Wilma hittar kanalen…

projektsunshine4 kommentarer
(…och vi får applåder…)
 
Vi seglar nu i läglänta områden…kusten är fantastiskt vacker här…
 
 
Kassandrahalvön, Halkidiki, Grekland
 
 
Vi fick äntligen en mellandag med lite mulet väder om än varmt och skönt. Senaste veckan har vi haft rejäl värme där våra kroppar ännu inte riktigt aklimatiserat sig till den grekiska sommarhettan.
 
Av en tillfällighet så zoomade vi in sjökortet och fann en liten kanal vi inte känt till eller hört talats om förut. Detta var på vägen upp mot Thessaloniki och vi bestämde oss då att när vi vänder om söderut igen, så ska vi försöka ta oss igenom kanalen. 
 
Kruxet var bara att vi var osäkra på om kanalen var för trång för Wilma. Enligt sjökortet så är lägsta djup 2,4 meter och höjden mellan vattnet och bron är 16 meter. Borde ju funka tänkte vi bara vi håller oss riktigt i mitten av kanalfåran. Wilmas djupgående är 1,9 meter och höjden från vattenytan till högst upp på toppen av masten är 15,5 meter. Fast helt säkra var vi inte på höjden för vi har aldrig mätt exakt, för ovanför masten sitter VHF-antennen och en Vindex så vi har bara uppskattat den översta delen. 
 
Dessutom så ändras ju vattendjupet en del trots att vi inte är i några kända tidvattenområden. Med små marginaler så är en halvmeter snabbt uppätet av naturens påverkan. Även svall får ju båten att röra sig upp och ner med risk för att slå i såväl i botten som i toppen. Men dagen var stilla så vi tänkte att vi ger det ett försök. Lite tråkigt att vara fega tänkte vi.
 
Allt gick bra men initialt var det svårmanövrerat för vi hade motström på 2-3 knop och detta ihop med att vi hade vinden med oss. Vattenytan blir då toppig och gropig och det känns som att köra båten i snor, halt och slirigt utan styrsel. Men så fort vi kom igenom inloppet så gick det lättare. 
 
När vi passerade under bron så hade vi publik på strandkanten intill. Vi tror de höll på med vadslagning och de var precis lika spända som vi. Sekundrarna vi stod nästan helt stilla någon decimeter framför bron så höll vi alla andan och snart hörde vi applåder från vår lilla supporterskara. 
 
Detta var hur skoj som helst. Wilma har ju i förhållande till sin storlek en rätt så kort mast och de flesta båtarna i hennes storlek eller större kommer inte igenom, utan måste segla runt hela Kassandrahalvön. 
 
Så här ser vår senast seglats ut…
 
 ja, ni ser ju vilken lång omväg det blir om man ska segla runt hela Kassandrahalvön…
 
Så här ser kanalen ut en solig dag från ovan..  .(bilden har vi lånat från internet, minns inte källan – aja baja!) 
 
 
Vi har knåpat ihop en liten film som vi här bjuder på. Ja så här lever vi en vanlig vardag, med spänning och äventyr. Kanske lite skillnad mot dig som sitter i skolbänken, på kontoret eller står i snabbköpet med en liter mjölk i handen. Det är en fantastisk förmån att kunna leva så här och vi kan rekommendera alla att ta sig utanför bekvämlighetsboxen ibland, i stort och smått! 
 
 
Här kommer filmen, håll tillgodo!
 
 
Skepp o Hoj!

I en gratis fiskehamn…

projektsunshineLämna en kommentar
(…ligger vi fint för natten innan vi går vidare…)
 
Det här är Nea Kallikratia…
 
 
Nea Kallikratia, Mellersta Makedonien, Grekland
 
 
Vi har lämnat Thessaloniki och seglat mot regiondelen Halkidiki. Namnet Halkidiki låter lite finsk-klingande tycker vi med den möjliga fantasieggande betydelsen ”halka i diket”. Ja lite som visan om prästens kråka som än slank hit, och än slank dit, och sen slank hon ner i diket. Kanske en plats för pruttfulla festprissar som trillar av vägen och ner i fåran…
 
Området Halkidiki ser ut som en hand med tre fingrar och vi har nu precis kommit in i detta område, där vi ligger i höjd med tumfästet. Själva tummen verkar dock saknas för halvöarna som sticker ut liknas mer som fingrar. En häxas långa knotiga fingrar.  
 
Det blå strecket visar hur vi har seglat idag…och den röda linjen visar formen av Halkidiki…
 
 
Att vi skulle lägga oss här för natten hade vi ingen aning om, plötsligt när vi zoomade in plottern så fanns där liten hamn och vi blev nyfikna. Byn heter Nea Kallikratia och den har en liten fiskebåtshamn med tillräckligt med plats för att ta emot en Wilma. 
 
