Det finns en vardag i ett seglande. Diska, handla mat, laga mat, äta, städa, tvätta…. Vi har våra rutiner här på Wilma, precis som du hemma. Bortsett från att golvet gungar här när vi dammsuger eller rör i grytan. Allt har dessutom begränsat utrymme, det är stundom trångt ombord. Det gäller att man trivs i varandras sällskap, annars kan det bli påfrestande. Står Tjoppe i verkstan och Helena blir kissnödig så måste där krånglas förbi varandra. Det är lätt att bli irriterad för ofta får man tillfälligt avbryta det man håller på med för att kunna ge plats. Vi har löst det med att pussas och kramas när det är dags för passage. (någon kanske tänker nu att de vill mönstra på när de hör om våra regler, en puss av pimpsten kan kanske locka en del som är torrskodda om läpparna och sällan får). Vi har inga problem att hålla sams men vi har hört från andra att det kan vara ett bekymmer. Vi var ute och åt med några holländska seglare. Ett par hade varit gifta i över 40 år. Men varje år som de gav sig iväg så hade de en kris på Nordeney, med gräl och irritation som följd. Men efter något dygn så la sig krisen,  allt rullade på lugnt igen och äktenskapet var åter tryggat. I början på varje ny segelsäsong så behövde de hitta sina positioner och roller i den trånga segelbåten. Och detta hände alltid en lagom bit in på deras resa, som regel i höjd med Nordeney. De skrattade gott när de berättade om det hela och det var lite svårt att föreställa sig att de skulle kunna vara i luven på varandra, de verkade vara ett högst homogent par.

Vi finner holländarna som ett otroligt trevigt och hjälpsamt folk. Lätta att prata med och så gott som alla pratar mycket god engelska. Men något vi inte blir kloka på är deras matbutiker och matvanor. När man går i mataffären och tittar på vad som finns i hyllorna så är där otroligt mycket skräpmat. Man får verkligen leta efter basvarorna stundom. Sötade yoghurtar, sötebröd, söta flingor, läsk och godis. Vi brukar på skoj titta ner i andra människors kundvagnar när vi shoppar. Något som är rätt intressant. Och det går ofta inte att hitta någon riktig mat i deras korgar. Läsk i mängder, bröd i mängder, godis och bakverk…och på sin höjd en påse rivna morötter.

Här finns det långa rader med färdiga rätter i kyldisken. Färdigkokt och färdigblandad Pasta med köttfärssåss, två och ett halvt kilo blaffig sörja i en plastförpackning till dubbelt pris mot hemmagjord dito. Den ser oaptitlig ut och Jamie Oliver hade gråtit. Nasi Goreng, lasagne, pizzor, pajer, hamburgare (kallt kött och bröd i en plastlåda), färdiga sallader, färdigstekt potatis. Allt gjorda i portioner för den stora familjens middag. Sen verkar man inte äga knivar och skärbrädor i Holland (skämt o sido men..) champinjonerna är färdigskivade, morötterna är rivna, korvarna är skurna, melonen är tärnad…det tar aldrig slut på matindustins bearbetning av en gång i tiden fina råvaror. Frysdisken dignar av bearbetad potatis, detta är pommesens förlovade land. Och bröd i mängder…brödavdelningarna är gigantiska, formfranskor i oändligt många varianter och bakelser därtill. Detta är såklart det normala för en holländare, mataffärerna har med tiden utvecklats så här och således så har de anpassat sina matvanor utefter vad matindustrin erbjuder.

Vi hoppas av våra hjärtan att det ordnar till sig med matutbudet när vi kommer till grodätarlandet Frankrike. De borde vara stolta och vurma över fina råvaror och god matkultur. Men vi är osäkra på vad vi kommer att mötas av. Kan den (över-)utvecklade matindustrin ha förstört även världens matland nummer 1 är frågan.

Är det något vi saknar här så är det fisk och skaldjur. Nästan all fisk är på något sätt bearbetad, nästan allt är färdigpanerat. Vi hittar inga skaldjur alls (vi skulle kunna betala mycket för en påse fina räkor nu). Lite färsk fisk finns ibland i industriförpackad plastlåda som signalerar om långa transporter och många led i livsmedelskedjan. Vi avstår. Men vi har hittat lite fryst fisk som verkar schysst.

Matlista är skriven ombord, nu blir det lite grytor, fisksoppa och asiatisk mat bland annat. Men även en rätt som är något lite mindre nyttig men jäklans gott… Vi har lite formfranska i frysen som aldrig går åt…nu blir det fattiga riddare till lunch någon dag. Inget får förfaras, Helena slits mellan sitt småländska arv och nyttigmaten.

Någonstans att tvätta kläder har vi inte hittat här i Dordrecht, och det finns inget heller enligt hamnkaptenen. Men vi har fått erbjudande om att tvätta hemma hos henne. För övrigt så har vi skrivit under kontraktet på kajplatsen här. Vi bor tacksamt billigt och när vi var över på hamnkaptenens båt så blev vi bjudna på ett glas vitt vin. Här är det dessutom mer regel än undantag att många bor på sina båtar. (Hon berättade att hon och hennes man nog skulle bo på båten om det inte vore för det att hon inte får plats med sin flygel ombord) Så en positiv sida av Holland är att det verkar mycket mer förlåtande och mindre byråkratiskt över lag. Och som sagt, himla trevligt folk som gärna tar kontakt och pratar med en.

Ja som det är med alla platser på jorden så finns det både bra och mindre bra saker. Men om planen hade varit att inte dra vidare söderöver, hade vi garanterat ledsnat på matutbudet här.

Men nu ska vi ju vidare vad det lider tack och lov.

Grodlår, sniglar, ostron och musslor, nedskjöljt med champagne??? Den som lever får se.

Skepp o Hoj

Sedan vi lämnade Sverige så har vi såväl haft sol som regn. Flera perioder har varit varma och soliga men däremellan har det bjudits på blandat väder, med en del regnskurar som följd. Igår hade vi vår första och hittills enda dag med enkom regn. Det regnade från morgonen ända till kvällen. Det är inte många dagar på ett år då det är idel regn, det brukar klarna upp efter en skur.

Men nu var det som det var. Och ni känner ju kapten vid det här laget, och vad han tycker om regn. Han HATAR regn. Men det blev en väldigt bra dag ändå till slut. Vi började städa och fixa, kolla upp saker som småkrånglat lite och planera för fortsatt resa. Vi trivs som fina fisken här i Dordrecht och vi har kollat upp lite hamnpriser längre ut åt kusten. För nu har vi snart gjort Holland och ska vidare söderut.

