Nu hänger vi i en boj i Braye Bay på Alderney.

Men för att backa bandet lite så kan vi berätta att vår segling hit gick lysande. Vi hade en fin ostlig vind och strömmen med oss. På vår plotter noterade vi under några sekunder en fart på 11,8 knop. Ett rekord för oss. Det känns lite lyxigt att ha hjälp av strömmen.

När vi låg precis utanför den sista franska udden så betedde sig havet mycket lustigt. Det var stundom en krabb sjö, vågorna kom från alla möjliga håll och mitt i allt detta så gled ett stiljebälte fram på vattnet. Det låg alldeles blankt, fast vi hade vind och så. Vi kunde följa stiljebältet under flera minuter…sen blev allt som vanligt igen. Fina jämna vågor, vinden snett från aktern och med god fart under kölen.

Vi fick på vår överresa även sällskap av en liten fågel. Han flyttade runt på båten och verkade allmänt nöjd med att få vila sig lite. Han var inte hungrig, eller så dög inte brödet vi hade ombord. Och han var förhållandevis orädd…eller om trötta fåglar beter sig så, de orkar inte fly sin väg annat än i nödfall. Efter någon halvtimme så hade han troligtvis vilat färdigt för han flög iväg och kom inte tillbaka.

 

När vi närmade oss Alderney så hade vi rätt gropig sjö. Vi tog ner våra segel utanför hamninloppet och vi styrde in i den lilla bukten. I verkligheten så såg bukten mycket mindre ut än på sjökortet. Vi hade blivit uppmanade att välja en gul boj, de röda är privata. Vi tänkte att detta kan nog bli en liten utmaning då vågorna rullade in obönhörligt i bukten och vinden blåste fritt in från havet. Men vi lyckades komma nära en boj så vi kunde fiska tag i den med båtshaken. Och så fick vi i en förtöjning och kunde förtöja oss. För säkerhetsskull så hämtade vi en gammal ”Sunshine-tross”, från den förra båten, för att känna oss helt säkra på att inte förtöjningen ska gnagas av i det ständiga gungandet.

I bukten hade vi sällskap av två andra segelbåtar. De guppade lika friskt som Wilma, trots att de hade lyckats knipa de två bästa bojarna med tanke på vind och vågor. Vi tog beslutet att inte ta jollen in till hamnkontoret, utan att vänta till morgondagen då vinden vridit sig mer sydligt med ett lugnare vatten som följd. Däremot så sjösatte vi jollen, så var den färdig och klar att användas.

Normalt när man ligger för ankare eller på en boj så lägger sig båten i vindriktningen och båtens krängningar blir rätt så behagliga. Men med strömmarna och tidvattnet som tryckte på så la sig båtarna på sidan mot vinden och båtens krängningar gick från sida till sida. Det blev ett konststycke att laga mat och äta. Vi hade båten fullt surrad och det gick inte att lämna tallriken på bordet utan att den for iväg. Som tur var hade Pimpsten anpassat maträtten så vi kunde äta med bara en gaffel och hålla tallriken med den andra handen. Glaset placerade vi i soffan med kuddar som stöd. Vi skrattade gott åt det hela men insåg samtidigt att nattsömnen nog skulle bli lite störd om det inte började mojna snart.

Vi kröp tidigt i säng och vi satte på ankarlarmet för säkerhetsskull. Ankarlarmet varnar oss för ifall vi skulle börja dragga. Även om vi hänger på hamnens boj så vet man aldrig…vi vill kunna veta att vi vaknar ifall båten börjar driva iväg. Natten blev mycket riktigt småstökig men framåt tre på natten så vred sig vinden och vattnet la sig. Och då slocknade vi som två klubbade grisar. Det finns inget behagligare än när man ligger för ankare och man vaggas skönt till vattnets rörelser. Inga förtöjningar som rycker och sliter i båten, utan jämna fina rörelser. Vid något tillfälle så var vi upp och kollade läget och då möttes vi av en underbar soluppgång, som vi hann fånga på bild.

Dagen därpå så tog vi oss in till hamnkontoret för att klarera in. Vi tog jollen in och bar upp den för en slip ovanför den målade gränsen som visade hur högt vattnet går vid High Water. Vi blev mycket väl bemötta och inte sämre blev det av att vi inte behöver betala något. Det kostar normalt 15 pund per natt under högsäsong att ligga på en boj (men det är fritt att ankra). Besöker man Alderney så ska man veta att man inte får ta med sig hund i land. Och så är det vänstertrafik precis som i UK samt att vi fick ställa tillbaka klockan en timme – IGEN. Ett tag visste vi knappt ut eller in vad tiden var, då vi precis bytt från vintertid till sommartid samtidigt som vi bytte tidszon. Alla klockor ombord var inte omställda så vi irrade bort oss några gånger. Men kyrkklockan uppe i stan hjälpte oss till slut att bekräfta tiden.

Här har man egna pund, även om de brittiska punden går att använda. Men du får Kanalöarnas egna pund tillbaka i växel. Och dessa går inte att använda någon annanstans än här. Vi hade innan avresan ringt vår teleoperatör och kollat vilka regler som gäller för vårt abonnemang. Här är vi inte i EU så vi fick veta att det kostar 15 kronor per minut att ringa för oss. Och det kostar att skicka SMS och MMS. Men att ta emot SMS kostar inget. Däremot så kan vi inte använda internet, det skulle ruinera oss. Så därför så kommer vi inte kunna höra av oss i vanlig ordning, och blogginläggen dyker upp mer sporadiskt när vi funnit ett wi-fi uppe i byn.

