Det är snudd på skam att klaga över frånvaron av viss sorts mat. Miljontals människor svälter i världen (en del inte så långt från oss) och att då sitta och beklaga sig över vårt sinande lager av lingonsylt, sill och knäckebröd, känns inte riktigt schysst. Samtidigt går det inte att komma ifrån att vi som svenskar är vana vid vår palett av smaker…

Vi gillar det tunisiska köket och gudarna ska veta att vi med stor glädje ätit kamelkött och att vi vid det här laget vet allt om harissa och couscous. Men kruxet är att man får hålla tillgodo med landets egna råvaror, då nästan ingen mat importeras. Vår möjlighet att äta varierat blir därför begränsat. Det ligger en viss charm i att anpassa oss till de platser vi kommer till. Samtidigt som det inte kan hjälpas att vi emellanåt drabbas av längtan efter något som inte går att finna. Just nu skulle vi kunna betala en rejäl hacka för en hederlig svensk kokt korv med bröd inhandlad på en korvmoj. En klick räksallad eller bostongurka på den och vi gråter av lycka!

Sverige är sannolikt unikt när det kommer till utbudet av matvaror. Slå upp vilket recept som helst i en kokbok och du kan i princip finna allt du behöver hos lilla ICA runt hörnet. När Styrman häromdagen tog fram sin svenska kokbok, insåg hon att antalet maträtter hon skulle kunna laga här i Tunisien var ytterst få (bortsett från grytor på lamm och nöt). Det blir en hel del kompromissande. Men saken är den, att man här aldrig med säkerhet vet om man får fatt i det man skrivit upp på inköpslistan. I matbutiken var det länge slut på vetemjöl, innan dess strösocker och sedan två veckor tillbaka gapar hyllan tom på ris. Grönsakerna handlar vi nästan uteslutande på marknaden där utbudet är bäst. Trots detta verkar det näst intill omöjligt att finna gul och röd paprika, lime, avokado och purjolök. Det krävs att det är odlingssäsong för det man söker, samt att varan ingår i det tunisiska köket.

Nu har vi kommit till det läge att vi mer eller mindre ätit oss ur Wilmas förråd på sånt vi bunkrade upp oss på i Europa. Mest kris är kanske det riktigt grova brödet som Styrman behöver för att hennes mage ska fungera. I ett led att finna en lösning tog hon sig till matbutikens mjölhyllor för att se om det fanns rågmjöl av grövre sort för att kunna baka själv. Men hon gick bet.

Listan på vad vi saknar har aldrig varit längre…fläskkött, bacon, skinka, sidfläsk, varmkorv, kallskuret, Nordsjö-fisk, kräftor, räkor (på svenskt vis), rom, ansjovis på burk (alltså inte sardeller), sill, grovt bröd (typ danskt eller finskt som man kan slå ihjäl någon med), knäckebröd (älskade Wasa), lingonsylt (rårörda helst), äppelmos, saltgurka, hjortronsylt, ostkaka (småländsk såklart), svenska hårdostar, mozzarella (tunisisk motsvarighet är helt smaklös), parmesan (eller gudbevars Västerbottenost), ädelost, färsk dill (finns substitut men den smakar inte samma), färsk koriander och basilika, fullfet yoghurt, vanlig jävla paprika i färgerna gul och röd, lime (det funkar inte med citron i vissa maträtter), purjo, sparris, (även gärna på burk), kokosmjölk, sirap, ättika (alltså inte vinäger, utan sån man gör 1-2-3-lag på)…listan kan fortsätta i oändlighet!

Ett minne vi kommer bära med oss härifrån är den gången vi gick på restaurang för att fira vår förlovningsdag. Vi beställde ”entrecote med bearnaisesås” och medan kocken tillredde vår rätt, rann snålvattnet utmed hakorna på oss. Strax därpå serveras vi, men finner förvånat att det inte finns någon dragon i såsen. Sannolikt går dragon inte att få tag på i Tunisien. Men det smakade gott ändå (fast det inte var en bearnaisesås, utan en beurre blanc). Vi avslöjade inte att vi ombord på Wilma har ett lager av såväl dragonvinäger som torkad dragon.

Vi inser vilken lyx vi haft som tidigare fått matvaror och godsaker nedskickade till oss. Men att skicka till Tunisien går inte utan en massa krångel med införselregler och tull. Denna vinter kommer vi inte heller åt IKEA food market, då vårt svenska möbelföretag inte finns representerade i Tunisien. Vi ska dock inte klaga -för den mat som trots allt finns, njuter vi av. Vi inser att detta är välfärdsbekymmer och att det inte är ett dugg synd om oss. Men sakna kan man ju få göra. Häromveckan skrek Kapten plötsligt efter skumtomtar, ganska precis en månad efter jul. Senast han fick en skum tomte var förrförra julen. Skumt!

Vi frågade en gång ett erfaret seglarpar, om vart i världen maten är billigast. Svaret överraskade oss lite, för de sa ”billigaste maten finns där det nästan inte finns någon mat”. Och det ligger något i det.

Så om någon riktigt känner för att jäklas med oss, kan detta göras genom att lägga upp matbilder på Instagram och Facebook. En skål räkor, bröd och aioli och personen i fråga riskerar hamna på svarta listan om tangentbordet går sönder efter att vi dräglat. Men vi har ett trumfkort ombord, den påse med torkade kantareller som Styrman fann efter att hon för sjuttiofjärde gången letat i lagret efter något bortglömt. Tala om glädje!

Skepp och Hoj!