Dordrecht fortsätter att överraska oss. Grannarna på terassen intill berättade att det skulle bli kanalsimning under lördagen. Eventet Swim to Fight Cancer skulle äga rum med en massa trevligt jippo runt i kring. Vi gick till parallellkanalen där starten skulle äga rum vid halv tolv. Stämningen stod hög, ballonger och folkfest. Os-landslaget i simning var där och förgyllde eventet, visserligen inte med någon simning, men ändå. Här fick vi se konkurrenterna till bland annat Sara Sjöström (kändes lite stort faktiskt). Holländarna var mäkta stolta över sina OS-hjältar märktes det. De hade en slagverksorkester på plats vilket var bland de häftigaste vi sett. Det fanns olika distanser för simmarna att välja på, allt ifrån 2,4 kilometer till kortare sådan. Och även distanser för barn. Alla startade vid olika tidpunkter så det var röda simmössor i vattnet under flertalet timmar. Stånd med mat och dryck förgyllde. Och folk satt utmed kajerna i solen och hejade på de som kämpade mot vattenmassorna och cancern.

Och vädret…en strålande sol. Slagverksorkestern hade de stoppat ner i en turistbåt och så åkte de igenom kanalsystemet alltmedan slagen från trummorna ekade mellan husväggarna. Före dem åkte OS-landslaget i simning. Vi filmade en snutt, tyvärr studsar ljudet på filmen på ett sätt som inte gör verkligheten rättvisa. Men det var ingen som var i Dordrecht denna lördag som inte blev imponerad och rörd. Folk reste sig från sina matbord på restaurangerna för att ställa sig vid brofästena och se slagverkarna in full action. I flera timmar slog de i trummorna, följde trumledarens visslingar. Ibland ställde de sig ”Freeze”, helt stilla, under några evighetssekunder. Och på en given signal så började alla slå igen på sina trummor. Hela båten gungade stundom. Och när de passerade de lägsta broarna var de tvungna att huka sig.

Det hela avrundades inte sämre med än att vi fick en överraskande exotisk upplevelse som bonus. Ända sedan vi kom till Dordrecht har Tjoppe skojat och tjatat om att han vill se en krokodil i vattnet. Stundom får man känslan av Nilen, särskilt på kanalerna i naturreservatet. Helena har envist förklarat för Tjoppe om att han nog inte kommer få se någon krokodil här. Men vad händer då, när vi går över en av de mindre broarna här i staden. Jo vi tittar ner och får se en…SKÖLDPADDA. Jo det är sant, en helt livs levande rätt så stor turtle är också ute och simmar i kanalen. Mot Cancern är ovisst. Den såg hemmavan ut på något sätt, som att den visste vart den skulle. Och invid en husvägg som stod ner i vattnet så tog han sen ett djupdyk och försvann. Var det kanske ner i det undergjordiska dikessystem månne? Kanske bodde han här för jämnan, uppvärmd av husen, en liten krabat som rymt eller blivit utsläppt från någon uttråkad ägare? För inte kunde han väl ha simmat hit ända bortifrån hemmavattnen? Nu har de förvisso planterat in exotiska växter i naturreservatet, blommor från Himalaya bland annat. Så inte tog de väl med sig sköldpaddor och planterade in här då…på 1700-talet? Frågorna är många. Men helt sant är att i Dordrecht bor en sköldpadda som är ute på en simtur ibland. Inte en krokodil…men iallafall. (Enligt internet så kan sköldpaddor leva på alla platser utom på Arktis och Antartiskt)