Det verkar som priserna ligger betydligt högre ute vid kusten än här inåt landet, ibland nästan uppåt det dubbla. Snart väntar havet. (Vi längtar så enormt mycket efter att få segla efter alla veckor med motorgång i kanalerna). Så vill vi se till att allt fungerar perfekt innan. Vi har fortfarande problem med att ett par ventiler läcker. Och ligger Wilma ner rejält på ena bogen så tar hon in vatten. Och då känner vi att vi vill fixa detta innan vi ska ut på det stora havet.

Så nu stod vi här i valet och kvalet. Ska vi stanna ett tag i Dordrecht och fixa saker, här där priserna är humana och allt finns att få tag på. Eller ska vi fortsätta ner till kusten och ta sakerna där, med sämre möjligheter såväl praktiskt som ekonomiskt. Vi pratade med hamnkaptenen här och jo, de kunde ordna en plats åt oss. Vi får ligga på en privat plats för reducerat pris. Perfekt!

Vi har därför bestämt att dra i handbromsen här i några veckor. Njuta av Dordrecht, de har lovat sol igen och fixa med båten lite. Vi passar på att göra lite smårenoveringar som aldrig blev klara innan vi stack. Vi vill lyfta på durkar och kolla att allt ser bra ut, även dyka och kolla status på skrov och propeller och skrubba lite om det behövs, se över motorn. Och som sagt så se till att alla ventiler är pott-täta och så ska vi måla taket inne i främre helveteshålet. När man ständigt är i rörelse så gör man inget större arbete, man tar bara det som kommer i ens väg. Det känns bra som sagt, att innan vi ger oss ut på havet att vi har gått igenom allt.

Så idag ska vi leta upp en båttillbehörsaffär som lär ligga halvvägs bort mot naturreservatet och vi ska flytta båten. Det är alltid lika intressant att ta reda på vart allt finns. Och allt tar längre tid än hemma därav. Vi är ju hänvisade till att gå, cykla eller ta buss när vi ska någonstans.

Men vi tar en sak i taget.

Skepp o Hoj!

Ett ofantligt stort forskningsområde i dag är epigenitik. Det är fantastiskt intressant, inte minst för den enskilde människan kan kunskap om epigenitik vara av godo, där forskningen har visat att vi påverkar vår framtid mycket mer än vi tror, även rent biologiskt.

Så här ligger det till enkelt beskrivet.

Av våra föräldrar och genom evolutionen har vi fått en egen förutbestämd DNA. Det är din arvsmassa och det bär information om din genetiska kod. Det är DNA som avgör att just du blir du. Evolutionärt så ändras människans DNA hela tiden, då vi anpassas utefter vår miljö som varelser. Det är därför som evolutionen sätt till att vi är mer ljushyade i norden för att vi lättare ska kunna ta upp D-vitamin från solen och vise versa. Kring ekvatorn behöver vi människor ett större skydd och får därför mörk hy. Som exempel. Men en sådan förändring tar som vi förstå en väldigt lång tid. Själva basen i din genetiska kod DNA kan du inte ändra på. Men vi är trots vårt arv inte alls offer för vårt DNA nödvändigtvis. Trots att häri ligger anlag för utvecklande av vissa sjukdomar.

Det är här epigenitiken kommer in.

Epigenitik skulle vi kunna kalla för avtryck i arvsmassan.  Det handlar om hur ditt DNA uttrycks. Cellernas tillstånd, dess epigenom, kan omprogrammera och uttryckas annorlunda än vad DNA:t signalerar. Epigenomets signaler kan med andra ord överrösta det DNA som ärvts från föräldrarna. Även epigenetiken går i arv har man nu kunnat bevisa vetenskapligt.

Som exempelvis så kan rädsla gå i arv. Tidigare upplevda trauman kan ärvas från föräldrar till barn i flera generationer. Epigenitiken gör det möjligt för kroppen att lagra föräldrarnas minnen hos avkomman. Och mekanismen är till för att rusta nästa generation så de ska kunna överleva i nya miljöer. Men ibland kan det även leda till ångest och depression för att nämna några negativa aspekter.  

Så även där barnen inte haft möjlighet att påverkas av miljön de växt upp i där föräldrarna pratat om sina trauman så kan samma egenskaper föras vidare i nästa generation.  Så konsekvenserna av krig, terror, katastrofer, svält och övergrepp är inte bara ett problem för offren – utan även för deras barn och barnbarn rent genetiskt. Det sker en programmering i arvsmassan.

För att bekräfta att det inte var hörsägen som påverkade nästa generation genom det man fått berättat för sig, och på så sätt att man formats av föräldrarnas erfarenheter, så gjorde man ett test på möss. Man utsatte hanmöss för en syntetisk doft av körsbär samtidigt som de fick en elstöt i fötterna. Efter kort tid så rusande mössen ihop av rädsla vid doften av körsbär, så även när man tog bort elstötarna. Sperma från den första generationen av traumatiserade möss användes sedan för insemination av honmöss som inte upplevt traumat. Deras ungar ärvde rädslan för körbärsdoft. När man därefter parade andra generationens möss med en vanlig hona så åter igen blev ungarna rädda. När de kände doften från körbär så rusade mössen ihop av rädsla. Beteendet hade gått i arv från mössens farfar, utan att de ens hade träffat varandra. Man kunde här lätt kontrollera mot en grupp möss som inte hade blivit traumatiserade alls.

Så kan vi ha nytta av denna kunskap? Jo massor. Den säger att trots ditt DNA och din nedärvda kod så kan du lättare förstå ditt epigeniskt arv från dina föräldrar men att du även kan ändra det epigeniska uttrycket hos dig själv och din egen avkomma framöver.

Epigenitiken visar tydligt att cellerna formas av omgivningen de lever i. Med andra ord så är vi inte offer för våra gener och därmed är miljön mycket viktigare. Vissa förutsättningar är givetvis genetiskt givna, men vi har vårt öde mycket mer i våra egna händer än vi tidigare trott. Vi blir medskapare i våra liv. Eftersom tankar är energi så kan de påverka den inre miljön och ändra förutsättningar för till exempel hälsa eller sjukdom. Även för ärftliga sjukdomar. Tankarna blir biologi.

En tanke.

Helena fick under sin uppväxt höra sin mamma säga;   –jag kommer dö innan jag är 50 år. Hon dog när hon var 49 år. Var det en tillfällighet att mammans frånfälle blev tidigt i livet? Det kan ha med slump att göra, med DNA, men absolut så skulle det kunna ha med epigenitiken att göra. Tiden blev genom tankens kraft verklighet.

