

Skotten och hans fru hade då i det läget tittat på vad ett helt nytt rullfockssystem skulle kosta dem. Det skulle landa på 5000 pund…ja vi pratar i slängar om 50.000 svenska riksdaler (Skotten har en rejält stor båt som ni förstår) Det var i detta prekära läget som han kom på att tänka på Kapten. Mannen här på varvet som blivit allmänt känd som ”han som fixar allt”.

 Med sitt sista kort i rockärmen så kom således Skotten fram till Kapten med sin vantskruv. Och Kapten lovade att titta på problemet.

Ombord på Wilma så fästes vantskruven i skruvstädet och så gick Kapten till verket. Och trots att en gänga var trasig så fick han inte bara bort stoppmuttern och brickorna. Utan han lyckades återskapa en hygglig gänga så att muttern gick att vrida smidigt för hand.

Med en åter brukbar vantskruv så traskade Kapten och hans prinsessa bort till Skottens båt och lämnade över det nu lösta bekymret. Skotten och hans fru blev själaglada och som tack så fick Kapten en flaska av ädlaste droppar. Champagne minsann!

 Champagne som tack…

Och innan vi gick tillbaka till Wilma med vår gåva (eller lön för svart-jobbet beroende på hur man nu väljer att se på det) så vände sig Skotten till Pimpsten och sa;

 -Kan det tänkas att jag får låna din hjälte i morgon när jag ska montera tillbaka rullfocken?

 Skotten fortsatte utan att Pimpsten hann svara;

 -Du kan vara lugn, jag har mer Champagne på lut så han kommer inte hem lottlös!

Jo och detta var ju skoj att höra. Särskilt som skottar ur engelsmännens perspektiv har samma rykte om sig som smålänningar har i Sverige. Att vara snåla. Men detta verkade ju inte alls stämma in på vår Skotte!

Och sen, att bli såväl geniförklarad som upphöjd till kunglighet.

Överraskningarnas tid verkar inte vara över! Och vi undrar stilla vad som händer här näst!

 

 Skepp o Hoj!

 

 

 

Dag för sjösättning bokat!

(…fast vi har inte fått tillbaka akterstaget än…)
 
Snart är denna utsikt från Wilma ett minne blott, detta har varit vårt hem de senaste månaderna…Solnedgång över Amora…
 
Amora, Portugal
 
Det är en underbar känsla att vakna varje morgon. Fågelkvitter och morgonens tidiga solstrålar som skvallrar om en vacker dag. Det känns just nu som vi lever i två helt olika världar. Vi, kontra er där hemma. Detta efter att ha sett bilder från snöstormen som dragit över stora delar av fosterlandet. Det slår oss, att det ännu är så mörkt där hemma. Här har vi tilläggningsbart (som vi brukar säga) ända fram till halv sju på kvällarna. Och dagarna före jul, de mörkaste dagarna på året, så blev det riktigt mörkt här först klockan kvart i sex på kvällen. Detta påverkar såklart ork och humör. Det vi annars brukar uppleva, har vi i år sluppit. Den där bedövande tröttheten och känslan av att leva i en bubbla… Vårt viktigaste utomhus-vapen den här vintern har varit våra Foppa-tofflor och solglasögon. Inte alltid så varmt om dagarna, men vi klagar inte. 15-17 grader och solsken är ju som vilken solig majdag som helst där hemma. 
 
Av vårt akterstag har vi intet sett. Pimpsten var bort till kontoret igår och stämde av läget….jo…vajern till akterstaget bör komma vilken dag som helst. Hon passade samtidigt på att boka sjösättning. Jo det är sant, vi tror det knappt själva. Men Kapten tog en titt i tidvattentabellen och såg att måndagen den 29 januari så har vi högvatten kring klockan halv två på eftermiddagen. Detta gör att en sjösättning vid 11-snåret innan siesta, hade suttit som en smäck!
 
Så den 29 JANUARI klockan 11.00 så ska Wilma sjösättas! Bokat och klart!
 
Ja det förutsätter ju förstås att vi har en hel rigg tills dess, och att rodret är påhängt. Men det bör inte vara några bekymmer då detta ligger mer än en vecka bort i tid.
 
Vi fortsätter med vårt färdigställande och de nytvättade fendrarna sitter nu fint framme i mantåget i Wilmas för.
Wilmas bollhav på däck! Se så rena och fina fendrarna är…
 
Vi håller även på att tvätta våra fall och ska hinna tvätta våra skot innan sjösättning. Så dessa blir rena, mjuka och fina.
 
