Någon kanske tror att det helt brunnit i huvudet på oss nu. Men vad gör man inte för konsten och barnasinnet…

I Tunisien finns mängder av keramik och många är vi, som anammat de vackert mönstrade skålarna och faten. Även vi har handlat några ting, dels behövde vi införskaffa nya kaffemuggar då de gamla gått sönder. Det blir gärna så när man använder icke okrossbart material ombord. Även om det är mer praktiskt med plasthusgeråd så väljer vi helst material som porslin och glas. Kanske för att vi har seglingen som en livsstil och inte bara nyttjar båten på sommaren – för då är det inte alls lika noga med vad man äter på för slags tallrik.

Kriterierna för att handla något nytt, är att en bristsituation ska ha uppstått (som kaffemuggarna). Eller att det är en nyttopryl vi flitigt kommer använda. Dels vill vi inte bidra till onödig konsumtion men framför allt finns inte plats ombord. Livet på en elva meter lång båt har sina begränsningar.

När vi stod där i keramikbutiken så föll vi plötsligt för det konstnärliga. Varken bristvara eller nyttopryl utan mer något som skapar en sinnlig upplevelse och därmed ett rikare liv. Vi pratar alltså om keramikfiskar. Ämnade att sättas på en husvägg, fick vi helt plötsligt för oss att vi skulle ha några på båten. Fast inte inne, utan på skrovet. På så vis skulle delfinerna få något trevligt att titta på när de följer oss och alla andra (människor) som på olika platser kommer nära Wilma. Lekfullt och lite barnsligt, det passar oss.

Redan utan några keramikfiskar på skrovet fångar Wilma folks intresse för hon är så pass annorlunda. Och nu sitter fiskarna där. Helst hade vi velat att fiskarna simmade åt samma håll, föröver med läpparna putade mot fören. Men nu fanns inga andra alternativ. Så de stora fiskarna är högervridna och de små vill simma i motsatt riktning. Men så är ju fiskar lite över lag (att de simmar lite kors och tvärs). Och vem har sagt att inte fiskar gillar att få bogsvall in i rumpan, det kanske kittlar skönt.

När Kapten satt upp fiskarna lät inte resultatet vänta på sig, snart stod flera båtgrannar och studerade vårt nydekorerade skrov. Gulligt tyckte de flesta, eller ”très jolie”, som fransmännen säger. Någon undrade lite försiktigt om fiskarna kommer sitta fast, så de inte med tiden trillar av. Men de kommer inte lossna i första taget då Kapten använt Sikaflex 291UV. Någon annan menade att vi kanske krossar dem om vi kör in i något. Det kan vi däremot inte lova, men nu har vi placerat dem där vi tror de sitter rätt skyddade. Dessutom brukar vi inte krocka med Wilma och varför skulle det ske just där, snett nedanför peket?

Så här efter ett gäng år, har vi minnen från olika platser vi besökt. Kakel från Portugal, gardiner från Marocko, matta från Grekland och väggbonad från Gibraltar för att nämna några. Kan tänkas den dagen vi kommer hem att vi startar en ny programserie som heter ”får jag se din båt och jag ska säga dig vart du varit”. Eller så säljer vi idén dyrt till TV4. Ja ja, framtiden får utvisa. Men fram tills dess har vi ett gäng fiskar av keramik simmandes lite kors och tvärs framme i stäven på Wilma. Alltid roar det väl någon mer än oss.

Skepp o Hoj!

Over and Out