Vi satte oss i solen på torget och njöt av folkvimlet på eftermiddagen. Vi pratade om Dordrecht, om hur oväntad staden hade varit för oss. Här kommer vi inseglandes och har ingen aning, solen lyser mest varje dag från en knallblå himmel. Och på stan är det upplevelser och spektakel, de gamla byggnaderna och naturen intill är som guldskatter. Här hör man inga sirener eller stök på stan…nej här umgås alla med stort hjärta. Varje år hotar översvämningar i staden då Alpernas snö smälter. Myndigheterna håller staden med sandsäcker och invånarna hjälps åt. Alla bygger murar och vallar av sandsäckarna där alla börjar hos den som bor längst ner och är mest hotad. Därefter går man vidare till nästa på tur. Man håller ihop och är hjälpsamma, många verkar känna varandra här i de äldre stadsdelarna. Det är nästan lite omöjligt att förbli anonym här…människor tar initiativ till kontakt och det känns lätt att skaffa vänner här. Helena sa till Tjoppe där vi satt i solskenet med en cappuccino;

-Om någon skulle fråga mig vilket i mitt tycke de fem bästa städerna i världen är, så skulle jag svara Dordrecht som en av dem!

Och det känns verkligen så. Inte så vi inte skulle vilja fortsätta att segla vidare. Men absolut som ett minne för framtiden, där ordet Dordrecht skulle få oss att le stort och en varm känsla sprider sig i bröstet. Vilken tur att vi valde att ta det längre stoppet här. Vi är övertygade om att ingen annan stad i varesig Sverige eller Holland hade kunnat slå detta, även om det finns en massa andra fantastiska platser.

Nu hoppas vi att alla simmarna är torra och nöjda med sina insatser. Ett liknande event hade faktiskt passat väldigt bra för Nissan i Halmstad. Att ha start o mål i höjd med Piccasso-parken där eliten får simma runt laxön och tillbaka ner. Det hade kunnat vara något…och Halmstad gillar ju event av liknande slag. Vem vet, kanske Swim to Fight Cancer sprider sig. Eventet finns oss veteligen i Amsterdam och Dordrecht idag. Varför inte även där hemma?!

Ja Dordrecht imponerar, tropiska nätter och sköldpaddor. Det är så man undrar vart man har hamnat. Och idag fick vi träff på ett tvätteri här i staden när vi googlade. I hamnen betalar vi 95 euro för en månad. Mindre än vad man hade fått punga ut för en hotellnatt. Som ni märker så går vi inte runt och lider i väntan på vår propeller. Och vi bär hela tiden en känsla av att Dordrecht har mer att överraska oss med. Frågan är bara vad.

Men en krokodil…??

Nä där går nog gränsen.

En film från denna fantastiska dag i Dordrecht.

 

Skepp o Hoj!

Följ med oss på en tur i Dordrecht kanaler, ger en känsla av Venedig.

 

Vi har lagt upp lite foton i slutet för vetskap.

 

Skepp o Hoj!

Ett härligt högtryck har placerat sig ovanför oss, dagstemperaturer på 32-33 grader och nattemperaturer långt över tjugo. Normalt finns det ständigt beting att göra ombord. Och vi är noga med att hålla på våra rutiner och vi är hyggligt diciplinerade.

Men nu är det så varmt på eftermiddagarna ombord att värmen tenderar att konkurrera ut en finsk bastu.. Vi blir slöa av värmen… All ansträngning kostar på. Så varför inte låta sig ha lata dagar så länge kvicksilvret slår klackarna i taket.

Så nu ligger vi i hängmattorna och läser böcker, spelar yatzy i sittbrunnen, tar en tupplur på bryggan, kör lilljollen runt i kanalerna, fikar och helt enkelt bara slappar och njuter. Stundom ser båten ut som ett slagfält…att plocka undan efter sig mynnar ut i en enorm svettattack, när solen står som högst så har vi 40-45 grader ombord.

Så vi har det skönt som aldrig förr. Vårt största bekymmer är våra funderingar för hur det ska gå för pensionärsgänget som ljudboken handlar om. De begår bankrån och rånar kasinon. Och de gömmer diamanter i sina promenadkäppar. De stjäl knark från ett MC-gäng. Men de slarvar hela tiden bort sitt stöldgods, eller blir lurade och bestulna själva. Ja de är efterlysta som ni förstår och de hamnar ständigt i knipa. Så när ljudboken emellanåt är avslagen så har vi fullt upp att fundera över deras förehavanden. Hur ska detta sluta?