När vi senare efter vår inklarering promenerade upp till huvudstaden St Anne så bara njöt vi. Av omgivningarna, av utsikten, av folket. Och väl uppe i byn så bjöds vi på en liten levande stad, fri från stress men full av människor i rörelser. Överallt så blev det ett småsnack, mellan ”the locals” och likaså med oss. Vi gled in på en ställe för en kaffe och en omelette. Vi kände oss rika nu när vi inte behövde betala för oss i hamnen. Engelska pund hade vi växlat till oss i Sverige för nästan ett år sedan, så de måste ju förbrukas. Vi hittade en mataffär och ÄNTLIGEN kom vi över lite riktigt te. Vi kommer att bunkra så mycket te att vi klarar oss ända till Gibraltar. För är det något som brister i de övriga länderna så är det något vettigt te, som inte bara smakar halm och konstgjort. Nu tillhör vi troligtvis ett väldigt kräset te-släkte. Troligtvis av så mycken tid tillbringad i England där vi vet vad te ska smaka.

Vi hann notera på vår promenad att det finns Cornish Pasty att finna i stadens ”Bakery”. Kapten är galen i denna pirog av oansenlig karaktär. Fyllningen består av kött, potatis och kålrötter. Låter smått äckligt. Men vi älskar det.

Vi gick tillbaka upp för rampen och in på Alderney Sailing Club där det denna eftermiddagen serverades Afternoon-tea. Vi dök upp med halva öns alla pensionärer. Pimpsten frågade om det var öppet för allmänheten eller bara ”for locals?”. Vi fick svaret att vi var hjärtligt välkomna, bara vi hade pengar. Damen i fråga log från öra till öra. Och frågade därefter vart vi kom i från. –Vi kommer från Sverige, vi ligger nere i bukten med vår segelbåt. Då ropar hon högt över hela lokalen –LISTEN UP EVERYONE!! Here we have REAL sailors! Not as you others, you just come here for coffee and cake. You never sail! (notera att vi var på seglarklubben) Det blev ett stort skratt I lokalen och vi fick oss lite småprat med lokalbefolkningen. Mätta på hembakt och en halv kanna te var innanför västen så trippade vi ner till jollen sen. Och så kunde vi lättare få i båten i vattnet då högvattnet var på gång. Och så åkte vi ut till Wilma som hade klarat sig själv hela dagen.

Alderney är så otroligt vackert.  Atmosvären och invånarna är helt bedårande. Överallt så konverseras det på ett lättsamt sätt. När man ställt sin lite artiga fråga så blir man lätt kvar en kvart extra för lite småsnack, på posten, på turistbyrån, i affären. Alla har en skön stajl. Men roligast är nog att lyssna till radiostationen som bara sänder över Alderney…här nämner de varandra till bara förnamnet på radion. ”Har du barn som vill börja spela tennis så ring Bob.” Och vid ett annat meddelande över vad som är på gång på Alderney så säger kvinnan vid radiomicken att; ”känner jag er rätt så kommer ingen ihåg vad jag just sagt, så jag kommer repetera meddelandet om en halvtimme”. Det ligger en sorts gladlynt stämning över ön. Jolly good är bara förnamnet.

Skepp o Hoj!

Igår så fyllde Pimpsten år, hela 51. Det är ju fantastiskt hur uppskattad och firad man kan känna sig fast man är någon annanstans i världen långt i från vänner och familj. Men med sociala medier och annan kommunikation så hördes gratulationerna ända till Cherbourg i Frankrike. På kvällen hade vi våra båtgrannar Nico och Birte, ett ungt tyskt par, över på en drink. Fantastiskt trevligt och givetvis dominerades snacket av båtliv och segling. De har flaxat runt en del i världen med deras segelbåt så vi passade på att klämma dem lite på information. Så härliga berättelser och erfarenheter de har, inte minst från Kanalöarna. Öborna där är uppenbarligen mycket trevliga men lustiga möten har de råkat ut för då de har ett litet eget sätt att se på världen. Saker är inte så noga liksom. De berättade en anekdot som var så rolig så vi låg ner i soffan och vred oss av skratt. Ja jäklar…här kommer vi…!

 

Då vi har planer på att kasta loss idag för att segla till Alderney, så gick gårdagen till en hel del förberedelser. Vi handlade diesel till spisen. Och vi monterade solpanelerna på vanten så sitter de på plats även om de inte blivit kopplade än. När de börjar kunna leverera ström så har vi en sammanlagd solbank på nästan 700 W. Inte illa…och till det så har vi vår vindsnurra som riktigt blåsiga dagar han leverera 12 ampere. Gott så säg.

 

Japp…hyggligt tidig morgon. Nu dricks te och Kapten försöker vakna…ena ögat har öppnat sig iallafall. Snart ska vi upp till Capitanerie och betala för oss. Vi ska även inhandla rätt längd kabel i båttillbehörsaffären, så vi kan koppla solpanelerna någon lämplig dag. Nu är vi tjenis med alla i butiken..alla pratar och hejar på oss…oavsett språk. Vi ska även försöka hinna bort till mataffären en sväng och bunkra lite mer mat. Vi fick av våra vänner igår återigen bekräftelse på hur dyrt det är på Kanalöarna. De hade på Guernsey gått upp och handlat liten bit ost, bröd och smör och det kostade närmare 200 kronor. Motsvarande här i Frankrike ligger på cirka 50 kronor. Vi kommer dock få promenera bort till affären, för kaptens trampa på minicykeln gick sönder igår. Så nu behöver han laga…men det blir inte idag. 

 

Vi ska försöka hoppa på medströmmen och Alderney-race vid lunchtid. Då vänder strömmen och vi hoppas på en snabb och effektiv segling. Dagen lovar sol. Om någon där hemma denna måndag har tid, så går det säkert att följa oss på Marinetraffic.com (länk via vår blogg finns). Och då ska ni kunna se vår hastighet…vi hoppas att vi kan göra över tio knop. Det skulle vara häftigt.

 

Japp…så vi hörs och syns igen…förhoppningsvis från Alderney nästa gång.

 

Skepp o Hoj!

Här håller vi i hatten ordentligt. Nordostliga vindar med vindbyar på 22 meter per sekund gör att vattnet piskas runt här i hamnen. Ute på räden går vita gäss på vattnet och utanför hamnpirarna så är det 3 meters vågor. Wilma ligger tryggt på sin plats så allt är gott med oss.