Helena tänkte för egen del.

 ”Inte tänker jag ta över det arvet att tro att mitt liv skulle vara kort. Jag tänker minsann ha min sista karriär som 90-åring. Då ska jag ha en stor konstutställning i Frankrike” (med kroki-målningar hör och häpna, den som ännu lever den dagen får se).

Så frågan är då om Helenas möjligheter att få ett långt liv med tankens kraft har ökat? Oavsett hennes genetiska DNA-arv? Och då förutsatt att hon tar väl hand om sig, lever hälsosamt och inte kliver ut i gatan framför en blå Volvo av 2008-års modell med dåliga vinterdäck, eller nåt.

Och kan det vara så att i familjer där de lever längre, att det nödvändigtvis inte är programmerat i deras DNA utan snarare i cellernas epigenom?

Det går ju inte att bedriva forskning på ett enda fall förvisso. Men då man kunnat bevisa att epigenitik fungerar till och med där man bär arv för vissa sjukdomar, där cellerna kopplar på och av för vilket DNA-uttryck som ska dominera så tyder det på att vi kan såväl förstärka som förminska förutsättningarna för vårt genetiska arv.

Man har sett att lyckliga människor lever längre, har mindre ont och drabbas i mindre utsträckning av sjukdomar. Är förmågan att tänka positivt och se livet från den ljusa sidan betydligt viktigare för vår och våra barns framtid än vi kan föreställa oss. Kan vi till och med nästan bestämma oss för att vara friska och på så sätt bli såväl fysiskt och mentalt välmående, så längre vi också tror på det fullt ut? Och att negativa tankar och känslor skadar kroppen och därmed ditt genetiska arv.

Kan det därför vara bra att när du i livet drabbas av stress, sorg, obalanser, infektioner och sjukdomar så snabbt som möjligt börja arbeta med dina positiva tankar och så fort som möjligt bryta det negativa mönstret som detta inte sällan ger med sig. Och om man väl har en åkomma eller sjukdom, att man hellre blir kompis med problemet än att fastna i bitterhet över ödet.

Helena träffade en kvinna på gymmet i vintras. Hon haltade och gick med käpp. Och ena armen var delvis förlamad. Kvinnan berättade att hon hade fått en bokhylla i huvudet för många år sedan som orsakade henne handikappet. Kvinnan berättade rätt komiskt om bokhyllan och den otroliga slumpen att bli förlamad av ett par böcker av bättre litteratur innanför pärmarna. Sen visade hon Helena hur hon använde armen och sa:

-Vill jag dricka tillexempel så tar jag glaset med min ickefungerande hand och så skjuter jag på med den friska i höjd med armbågen. Då både tränar jag den sjuka armen och så märks det knappt att jag är en handikappad kärring. Och så visade hon och skrattade glatt.

När Helena kom hem till Tjoppe var hon tvungen att berätta om sitt möte. Det hade gjort starkt intryck. Kvinnan hade blivit bästa kompis med sitt handikapp och var inte det minsta bitter eller negativ. Tvärtom, där hoppade hon runt som en spattig kråka på gym-passen och kämpade på med stor glädje. Utan denna positiva inställning så hade troligtvis hennes liv sett helt annorlunda ut, såväl fysiskt som mentalt. Och har hon sen barn, vilka signaler skickar hon till dem om man råkar ut för olycka. Jo att det är inte hela världen eller att det inte behöver betyda livets slut. Nä snarare kunde man avundas henne för hennes till synes glädjefyllda liv.

Så här med betraktelsens ögon så undrar man ju då vilka epigeneska drag som man själv bär med sig och vilka man omprogrammerar. För vår egen del har vi medvetet gjort val att våga och kunna göra förändringar i takt med vad vår livskompass säger. Att vi tar motgångar som erfarenheter och lärdomar. Och att vi strävar efter att ha skoj och roligt. Förhoppningsvis ger det oss en fördel för såväl oss själva som för våra barn.

Så gott råd om man ska tro forskningen, är att ta inte så negativt på dina bekymmer. Sprid glädje till dig själv och din omgivning. Och undvik stress och negativa miljöer. Så kommer du må bättre och så även din avkomma.

Vi kan påverka våra liv i högre grad om vi bestämmer oss för det.

Allt ligger inte i händerna på vårt öde eller ens i vårt DNA.

Du kan till viss del omprogrammera dig själv.

Tänkvärt.

Vi trampade iväg med våra minicyklar i den friska luften. Vi hade sovit närmare tolv timmar som klubbade sälar natten innan, obeskrivligt skönt med rofylld sömn så länge. Vi hade ju den första dagen här i Dordrecht, dagen före, promenerat länge i staden och tittat på alla historiska byggnader. Först hade vi stannat vid en liten uteservering i solen och slagit oss ner. Tomatsoppa och en toast till lunch. Vår spis ombord krånglade så nu hade vi en perfekt ursäkt för att skämma bort oss. Vi satt och njöt och maten var så fantastiskt god – hur enkel den sen än var.

Ja och så knatade vi vidare. Backe upp och backe ner är väl fel att säga när man är i Holland. Men över de gamla kullerstensgatorna gick vi runt, sladdade in i en affär för ett par vykort och sen så småningom stod vi nere vid Wilma igen.

Kapten mekade ihop spisen och vi tog en kopp kaffe i sittbrunnen. Vi tittade på stadens rörelser och vi pratade med lite båtgrannar. Klockan kröp ihop sig mot middag. Men vad sjutton, nu var ju spisen hel och vi kunde laga mat hemma. Men vi var mentalt inställda på att få gå ut och äta.

Vi tittade på varandra. Jo vi ville gå ut och äta ändå, trots en lunch på stan och trots att spisen nu fungerade. Kvällen var vacker och staden likaså. Vi försökte hitta något enkelt men gott.

Så fann vi vår plats. En liten pizzeria, ni vet en italiensk sådan. Bara ett par enstaka bord på utsidan men vi ville nog sitta inomhus. Vi hade promenerat i 40 minuter för att hitta det vi sökte så tiden hade gått och kvällens kyla gjorde sig påmind. Men hade de bara ett par bord ute? Nädå, det var lugnt. Innanför uteserveringen så var själva köket där det stod en liten senig italienare i sextioårsåldern som liknade Pablo Piccasso i utseendet. Det luktade himmelskt från hans kök. Och en annan man, säkert lite äldre än så och som av magen att döma inte bara fått baka pizzor utan även äta dem, hänvisade oss till ett litet bord innanför köket. Där fanns fyra bord och det satt familjer och åt och umgicks. Vårt lilla bord stod intill en garderob, bredvid en hylla där servetter, bestick och menyer förvarades.