Det kostar inget att ligga i hamnen och det finns vatten på kajen. Byn är inte allt för liten och det verkar finnas turister i blygsam skala här. När vi hade lagt till så gick vi en promenad upp till byn, innan vi återvände till Wilma för att laga lite mat. Stoppet blir kort här, vi släpper nog förtöjningarna i morgon förmiddag redan. 
 
Vi bjuder här på några bilder från Nea Kallikratia, en plats att lägga på minnet för hamnen är bra och dessutom gratis. Och som ni alla vet, GRATIS är GOTT!
 
Kapten i Nea Kallikratia…
 
En söt kisse…
 
 Här ligger vi gott bland fiskebåtarna, en fin och stadig kaj med tillgång till vatten och helt gratis. 
 
Skepp o Hoj!

Ett år har gått…one year has passed…

projektsunshineLämna en kommentar
(…sen den dramatiska natten ute på havet…this blogpost is mostly in English)
 
 Foto: Susan Smillie
 
 
UTE PÅ HAVET, Position: N 40´21,46 E 22´50,27 
 
 
First some words in Swedish;
 
Det har i dagarna passerat ett år sedan den dramatiska natten då vi mötte en liten båt full med migranter ute på havet. Vi minns natten med blandade känslor, men mest glada är vi för att ingen dog där ute på havet samt att vi har underbara vänner i form av Susan på segelbåten ISEAN och Jon och Margriet på S/Y Goodvibes. Vi lägger här upp den text som Susan skrev på sin Facebook-sida när vi kommit fram till Balearerna och vi kunde pusta ut. Texten är på engelska, men vi tror de flesta av våra läsare kan läsa och förstå. Är du ny följare och nyfiken på att läsa mer om händelsen så klicka på länkarna längst ner på sidan, där kommer du åt några av de inlägg vi skrev i samband med händelsen
 
// Kapten Betong och Styrman Pimpsten
 
 
In English;
 
It has passed one year since the dramatic night when we met a small boat full of migrants out on the sea. We remember the night with mixed feelings, but we are most glad that no one died out on the sea and that we have wonderful friends in the form of Susan on the sailingboat ISEAN and Jon and Margriet on S / Y Goodvibes. You can read the post below what Susan wrote on her Facebook-page after arriving to the Balearic Islands. This is Susans words;
 
 
”The Mediterranean is an unforgiving sea. When there’s a storm or big waves that make me anxious in my seaworthy boat, I wonder for the thousands of refugees risking their lives in tiny dinghies. Crossing to the Balearics a boat of 11 panicked and screaming men pursued my friends on Wilma, crashing into her to board. One man got on, two fell into the sea. I was 5 miles away and when I got there those two men had been recovered into their dinghy. Wilma’s mayday also summoned a rescue boat but it took three hours and we all waited with them til the sun rose, Wilma circling the dinghy protectively to ensure they were okay. They’d been at sea for five days, over 100 miles from Algeria, they were sick and desperate, screaming to be taken on board. They made for me a couple of times, but the engine gave out before they reached me. In the swell, it felt risky – we knew they were safe if they stayed calm in their boat, we knew professional help was coming. But it didn’t feel good that they didn’t understand that, and they were losing trust. The air smelled heavily of petrol. It was dark and it was grim. It was alarming to see them smoke in a boat awash with fuel. After five days in a dinghy in big waves i guess I’d have lost all reason too. It was no small relief when the coastguard finally picked everyone up and we went on our way, tears and emotional farewells between Helena and Tjoppe and the guys. My friends handled this situation so well, keeping things calm, showing kindness, humanity, level headedness and courage. It sounds bad, but I’m glad the guys made for their navlight. Not sure many people – and I include myself – would have dealt with this situation so well and kept everyone safe. Love and respect” // Susan Smillie
 
 
 
Vill du läsa några av våra inlägg från dessa dagar så klicka HÄR och HÄR, via den senare hittar du den film som vi gjorde efteråt.

Wilmas syster…

projektsunshineLämna en kommentar

(…kom inseglandes…)

 
 
Kalamaria, Mellersta Makedonien, Grekland
 

Styrman Pimpsten tittade ut genom köksventilen och såg att en ny båt lagt till i hamnen blott två båtar bort. Akterdelen såg precis ut som Wilmas och Pimpsten fick gnugga sig i ögonen för att få bort synvillan. Men den fanns kvar även efter gnugget och hon utbrister då till en halvt sovande Kapten;

 

-Jag tror det ligger en Colin Archer här intill!

 

Som ett skott far Styrman ut genom nedgångsluckan och upp på däck i morgonsolen, klädseln är nätt och jämnt presentabel, t-shirt och underbyxor. Pimpsten noterar en vajande engelsk flagga i aktern och att båten bär namnat Iris. En gentleman står i sittbrunnen och Styrman utbrister;

 

-Goooodmorning…is it possibly a Colin Archer, in ferrocement?

 

-Oh yes! Mannen sken upp som en sol och fortstatte;

-This Colin Archer is designed by Jay R Benford…what about yours?

