BRUM-BRUM

 

Vi var upp till båttillbehörsaffären. Med en inköpslista i handen med knapp läslig handstil som käre Kapten klottrat ner i farten. På dörren till affären så förkunnades det;

 ”we speak english”.

Vi gick runt lite planlöst i butiken tills vi valde att gå fram till disken. Kapten hade önskat sällskap av Pimpsten på shoppingturen trots försäkran på dörren om att hans engelska skulle gå att nyttja. En kille klev fram och var oss behjälpliga. Vi frågade på franska om han pratade engelska. ”Lite” blev svaret.

Vi blev här lite fulla i skratt, för redan vid första meningen så blev det språklig tvärnit. Vad innefattar ordet ”lite” egentligen? Killens engelska visade sig vara så gott som obefintlig. Men till skillnad mot andra människor vi mött här, så var vår säljare mycket hjälpsam och han ville verkligen stå till tjänst. Och med vilja så möts man på halva vägen…med Pimpstens franska, ett och ett annat ord på engelska och därtill lite teckenspråk.

På listan stod dels nya sjökort. Vi köper vartefter vi seglar nya sjökort i papper. Trots att vi har flertalet digitala sjökort. Anledningen är enkel. Papper ger en schysst översikt. Bara vetskapen om att ifall tekniken skulle fallera och man åtminstone kan få fram sin position, så är man inte lost på havet. Och till det så är sjökort och kartor rena rama porrblaskan för Pimpsten. Ja är Kapten en väderfetischist så är Pimpsten är hårt inbiten pappersnörd. En tvättäkta fröken post-it.

En papperskarta innehåller lika mycket information som självaste bibeln fast med skillnaden att sjökort är en rolig läsning. Många timmar ombord ägnas åt pappersjökorten, och då inte bara ute på havet. Utan även i hamn då den fungerar som ren underhållning (Jo, Helena gillade orientering i skolan…nördigt så säg).

Ja och med ett par sjökort avklarade i butiken, varav ett över de engelska kanalöarna, så kom vi då in på våra frågor till försäljaren. Vi behövde en bit ny flagglina till spridarna, där vi fäster gästflaggan och vår hemmaflagga i. Inga bekymmer och språket flöt på.

Därtill så behövde vi en ny navigationslampan. –Je voudrais une lamp pour le navigation, s´il vous plait. Ja något sådant fick det bli med Pimpstens bristfälliga franska. Kapten har nämligen under de senaste dagarna varit på ampère-jakt. Han har letat upp allt som drar ström ombord, för vi upplever att batteriet töms rätt så fort när vi inte ligger på landström. Särskilt när vi seglar om natten så tappar vi kräm lite för fort för att vi ska känna oss nöjda. Och i ampère-letandet så fann Kapten att ett par av våra gångljus inte alls hade ledlampor i sig..utan gamla traditionella. En gammal drar ungefär 1,5 ampere per timme medan en led drar 0,15 ampere. (nu har vi kyl o frys och annat som drar…men där kan vi inte spara in något.)

Vi kunde inte alls handla lampan vid detta butikstillfälle. Vi blev osäker på vilken modell, lamporna liknade inte de svenska sorterna. Så vi berättade att vi kommer tillbaka i morgon med den gamla lampan med oss, så vi vet säkert.

Den tredje frågan handlade även den om vår strömförsörjning. Vi har vägt fram och tillbaka…ett par solpaneler till kan nog vara bra.  Och kanske en bärbar generator som extra strömkälla, som vi kan starta vid behov. En bärbar generator kan även användas utanför båten. Skulle vi behöva ta med handverktyg i land men saknar ström så kan vi koppla upp oss på generatorn.

Pimpsten försökte. –Générateur? Killen fattade inte riktigt. Vi pratade till synes om två olika ting. Och nu blev det tilt i Pimpstens huvud. –Avec le moteur, förklarade hon närmare. Och med det mycket pinsamma tillägget; -BRUM-BRUM!

Killen fattade direkt tack och lov. Men han började att skratta. Ja, hur vanligt kan det vara att han får in kunder som går runt och låter som tvååringar med leksaksbil i handen. -BRUM-BRUM…. Men det härmande ljudet av en motor bara slank ur Pimsten och i samma sekund barnlätet lämnade läpparna så kände hon sig som en svensk blondin (hur det nu går ihop sig när man till faktum ÄR blondin???).

Vi fick en offert på en bärbar generator och så kunde vi promenera ner till båten igen. Pimpsten kände sig lite svettig efteråt. –Jag blir alldeles trasslig i hjärnan, förklarade hon.

Och säljaren, Christophe, var mycket trevlig och hjälpsam. Han berättade att han skulle vara ledig nästkommande dag då vi planerade att dyka upp på nytt. -Då kan du sova lite extra, menade Pimpsten på franska. –Njae, jag har småbarn, förklarade Christophe och skrattade. Och så tillade han att i morgon arbetar en kollega som kan prata god engelska. Vi tackade honom så mycket, och bedyrade att vi hade fått en mycket bra service och vi tackade honom för hans tålamod. Han sken upp och såg glad och tacksam ut.