Det var detta oväder som hamnkaptenen på ön Alderney pratade om, där han inte ville att vi skulle dyka upp under rådande omständigheter. Hamnen ligger helt oskyddad från nordostlig riktning. Kommande vecka har också sett lite si och så ut, men nu verkar blåsten ändå lugna sig så vi har planer på att segla vidare i veckan.

Så här långt ifall vädret inte ändras så ser måndagen bäst ut. Och tisdag, onsdag och torsdag fungerar också. I veckan kommer ett mer högtrycksbetonat väder som kommer att bjuda på sol och 19-20 grader. Vi hoppas att prognosen kommer hålla, för vi suktar efter sol. Det är förvisso sol här i Cherbourg idag, men det är näst intill omöjligt att njuta av den då vinden är så stark att man har svårt att gå för att vinden kastar en hit och dit. Men det positiva är väl att det är mycket syre i luften…

Vi gör oss oavsett klara för avsegling på måndag. Vi har bunkrat, men vi behöver ragga tag på lite diesel till spisen först. Våra solpaneler har dykt upp så dem har vi hämtat samt den sista tvätten är avklarad, den som vi inte fick till härom dagen.

I vår flaggverkstad så har vi tillverkat en Alderney-flagga. Jo det är så att ön har en egen flagga och vi vill gärna glädja dem med deras egna flagga. Vi misstänker att så gott som alla gästbåtar flaggar med den Engelska flaggan. För vi har iallafall inte hittat någon Aldereny-flagga i båttillbehörsaffärerna här.

Alderney har ett omfattande självstyre inom fögderiet Guernsey, vilket är en av de större öarna. Utrikespolitik är däremot överlämnat till Storbritannien, vilket även gäller i sportsammanhang. På Alderney bor 2400 invånare. Därav är inte Alderney och de andra Kanalöarna tillhörande EU. Och därför måste vi som EU-besökare klarera in när vi kommer dit.

Vi har tillverkat en Q-flagga. Signalflaggan Q, även kallad karantänflagga, är helt gul i färg och den ska hissas innan man angör Alderney. Q-flaggan betyder att; Mitt fartyg är fritt från smitta och jag begär att få klarera in. Utan klarering så har man inte juridisk rätt att vistas i landet.

När vi seglar dit så kommer det gå undan då vi seglar i medström. Dessa vatten kallas för Alderney-race. Strömmen kan bli så stark som 10 knop och då går det undan. Man ska även undvika motvind  i med strömmen då det bildas höga vågor. Ja det ska bli spännande…man får nog hålla ut från kusten rejält så man inte dundrar in i någon fransk udde på vägen. Så för vår del som kanske gör en 6-7 knop med Wilma så kan man lätt räkna ut att i motström skulle vi backa med ett par-tre knop. Gissa om man kollar in väder och vind innan man kastar sig ut på den seglatsen. Men personalen på Alderney hamnkontor hjälper gärna till med såväl navigationsfrågor som väderfrågor. De är ju experter på dessa vatten. Som turist så uppmanas du även besöka Alderney Sailing Club för att njuta av en pint och snacka med de lokala sjömännen. De delar gärna med sig av sin kunskap och berättelser.

Vi tycker det ska bli jättespännande. Tala om att man sitter i klorna på naturen.

Idag är det Våffeldagen…vi har inget våffeljärn ombord. Men överallt häromkring så hittar man små stånd där de gräddar våfflor. Här äter man dem med Nutella eller Choklad. Inte vår grej. Det går inte att finna sylt. Så vi har faktiskt inte ätit någon våffla hittills…vi tycker det är rysande sött. Nu dagen till ära så slog vi till idag. Gott?? Ja men det räcker med en gång per år. Iallafall dessa söta som de pudrar florsocker över. Nackhåret reser sig när det blir för sött.

Skepp o Hoj!

Vi har lite varannandagsväder här. Igår vaknade vi till ett regn som aldrig ville ge sig. Det var så grått ute att vårfåglarna på snudd började knapra lyckopiller. Och det blir genast svårare att göra allt det där man tänkt sig. Det mesta av alla roliga-att-göra sakerna är ju utomhusaktiviteter. Äta brunch i sittbrunnen, eftermiddagsfika på däck, läsa en bok i hängmattan, äta middag i solnedgången…

Nu fick vi tänka till…

Kapten började med att laga värmesystemet. Ja vi har haft en liten mikroskopisk läcka som vi inte lyckats lokalisera. Varpå vattennivån till slut sjunkig för lågt i systemet, och pumpen därför inte kunnat pumpa runt något vatten. Med den följden att elementen blivit kalla. (Ja vi har lite värme på, en regnig dag i Frankrike i mars månad bjuder inte på mycket varmare väder än si så där 11-13 grader.) Nu hade Kapten lokaliserat läckan, han tätade den och fyllde på med nytt vatten…och vips så hade vi go värme på elementen igen.

———

Pimpsten å sin sida, tog fram symaskinen och började tillverka de två nästkommande gästflaggorna. Spanien och Portugal. Har någon tittat närmare på dessa flaggor någon gång??? Ja alltså, båda innehåller någon form av sköld eller stadsvapen, fylld med små, små detaljer. Den ena flaggan har i sitt emblem fyra rutor. Första rutan innehåller ett gult hus med torn och tinnar samt blå fönster och en blå dörr. Den andra innehåller en rosa drake med kungakrona och röd tunga. Den tredje är en närbild på en randig pyjamas. Och den sista föreställer kedjelänkar i ett avanserat mönster med en grön boll i mitten.

Och som inte det vore nog. Två pelare av sten på vardera sida av emblemet. Som konstigt nog lyckas stå rakt upp fast de står i vattnet och de hålls bara fast i ett var sitt litet rött sidenband med texten;

PLVS VLTRA

Var de fulla på konstruktionsavdelningen månne?

Nu målar Pimpsten gästflaggorna själv (utom den Belgiska och Franska som vi fått i present av våra kära vänner ”fransyskorna” som av någon outgrundlig orsak valt att flytta till kalla Norge och leva på torkad fisk, lax och brunost).