 

Vilket galet sammanträffande, för det är vår båt Wilma också. Den unge båtdesignern Jay R Benford ritade om Colin Archer lite grann, främst i aktern för att skapa än bättre seglingsegenskaper hos denna eminenta båttyp. Från början var ju Colin Archer-båtarna designade och byggda för att tjänstgöra som norska räddningsskutor och var inte alls primärt ämnade för fritidssegling. Benford fixade biffen så att säga!

 

Vi har under vår långsegling hittills träffat på en handfull andra betongbåtar, men aldrig en Colin Archer och så lik Wilma som denna. Vi har träffat på andra Colin Archer-båtar rätt lika Wilma men aldrig någon byggd i betong, eller ferrocement som är det korrekta namnet på materialet. En riktig systerbåt med andra ord. Iris är likt Wilma 35 fot och har också röda segel men dock en annan riggning. Det hela slutade inte sämre än att vi strax senare satt ombord på Iris och drack en kopp kaffe i solen tillsammans med våra nya vänner. Styrman Pimpsten hade då klätt sig lite mer representativt bör upplysas.

 

Efter en trevlig husesyn, fast det får väl kanske kallas båtesyn, så bestämde vi att kvällen skulle tillbringas tillsammans ombord på Wilma – så de fick se vår båt. De var lika fascinerade som vi. Lika men ändå inte helt lika då Kaptens pappa Felix valt att utforma Wilma på sitt sätt medan ägaren av Iris valt att formge sin båt på ett annat vis. ”Same, same – but different” var vår gemensamma konklusion.

 

Det ena ledde till det andra och plötsligt hade vi bestämt att skjuta på vår avsegling med ett dygn. Vi behöver mer tid att umgås. Så fantastiskt trevligt umgänge och en chans för Wilma att ligga några meter ifrån en systerbåt. Det ser ut som vi kastar loss på söndag nu…

 

Galet skoj, sjukt roligt och osannolikt verkligt!

 

Ni där hemma i stugorna kanske inte förstår att detta är stort, men tänk er att Zlatan eller Moder Teresa en morgon helt oväntat sitter vid ert köksbord. Klart man hajar till och stannar upp!

 

 Stolt ägare av en Colin Archer, Win är en sann vinnare!
 
 Röda segel, precis som Wilma…
 
 …runda fartygsventiler i sidan, precis som på Wilma…
 
 En mer öppen planlösning men vi känner ändå igen oss, särskilt de två sofforna med ett klaffbord i mitten…
 

Skepp o Hoj!

Kidnappade och vinterfunderingar…

projektsunshine2 kommentarer

(…men snart kastar vi loss…)

 Vi gillar Kalamaria…så till den grad att vi gjort efterforskningar…
 
 
Kalamaria, Mellersta Makedonien, Grekland

 

Vi är ännu kvar i Kalamaria, den trivsamma platsen inte långt från Thessaloniki. Så här länge brukar vi inte hänga på ett och samma ställe om det inte är vinter. Men nu börjar det att dra ihop sig till att sticka vidare, igår bunkrade vi upp båten på mat så vi har käk för minst 14 dagar framöver.

 

Vi har kommit att gilla Kalamaria och hamnen här något så enormt, så vi var lite nyfikna på att veta om hamnen rent hypotetiskt skulle kunna ha plats åt oss nästa vinter. Vi tänker att möjligheten finns ju att segla tillbaka hit efter att man varit runt och sett sig om i Grekland. Här finns allt, en bra båttillbehörsaffär precis ovanför hamnen, en storstad i form av Thessaloniki där bussen går precis utanför och bussbiljetten kostar 1 euro, ett annat köpcentrum mot flygplatsen till där IKEA finns, men framför allt finns där en massa andra butikskedjor – om vintrarna brukar vi ju jobba med Wilma, renovera och förbättra något ombord. Flygplatsen ligger två stenkast ifrån, inflygningen går över Wilmas mast och lokalbussen tar en dit på femton minuter. Hamnen är bra och prisvärd och den ligger väl skyddad för väder och den är bevakad. Om nätterna så låser vakten grinden in till området och vi kan sova extra gott.

Hamnen är utrustad med lazylines och vi behöver inte använda Wilmas ankare när vi lägger till, det finns även lediga platser att kunna ligga längst med. Det finns möjlighet att ta upp båten och ställa den på landbacken om man vill måla om skrovet. Hela hamnen är ett rekreationsområde med en enorm gräsmatta i mitten där människor promenerar och joggar eller rastar sina hundar. I Kalamaria blåser det betydligt mindre jämfört med på Kykladerna, ni vet Naxos där vi spenderade förra vintern. Här finns inte så mycket turister och priserna är därför låga och människor är trevliga (men de är de i hela Grekland såklart). Vi har egentligen ingenting att klaga på här, skulle i så fall vara att duscharna inte är så roliga. Men mät det mot hamnen på Naxos där det inte fanns några duschar alls. Samt att det kan vara ett par grader kallare här om vintern jämfört med Naxos, men mät det mot att det inte blåser här – på Naxos höll vi på att bli schizofrena av allt blåsande, vi hade kuling två gånger i veckan typ. Här har vi inte haft en vindpust knappt vilket beror på att viken ligger väldigt skyddad, framför allt så kommer inte de hårda Meltemi-vindarna åt Thessaloniki-bukten.