Ena kvällen trotsade vi värmen ombord och gick in och slog en hemmagjord bearnaisesås. Vi har inte kunnat hitta någon i affärerna och de som ser ut att likna en traditionell bea är fulla med E-nummer och är sockerstinna. I Sverige går det faktiskt att hitta rätt schysst bea i affärerna. Vi har drömt och längtat en längre tid efter en riktigt god Bea och nu slog vi till och lagade en själva från grunden. All industrifabricerad mat i affärerna där vi har svårt att hitta schyssta råvaror, är kanske vår lycka trots allt. Den tvingar oss att använda råvaror och vår fantasi än mer. Till saken är att det är inte alls svårt att slå sin egen bea, men den kräver lite fysik i visparmen. Det är mest att man lätt fastnar i gamla hjulspår. Ofta har man redan alla ingredienser hemma. Men ändå så köper man sin  färdiga bea, hollandaise, mayo eller aioli. Och smaken sen, gah! Vi åt såsen tillsammans med en grillad köttbit som fått goa sig i vår egna marinad. Och till det en fräsch tomatsallad till. Vi höll på att dö lyckodöden när vi åt, som vi slickade skålarna på slutet.

Och en av nätterna var det så varmt när vi skulle gå och knyta oss. Så vi tog våra täcken och kuddar och vi la oss i hängmattorna och hängde upp en fotogenlykta emellan oss. Så vi sov ute under bar himmel. Någon spelade klassisk musik från husen intill. Och vi följde skönt båtens rörelser med Lilla Björn ovanför masten. Gissa om romantiskt. Men till slut vill kroppen vända sig när man sover. Och att ligga på mage i en hängmatta är en utmaning. Så klockan tre på natten så kröp vi in i våra sängar i kojen och sov vidare. Temperaturen hade lagt sig vid det laget så det var svalt och skönt ombord.

Ena dagen när vi åkte en vända med lilljollen och senare satt på bryggan och dinglade med fötterna så ropade någon från terassen intill. Ett holländskt par i vår ålder tittade ut och frågade;

-Would you like to come over for a drink?

Vi hade egentligen tänkt duscha och fundera över middag. Men det är fantastiskt trevligt när människor tar initiativ och bjuder in. Vi tackade ja till erbjudandet. Hittade en skjorta och sommarklänning att dra på för att inte dyka upp i bikini och tjoppes bara överkropp. Så där blev vi hela kvällen på deras terass med utsikt över Wilma. Och vi umgicks och hade trevligt. Hon var journalist och han politiker. De var nyfikna på vilka vi var, de har ju sett vår båt i ett par veckor nu. Så samtalen under kvällen var enormt inressanta där vi nu fått lite inblick i hur det holländska samhället fungerar. Och de har fått lite inblick i ett långseglar liv och hur Sverige är. Det slutade inte sämre än att det blev middag med kycklingspett och somrig sallad därtill. Klockan ett på natten tackade vi för oss och tassade ner på Wilma. Mycket trevligt och vi kommer garaterat att ses fler gånger. Kanske kan vi locka med en god gryta ombord på Wilma någon kväll så kan de få se hur ett gungande hem på tio gånger fyra meter ser ut. Men först får vi vänta in svalare väder. Annars dör de av värmeslag.

Ja den som lever få se.

Skepp o Hoj!

 

Ibland har man liksom ingen aning om att man dragit en vinstlott. I Holland finns det tre företag där de kan lösa vår propellerfråga, och ett av dessa företag råkar finnas ett stenkast från där vi ligger med Wilma nu. Det finns länder som saknar denna typ av företag helt, men Holland kryllar ju av båtar så här finns expertis. Så nog är det en vinstlott allt. Vi känner att vi har flax..

Men först lite bakgrund.

Vad får en att vilja byta propeller, en visp som visp därbak eller? Och var det inte en segelbåt ni hade?