Ni kan ju tänka er vilket pill det blir att måla dessa emblem på flaggorna. Tidsskillnaden mellan att måla tillexempel en dansk flagga (man behöver bara måla det röda) och en spansk, skiljer sig ju minst två arbetsdagar. Troligvis så ledsnade dansken på att göra sin flagga avancerad och de drog snart iväg för att knäcka en Tuborg istället.

I skrivande stund så är Pimpstens flaggor ännu bara fållade, i övrigt vita (då dessa görs av IKEAs billigaste lakanstyg). Men snart är tanken att plocka fram färgburkarna…Gaaah! Vilket projekt. God vän tänker säkert att man kan ju hoppa över dessa små detaljer i flaggan.  Men en flagga är ett lands nationalsymbol som man ska visa respekt och vördnad inför.(Helenas pappa var militär så saken kommer inte på fråga) Punkt.

Regnet skvalade ännu när vi hade pysslat klart på varsitt håll. Så vi drog ett par parti Yatzy och åt lite lunch. Därefter bestämde vi oss för gå iväg och tvätta kläder, nu när vi hade tvättmedel och allt. När vi kom dit så fanns ingen annan där, tack och lov. Ja nu är vi inte folkskygga, men det blir lite socialt stelt i franska tvättstugor då ingen hittills har behärskat engelska av dem vi sprungit på. Vi delade upp tvätten i de mindre maskinerna, en mörk, en vit och en röd tvätt. Därefter gick Kapten fram och skulle välja maskin och stoppa i mynt för att de skulle hoppa igång. Vi hade märkt att i maskin 3, så låg det redan tvättmedel i facket….konstigt…hade förre man aldrig fått i gång den…?

Sidospår; Kapten brukar laga saker vart än han går. Även andras saker…om det råkar trilla framför hans egen väg. Ja han skulle nog inte laga en offentlig toalett på T-centralen i Stockholm. Men ett otal läckande toaletter och stopp i duschar har blivit fixade av Kapten på de hotell vi bott på genom åren. Han brukar kunna serva det mesta i bara farten, skruva fast lösa handfat, laga tvättmaskiner, skruva åt vinglande stolar…you name it. Ofta går han omkring i sin nationaldress Blåbyxor, och har således en halv verktygslåda med sig. Han lagar utan att tänka sig för…

Huvudspår; Nu stod Kapten framför displayen där man valde maskin och matade mynt. Och 3:ans knapp såg lite lustig ut. Den hade fastnat i något innerläge så det gick inte att komma åt knappen. Så kapten tog fram en liten skruvmejsel och tryckte på knappen. Då sa det bara ”Piioong”, så försvann hela knappen in i väggen någonstans och kvar blev bara ett hål. Kapten kliade sig i knoppen. Hade det varit hans tvättstuga så hade han skruvat loss hela displayluckan. Men att montera ner inredningen här var kanske lite väl magstarkt. Han tittade in i hålet med ena ögat och studerade tomrummet och förklarade för Pimpsten;

-Maskin 3 är out of order!

Nyheten landade inte som en överraskning hos Pimpsten, som ju faktiskt hade stått två decimeter ifrån under hela proceduren.

Vi valde därför att bara tvätta två maskiner för dagen. Att byta och använda en megastor maskin och pynta 8 euro för denna, kändes inte bra. (Pimpstens pappa var inte bara militär, utan även smålänning).

Ja timmarna gick som ni förstår. Men tillslut så knatade vi tillbaka ner till Wilma med såväl ren som smutsig tvätt. Regnet slog fortfarande i backen så det blev en lugn eftermiddag och kväll ombord. En schysst Wok och Antikrundan blev kvällens höjdpunkt.

Skepp o Hoj!

 

Vi sov på saken kring våra tänkta investeringar. Solpaneler…generator… Men saken föll sig lätt när vi till slut vägt för och emot. Vi är ju väldigt försiktiga med våra pengar. De ska på ett eller annat sätt betala oss tillbaka. Så när vi handlar ska det samtidigt vara en investering. Vi spenderar inte för att vi har sådana byxor på oss – spenderarbyxor – där shopping blir ett fenomen och nöje i sig. Snålhet kanske..eller ekonomiskt tänkande. Det är stor skillnad på medveten och omedveten konsumtion. Ja nog om detta, ni fattar.

Nu hade vi fattat ett beslut. Vi är båda rörande överens om att det är en bra investering med två nya solpaneler. Ni ska bara veta hur mycket kräm de aktre solpanelerna petar in när solen ligger på från det hållet. Att få upp en solpanel på varsin långsida om båten, som vi fäst i vanten ovanför lanternfästet, kommer att täcka de flesta solvinklarna vi kan tänkas få. Till och med i lite gråväder har vi märkt att med schysst vinkel mot himlen så händer det saker i de där konstiga svarta plattorna. Dessa nya plattor kommer att kunna toppa upp batterierna snabbt och effektivt samt att det ger oss (ytterligare) känslan av frihet. Självförsörjande på ström. Ja smaka på det ordet. Handen upp för den som inte skulle digga att slippa elräkningen för all framtid??

——–

Frågan läses med en barsk myndighetsröst: -Ja ha lille vän..och vem är din elleverantör??

Svaret läses med en barnslig klingande ton: –De är solen, den där stora gula lampan däruppe…)

Halva friheten ligger i att slippa Vattenfall, HEM, Telge Engergi och allt vad de brukar heta. Man fattar aldrig riktigt vad man betala för, omöjlig faktura att förstå sig på och förbrukade kilowatt har ju ingenting med totalkostnaden att göra. Däremot så är räkningen fylld med en massa andra konstigheter. Abonnemangsavgift. Miljöskatt. Energiskatt. Moms. Elnätskostnad. Elhandelskostnad. Mätarställning beräknad. Mätarställning avläst. Utskickstillägg…. Varsågod det blir bara 33.518 kronor. Katching!

——–

Så vart kommer generatorn in i detta sammanhang?