Vi älskar bussystemet här, ena dagen tog vi bussen till en stad och en badstrand bortom flygplatsen. Först 5:ans buss, därefter 3:an och borta vid IKEA hoppade vi på 72:an. Klapp-klapp-klapp…vi var framme på mindre än en timme från dörr till dörr och det kostade oss 2 euro per näsa. Tar man bussen till Thessaloniki så kommer man åt tågstationen där det frekvent går tåg till Athen.

 

Ja ja…detta är bara lite funderingar…vi har även att stämma av med en seglarkompis då vi har planer på att gnida skrovsidorna ihop igen nästa vinter. Varför fler seglare inte tar sig hit upp i högre grad förstår vi inte riktigt, för norra Grekland har så här långt bjudit oss på de bästa upplevelserna.

 

Inte sämre blev det av att det plingade till i datorn igår kväll. Det var våra vänner Georgia och Tobbe från Lysekil och de ville kidnappa oss.

 

-Har ni fått in några grekiska tider och vill äta sen middag med oss, vi bjuder!!?

 

Är solen gul? Bajsar björnen i skogen? Och har påven en lustig hatt hann vi tänka innan vi tackade ett självklart ja. Kvällen blev en succé med äkta grekisk mat. Georgia som är grekiska beställde in en hel uppsjö av grekiska delikatesser och vi mumsade förnöjsamt i oss maten. Några rätter var helt nya för oss och vi upptäckte nya favoriter. Kvällen ägnades åt att prata om Grekland, segling och entreprenörskap. Som brukligt så rusar tiden på när man har trevligt. Vi slirade ner till Wilma vid tvåtiden på natten och somnade gott som små nöjda barn om julafton. Tack Georgia och Tobbe, vilken kväll ni bjöd oss på! TACK!

 

 Härlig kväll med vänner…
 

Med inte allt för många beting kvar att göra här i Kalamaria så ger vi oss snart iväg igen. Fulla av information från Georgia och Tobbe som seglat på Grekland sedan Barna Hedenhös tid, så vet vi nu vart vi ska ta oss för att uppleva det bästa av norra Grekland. Vi ska bara låta maten sjunka undan lite först.

 

 

Skepp o Hoj!

Vi tog sparkcykel till IKEA…

projektsunshine4 kommentarer
(…och där sillstuvade vi Kapten…)
 
 
 
 
Kalamaria, Mellersta Makedonien, Grekland
 
Då vi snart ska segla vidare så behöver vi bunkra Wilma med mat. Av en händelse så råkade det finnas ett IKEA-varuhus en dryga halvmil bort. I sann lågbudget-anda så hyrde vi en elektrisk sparkcykel, en kollaborativ service här i Thessaloniki och Kalamaria. Överallt står det sparkcyklar och med en nedladdad app så aktiverar med dem mot en liten slant. Sen kan man köra och nöjd parkera den där man känner efteråt. Den har inbyggd GPS och söks därefter upp av organisatören eller nya kunder. Smart och smidigt.
 
Det var bara det att vi hyrde en (1) sparkcykel, så vi hoppade upp båda två på den. Vi har sett att ungdomarna här i stan gör så ibland. Och då vi känner oss väldigt ungdomliga trots att vi är femtio-plussare så ville inte vi vara sämre. Halv kostnad blev det också att dela. Vid ett rödljus så smög vi oss upp jämsides en tjej på en motorcykel, vi skickade upp vår hand till hälsning och ropade HELLO! Hennes ansikte sprack upp i ett leende som hade gjort självaste Ronaldinho avundsjuk och hon besvarade vår hälsning. Sen när det blev grönt så försökte vi oss på att göra en burn-out, vi hoppades vara lite snabbare än bruden bredvid. Men accelerationen var timid och blygsam minst sagt. Tjejen på MC:n har nog inte slutat skratta ännu.
 