Mr Pizza himself, ägaren vad vi förstår, den lite rundare som serverade oss sträckte sig över Helena för att komma åt servetter och annat. Vi beställde från menyn. Bara italienskt, antipasti, pasta, pizza och några italienska huvudrätter av kött o fisk att välja på. Dessert, bara italienskt. Vinlistan kort. Vino Rosso och därefter fanns husets, Lambrusco (ett spritsigt italienskt vin) och ett litet bättre vin av Sangiovesedruva som passar perfekt till den milda italienska maten. Ingenting var överdådigt. Less is more.

Vi beställde in en stor flaska Aqua Minerale och beställde var sin pizza och ett litet glas vin. Duken på bordet, den var mörkgrön, och avslöjade att den hade legat där i några dagar. Men det kändes rätt att sitta där i hörnet bredvid garderoben och titta på lite snedhängda tavlor med bilder av en leende Mr Pizza och hans familj på en vägg som behövde tapetseras om. Raspig italiensk musik låg som bakgrundsmusik.

Vi fick in våra pizzor. Tjoppe sin fyra ostar som han fallit för. Helena hittade en med aubergine. Här var det lika dant som på förra stället, inte tusen ingredienser pålagda utan väldigt enkla pizzor. Våra pizzor var heller inte stora, de rymdes på en vanlig tallrik. Inte alls som hemma, hemma äter vi nästan aldrig pizza, mest för vi tycker vi inte mår så bra efteråt (för salta så man dricker vatten i timmar efteråt).

Åhhh..så god maten var. Brödet, osten och den hemgjorda tomatsåsen. De färska italienska kryddorna, stora blad som hade smält ner i osten. Pizzor bakade med kärlek och bästa råvarorna. Vi kände oss som Lady och Lufsen på julafton med vår store servitör. Jo så var det lite…och hans lilla kock. –Mamma Mia, hundar börjar tala mat. Ha ha..

När vi var nöjda och hade ätit så pratade vi lite med Mr Pizza, han ville veta vart vi kom ifrån, vi berättade. Ute i köket hade kocken börjat förbereda morgondagens tomatsås. Dofterna…ah, det måste ha varit de finaste råvarorna. Det italienska kökets dofter…gudomligt.

Vi betalade för oss och reste oss för att promenera till Wilma. Det var på tok för billigt för så god pizza så vi la på 80 kronor i dricks, det stämde bättre med vår plånbok också. Man kan ju inte äta världens godaste pizza, beställa in vin o mineralvatten och knappt betala något.

När vi trängde oss ut förbi köket kom Mr Pizza fram med en stor röd ros och gav den till Helena samt delade ut tre pussar på kinden. Och Tjoppe fick två stora röda äpplen. Sen vinkade de farväl till oss. Lille pizzabagarn log och vinkade han med. Vi promenerade i den sena kvällen ner till Wilma, det kändes romantiskt. Vi mötte ett par poliser som också promenerade och de log mot oss när vi gick där hand i hand med en stor röd ros och två röda äpplen. Ja och sen så gick vi och la oss, och sov i tolv timmar.

Hmmm…det blev en lång utläggning. För vi började inlägget med att vi trampade iväg i den friska luften dagen därpå. På grund av att vi sovit så länge så var klockan närmare tolv på dagen. Blå himmel med vita tussar. I cykelväskan hade vi stuvat ner termos med kaffe, vatten, kokta ägg och den sista burken ABBA´s inlagda sill. Vårt mål var nationalparken Biesbosch.

Det tog nog bortåt en timme att cykla dit. Vi åt vår lunch och tittade runt lite. Sen bestämde vi oss för att hoppa på en av turbåtarna genom reservatet. Biesbosch är ett naturreservat som ännu är i förändring. Den 18 november 1421 blev det en översvämning i området. Kombinationen av flod, storm och mycket vatten från bergen gjorde att de gamla vallarna och vattendragen rämnade. Flera byar försvann och en otroligt stor landareal stod under vatten. Området bildade ett nytt delta, vilket idag är naturreservatet. Detta område är ett av de få kvarvarande tidvattenområdena med sötvatten i Europa.

Tiden före man kunde sponta på modernt vis längs med vattendrag, då vattnet hela tiden äter på landmassan och får landet att sakta minska i areal, så planterade man en speciell busk/träd. Ser ut som någon sorts pilträd, willows på engelska. Och denna odlade man längs med vattendragen. Det var ett hårt liv att arbeta ute på deltat, fuktigt och slitsamt. Idag har dessa träd fått växa upp. Willow-arbetarna tuktade trädet/buskarna hela tiden och smala grenar användes till att binda korgar med, de grövre gjorde man handtag till spadar av och de grövsta högg man till stolpar för att sponta längs med kanaler och vattendrag.

Vi njöt fantastiskt av vår dag ute på naturreservatet, vi träffade en trevlig holländsk familj som vi pratade med och de guidade åt oss på engelska.

Nöjda med dagen så cyklade vi tillbaka till Wilma. På vägen hem så körde den holländska familjen förbi oss i sin Volvo, de tutade och vinkade glatt till oss. Vi trampade vidare och sladdade in i hamnen vid 18-tiden. Rätt trötta, lite ont i stjärtarna, men mycket tillfreds med tillvaron.

Vädret var toppen

Vi glider sakta fram i deltat, man skulle kunna tro att det var Nilen, kändes exotiskt. Tjoppe letade efter krokodiler.

Willows-skogen har idag vuxit upp och brett ut sig och arbetarna är sedan många år borta. Idag är det en nationalpark.

Som sagt så är platsen under ständig förändring. Willows-skogen är inplanterade för flera hundra år sedan, likaså har man planterat in blommor som kommer från Himalaya. Till det även 16 stycken bävrar som har ökat sin stam med tiden. Ingen vet riktigt hur området kommer att fortsätta utvecklas men helt klart så har regleringen av vattnet blivit mycket bättre sedan man började inplantera lämpliga växter.

Ser ni fågeln i trädet. En blå fågel som vi glömt bort namnet på. De rör sig långsamt enda tills de ska fånga en fisk, då är de blixtsnabba.

 

Skepp o Hoj!