Jo jo…visst är det en segelbåt. Vi ska segla. Men man blir samtidigt vis av erfarenhet. När Wilma byggdes så hängdes det nog på en propeller som man tyckte funkade. Men då detta är en hel vetenskap där det går att räkna ut maximal effekt på en propeller med hänsyn till båtens förskaffenheter i form av storlek och vikt, samt givetvis motorns effekt, så nyttjar man ju samtidigt inte möjligheterna fullt ut. Det är aldrig någon som räknat på Wilma vilket propellertyp som hon optimalt borde ha.

Men har det inte fungerat bra som det är?

Jo jo…men samtidigt nej. Vi tar ju oss framåt..men i vissa situationer så blir vi lite handikappade.

En situation som vi hade var när vi seglade från Helgoland med destinationsmål Borkum. Vi fick kraftig motsjö och motvind. Nu kryssar man ju då kan tänkas. Men ibland är man på platser där det är strömt pga tidvatten och strömmen vänder var sjätte timme. Och samtidigt som i detta fall, glest mellan hamnarna och därmed blir distansen lång. Vi hade ju innan räknat ut hur vi skulle segla för att optimera så vi kunde få strömmen med oss. Vi har sedan vi lämnade Sverige bara haft två seglingsdagar utan motvind och kryss. Jo lyssna på den, ni vet ju hur det ständigt blåser in från väster. Så sannolikheten att få motvind när man seglar ner mot Portugal är ju större än på andra hållet, då man som regel får medvind. Det första benet ner från Helgoland mot den tyska fastlandskusten var inga problem men när vi vek av och stävade västerut för att ta oss mot Borkum så var vågorna höga och vinden emot. Vi var ett gäng båtar som gick från Helgoland samtidigt. Men vi nådde aldrig fram (fast dock de andra med lite kämpande mot vädergudarna) De andra valde att gå för motor denna sträcka och därmed stäva rakt på Borkum och möta vågorna framifrån. Vi försökte detsamma. För den som minns så fick vi motorproblem, oljetrycket sjönk, så vi fick segla. Men innan motorkrånglet så gjorde Wilma ingen större fart genom vattnet, de andra båtarna försvann snabbt medan vi stod och stampade i ett par knop trots att vi hade medström.

Men nu var det som det var. Höga vågor och mycket vind emot och propellern var för klen oavsett. Vi kryssade fram och tillbaka, men snart skulle strömmen vända och vi därmed skulle börja backa. Vi ringde upp Nordeney som bekräftade att vi kunde gå in där trots lågvattnet. Borkum var inte längre ett alternativ. (Vi kom ju in i Nordeney i värsta lågvattnet, kom in i hamnen men fastnade i dyn fyra meter från bryggan. Swomp sa det och Wilma sögs fast. Ha ha ha..ja lite roligt var det. Men så kan det bli när planen inte fungerar)

Så när vi går för motor och Wilma möter vågor och vind så hon tappar väldigt mycket fart, vågorna liksom bromsar upp. Vi går bara framåt i någon enstaka knop eller två om det vill sig illa. Wilma har ju en stor massa som ska fram genom sjön. Sex ton väger bara kölen och hela båten, vår stenklump till båt, väger hela arton ton. Det tar lång tid att accelerara upp i fart och det tar lång tid att bromsa in. När vi går i motsjö och motvind så är det inte motorn som inte orkat. Utan det är propellern som varit undermålig.

När vi senare kom in i kanalerna där vi gått i trånga slussar, hamnar och genom ett otalt många broar där vi tappat räkningen på antalet så upplevde vi ett nytt fenomen. Det är som Tjoppe säger –Det finns inte riktigt orr i Wilma när man behöver manövrera henne lite resolut. Som exempel.