I aktern har vi pysslat med vår nya autopilot!
Ett elektriskt ställdon, detta går att haka av när vi inte använder det. Och Pimpsten har i uppgift att sy ett regnskydd…på bilden så saknas rodret så vi kan inte visa fullt ut än…
 
Ja vi har byggt en autopilot (automatstyrning för den oinvigde). Vi började med denna tidigt i höstas men arbetet har legat i träda medan vi varit upptagna med skrov och motor. Det är samma styrström som ska assistera de båda autopiloterna. Med hjälp av en switch så kan vi växla antingen mellan remstyrningen på ratten, eller till ett elektriskt ställdon vars arm är kopplat till rodret. Ett eget patent som vi hoppas kunna ge oss en starkare autopilot när påfrestningarna är stora (rattremmen är lite undermålig till vår tunga båt när vågorna går höga).
 
Styrningen är nu åter på plats, den plockade vi bort för att kunna måla däck och göra i ordning rodret. 
 
Ja saker börjar komma på sin plats…och idag får vi främmande ända från Danmark. Vi ska visa upp vännernas båt för en potentiell köpare. Kanske vi kan lura med honom upp till vårt favorithak, på en kaffe och Toasta Mista (en ost-o-skink-toast). En spännande dag väntar…med sol och blå himmel.
 
Skepp o Hoj!
 
 
 
 

Jordskalv här i Portugal…

(…och portugiserna oroas för att fler kan komma…)
 
OBS! TVÅ INLÄGG FÖR DAGEN…
 
 
Amora, Portugal
 
Den stora nyheten här i Portugal idag har varit om det jordskalv som inträffade strax öster om Lissabon i morse. Den nådde 4,9 på Richterskalan och vad vi förstår så ska ingen människa ha skadads. Vad som däremot är, är att seismologerna (och portugisiska folket) är rädda för att det ska komma ett ytterligare skalv. Och den gången inte alls ett så beskedligt och snällt som detta.
 
År 1755 så drabbades Lissabon av ett enormt skalv som låg närmare 9 på Richterskalan. Epicentrum låg strax utanför Lissabon uti havet, och den orsakade samtidigt en tsunami. Man uppskattar att uppemot 100.000 människor miste livet den gången, de flesta kring Lissabonområdet. Och många dog på grund av alla de bränder som uppstod. Och bränderna uppstod till följd av att alla kyrkorna i staden hade tänt levande ljus (ja det fanns nog inga artificiella lysen på den tiden) För skalvet inträffade på självaste Allahelgonadagen den 1 november år 1755 (där kyrkorna tänt ljus för sina helgon).
 
Jordbävningen i Lissabon år 1755. Bild lånad från Wikipedia.
 
 
Det ligger två kontinentalplattor utanför Portugals kust och dessa pressas långsamt emot varandra. Och forskarna tror att det i framtiden kommer att inträffa en enorm jordbävning som kommer vara än värre den som inträffade år 1755. Därför råder en ständig jordbävningsberedskap här i Portugal. När denna kommer att inträffa kan ju ingen riktigt veta, och därför i och med detta lilla skalv, så höjs beredskapen ytterligare och människor håller andan. (Läs information från Svenska Ambassaden HÄR kring beredskapen).
 
För vår del så känns det lite ovanligt att vara i ett seismologiskt aktivt område. Vi funderade på eventuell åtgärd. Kanske man ska sova med en hjälm på huvudet nu när vi står på land. Eller kanske vi ska stressa på den där sjösättningen…ha ha ha….hur som helst. Vårt ankare (av helt andra skäl) är utlagt på backen. Så skulle det bli en jättetsunami så har vi 50 meter kätting som kan bromsa oss så vi inte brakar upp i Amora Centrum. 
 
Ja man ska nog se det på följande sätt. Visst, det ligger två oceanplattor intill varandra där det pågår en subduktion. Det vill säga att den ena plattan trycks under den andra. Seismologerna hävdar att frågan är inte OM det kommer hända en större jordbävning här, utan NÄR. Och skulle det inträffa precis den lilla stunden vi är här…ja då har vi riktigt lyckats pricka in något så fruktansvärt osannolikt. 
 
Ja vi får hoppas att inga fler skalv följer på den som var i morse. Vi känner inte för att stöka till det med en stor naturkatastrof…för vi vill mest göra som Ferdinand. Sitta under korkeken och lukta på blommorna…eller i vart fall segla iväg…
 
Skepp o Hoj!