På morgonen passerade en hel del båtar förbi vår upphängningsplats norr om Gouda. Bland annat en segelbåt med blått skrov vid namn Rival 2, holländsk flagg. Vi gillar att ta det lugnt om mornarna och inte rusa sta, ifall vi inte måste.

Sedan drog vi, vid 11 rycket. Fick rätt snabbt en bro-öppning vid första bron. Därefter var vi inne i Gouda med lite olika bud på hur länge vi fick vänta. Dessa broar är mer traffikerade så det blir lite väntan ibland. Vid ett ställe var upphängningsstället precis ovanpå en akvedukt så vi hade en motorväg under oss. Kändes suspekt. Men ballt.

Denna del av kanalsystemet är väl tilltaget, som regel fyra meter djupt minst längst hela vägen och således mer traffikerad av pråmar. Däremot betydligt färre fritidsbåtar, särskilt segelbåtar med mast.

Efter en si så där fyra broar kom vi fram till en sluss. Vi tittade i kanalkortet…men va fasen. Blir det tidvatten redan här??? Vi försökte tyda det holländska kanalkortet. Vår plotter skulle börja ge riktigt sjökort med strömangivelser först en fem sjömil bort så vi kunde inte kontrollera detta där.

Jo insåg vi. Vi kommer ut i tidvatten igen. Och helt har vi tappat efter flera veckor när det vänder och åt vilket håll. Räcker vattnet för oss om det är ebb? Vi hittade lite uppgifter i vårt skeppsbibliotek ombord och jo, tidvatten på andra sidan slussen. Men vad väntar oss, ebb eller flod?

Det blev att snabbt ställa om sig i tanken. Vi hörde redan från en svenskbåt på Helgoland om den berömda klacken i Gouda där man kunde fastna. Som en uppgrundning där man kunde få bottenkänning i dyn. Var det därför, för att det var tidvatten som de sagt så?

Många frågetecken men vi åkte igenom slussen. Att slussa är ju numera lika mycket vardagsmat som att greppa tandborsten om morgonen. Sen igenom på andra sidan..men inte hittade vi någon klack att fastna i. Vi hade gott djup trots att vi kom i bästa lågvattnet. Helt klart så kan vi konstatera att man hör så mycket från alla möjliga håll. Och en del information har varit matnyttig men mycket är mest svammel utan substans. Information som att man ”kanske kan gå där” är ju rätt värdelös. Ja eller nej är frågan. Eller åtminstone hur.

Vi satt och styrde Wilma i kanalen efter Gouda-slussen och diskuterade kring allt vi hört. Så vad har varit bra information då och vad vill vi förmedla andra som vill gå kanalerna med en båt utan centerbord och som sticker 1,90 eller kanske något mer därtill.

Jo inga problem alls att gå kanalerna. Däremot får man räkna med att hålla sig i farleden så att säga, att göra avstickare blir begränsat. Att lägga till inne i städerna fungerar perfekt, där är det djup och det är service med dusch och soptömning och som regel internet. Vill man däremot hänga upp sig på dessa vackra naturplatser som är gratis i tre dygn så ska man tänka på ett par saker.

Man ska gå in med näbben och känna sig för och hålla koll på ekolodet. Med andra ord så får man glida lite fint fram emot bryggan, gärna i lite brantare vinkel för att inte ligga för nära kanalkanten. Är det tillräckligt djupt så märker du det för då kan du lägga till. Kör du fast så märker du det också för då suger det till och allt blir trögt eller stillastående. MEN DÅ kommer det riktigt goda rådet. Man ska BACKA ut i samma fåra som man kom. Försök inte gasa på framåt ännu mer för att köra runt eller försök inte lägga till ändå. Hittills har vi alltid kommit loss utan problem, och det är inte ett dugg dramatiskt att testa bryggor och upphängningsplatser med tveksamt djup. Det ska man absolut göra. Men backa tillbaka om det inte gick att ta sig fram där. I övrigt så har vi inga andra råd för resten är rätt värdelös information. Det fungerar jättebra, alla är hjälpsamma och det är otroligt trevligt att gå i kanalerna. I norra delen var det så var det så vackert att det gjorde ont i ögonen. Det är också där det är smala kanaler, pittoreskt med andra ord och kanaldjupet är mer begränsat. Vi träffade en annan segelbåt som stack 2,05 djupt som gått samma väg som oss, vilket kan vara en bra riktlinje. En hel del information och skrämselpropaganda kommer ifrån gamla uppgifter. Man har spontat och säkrat upp djupen de senaste åren där det tidigare har varit bekymmer och det är väl dessa historier som lever kvar.

Så det här när vi skriver att vi gått på grund ett tiotal gånger, som i och för sig stämmer, ska man inte avskräckas eller hänga upp sig på. Det är dy i botten och det blir inte bom fast, utan suger det fast så backar man ut. Och man får välja en annan plats helt enkelt. Så länge du går mitt i kanalen så är det aldrig ett problem.

Men nu hade vi då passerat Gouda och vi hade gott djup. Vi sa till varandra att vi har ju inte suttit fast i botten på länge nu. Vi hade underbart sommarväder och vi tuffade på och började komma ner mot Rotterdam. Här tilltog trafiken rejält och kanalen blev än bredare och vi hade ett djup på sju meter. Vi kom fram till en bro och fick vänta på broöppning. Den blå båten Rival 2 låg där och väntade. Fritidsbåtar var enligt skylten hänvisade att ligga på höger sida om pontonbryggan.

Den blå båtens kapten ropade till oss att de öppnar bron om 20 minuter. Vi hade prickat tiden perfekt. Med tanke på att Rival 2 passerat oss på morgonen så måste de ha fått vänta vid många broöppningar. Vi hade haft tur vid varje bropassage uppenbarligen.

Totalt så var vi tre båtar som väntade på broöppningen och så blev det dags. Vi gjorde loss, lika så Rival 2 och den första segelbåten längst fram som var rätt liten. Alla tuffade på framåt. Men så stannar Rival 2 plötsligt. Helena ropar till Tjoppe –Backa! Han står still. Tjoppe lägger full back och vi får snabbt stopp på Wilma.

Han ropar framför att han sitter fast i dyn. Men va sjutton, sju meter ska det vara och på denna sidan iallafall gott och väl fyra meter i lågvatten. Han började komma loss genom att backa. Och för att inte vi skulle fastna framåt fick vi göra det samma. Men så…

Vi rörde oss inte ur fläcken. Vi satt också fast. Här ligger vi mitt i en stor kanal långt från landbacken med gott djup i sjökortet. Rival 2 ropar till oss att vi ska slänga över en tamp så han kan dra loss oss. Frun tar emot lassokastet från Tjoppe och fäster i deras blå skönhet. Han ger gas bakåt. Vid detta läget har bron gått upp och båtar från andra hållet håller på att köra igenom. Inom någon minut skulle det bli grönt för oss.