När man står och väntar på en broöppning så går allt här lite snabbt när de väl börjar hissa bron. Bilar står och väntar och tiden för att passera bron är begränsad, är du inte framme i tid så sänker de bron igen. Det händer alla de båtar som inte riktigt är ända framme vid bron, de får vänta till nästa gång. Utan de båtar som cirkulerar och väntar precis framför är de som hinner igenom. Och när bron går upp så åker alla andra båtar snabbt under. Utom vi. Och när vi gasar händer liksom inte mycket. Accelerationen är på snigelnivå. Vi skapar alltid en kö bakom oss för vår stenklump tar tid att få upp farten. Som en gammal tung lastbil i en lång uppförsbacke. Så det har hänt ett par gånger att vi på vippen hunnit igenom broöppningen fast vi varit på plats. Att i de lägena få lite bättre svar från propellern hade varit önskvärt. Likaså är Wilma svårmanövrerad i trånga hamnar, hennes vikt och likaså att hon är långkölad gör henne trög. Hennes svängradie är grandios så att säga. Vi tror som i förra hamnen då vi fick backa oss ut genom bron och genom kanalen i 250 meter, att vi sluppit det med en bättre propeller. Vi kunde helt enkelt inte vända henne i vinden och få upp stäven mot bron. Platsen var för trång, och man försöker komma runt genom att varva att köra fram och bak och varje gång svänga lite mer. Men massan tar tid att flytta runt och i detta fallet vann vinden över Wilma och inte propellern pga platsbrist och dum vindriktning.

Vi har ju som Tjoppe skämtsamt brukar säga ingen handikapp-anpassad båt. Han syftar på att vi inte har någon bogpropeller. Idag har många båtar en propeller som gör att du kan köra i sidled. Men vi saknar sådan modernitet. Många skulle nog bli lite förvånade om de fick köra Wilma, över att det är en helt annan teknik du behöver behärska för att få henne dit du vill. Vi är tacksamma för Sunshine, för körstilen liknar mer på det sättet man kör ett gammalt fartyg. Vi går ofta ut på spring och man får andvända propellerverkan för att ta sig in till kaj.

Ja så med detta som bakgrund så började vi grunna över det här med Wilmas propeller. Gick det att göra något?

Nu har vi varit bort till propellerfirman en andra gång. Denna gången träffade vi den andra brodern i företaget, han som har hand om propellrar till fritidsbåtar. Han och hans gamla pappa började räkna på Wilmas propeller. Den gamla pappan var den som byggt upp firman, ingen duvunge precis. Erfarenheten lyste i ögonen och sönerna var inga dumskallar heller precis. Man får inte fotografera där inne för deras arbetsmetoder och kunskap vill man hålla innanför väggarna, det är hel vetenskap hur man beräknar och arbetar med dessa snurrande ting. De utvecklar och förfinar och därför vill de inte ha spioner i lokalerna.

De fick se bilder på hur Wilma ser ut i skrovet. De var helt faschinerade, tidigare båtbyggare som de var, att hon var byggd i ferrocement. Skrovform, längd, bredd, roder, motor, backslag, djupgående, alla parametrar ville de veta. De höll säkert på att räkna och dividera med varandra i en timme medan vi stod där och tittade på. Tiden gick. Vi tänkte att detta blir inte billigt, vi vet ju att bara att konsultera en konstruktör kan ticka 95 euro i timmen.

Wilmas propeller är lite svagt röd om man tittar noga på den. Med alla år i vattnet har den urarmats en aning, den har tappat zinken i ligeringen av materialet och klarar inte påfrestningen att designas om. Så därför planeras en ny och den gamla propellern behåller vi som reserv.

Nu var männen klara med sin uträkning. Jo de hade en propeller, begagnad förvisso men som så ut som ny. Men den var lite för stor och skulle inte få plats på Wilma. Men så ritar de och förklarar. De planerar kapa ner längden på bladen, men behåller bredden så bladen blir bredare än på den gamla. Och så ökar de pitchen, vridningen på bladen till enhet 16 mot tidigare 11,4 som den gamla hade. Navet var lite för brett på denna nya men det skulle de korrigera, för annars passar inte skruven och hålet för saxpinnen. Tjoppe har ju för avsikt att montera den nya propellern från vatten då han dyker. Så allt måste stämma och passa helt enkelt om jobbet ska göras från vattnet.

Så med denna åtgärd så räknade de ut att teoretiskt (vilket är teoretiskt bör tilläggas, det kan skilja något) så ska Wilma kunna göra 2,2 knop till med den nya propellern. Och med bladens form och vridning så ska hon svara mycket snabbare så vi har lite lättare att manövrera henne när så krävs.