Framme vid IKEA så lämnade vi vårt vrålåk och tog oss direkt in till restaurangen, vi ville testa köttbullarna och se om de höll måttet. Det smakade gott och svenskt, ett plus var att de inte snålade med lingonsylten. Ett minus var att det inte fanns en gnutta uns av något grönt, inte ens ett litet persiljeblad. Det ingår inte heller kaffe på maten även om man har IKEA family-kort. Över lag så är allt lite dyrare på IKEA utomlands är vår erfarenhet. Varför har vi inte riktigt kläm på, men det är inte dyrt – bara inte lika billigtsom hemma. Ja ni fattar…
 
Vi handlade lite småsaker som fanns på vår inköpslista. Den största saken var en förvaringshylla till Kapten och hans verkstad. Annat som inköptes var en ny konservöppnare då den gamla gått isär i tre delar. Men det främsta målet för vårt IKEA-besök var att köpa sill och andra svenska delikatesser. Vi laddade med tjugo burkar sill, en burk hjortronsylt och en burk blåbärssylt. Gravad och rökt lax och Kalles Kaviar. Men lingonsylten var slut på Swedish food marknaden, så nu får vi snåla med den lilla klick vi har kvar ombord. Hur ska vi överleva?!
 
Fullpackade så förstod vi att det inte skulle gå att åka två på en sparkcykel hem med all packning, så vi valde att promenera. En sillstuvad Kapten gick först med ett platt paket på axeln och ryggsäck. Styrman Pimpsten kom efter med resten. Vi traskade i en och en halv timme för vi stannade ibland för att pusta och dricka vatten. Gick det inga bussar undrar kanske någon, jo det gick bussar förbi precis hela tiden. Med ett byte mellan 3:ans buss och sen 5:an så hade vi kommit ända fram till Wilma. Men va fasen, det är ju ingen sport. 
 
Skepp o Hoj!
 
Får se nu…hur funkar det här?!
 
 We made it to IKEA, coolt att åka två på sparkcykel till varuhuset…är det inte så alla gör???
 
Kapten ger tummen upp för köttbullarna…bra att de inte snålade med lingonsylten!
 
 Sillstuvad Kapten, hela ryggsäcken full med sill och ett platt paket på axeln…sen promenerade vi hela vägen hem till Wilma. Om det gick bussar, såklart – men det är ju ingen sport! (folk betalar ju för att lyfta tungt på gym, vår träning är gratis!)
 
 
 
Och för er som inte vet vem den leende fotbollsspelaren Ronaldinho är;
 
 
 
Over and Out
 
 
 
 
 

Spektakulära Meteora…

projektsunshine2 kommentarer
(…och några fantastiska dagar med barn på besök…)
 
 Finns den här platsen på riktigt…JAAA!
 

Kalamaria, Mellersta Makedonien, Grekland

 

Vi har haft några rafflande dagar med besök från Sverige. Styrman Pimpstens yngsta dotter med pojkvän kom indammandes till Thessaloniki och plötsligt fick vi ställa om vårt stilla tvåmannaliv till dagar med schvung och tempo. Det har samspråkats, bubblats och pratats. Det har kramats, pussats och skrattas. Som det brukar vara med barn så står de plötsligt där på ens tröskel och lika fort försvinner de ut i livet igen. Nu har ungdomarna hoppat på buss österut och de har fortsatt sitt äventyr på egen hand där de vill avsluta sin semester med lite sol och bad efter att ha utforskat storstäderna Aten och Thessaloniki. Tack tack för besöket kära barn, kom gärna åter!

 

Ena dagen valde vi att genomföra en riktig långutflykt. Vi hyrde bil och tog oss inåt landet. Efter ett par timmars bilkörning så kom vi fram till ett helt makalöst landskap. En bit norr om byn Kalambaka finns ett område med spektakulära klippformationer av sandsten. Platsen inhyser även Greklands största klosterkomplex med 24 grekisk-ortodoxa kloster, sex av dessa är aktiva än idag.

 

Sandstenen har formats av sand, sten och lera från det vatten som sökt sin väg ner mot Egeiska havet. Genom tiderna har sedan jordskalv, vind och regn format de höga klipporna. En spektakulär plats som ett slags Europas svar på Gran Canyon. Man förstår att det har spelats in filmer här, bland annat James Bond och Game of Thrones. Flera av klostren tar emot besökare men är du klädd i shorts och bara axlar blir du inte insläppt. Men de flesta liksom vi verkar nöja sig med att åka runt i området och finna nya vyer att förbluffas och häpna över. En sagovärld – på riktigt!

 

Det blev en lång dag men det var mödan värt. Helt betagna var vi av omgivningarna och det står sig utan tvivel att Meteora med fullständiga rättigheter är upptaget som världsarv av UNESCO. Detta är bland det häftigaste vi har sett.

 

Förutom denna oförglömliga utflykt så tog vi ena dagen med våra ungdomar ut på havet. I stilla väder så körde vi en bit ner i bukten och ankrade, där vi sedan solade och badade från båten. Vi åt lunch och vi åt äppelkaka med vispad grädde. En kvalitetsdag och en fin avslutning på våra fyra dagar tillsammans.

 

Njut av bilderna och vet du inte vad du ska göra på semestern, så är Grekland ett hett tips. Meteora och norra Grekland har överträffat våra förväntningar.

 

Bilder från Meteora;

 Äntligen ett barn att få krama om! Vi har många barn och det händer inte så ofta att vi fått besök då alla är rätt så upptagna i sina liv (så som det sig bör). Men varje gång det händer så är det underbart!
 