Vi kommer loss tack vare Rival 2. Men lagom till vi båda har löst situationen, som måste ha varit rätt underhållande för de som stod och tittade från sina balkonger i huset intill, så hann bron gå ner igen. Det måste ha sett lite dramatiskt ut för vi hade ju lite bråttom för att inte missa grönt ljus.

Här hade Rival 2 suttit och väntat i en timme på en broöppning och när de hjälper oss så hinner bron gå ner på nytt med en ny entimmesväntan som resultat. Hade han inte hjälpt oss hade han hunnit igenom. Så snopet.

Vi fick lägga till på nytt men denna gång så la vi oss på ”fel” sida enligt skylten. Kapten på Rival 2 som av naturliga skäl pratar holländska då han är flaggad därefter ringde upp tornet och pratade. Han frågade varför pilen var åt fel håll då man uppenbarligen körde fast på den sidan. Han fick till svar att de inte kände till att det fanns en pil på skylten där det stod SPORT vilket är fritidsbåtarnas hänvisning. Vi blev inte riktigt kloka på om de skulle kolla upp saken.

Att Rival 2 hade kommit loss smärtfritt berodde på att han hade centerbord. För vår del var vi tacksamma för att de drog loss oss. Vi hade ju kommit loss förr eller senare vid högvatten men nu gick det snabbt och smidigt även om den jädrans bron gick ner framför näsan på oss.

Vi kollade sjökortet, den angav att det skulle vara 4,80 meter där vi låg. Troligtvis så slammar det upp på den sidan om upphängningsplatsen av all trafik på andra sidan.

Efter en timme så öppnades bron på nytt och Rival 2 och Wilma gled igenom utan några fler missöden. Vi gick samma väg, Rival och Wilma, och tog senare av mot babord för att inte gå in i själva Rotterdam. Till slut hamnade vi i samma hamn. Genom en liten broöppning och en nittiograders gir till babord direkt efter. Så skarp att man fick backa en gång emellan. Där stod en glad hamnkapten och vinkade in oss. Rätt fullt i hamnen men vi fick en schysst plats precis bakom Rival 2.

Vi gjorde rätt för oss. Vi betalade mycket humana 11 euro till hamnkaptenen för natten. Vi trodde att på detta eminenta ställe att det skulle kosta minst det dubbla. Och till Rival 2 så lämnade vi över en flaska Bordeaux-vin som tack för hjälpen. Vi hade inte haft möjlighet innan då vi inte haft närkontakt sedan vi var förenade med en navelsträng mitt i dyn.

Så här ligger vi nu, i en liten hamn i ett ställe som heter Alblasserdam som ligger öster om Rotterdam. Perfekt litet ställe och vi har pratat en hel del med våra hjältar på Rival 2. Mycket trevliga människor, hjälpsamma och osjälviska som de flesta seglare är. (det är bara en som snodde vår plats när vi höll på att lägga till i Dokkum som hade ett tyket beteende, han tog platsen när vi höll på att backa in och så skickade han på oss ett finger. Och det var inte lillfingret kan vi lova).

Ja så slutet gott, allting gott. Här ligger vi nu två båtar som delade en liten upplevelse ihop i form av att köra fast i dyn, bogsera varandra och missa broöppningen. När allt kommer omkring så hade inte alls detta äventyr varit lika rolig utan dess incidenter. Inte hade vänskap kunna knytas så snabbt utan dess plötsliga situationer där man behöver hjälpa varandra. Se bara på de danska vännerna Erik och Christina som så hjältmässigt marscherade ut med deras segelbåt och räddade lilljollen när den drev iväg för oss.

Så summa summarum. Ska ni gå i kanalerna. Se för guds skull till att köra fast lite då och då, låt styrning krångla och jollar smita och se till att ha några öl eller en flaska vin på lager som ni kan ge som tack. Pengar funkar inte, men alkohol uppskattas. Den kan om inte annat ges bort i ny vända om man nog mot förmodan inte nyttjar sådan dryck.

Dock funderar vi på en sak. Om Rival 2 inte borde heta Loyal 2. Han känns definitivt inte som någon rival.

 Skepp o Hoj!

 Nu har vi kommit betydligt längre söder ut i Holland. Det är intressant att färdas långsamt genom ett land. Man hinner notera hur naturen förändras varteftersom. Nu har vi gått genom kanaler där vi färdas högst, nedanför oss finns åkrar, betesmarker och bilvägar. Man tänker till både en och två gånger vad som skulle kunna hända om kanalen rämnade. Slurp skulle det säga, bondens kor skulle böra få simma, bilarna skulle få åka vattenrushkana och Wilma skulle stå torr i kanalen som ett vackert monument uppe på kullen.

När man tittar på ett sjökort så inser man att vi nu färdas genom ett delta av vatten, förunderligt många små vattendrag täcker hela landytor och vi imponeras av holländaren att man fått till landytor mellan allt vatten. Tittar man ut på verkligheten så ser man land, tittar man i kanalkortet så tycker man landskapet mest består av vatten.

Nu ligger vi på en upphängningsplats tillsammans med några andra båtar, dessa gratisplatser glesar ut nu ju mer söderöver vi kommer. Och det blir mer sjöar och stora kanaler som vi kommer att färdas på. Vi ligger precis norr om oststaden Gouda, nära Rotterdam. Så framöver så blir det hamnar eller ankring som vi blir hänvisade gissar vi.

Igår när vi gick genom kanalerna så hade vi ett fantastiskt väder, vackert vädermoln och en knallblå himmel. Kvicksilvret stod på 25 grader. Runtomkring oss så såg vi växthus på växthus och en massa odlingar, som stora industrier. Och det kan man ju förstå. När man går i en mataffär i Sverige så är ju ursprungslandet på mycket av våra grönsaker märkta med just Holland. Särskilt tomater och paprikor.

Förr i tiden i Sverige så kunde man inte drömma om att hitta färska jordgubbar, exotisk frukt och sommargrönsaker i affärshyllorna om vintern. Nä det var säsongsvaror och vår matlagning har historiskt varit årstidsbestämd. Sommarsoppa på späda nyskördade grönsaker om sommaren och ärtsoppa på vintern då man med fördel kunnat torka de gula ärtorna. Potatis förvarade man i lårar i rätt temperatur för att ha året om. Lök och morötter och andra rotfrukter var vår bas vad det gäller grönsaker, vinteräpplen och en del frukt kunde vi bunkra en tid. Man saltade, gjorde inläggningar och rökte mat för att kunna bevara den. Kyl och frys är förhållandevis rätt moderna uppfinningar.