Vi kände oss mycket nöjda. Under tiden far och son hade räknat och mätt så stod vi och tittade på sonens barn som var på besök. En liten flicka och en pojke i sjuårsåldern av tandgluggen att döma. Pojken lekte med traversen och han körde fram och tillbaka och hit och dit. Han hjälpte någon anställd att lasta på en propeller på ett bilflak med traversen. Men när han började hissa upp sig själv mot taket så sa farfar ifrån. Inga barn uppe i taket likt Ida i Lönneberga hängades tio meter upp. Pojken var lika glad för det och ska sanningen fram så var detta inte första gången han körde travers. Han skulle kunna få jobb på vilket lager som helst redan idag. En blivande kranförare kanske. Eller den som tar över firman en vacker dag, även om vi inte fick se några prov på hans förmåga att beräkna propellrar.

Vi gjorde upp överenskommelsen. De fixar en ny propeller, gör om den enligt konstens alla regler. Inom två veckor blir den klar.

-Vad kommer detta att kosta? Frågade vi.

Vi hade tidigare diskuterat frågan när vi satt och fikade på däck. Vad fick det kosta. Vi visste från lite slagningar på nätet att detta är inte billigt. Stora fartygspropellrar kan kosta en tvåhundratusen som exempel. Vi sa att är det under tiotusen så slår vi till, men att det kanske kommer att kosta mellan tio och femton tusen. Men att det nog var värt det ändå. Man får se det som en investeringskostnad.

Jo sa de; det kommer att kosta 325 euro.

Vi stod stumma.

-Är det för mycket? Frågade de lite oroligt.

-Näää, nästan lite för lite men vi kör på priset säger vi och ler brett. Vi vill ju inte att ni ska lägga på mer för det.

Vi skrattade gott alla fyra. Därefter höll vi upp Wilmas allra första propeller som vi hittat nedstuvad ombord, ännu lite mindre men i skick som ny. Med en ny propeller så behövde vi ju knappast två i reserv. Vi frågade;

-Vill ni ha denna i inbyte, vi har ingen användning eller plats för den?

-Den gamla pappan log och svarade;

-Den har tyvärr fel mått, för stort nav i förhållande till bladstorlek. Det enda den duger till är att hänga ovanför spisen i köket som dekoration.

Vi skrattade alla åter gott och därefter sa vi tack och hej och cyklade mot hamnen igen. På vägen säger Tjoppe för att använda en kvinnlig logik*;

-Nu har vi tjänat sextusen spänn på att propellern blir så billig så nu åker vi och köper oss en kopp kaffe någonstans.

Sagt och gjort, vi kände oss mer än nöjda. Vilka proffs och vilken hjälp! Så nu går vi i väntans tider på vår nya propeller och vi är såå förväntansfulla.

Aldrig har väl en fika suttit bättre.

Som en smäck.

 

*Kvinnlig logik är ett skämtsamt uttryck för när kvinnan kommer hem från GEKÅS och berättar för sin man hur mycket hon har”tjänat” på att ha varit där. Hela bilen full med kassar, en kvitto lika långt som pappret på en toarulle och så har hon i sina ögon tjänat pengar då hon egentligen bara haft enorma utgifter. Men man räknar liksom rabatten som någon form av inkomst. Mer än en gång har vi hört kvinnor (men det finns även män) resonera kring shopping och hur mycket de har tjänat på sitt spenderande. I Helenas ögon har man inte tjänat något om man har haft en utgift men hon räknar kanske på annat vis.

Japp detta var ju en dag i propellrarnas tecken.

Ja någon ska ju vara propellerexpert. Och någon stackare måste ju vara långseglare. Vi har alla våra kall. Suck! (läses med ett leende på läpparna)

Skepp o Hoj!