Men först ett litet sidospår; vi har en liten vindsnurra där bak i targabågen som levererar ström när det blåser. Men det ska blåsa rätt så mycket för att det ska fylla på med någon reda,  så vindgeneratorn underhåller mest så inte tappet blir fullt så stort. (Ja om natten så är det väldigt solfattigt you know) Så då backar vi på strömnivåerna under nattetimmarna. Och när solen stiger upp på morgonen så fylls batteribanken på igen med ny energi.

Nu tillbaka till huvudspåret; Generatorn hade vi tänkt att med den kan vi skjuta till ström ifall batterinivåerna sjunker till så låga nivåer att batterierna riskerar ta skada. (Men man kan även starta båtens motor för att få samma effekt, så laddas batterierna snabbt o smidigt på så sätt).

Nu vägde vi den tänkta generatorns inköpskostnad mot vad och hur mycket dess funktion och hur mycket den skulle kunna leverera tillbaka. Och då så kändes inte investeringskostnaden motiverad – i dagsläget. Det är bättre att investera i solpanelerna och utvärdera detta först. Generatorer finns över hela världen, så det måste inte ske i Cherbourg av alla platser. Dessutom så hittade vi ingen bra plats att härbärgera generatorn, den har för stora mått. Allt ska ju få plats någonstans och som ni vet så är vårt hem inte av det större slaget. Och vem vet, vi kanske klarar oss bra med bara solpanelerna. En generator kanske är overkill för vår del.

Så beslutet fattat.

Nya solpaneler: JA  

Ny generator: NEJ

Vi gick tillbaka upp till båttillbehörsaffären. Idag skulle vi kunna prata engelska. Halleluja. Med oss hade vi även den gamla glödlampan till topplanternan som vi ämnade köpa ny i modell LED. Vi klev in och pratade med den för dagen nya killen på plats. Men kunde han bättre engelska…mycket tveksamt. Men vi lyckades beställa vad vi önskat. Gårdagens kille hade dock lovat oss att det bara skulle ta ett par dagar att få hem grejjerna. Men nu blev vi osäkra. Denna kille pratade om ”Jeudi”. Vilket är torsdag. Och då det redan var onsdag så misstänkte vi att leveransen inte skulle ske på bara 24 timmar. Istället frågade vi om hur många dagar det skulle ta. Men killen fattade inte, varken på engelska eller på franska (vilket säkert berodde på Pimpstens bristande förmåga att förklara – hans franska var troligtvis klanderfri). Vi tog fram en kalender…och han pekade ut. Jo, nu skulle leveransen ta mer än en vecka. WHAT??? Gårdagens kille hade lovat att vi skulle få varorna som senast på lördag denna vecka.

Ja ha…och nu var beställningen redan lagd. Skulle det innebära att ifall vi skulle få rätta vindar för att sticka till Alderney. Att vi skulle bli fast här i Cherbourg bara för att invänta en leverans?? När vi började tveka om vår beställning så nämnde han ”express”. Då skulle varorna komma senast lördag MEN detta till en extrakostnad av 15 euro. Vi slog till.

När allt var klart så gick vi ut ur butiken. Vi läste vår lapp över beställningen. På den offert vi hade fått från Christophe så skulle vi få 10 procents rabatt. Men den fanns inte med nu. Vi tror helt enkelt att Christophe hade avsikt att bjuda på såväl express-leverans som att ge oss rabatt på varorna. Det var därför han lämnade en offert till oss för att nästkommande kollega skulle se vad han lovat sin kund. Nu blev vi lite snuvade på konfekten. Så ur det hänseendet så tyckte vi inte att det övervägde att den nya säljaren kunde tio ord fler på engelska. Vi hade gärna hållt oss till Christophe och pratat brum-brum-språk med honom. Det klickade bättre mellan oss kort och gott.

Vi iddes inte gå tillbaka och påtala den utlovade rabatten. Utan vi släppte det, var glada för att våra solpaneler hade blivit beställda. Vi får istället hoppas på många soltimmar och möjlighet till att ankra så har vi snart sparat in den rabatten med råge. Vi hoppas dock bara att leveransen kommer som utlovat. Han fibblade länge med sin dator, försäljaren, och sa upprepande; ”problèmes technique”.

Bredvid båttillbehörsaffären så ligger Capitanerie, hamnkontoret. Vi gick dit och pratade med de trevliga tjejerna där. Vi frågade efter ett brev som vi inväntar från Sverige. Hon visade oss hamnkontorets posthylla. Och vilken grej. På bokstaven ”N” då vi heter Norberg, så kunde vi bläddra bland dagens postskörd. Och där låg det, brevet från Sverige. Här har man byggt upp ett smidigt sätt att ta hand om post som ska till de olika båtägarna. Som på ett schysstare hotell ungefär. Så imponerande. Vi tackade och gick glada ut i vårsolen. Och vilken sol, vi behövde knäppa upp jackorna för att inte förgås i värmen.

Det blev en snabb sväng till affären. Vi är inne på de sista slantarna av vårt månatliga kontantuttag, vår hushållskassa. Så det fanns inte utrymme för storhandling. Vi har ju bunkrat en del redan, så därför har det gått åt lite extra. Men vi fick ihop det till tvättmedel och sköljmedel. Vilket var det viktigaste. Sen blev det en lång solpromenad ner till Wilma igen.

Väl nere så hade det dykt upp några leveransbåtar omkring oss. Någon slags chef på ena båten frågade om vi möjligtvis kunde flytta på Wilma till en annan plats. Ja de betalar tydligen för dessa platser (fast vi hade fått ok från Capitanerie och i sjökortet så står det att brygga ”H” är för gästbåtar. Ja ingen skugga på dem, men inte på oss heller…vi har bara gjort som vi blivit anvisade). Men vi sa att det inte är några problem, men att vi vill kolla med Capitanerie först så vi inte lägger oss någonstans där vi blir bortkörda på nytt. Så återigen en promenad bort till Capitanerie. Och tjejerna där är ju helgulliga. Vi kunde lägga oss på utsidan av brygga ”H” och ligga längs med fick vi till svar. Och de bad om ursäkt för det krångel de orsakade oss. Den lilla tjejens breda leende förlåter allt och alla är vi övertygade om.