Idag ser det annorlunda ut. Vi har ständig tillgång på mat året om. Med för- och nackdelar. Aldrig har väl jordgubbarna varit tråkigare. Man vet inte som konsument om gubbarna är vuxna på friland eller i växthus. Men smakmässigt så blir man som regel besviken. Barndomens jordgubbar (och även från bondmoretiden som vuxen) så var dessa söta och goda. De var mjuka och utan hård kärna och röd rakt igenom. Genuin jordgubbssmak där man gubbarna i en tallrik med mjölk var det närmaste himmelriket man kunde komma som en liten grabb eller tös.

Så vad har hänt. Ja vad har hänt egentligen. Jo storproduktioner och industrier och efterfrågan ser annorlunda ut. Vi har också möjligheter. Våra grönsaksdiskar skulle se tråkiga ut med gårdagens produktion. Men det har sitt pris. Något vi sällan tänker på eller är medvetna om när vi går där och väljer färg bland paprikorna.

Man pratar gärna om energitjuvar bland vänner, de som kanske kostar en mer än de ger tillbaka. Men tittar man på matproduktion så kan vi jäklar anåda prata om energitjuvar. Och den största boven bland dem alla är just den Holländska paprikan.

I Sverige så köper vi mer än 100 miljoner paprikor från Holland varje år, fyra gånger mer än vi gjorde år 1980. Den holländska produktionen kräver extremt mycket fossil energi och står för stora utsläpp, trots detta stöttas industrin av hundratals miljoner kronor i EU-subventioner.

Holland är om vintern inte alls ett särskilt varmt land ur odlingsperpektiv sett. Och här så odlas inte paprikorna i jord utan i fiberull som liknar det vi isolerar våra hus med. Plastslangar sitter nedstuckna i ullen och förser plantorna med exakt mängd konstgödsel och vatten och i taket hänger fullt med lampor. Med hjälp av lamporna så kan man skörda paprikorna en månad tidigare än vad som annars skulle kunna vara möjligt.

Växthusodlingen är så gott som helt skild från naturen och är väldigt energiberoende. För att kunna värma upp de stora växthusen som kan vara 10.000 kvadratmeter stora så använder man nästan alltid naturgas. Det går åt 37 gånger så mycket energi att driva upp papriken som man får ut när man äter den. Med andra ord så för att få samma energimängd som det går åt att odla ett kilo paprika så kan man odla och skörda 85 kilo potatis.

Den holländska växthusindustrin släpper ut lika mycket koldioxid som en miljoner svenskar gör på ett år.

Det blir liksom som att satsa tio för att kunna få ut en. När nästan all annan produktion strävar efter att satsa en för att få ut tio. Hade det gällt pengaplacering så hade den banken inte haft några kunder. Men matindustrin är stor och snårig där vi konsumenter inte har en aning om hur det går till. Och i slutändan så handlar vi själva och bidrar till underhållet med efterfrågan på varan. För oss har det blivit helt naturligt att handla paprika på vintern, och jordgubbar och annat färglatt.

Så här, fast inte fullt lika illa ser det ut för tomaterna. De smaklösa tomaterna vi hittar i butikshyllorna på Ica om vintern är hårt framdrivna i en artificiell miljö med lampor och konstgödsel.

Men det går att odla paprika och tomater på vintern utan en massa fossil energi. I Spanien till exempel används inte ens en tiondel så mycket.

Som liten konsument i Sverige så kan vi använda vårt kloka huvud om vi vill bidra till en sundare matproduktion. Att i större utsträckning använde de grödor som är naturliga för vår vinter, mer rotsaker och lök, bönor och ärtor. Och laga mat efter årstiden och njuta av grytor och soppor när vintermörkret lagt sig utanför fönstret. Att koka egen ärtsoppa hemma är busenkelt, busgott och busbilligt, den blir lika god utan kött om man inte vill ha det.

Man kan även försöka välja spanska produkter framför holländska i ett steg att påverka miljön positivt. Men framför allt, se över din egen energitjuv.

Hur mycket mat kastar du? Har du väl köpt en holländsk paprika så skulle man ju tametusan även nästan äta skjälken och kärnorna också. Och här igenom är vi alla bovar i stort och smått. Och det är kanske ok att vi har växthusodlingar i Holland som förser våra mathyllor med brett sortiment. Men vi kanske inte ska handla fullt lika mycket av den dyrproducerade produkten.

Att kasta en paprika som vi glömt bort i vårt kylskåp som är växthusodlad i Holland är ju som att satsa tio och få ut noll. Eller minus tre, för du tog bilen till affären för att handla en dyr paprika som du skulle slänga.

Så släng inte maten.

Nä, plocka fram uppfinnarjocken i dig och ta rätt på alla rester. Den lilla skvätten köttfärssås som blev över blir lätt en chili con carne; en burk vita bönor, paprikapulver och chilipulver så blev det en ny middag. Har du en skvätt tacosås kvar sedan i fredags så släng i den också, och någon halv lök och för guds skull den där paprikan som håller på att säga upp sig inne i kylen. Låt puttra länge och få smakerna att gifta sig med varandra.

Och pizza gott folk, fixa pizzan hemma. Världens bästa restmats-rätt. Och inga ostkanter behövs slängas. Riv ner ost vartefter och lägg i frysen så finns det alltid riven ost till hands. Allt går att lägga ovanpå sen, maträttens egna hela-havet-stormar.

Brödkanter som man slänger, skalken. Torka dessa på ett torrt ställe, ex långpanna i undre facket av spisen om du har en gammal spis. När du fått ihop några torkade brödbitar så mixa dem och VIPS så har du ströbröd. Häll i en burk med lock och förvara i skafferiet.

Pasta över? In i ugnen med äggstanning och fräst lök samt resterna från korv, kött och häpp…kanske även en bit paprika om du mot förmodan äger en. Vem älskar inte makaronipudding. Va fasen, det stod ju på tio-i-topp-listan när man var barn. Bästa rätten.

Att inte slänga mat kan vara det första steget man bidrar med själv. Det är roligt att inte slänga mat, en sport som stimulerar såväl fantasin som plånboken.

Ombord på Wilma slänger vi ingen mat. Det är hundrakoll. Blir det så bara en färsbiff över så sparas den. Den åker ner i omelletten eller blir fikabröd till eftermiddagskaffet. Kaffe med biff är en höjdare.