 Ett kloster på toppen…
 
Selfie-tagning…
 
Dansande Kapten på toppen!
 
Makalös utsikt…
 
Fantastisk miljö att fotografera fantastiska människor i…Jenny och Carlos i Meteora…
 
Ett av klostrets trädgårdar…
 
På var och varannan bergstopp så stod det ett kloster…
 
Snyggaste förgrunden med människor man älskar…
 
Carlos visar sin kamera för nyfiken Kapten…
 
Älskade unge! (fast de växer upp så fort och klarar sig själva, mamman saknar sina andra tre med…)
Spektakulära vyer…
 
Liten rast och vår söta lilla hyrbil…
 
Jisses, hur lyckades de bygga ett kloster däruppe?
 
En helt oredigerad bild från Meteora…man förstår att platsen ofta förekommer i litteraturen och i filmens värld…
 
En del kloster kan man besöka…där vi var hade de stängt för dagen tyvärr…
 
 
Överallt såg man små linbanor, det är munkarna och nunnornas sätt att frakta över varor till klostret…
 
 
 
Utflykt med Wilma;
 
En riktigt varm och stilla dag…vi puttrade ut i viken och la oss på ankaret några timmar…
 
...så vi kunde bada…Kaptens svandyk…
…ungdomarna fick känna på vårat sätt att leva, vi tror det uppskattades…
 
…mammas äppelkaka…all mat smakar gott ute på havet av någon anledning…
 
 
Inne i Thessaloniki;
 
En selfie på gänget…vi tog 5:ans buss in till Thessaloniki för att möta upp ungdomarna som bodde på hotell där…
 
Vi gick på marknader och fönstershoppade, däremellan stog vi oss ner för en fika eller en bit mat…vi har pratat i timmar och utbytt erfarenheter och tankar…
 
Landkänningsmärket ”Vita Tornet” i Thessaloniki, vår samlingsplats…
 
Kapten behövde en gyros…gott…och ser ni så välklädd han är…hör inte till vanligheterna!
 
 Så skoj att få rå om varandra…men nu har de unga dragit vidare och kvar är vi gamla sjöfarare som snart seglar vidare på nya upptåg!
 
Skepp o Hoj!
 
 
 

Kapten Slagpyts…

projektsunshineLämna en kommentar
(…med rätt att sy modellen…) 
 
 
 

 Kalamaria, Mellersta Makedonien, Grekland

 

Snart går den första leveransen av slagpytsar hem till Sverige. Vi tackar så mycket för beställningarna och vi är såklart jätteglada att fler än vi förstår hur praktisk och ovärderlig en slagpyts är att ha ombord. Att inte längre behöva använda en plasthink när man ska fånga upp vatten från havet. En plasthink tenderar att spricka i handtaget med följden att man förlorar hinken till havet (där det redan finns tillräckligt med plast). Sen när den inte används så trycker man ihop den och den tar då minimal plats att stuva. Själva använder vi vår slagpyts varje gång vi klättrar upp i masten, då vi lägger i de verktyg vi behöver ha med oss opp. Andra gånger den kommer väl till pass är när vi väntar gäster ombord och vi vill bjuda på kalla öl…slagpytsen åker ner i plurret med ölflaskor så de hålls kylda. Sen när gästen gör sin beställning så svarar man ”finns i sjön” och så firar man upp slagpytsen. TADA!

 

Slagpytsarna är sydda med enkla medel; på solenergi och kärlek ute på ankaret av Kapten själv. Modellen är skapad av hans föräldrar och dessa såldes i föräldrarnas butik SJÖSÄCKEN i Vaxholm på 80-talet. När mamma Kerstie lämnade jordelivet så blev det inga fler slagpytsar sydda. Under åren har mammas praktiska slagpyts emellanåt kommit på tal, vi har saknat den (och henne såklart). Även andra båtägare har frågat efter slagpytsen, då de inte längre kunnat få tag på någon ny likadan. Därför känns det fantastiskt roligt att en liten blygsam produktion är återupptagen. The slagpyts is back!

 

Är du en av våra följare som beställt en slagpyts, så kommer vi inom kort att höra av oss om en adress att skicka den till. Så sitt tillbakalutad och drick kaffet i lugn och ro så hör vi av oss. Tänk inte på betalning nu i detta skede utan låt varan komma hem till dig och när du sett och godkänt produkten så betalar du den bifogade fakturan. Vi har fått lite förfrågningar om annan grovsömnad också, bland annat sjösäckar. Detta kommer vi att titta på inom kort för dig som undrar.

 

Missade du att beställa en slagpyts, (den praktiskt sjömans-hinken) så är det ännu inte försent. Hör av dig på tjoppe.norberg,@telia.com. Pris 23 euro. Kan du inte komma ner och hämta din slagpyts på plats så tillkommer frakt på 5 euro.