Så väl nere på båten så startade vi motorn. Medan motorn varmkördes så pratade vi med ”chefen” igen. Ägaren till den båten han stod på tillhörde en svensk kille fick vi heta. Båten skulle nu till Nederländerna för vidare leverans till Sverige.

Pimpsten tog rodret när vi flyttade Wilma. Såväl utläggning och tilläggning gick fint. Och detta med rätt mycket publik. Jo jo, det tar sig. När vi la till så klättrade apan kapten upp i masten och satte dit den nyinköpta LED-lampan.

Därefter så firade vi med ett glas rosé på däck i kvällssolen. Vi har länge hållt på en flaska rosé för det tillfälle när den första varma kvällen skulle infinna sig. Nu kom den, kvällssolen, och vi njöt. Nu har vi skålat in våren och sommaren.

 Wilma ligger nog lite bättre här på sin nya plats. Starkare internet och bättre kvällsol. Vi summerade dagen, en dag med många turer. Men allt hade löst sig. Som det brukar göra. Undrar bara vilken dag solpanelerna ämnar komma. Den som lever får se.

Vi var upp till båttillbehörsaffären. Med en inköpslista i handen med knapp läslig handstil som käre Kapten klottrat ner i farten. På dörren till affären så förkunnades det;

 ”we speak english”.

Vi gick runt lite planlöst i butiken tills vi valde att gå fram till disken. Kapten hade önskat sällskap av Pimpsten på shoppingturen trots försäkran på dörren om att hans engelska skulle gå att nyttja. En kille klev fram och var oss behjälpliga. Vi frågade på franska om han pratade engelska. ”Lite” blev svaret.

Vi blev här lite fulla i skratt, för redan vid första meningen så blev det språklig tvärnit. Vad innefattar ordet ”lite” egentligen? Killens engelska visade sig vara så gott som obefintlig. Men till skillnad mot andra människor vi mött här, så var vår säljare mycket hjälpsam och han ville verkligen stå till tjänst. Och med vilja så möts man på halva vägen…med Pimpstens franska, ett och ett annat ord på engelska och därtill lite teckenspråk.

På listan stod dels nya sjökort. Vi köper vartefter vi seglar nya sjökort i papper. Trots att vi har flertalet digitala sjökort. Anledningen är enkel. Papper ger en schysst översikt. Bara vetskapen om att ifall tekniken skulle fallera och man åtminstone kan få fram sin position, så är man inte lost på havet. Och till det så är sjökort och kartor rena rama porrblaskan för Pimpsten. Ja är Kapten en väderfetischist så är Pimpsten är hårt inbiten pappersnörd. En tvättäkta fröken post-it.

En papperskarta innehåller lika mycket information som självaste bibeln fast med skillnaden att sjökort är en rolig läsning. Många timmar ombord ägnas åt pappersjökorten, och då inte bara ute på havet. Utan även i hamn då den fungerar som ren underhållning (Jo, Helena gillade orientering i skolan…nördigt så säg).

Ja och med ett par sjökort avklarade i butiken, varav ett över de engelska kanalöarna, så kom vi då in på våra frågor till försäljaren. Vi behövde en bit ny flagglina till spridarna, där vi fäster gästflaggan och vår hemmaflagga i. Inga bekymmer och språket flöt på.

Därtill så behövde vi en ny navigationslampan. –Je voudrais une lamp pour le navigation, s´il vous plait. Ja något sådant fick det bli med Pimpstens bristfälliga franska. Kapten har nämligen under de senaste dagarna varit på ampère-jakt. Han har letat upp allt som drar ström ombord, för vi upplever att batteriet töms rätt så fort när vi inte ligger på landström. Särskilt när vi seglar om natten så tappar vi kräm lite för fort för att vi ska känna oss nöjda. Och i ampère-letandet så fann Kapten att ett par av våra gångljus inte alls hade ledlampor i sig..utan gamla traditionella. En gammal drar ungefär 1,5 ampere per timme medan en led drar 0,15 ampere. (nu har vi kyl o frys och annat som drar…men där kan vi inte spara in något.)

Vi kunde inte alls handla lampan vid detta butikstillfälle. Vi blev osäker på vilken modell, lamporna liknade inte de svenska sorterna. Så vi berättade att vi kommer tillbaka i morgon med den gamla lampan med oss, så vi vet säkert.

Den tredje frågan handlade även den om vår strömförsörjning. Vi har vägt fram och tillbaka…ett par solpaneler till kan nog vara bra.  Och kanske en bärbar generator som extra strömkälla, som vi kan starta vid behov. En bärbar generator kan även användas utanför båten. Skulle vi behöva ta med handverktyg i land men saknar ström så kan vi koppla upp oss på generatorn.

Pimpsten försökte. –Générateur? Killen fattade inte riktigt. Vi pratade till synes om två olika ting. Och nu blev det tilt i Pimpstens huvud. –Avec le moteur, förklarade hon närmare. Och med det mycket pinsamma tillägget; -BRUM-BRUM!

Killen fattade direkt tack och lov. Men han började att skratta. Ja, hur vanligt kan det vara att han får in kunder som går runt och låter som tvååringar med leksaksbil i handen. -BRUM-BRUM…. Men det härmande ljudet av en motor bara slank ur Pimsten och i samma sekund barnlätet lämnade läpparna så kände hon sig som en svensk blondin (hur det nu går ihop sig när man till faktum ÄR blondin???).

Vi fick en offert på en bärbar generator och så kunde vi promenera ner till båten igen. Pimpsten kände sig lite svettig efteråt. –Jag blir alldeles trasslig i hjärnan, förklarade hon.

Och säljaren, Christophe, var mycket trevlig och hjälpsam. Han berättade att han skulle vara ledig nästkommande dag då vi planerade att dyka upp på nytt. -Då kan du sova lite extra, menade Pimpsten på franska. –Njae, jag har småbarn, förklarade Christophe och skrattade. Och så tillade han att i morgon arbetar en kollega som kan prata god engelska. Vi tackade honom så mycket, och bedyrade att vi hade fått en mycket bra service och vi tackade honom för hans tålamod. Han sken upp och såg glad och tacksam ut.

