Vi har drabbats av posttraumatisk stress. Detta efter att vi skulle hämta ut paket på posten. Tunisisk postgång är som ni förstår, inte som svensk. Paketen var två till antal och inget av dem var till oss. Ena paketet var åt våra tyska vänner som av hälsoskäl behövt brådska hem för läkarvård. Det andra paketet tillhörde våra italienska båtgrannar som även de rest hem, men av helt andra skäl…
Läs mer »
Inom loppet av några timmar pajade såväl kylen, frysen och varmvattenberedaren ombord. Som om inte det vore nog så föll ena hjulet på dammsugaren av (och hur ofta händer det under ens livstid, att dammsugarhjulet lossnar???). Befinner man sig i Afrika och inte i den norrländska skogen, får man lite bråttom att fixa kyl och frys. För här kan man inte ta hjälp av naturen eftersom utomhustemperaturen strax norr om Sahara helt klart överstiger gränsen för det som anses vara kylskåpskallt (alltså var det ingen bra idé att slänga ut maten på däck). Aj, aj, aj…vi som hade börjat fylla upp förråden inför kommande avsegling. Vad hade hänt och än mer, gick det att laga?
Läs mer »
Igår inträffade något intressant. När Styrman var upp till matbutiken så fanns ingen couscous. Som vi tidigare berättat gapar hyllorna tomma på ris, eftersom landet har ont om euro. Men couscous?! Det som är deras nationalrätt, hur kunde detta hända? Inte heller fanns det mycket pasta kvar. Vi misstänker att människor här har börjat bunkra till följd av det som nu sker i Europa. Och vi gör ju likadant, bunkrar – men kanske mest för den anledningen att vi håller på att göra oss klara för segling…
Läs mer »
Mellan oss seglare i hamnen handlar samtalen huvudsakligen om två saker. Det ena är om den motorbåt som sjönk intill kaj för ett par veckor sedan. Dagligen jobbar dykare på att få den upp till ytan igen. Men det misslyckas ständigt och har blivit något av en följetong…
Läs mer »
Vi har sedan vi seglade från Sverige fått anpassa oss till omvärlden – och det har till och med hänt att vi fått ändra på seglingsplanerna. Absolut mest påverkan har såklart pandemin haft. Men vad kanske inte alla vet, är att vi ett tag stod beredda att göra en snabb sorti ut ur Grekland…
Läs mer »
Fredag eftermiddag och det ringer.
-Hello, this is Mohamed from Supermarket!
Vi hade verkligen inte en susning om varför killen från matbutiken ringde oss. Men Mohamed förklarade att en tulltjänsteman just sökt honom och frågat efter ägarna till en svensk båt. ”Det måste vara båten Wilma”, hade Mohamed svarat.
Läs mer »
Någon kanske tror att det helt brunnit i huvudet på oss nu. Men vad gör man inte för konsten och barnasinnet…
Läs mer »
Det är snudd på skam att klaga över frånvaron av viss sorts mat. Miljontals människor svälter i världen (en del inte så långt från oss) och att då sitta och beklaga sig över vårt sinande lager av lingonsylt, sill och knäckebröd, känns inte riktigt schysst. Samtidigt går det inte att komma ifrån att vi som svenskar är vana vid vår palett av smaker…
Läs mer »
Så där jäkla lätt är det inte att hitta till skrivmaskinen alla gånger. Ena stunden skiner solen varm (och vem vill sitta inne under däck då) medan man andra stunder, måste göra alla måsten. Jo, även ett fritt liv som vårat, innehåller såna. Måsten alltså. Ena natten blåste det så fruktansvärt så vi trodde att Wilma skulle dundra in i kajen med sitt vaterstag. Vaddå vaterstag, tänker ni landkrabbor som har svårt att skilja styrbord från babord…
Läs mer »
För länge sen när vi var i Grekland beställde vi ett nytt försegel. Ett inre försegel, en fock till den näpna storleken av 13 kvadrat. Det gamla seglet som tjänstgjort sedan mitten på åttiotalet (förra århundradet alltså) börjar be om att få gå in pension…
Läs mer »
projektsunshine.se 