 

 

Här råder tropiskt värme, 30 grader och vi har legat i hängmattan. Men även fixat den sista ventilen (fönstret) då grannbåten försvann och vi fick plats med lilljollen att jobba ifrån. Nedgångsluckan till styrhytten har fått sig en omgång så den ser snart ut som ny. Och vi har tvättat kläder, modell handtvättning då tvättmaskin lyser med sin frånvaro. Det tar lite tid men går riktigt bra.

Vi cyklar i centrala Dordrecht. Missa inte bonusmaterialet på slutet.

 

Skepp o Hoj!

En film om hur det kan se ut när man cyklar i Dordrecht. Ofta leds cykelbanorna i mitten av gatan med biltrafik såväl till höger som vänster om dig. Känns ovanligt som svensk. Men det fungerar fantastiskt och det är kul att cyklar här.

 

Tyvärr är vi utanför Dordrecht på filmen så den gamla bebyggelsen från 1600-talet syns inte. Men däremot Styrman Pimpstens bak, vilket inte ska föraktas.

 

Skepp o Hoj!

Hej hopp. Trevlig fredagkväll på er alla. Vi har i dagarna två cyklat en massa. Fram o tillbaka till båttillbehörsaffären och vi har även hittat en propellerexpert-firma. De har fått i uppdrag att räkna på vilken storlek och typ av propeller som Wilma är mest lämpad för.

Vi har även bytt en pump till gråtanken som har krånglat en längre tid, nu gav den upp. Fick den nya under 24 timmar, otroligt bra service.

 

Vi har även lyft på durkar och haft inspektion och tömt på en massa vatten. Vi har ju nu tätat ventilerna (fönster) som tog in vatten när vi har seglat. Och detta har då hamnat under durkarna i kölsvinet. Även den krånglade pumpen gav vatten på fel ställe så förutom vattentömning så fick vi lite odör ombord. Ja alltså det var inte jordgubbar det doftade om ni förstår.

 

Tjoppe har även sett över mastfoten så vi inte får in något vatten den vägen.

 

Ventiler hela, ny pump av bästa kvalitet (den gamla fanns redan ombord när vi köpte Wilma) och lite andra nya dragingar. Det börjar arta sig.

 

På agendan har vi nu att täta några saker på däck, fernissa träet där lanternerna sitter fast (glömt vad de kallas) och även fernissa trälådan på däck och ramen kring sittbrunnen. 

 

Vi har även några andra projekt som vi planerar att hinna med, men det återkommer vi till.

 

Som ni märker, vi ligger inte på latsidan. Fast man kan tro detta. Vi har ett fantastiskt sommarväder (fast idag var det mulet men solen kommer åter är utlovat). Så underbart med 26-27 grader och ljumma kvällar.

 

Nu ville vi inte äta middag i odören ombord. Kapten Kalsong längtade efter sin ostpizza hos italienaren på hörnet som ger Helena rosor. Men med så många cykelmil i benen så kanske det är ok ändå…

 

Vi försöker återkomma inom kort, vi har en film på lut.

 

Klart Slut!

Idag har vi dykt på Wilma. Det är ju fantastiskt roligt och bra träning att ägna sig åt vattensport. Vi var säkert i vattnet i en och en halv timme för vi passade på att skrubba skrovet fri från alger. Inte mycket beväxtning men nu är hon ren och fin. Ett gäng småtjejer blev alldeles till sig så vi simmade över till andra sidan och pratade med dem. En fick en sprutdusch av Tjoppes snorkel och flickorna tjöt av skratt. De tyckte vi var ett spännande inslag i hamnen. Tjoppe fick demonstrera och berätta. Modiga tjejer att våga ta kontakt (på engelska) och vilja veta mer trots att de kanske bara var en 11-12 år.

 

Nu vet vi vilken storlek på propellern som sitter där och vi behöver nog öka stigningen på den för att få lite bättre effekt. Vi känner att det skulle vara bra särskilt då vi går i motsjö. Försöker någon stjäla Wilma nu och köra iväg med henne så blir de nog förvånade, det sitter bara en ren axel ut.

 

Här kommer en filmsnutt. Tjoppe ska plocka bort propellern för att se om vi kan få till en med bättre drag i.

 

Skepp o Hoj!