När vi var nere på båten så gjorde vi slag i saken. Kapten skickade upp den övriga besättningen i masten. Dels för att trä i den nya flagglinan. Den gamla hade gått av så det fanns inget annat råd än att klättra upp. Och sen för att ta bort kåpan på topplanternan, för att plocka ur lampan. Men hur Pimpsten än försökte så fick hon inte upp kåpan. Hon hade klämt fast sig själv bra under ena vantet och fick båda händerna fria, använde en liten skruvmejsel för att trycka på kåpan för att få den att släppa sitt grepp om sin ram. Men icke. Det tedde sig inte bättre än att det blev ombytta roller. Kapten klättrade upp istället. När han kom upp så började han skratta. –Kåpan sitter upp och ner. –Så det är från ovansidan man trycker för att lossa den. –Gaaaah! Inte undra på då att inte Pimpsten lyckades, hann hon tänka. Det gick ju inte se att lampamraturen satt upp och ner, den ser ju fasiken lika dan ut i båda ändar. Blondinvarning nummer två för dagen.

 En apa i ett träd?? Nej nej…bara en blondin i en mast!
 Lättare att klättra upp i masten än att konversera på franska..
 Utsikten från ovan.
 Kapten klättrade upp och löste lampfrågan till slut. Vilka stora fötter han ser ut att ha.

Avslutningsvis så fick Pimpsten till slut lite upprättelse. Vår nästa etapp har vi tänkt gå till ön Alderney. En mindre ö som tillhör de engelska kanalöarna. Det finns ingen hamn där i vanlig bemärkelse, utan man hänger upp sig på bojar i viken. Men vid nordostlig vind så är det inte lämpligt att gå dit, då det blir mycket stökigt med vågor då. Vi visste inte heller om det kanske är en dum tid på året rent generellt att åka dit nu. För vi har ju rätt blåsigt var och varannan dag med vindbyar uppåt 20 sekundmeter. Så Pimpsten lyfte luren och slog telefonnumret till Alderney hamn. Och det svarade en kille. På klockren engelska (ja fattas bara annat när han är engelsman). Vilken fröjd att kunna konversera obehindrat. –Jo absolut ska ni besöka Alderney på våren, vackraste tiden. –Ring i början på nästa vecka, då helgens oväder dragit över, så ska vi råda er när det är lämpligt att komma. Därefter blev det lite underbart småprat på det sätt som bara engelsmännen kan och som vi älskar dem för.

 -Hello Harbourmaster! Vi ringde till Alderney.
Den lilla ön väster om Cherbourg är Alderney.
 
Efter samtalet så kände Pimpsten sig lite mer som en brunett. Smart, snabbuppfattad, verbal och behärskande. Livet är som en hiss där man åker upp och ner lite utifrån vilken situation man ställs inför. Men trösten är väl att vi ställer oss utanför comfortzone och hela tiden och utsätter oss för nya situationer. Det blir rätt mycket hissåkande i vårt liv. Rätt skoj…fast det där med BRUM-BRUM kan väl diskuteras, vilket lågvattenmärke.

–BRUM-BRUM-BRUM-BRUM….

Skepp o Hoj!

4 reaktioner på ”BRUM-BRUM

  1. Att följa Era äventyr är för mig så fint. Helena borde
    ägna sig åt att bli jornalist för att hon beskriver
    Era äventyr så överskådligt och inehålsrikt.Jag blir
    så glad att WILMA kommer till användning rör det hon
    är tänkt för. Äventyr och njutning av livet. Kram på
    Er båda och ha det gott. FELIX

    Gilla

    • Vi är också fantastiskt glada för att Wilma får komma ut och se sig om i världen. Och att vi själva får möjligheten att bryta vardagen och hänge oss åt äventyr och drömmar. Tack för värmande ord kring skrivandet. Det må hända vara i ett litet format då skrivandet vara sker för vår lilla läsekrets. Men när kärleken till ordet och glädjen över att få formulera sig och skapa texter finns…så spelar det ingen roll hur stor läsekretsen är. Inte heller att vi inte tjänar en krona på texterna. Men skulle vi nu behöva vända hem av någon anledning så kan man ju tänka sig att man skulle försöka skriva för försörjningens skull. Hade varit häftigt. Tackar och bockar! Ta väl hand om dig. Kramar från oss ungdomar

      Gilla

  2. Ljuvligt skrivet! Ja gillar brum brum!!! 🙂 I det här landet är man glad när man når fram och förstår och man menar samma sak!!!
    Varma kramar från besättningen på,Black Pearl of Sweden, som närmar sig….

    Gilla

    • Tack för härlig respons. Jo kom ihåg ordet brum-brum. Det kan man behöva här i frankrike när man bara har en gammal skolfranska att luta sig emot. Det dyker säkert upp fler konstiga ord i ordlistan =). Kram

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s