När vi var nere på båten så gjorde vi slag i saken. Kapten skickade upp den övriga besättningen i masten. Dels för att trä i den nya flagglinan. Den gamla hade gått av så det fanns inget annat råd än att klättra upp. Och sen för att ta bort kåpan på topplanternan, för att plocka ur lampan. Men hur Pimpsten än försökte så fick hon inte upp kåpan. Hon hade klämt fast sig själv bra under ena vantet och fick båda händerna fria, använde en liten skruvmejsel för att trycka på kåpan för att få den att släppa sitt grepp om sin ram. Men icke. Det tedde sig inte bättre än att det blev ombytta roller. Kapten klättrade upp istället. När han kom upp så började han skratta. –Kåpan sitter upp och ner. –Så det är från ovansidan man trycker för att lossa den. –Gaaaah! Inte undra på då att inte Pimpsten lyckades, hann hon tänka. Det gick ju inte se att lampamraturen satt upp och ner, den ser ju fasiken lika dan ut i båda ändar. Blondinvarning nummer två för dagen.

Avslutningsvis så fick Pimpsten till slut lite upprättelse. Vår nästa etapp har vi tänkt gå till ön Alderney. En mindre ö som tillhör de engelska kanalöarna. Det finns ingen hamn där i vanlig bemärkelse, utan man hänger upp sig på bojar i viken. Men vid nordostlig vind så är det inte lämpligt att gå dit, då det blir mycket stökigt med vågor då. Vi visste inte heller om det kanske är en dum tid på året rent generellt att åka dit nu. För vi har ju rätt blåsigt var och varannan dag med vindbyar uppåt 20 sekundmeter. Så Pimpsten lyfte luren och slog telefonnumret till Alderney hamn. Och det svarade en kille. På klockren engelska (ja fattas bara annat när han är engelsman). Vilken fröjd att kunna konversera obehindrat. –Jo absolut ska ni besöka Alderney på våren, vackraste tiden. –Ring i början på nästa vecka, då helgens oväder dragit över, så ska vi råda er när det är lämpligt att komma. Därefter blev det lite underbart småprat på det sätt som bara engelsmännen kan och som vi älskar dem för.

–BRUM-BRUM-BRUM-BRUM….

Skepp o Hoj!

Vi är fortfarande i Cherbourg. Kommunens officiella namn är Cherbourg-Octeville, vilket beror på att Cherbourg slogs ihop med grannen Octeville år 2000. Cherbourg-Octeville har närmare 40.000 invånare.

 

Vi har hunnit utforska staden lite grann. Helt klart så är staden präglad av dess läge, hamnen är enorm och till synes så är intresset för segling stort här. Innanför pirarmarna så pågår aktivitet om dagarna. Det är små jollar med barn som lär sig bemästra seglingens konst. Mindre kappseglingsbåtar och far fram och tillbaka mellan utsatta bojar. Fyrmansroddbåtar som skjuter fram genom vattnet med energiska tag. Detta verkar även vara platsen för leverans av nya segelbåtar. Det kommer och går lyxiga båtar som ser så dyra ut att man är rädd att dra en repa i skrovet med bara blicken. Men flotta och läckra såklart. Och därtill så är hamnen fylld med privata segelbåtar av alla dess slag. Det pågår en ständig aktivitet här.

 

Att promenera från Wilma bort till hamnkontoret och duscharna kräver sin man. Vi har inte räknat stegen eller avståndet. Men det är lååångt. Fortfarande pratar vi bara hamnområdet men då vi har båten längst bort från byggnaderna så får vi promerera i tio-femton minuter innan vi kommit bort till serviceområdet i hamnen. Allt är välordnat här och man har inte känslan av att det är någon klubb bara för jetsettare och andra med tung plånka. Utan här ryms tvärt om alla slags flytetyg och människor.

 

 

 

Vi tog en cykelsväng i Cherbourg. Dags att utforska en ny plats längs vår resa. Men vi råkade ut för en helt ny upplevelse. På en smal liten gata så hörde Helena stora starka språngsteg närma sig bakifrån. Hon la inte alltför mycket notis om det…men hördes inte stegen lite väl nära??? Hon vred på huvudet…och där bredvid henne kom en stor och stark  (och snygg) fransk polisman löpandes. Med full utrustning. Hela kittet. ”HJÄLP” hann hon tänka, cyklar jag fel månne?? Men polismannen hann säga ”pardon” och vek av bakom och in på en gränd.

 

Att bli ikappsprungen av en stor polisman i fredliga avsikter måste ju vara varje flickas dröm…eller?! Ja nu vet vi vem polismannen var ute efter. Blåljus och fullt pådrag blev det. Vi hann återigen tänka ”HJÄLP”. Är det ett terrorbrott på gång i kvarteret?? Borde vi lägga oss ner på marken nu innan skottlossning utbryter? Men nej nej…tre poliser stod i en gränd med ett par busar. Brottets karaktär har vi ingen aning om. Men en sak säger vi dock. Mucka inte gräl med en fransk polis. Vi hörde och märkte lång väg att polisen här inte bara har spelande muskler innanför uniformen, de verkar stenhårda.

 

I Frankrike råder undantagstillstånd till följd av alla terrorattacker de haft på sistone. Detta innebär att polisen har ökade befogenheter. De får agera som de tycker är lämpligt utan att behöva tillfråga åklagare och andra myndigheter. Så tyvärr så var inte en blond svenska på minicykel av intresse…fast Kapten är ju såklart glad. Han hade tagit till alla lämpliga vapen för att försvara sin kvinna, en fender, båtshaken och i värsta fall nödpistolen.

 

 

Skepp o Hoj!

Nu är vi uppstigna från de medvetslösa…eller vad säger man??? En nattsegling gör att man blir mäkta trött efteråt. Ruckad sömn och framför allt så har man ju svalt all syrerik luft som går att uppbringa i hela Engelska Kanalen.