Har vi köpt oliver i olja så används oljan som blivit kvar i burken som bas till salladsdressing. Exemplena är tusenfaldiga. Brister din fantasi, kolla vilken mat du står med över och googla på idéer.

Så populärt som det är att rensa ut energitjuvarna ur sitt liv avseende relationer, så gäller det i allra högsta grad även dig själv genom ditt kylskåp och dina mat- och handlingsvaror. Glöm kokbokens alla fullfjädrade recept som kräver lång inköpslista. Den har sin plats på helgen. Bli din egen Cajsa Warg eller Ria Wägner (Cajsa Warg levde på 1700-talet och blev känd genom sin bok Hjelpreda i Hushållningen För Unga Fruentimber. Ria Wägner var en tant som fanns i tv-rutan förr och som vinkade barnsligt med handen åt fel håll. Men som var en jäkel på att ta tillvara på det man har. Vi gamlingar minns henne, ni unga kan säkert hitta henne på you-tube).

Så vår hårda värld med kall fakta om växthusgaser och konstgödsel och långa mattransporter behöver inte ligga tungt på vårt samvete. Gör istället kunskapen till en morot för att få en smartare hushållning hemma. Och lägg pengarna du sparade under ett år på något roligt, en resa eller en lyxig spabehandling.

Industrin kommer att anpassa sig efter sina kunders efterfrågan, var så säker.

Frågan är bara vad du och jag efterfrågar.

Nu ligger vi precis intill en pub i den lilla byn Huigsloot. Vi har gått igenom en rad broar idag och vi fick vänta ett tag vid en järnvägsbro som öppnar ett fyrtal tillfällen per dygn. Missar man tiden så kan man få vänta en fyra-fem timmar. Men vi kom rätt lagom fram till bron ungefär en halvtimme innan de skulle släppa igenom oss fritidsbåtar. Men som det blåste, vi hade vinden rakt i sidan. Alla båtar utan bogpropellrar fick svårt att lägga till vid upphängningsplatsen. Vi hade fullt sjå med att få in Wilmas akter då hennes 18 ton ville åt motsatt håll. Men med lite envishet så.

Några båtar gav helt upp att kunna lägga sig längs med utan de hängde upp sig i fören och så fick de ligga tills vi alla kunde släppa förtöjningarna och gå igenom.

Det skulle blåsa en nio meter per sekund idag men i byarna måste det ha varit mer. Emellanåt så seglade Wilma på masten genom de trånga kanalerna. Vädret har varit växlande, ena stunden sol, sen mulet och emellanåt två regnstänk. Men nu har de lovat att vädret ska stabiliseras till helgen vilket vi ser fram emot.

Det kostar inget att ligga vid denna upphängningsplats och byn verkar vara mikroskopiskt liten. Åtta meter till den lilla puben kändes lyxigt, byns enda väg går mellan Wilma och Puben då ska ni veta. Vi ville ändå visa vår gästfrihet så vi checkade in på puben på eftermiddagen och det blev en kopp te för pimpstenen och en öl för kapten. Vi kollade om det fanns internet på puben och jo visst, det fanns det. Gratis för deras gäster dessutom och inte låst. Och sämre blev det inte när vi var klara med vår visit. Då gick vi ombord på Wilma och hade ett lika bra internet där som inne på puben. Vi tackar och bockar för detta.

Då passade vi på att se lite nyheter på svt-play och ett avsnitt av Allsång på Skansen. Gisses så svenskt det kändes. Att höra och se svenska program och nyheter. Vi riktigt gottade oss, det var länge sedan vi mötte någon svensk nu. Vi har nog inte träffat någon svensk på ett par-tre veckor nu, eller är det längre än så?

Vi är för stunden lite trötta på städer och människor. Att hamna här var perfekt. Cityliv är inte vår grej helt enkelt. Nä tacka vet vi platser där man kan kliva ut på däck om morgonen och köra helikoptern i det fria.

För övrigt så fick vi en nära-döden-upplevelse härom dagen. Vi var ju i Haarlem. Och alla vet säkert med sig att holländarna är ena jäklar på det här med Pommes Frites som de äter med mayonnaise. Vi köpte oss en varsin strut på stan. Gott till en början. På slutet rätt äckligt. Vi kastade det sista. Men sen så. Båda två blev så hårda i magarna så vi hade kunnat använda kulorna till lagrena i våran vindgenerator. SKF hade säkert kunna lägga ett bud.

Det har överhuvudtaget blivit några dagar med för mycket av det goda livet. Skräpmat. Så nu till middag så blev det en liten stekt köttbit med frästa grönsaker i stor variation och en färsk sallad därtill. Dubbelsallad med andra ord. Vatten till gjorde susen.

Och det är verkligen så, att som du tar hand om dig själv så mår man därefter. Nu blir det schysstaste käket, ingen skräpmat, motion i bra dos. Alkohol, hur trevligt det än är med ett glas så får man vara på sin vakt. För kvinnor i övergångsåldern (ja nu pratar vi inte om kapten som ni förstår, han fungerar som vanligt och tål ett par glas och har inga nattliga vallningar). Jo för kvinnor som är i övergångsåldern som sagt så ska man vara försiktig med alkohol. Man kan lätt tro att man kan tuffa på det sätt som man alltid har tålt alkohol tidigare i livet. Men kvinnor reagerar lättare negativt på alkohol då man redan har en hormonpåverkan i kroppen. Och alkohol stör. Man sover sämre, får kissa oftare och humöret svänger. Inte allvarligt mycket, men så där lagom irriterande, svårt att sätta fingret på… Lätt så kan man tro att det inte har med alkoholen att göra då man tycker man dricker så lite. Men det räcker med liten mängd många gånger. Så känner du igen dig, sover taskigt och mår lite svajigt, så testa att avhålla dig från den goda procenten. Det är på ett sätt med lite sorg man avstår, det är en stark social sak. Men inser man att man inte ens tål ett glas vin längre så får det vara så. Vatten med lime är gott och att vakna pigg och välmående är gudomligt. Har du liknande erfarenhet så berätta gärna.

Ja som ni förstår har vi levt lite extra gott här några dagar. Det har på många sätt varit mycket trevligt. Men nu blir det tillbaka till goda rutiner. SKF kan leta kullager någon annanstans och John Blund ska åter få knacka på hyttventilen.

Uttrycket Shit Pommes Frites har aldrig varit mer träffande. Häpp!

 Skepp o Hoj!