 

Vi tackar och bockar och Kapten kan vid sidan om smeknamnen Kapten Betong och Kapten Kalsong även nu titulera sig Kapten Slagpyts!

 

 
 
 
 
Skepp o Hoj!

 

 

 

Tänk att det aldrig passar…

projektsunshine2 kommentarer
(…men vilken tur att det bor en klurig gubbe i kölsvinet…)
 
 Nya ljuddämparen passar säkert som en smäck i en modern båt…själva får vi bygga om…
 
 
Kalamaria, Mellersta Makedonien, Grekland
 
Ibland undrar vi lite stilla hur andra seglare klarar sig när det kommer till båtunderhåll och reparationer. Kapten Betong tillhör den sorten som gärna tar i tu med saker innan de gått sönder där han förbättrar, lagar och underhåller. För det är som en oskriven lag – att båtar går sönder. Ideligen. 
 
Så vad gör en seglare som varken har kunskap eller lust att meka sig runt i världen? Ja antingen får man vara förskaffad med en väldans stor plånbok (och det hjälper inte alltid ändå, ifall något går sönder mitt ute på havet) eller så får man väl lära sig längs med vägen tänker vi. Om man nu inte som Kapten redan innan avsegling hade en omfångsrik kunskap med sig i bagaget. Det finns snart ingenting som han inte har skruvat på, skulle väl vara rymdraketer då. 
 
Wilma är ingen dussinbåt och därför så är reservdelar och båttillbehör inte tillverkade efter hennes mått och behov. Så Kapten får alltid mer eller mindre bygga om eller modifiera. Det finns både för- och nackdelar med en uddabåt, vi ser det som en fördel då Wilma är robust och säker.
 
På knappa dygnet så kom den nya ljuddämparen (med kombinerat vattenlås), vi jublade för vi har planer på att ta med våra gäster på en dagstur med Wilma (än dröjer det några timmar innan de trillar in och vi berättar snart vem). Men den nya ljuddämparen kunde vi inte bara montera sådär utan vidare, den kan ju inte hänga i luften. 
 
Först fick Kapten kalla fötter då den verkade vara för stor. Men efter lite vridande och vändande så fann han ett bra läge. Den behövdes dock monteras i något, och Wilma som är byggd i betong är ju stenhård. Man borrar ogärna och fäster något i den om man inte måste.
 
Kapten tog på sig tänkarmössan. Mellan motorbädden och sovrums-skottet kunde han montera en tvärslå och på denna bygga en distans som ljuddämparen kunde fästas i. 
 
Sagt och gjort, men nu stämde inte längden på avgasslangen längre. Så det blev att skarva den. Nu råkar Kapten segla runt med ett tvåtums rostfritt rör som passade perfekt som övergång i slangskarven. Bara en sån sak, för det räcker inte alltid med kunskap – man måste ha material också. Och ombord på Wilma finner man allt möjligt och omöjligt (ni skulle baxna o ni visste vad vi seglar runt på). 
 
Efter tre timmars mekande så såg båten ut som ett slagfält; madrasserna i salongen, halva verkstan på toaletten, verktygen ute på däck…det slipades, borrades, kapade och sågade. Allt på solenergi. Materialen som användes var polykarbonat (den fick vi i Portugal av S/Y FAIR – tusen takk!) Mahogny, rostfritt rör, diverse bult och skruv och slangklammer. 
 
Efter fem timmar kunde vi provköra motorn och allt fungerade strålande. Men utan en massa material, verktyg och ström ombord så står ju sig den mest ambitiöse rådlös. Positiva tankar och vilja räcker inte alla gånger. 
 
Så, gästerna kan komma och Wilma går att köra på nytt. Och kölsvinet är så vitt och fint så där kan man traska runt med vita strumpor nu utan att bli smutsig. Om man är tillräckligt kort i växten vill säga (typ trettio centimeter). Hur som helst, helt och rent!
 
Nu är det monterat och klart!
 
 
Skepp o Hoj!
 

Kalamaria…

projektsunshine2 kommentarer

(…bjuder på årets första glass, Olof Palmes park och grekisk seglingsskatt…)

 +26 grader i skuggan och vi slår till med årets första glass…
 
 

Kalamaria, Mellersta Makedonien, Grekland

 

Ombord på Wilma lyser flitens lampa. Vi har sedan flera månader tillbaka tänkt att vi ska titta på den där läckande ljuddämparen – bara vi kommer till Thessaloniki/Kalamaria. Vi har haft lite dropp ner i kölsvinet under några månader, inga mängder men dock tillräckligt för att inte kölsvinet ska vara så där vitt och rent under motorbädden som Kapten Betong vill ha. När vi bytte motor i Amora i Portugal för ett och ett halvt år sedan så gjorde vi inget åt ljuddämparen, utan den gamla fick fortsätta tjänstgöra. Men nu verkar ljuddämparen ha gett upp och den har full rätt att känna sig lite trött och sliten tycker vi. Den har suttit där ända sedan Kaptens pappa monterade den på plats för 35 år sedan.