Det känns underbart att vara här i Kärbo (Cherbourg).

Vi tog det lugnt igår. Vi var upp till ”Capitanerie” och anmälde vår ankomst strax före lunchtid. Solen stog högt på himlen och det var hyggligt varmt ute. Vi välkomnades på ett fantastiskt sätt och här kommer inget att fattas oss. Hamnen kan serva en båtägare med det mesta här och i hela bassängen ligger säkert uppemot 1000 fritidsbåtar. En ENORM fritidshamn. Vi har betalt för 1 natt, vilket de önskar, så gör vi upp affären innan vi lämnar. 28 Euro är billigare än såväl Honfleur (30 euro) och Le Havre (36 euro). Här har man dessutom ett rabattsystem, har du bott här i 5 dagar så får du de två efterföljande dagarna gratis. Framför allt så håller hamnen en otroligt hög standard, vi kollade in duscharna, en liten spakänsla hann passera kroppen när vi gläntade på santitetsdörren. Det finns bra tvättmöjligheter utan chockpriser och hela området kryllar av allehanda marina butiker med båttillbehör och allt annat en båtägare kan tänkas efterfråga.

Vi lämnade Honfleur två timmar innan högvattnet. Vi fick slussa då vi var första öppningen för dagen, vi hade sällskap av en Pilotbåt och en supplybåt. Och väl ute i Chenal de Rouen så tuffade vi ut mot stömmen. Det var ett grått och stilla väder…lite för stilla. Men vi hoppades att solen och vinden skulle göra sin entré något under dagen.

Först klockan tre på eftermiddagen så kunde vi dra ut segel och stänga av motorn. Bleket hade gett sig och vi fick lite vind som gav krusningar på vattnet. Strömmen hade vänt så vi gick med den. Vi seglade i fina fem knop och ja, faktiskt, en solstrimma letade sig igenom molntäcket.

Seglingen var riktigt härlig, vi hade autopiloten på och vi kunde roa oss med allehanda ting. Kapten försökte sig på att få upp en torsk på tio kilo. Men det blev en näbbgädda på osäker vikt. Dock fick den gå tillbaka till havet. En näbbgädda ger inte mycket mat, man vill gärna filéa den. Lagar man den hel med ben så blir fiskbenen gröna vid tillagningen. Går ju att äta, men det känns för oss lite si sådär. Det får nog bli mer tomt i plånbok och skafferi innan vi sätter upp näbbgädda på menyn. Den stackars fisken liknar dessutom en orm lite för mycket…. Pimpsten löste Sudoku för glatta livet. De enkla ekvationerna passar bäst när man är ute på havet. Radion skrålade med P4 Halland i högtalaren.

Båttrafiken glesade ut och snart var det bara vi och havet. Inget internet, ingen telefon. Bara Wilmas brusande framfart i det franska vattnet. Och sen kom dimman..en tjock dimma så vi såg kanske inte ens 50 meter framför oss. Vi hade bra koll på de få fiskebåtarna i området då vi har såväl radar som AIS.

Klockan halv åtta på kvällen så vände strömmen och vinden mojnade. Vattnet var totalt platt. Vi gick från att ha seglat 6 knop ner till 0,2 knop på en timme. När Wilma började backa så startade vi motorn. För vem kan segla för utan vind? Definitivt är uppdraget omöjligt i motström. Nu hade vi såväl tjock dimma och mörker. Vi seglade runt i en tallrik med tjock gröt kändes det som. Vi passerade en fiskebåt på en halv nautisk mil. Vi såg inte röken av den, dess lanternor orkade inte lysa igenom tjockan. Men vi hörde motorljudet ifrån den. Lustig känsla.

Nu närmade vi oss Cherbourg där strömmen var betydligt starkare. Med 1800 varv på motorn, som normalt ger oss en fart på 6 knop så var vi nere i en fart på 1,2 knop som lägst. Så uppskattningsvis så hade vi en motström på 5 knop. Det här med tidvatten och strömmar är jäkligt intressant fenomen. Nu gick det långsamt, långsamt…sakta släppte den värsta motströmmen och så gick det i 2 knop…3 knop.

Sakta gick Wilma fram lättare i vattnet och vid halv ett på natten så vände strömmen och vi fick den med oss. Och då var det som om någon dragit ur proppen ur badkaret. Fortfarande ingen vind så vi kunde inte segla. Vi hade ännu seglena uppe men de hängde som trötta trasor. Men fort gick det…

Vi var uppe och tassade på tio knop när vi började gå in mot Cherbours hamn. Kapten som styrde fick hålla upp rejält, avdriften var ett tag så rejäl att vi gick liksom på tvären. Han hann tänka med fascination att ”nu missar jag hamninloppet och far förbi…”. Men avdriften lugnade sig något och det var därefter inga problem att styra in genom hamnpirarna i Cherbourg. Precis vid denna tidpunkt så sprack himmelen upp och månen lyste så fint över havet. Så vi fick lite hjälp att se när vi styrde oss fram till fritidshamnen. Vi hittade en plats att lägga till på. Den waitingpontoon som vi hittade låg utan landförbindelse, så vi tog en annan plats kort och gott. Sen stack vi i vår strömkabel, stuvade in det mest nödvändiga och dök i säng. Då var klockan fem på morgonen.

Ja och resten är väl vad man säger vid detta laget, historia. Det blev kanske en tre timmars sömn. Vi får ligga fint kvar på vår plats (för våra vänner som seglar efter oss så kan vi ligger på brygga H).

Sammanfattningsvis så hade vi en fin segling. Havet låg platt vilket vi är tacksamma för. Man kan inte få allt, så det blev en hel del motorgång. Men som kapten säger…det finns billig diesel på Kanalöarna (taxfree). I gengälld så gick överfarten betydligt fortare än vi planerat, 19 timmar. Är det dock något Kapten önskar lite mer, är bättre fiskelycka. Men det är ju inget nytt under solen. Häpp!