 

Kapten demonterade ljuddämparen och studerade den närmare. Han fann några små hål i den rostfria gaveln och Kapten provade att svetsa – men materialet verkar helt ha gett upp så vi får investera i en ny. I morgon blir det att hänga på låset till båttillbehörsaffären.

 

Kalamaria är en förort till Thessaloniki och vi gillar verkligen stan. Med mer eller mindre gångavstånd till IKEA, flygplatsen och Olof Palmes park så känner vi oss väldigt hemma här. Få turister och små trevliga caféer och restauranger med låga priser finner vi i varje gathörn, trafiken är lugn och grönområdena är många. Varje morgon joggar, lufsar och springer grekerna förbi Wilma i sin jakt på ett hälsosammare liv och en smalare midja. Grekerna är nämligen näst fetast av alla inom EU där WHO har räknat ut att 68,5 procent av grekerna släpar på onödiga kilon (bara malteserna är större). Ibland hjälper inte medelhavskost som det verkar. Vi tror att grekerna äter mycket sötsaker, har gärna socker i te och kaffe samt att de är ena hejare på att äta bröd i mängder (säkert knutet till grekernas svaga ekonomi, bröd är billigt).

 

Kalamaria ligger i distriktet Makedonien och fram tills nyligen så hade Grekland en namntvist med det forna jugoslaviska landet Makedonien. Men den 12 februari i år så blev parterna överens och landet norr om Grekland heter numera Nordmakedonien och utgör därmed inte något namn-anspråk på det makedonska området.

 

Vi städar på Wilma för vi väntar besök (ni blir varse om vem). Vi har även lyckats registrera oss för den grekiska seglingsskatten TEPAI. Nu ska vi till banken i morgon och betala, vi hoppas inget krånglar. Några av våra läsare har undrat om det är ekonomiskt lönt att segla i Grekland nu efter skattens inträde. Vi vill hävda att så är fallet. För 33 euro i månaden får vi fri tillgång till den grekiska övärlden, ankarvikarna är otaliga och flertalet hamnar är helt gratis. Marinorna är få, men billiga. Det är aldrig skoj att behöva betala men betänk då att man inte har någon mer kostnad som regel (på andra platser får man ju betala dygnspris i hamnar, som regel mellan 15-60 euro per natt inom övriga EU). Dessutom bjuder Grekland på ett helt örike som bäddar för fina seglingar, nästa ö är aldrig mer än några timmar bort. Om man lägger båten för vintervila så anger man hos myndigheterna att båten är ”out of use” och då betalar man ingen skatt under den perioden.

 

Skatten registrerar man på websidan https://www1.aade.gr/aadeapps2/etepai/ Därefter går man till banken och betalar. Dokumentation och kvitto behåller du sen för att kunna visa upp för Port Police om du blir kontrollerad. Glöm inte bort att man även behöver ha ett seglingstillstånd för att segla i Grekland. Det heter DEPKA och du löser det hos Port Police när du ankommer till Grekland med din båt. Med ett DEPKA så får du tillstånd att vistas med din båt i landet i 5 år, förutsatt att du stämplar det en gång om året. Totala priset för ett DEPKA är 50 euro (Om du inte kommer från ett EU-land så behöver du istället ett Transit Log och då gäller andra regler, kolla med Port Police).

 

 En fotodump från den grekiska websidan där du registrerar dig för TEPAI. Gå in på länken ovan och registrera dig först (1:an). Därefter loggar du in dig (2:an) där du fyller i dina fakta. På slutet drar du ut en PDF-fil som är underlaget du tar med dig till banken för betalning. 
 
 

Hoppas ni blev kloka, ni läsare som planerar att segla hit. Har ni frågor så hör gärna av er så ska vi försöka lotsa er.

 

Nähä…nu ska vi röja lite till…det är skönt att gno och gnugga lite så Wilma blir riktigt fin tills vårt storfrämmande dyker upp. Även vi själva passar på att tvagas, här i marinan har vi dusch av tveksam spa-standard. En stor svart spindel gjorde Styrman Pimpsten sällskap häromdagen. Man får inte vara knusslig!

 

 Kapten Betong spanar in ljuddämparen…den har suttit på Wilma i 35 år. Men nu behöver den ersättas…
 
 I den här hamnen ligger vi i Kalamaria (som är en förort till Thessaloniki)
 
 Här finns stora gräshoppor (och spindlar på duschen…)
 
 Det här är Olof Palmes park i Kalamaria. År 1968 höll Olof Palme ett tal som handlade om stödet till demokratins kämpar i Grekland. Året innan hade Juntan i Grekland tagit makten…
 
 Här ligger Wilma och vi fejar och fixar ombord. Om några dagar får vi besök och vi längtar så ända in i hjärteroten…
 
 

Skepp o Hoj!