Mission completed

Vi har drabbats av posttraumatisk stress. Detta efter att vi skulle hämta ut paket på posten. Tunisisk postgång är som ni förstår, inte som svensk. Paketen var två till antal och inget av dem var till oss. Ena paketet var åt våra tyska vänner som av hälsoskäl behövt brådska hem för läkarvård. Det andra paketet tillhörde våra italienska båtgrannar som även de rest hem, men av helt andra skäl…

Med fullmakter enligt konstens alla regler, skrivna på franska och med passkopior for vi iväg. Men inte till posten uppe på stan, utan till den bortom fiskebåtshamnen.

Att kliva in på ett postkontor i Tunisien är som att kliva in i 70-talet. Fascinerat studerade vi de kala, slitna betongväggarna och längst bak hamnade vi i väntsalen. Lokalen var full av kunder och med ett obefintligt kösystem som tenderar att få den mest luttrade svensk att bli nervös, stod vi där tills någon plötsligt uppmärksammade vår närvaro. Då mer eller mindre knuffades vi fram till disken där ett par barska kvinnor i slöjor spände ögonen i oss. Fullt påbyltade i vinterjackor satt postkassörskorna bakom glaset. Nog för att betongväggarna är kalla (inte bara kala) men vintermunderingen hade bättre platsat på Jokkmokks julmarknad. Därtill såg kläderna ut att komma från damernas privata garderob. Vi förundrades – för det var inte mycket som talade för att vi ens befann oss på ett postkontor. Kvinnorna såg hur som helst varma och nöjda ut.

Styrman tog till orda. På stapplig franska hälsade hon på den ena kassörskan. ”Bonjour Madame”. Att sen på obegripligt språk förklara att man vill hämta ut paket i någon annans namn (och dessutom två paket, fast åt två olika personer) bidrar såklart till ”traumatisk stress på posten”. Särskilt som vår närvaro vid det här laget ådragit sig en viss nyfikenhet. Uppmärksammat ville nu alla i lokalen höra vårt ärende. ”Nous voulons collect de colis pour mes amis”. Det var knappast den bästa formuleringen Styrman fått fram, men den fick duga (ungefär översatt; ”goddag frun, vi skulle vilja samla in paket till mina vänner”). Samtidigt som frasen trillade över Styrmans läppar sträcktes passkopiorna, intygen och avierna fram. Postkassörskan tog emot luntan och började studera dem. Snart utbröt en kakafoni på arabiska, detta efter att kassörskan kallat till sig en halv armé av kollegor. Själva gav vi varandra den berömda blicken som antyder att ”detta-kommer-bli-intressant-att-följa-och-det-kommer-säkert-ta-halva-dagen-men-vi-har-ju-inget-bättre-för-oss-så-vi-står-väl-kvar-här-och-ler”. Är det något långseglarlivet har lärt oss, så är det tålamod. Visste ni för övrigt att vi människor ägnar hela fyra år av våra liv till att köa. Det gäller i vart fall oss svenskar som lärt att inte tränga oss före i kön, till skillnad från greker och annat sydländskt folk.

Så vänder sig postkassörskan mot oss och förklarar att det ena paketet kommer vi kunna hämta ut idag. Men inte det andra. ”Ni får komma tillbaka i morgon när chefen är på plats”. Vad som gjorde skillnad paketen emellan, översteg vårt förstånd. Annat än att det kunde ha med innehållet att göra. Att få ut en brösthållare var uppenbarligen lättare, än att få loss två stycken kullager till en vindgivare.

Dagen därpå var vi tillbaka och glädjande var det samma kvinnor som satt bakom disken. Det skulle borga för att vi slapp förklara vårt ärende på nytt. När postkassörskan strax därpå fick syn på oss så sken hon upp. Vi blev hänvisade till de bakomliggande lokalerna. På vägen mot chefens kontor noterade vi ett tjockt lager damm på de postpaket som placerats utmed väggarna. Sannolikt hade de legat i flera år utan att ha hämtats ut. Däremot på golvet i mitten, verkade de aktuella paketen vara stationerade. De som inte tappat bort sin adressat.

Snart stod vi inne på chefens kontor, en kvinna även hon. Men utan vintermundering. Såpass förstod vi, att vi behövde betala någon form av avgift. Men när hon därefter gjorde klart för oss att vi måste åka till tullen, så blev det bara för mycket. Enligt våra vänner skulle paketet vara tullat och klart för avhämtning, utan några avgifter. Plötsligt hade uppdraget blivit till ett stort projekt och vi kände hur poststressen tilltog. När vi inte förstod VARFÖR vi behövde besöka tullen, lyfte vi luren till paketets ägare, alltså våra italienska vänner. Vi räckte därefter över luren till postchefen så de fick tala direkt med varandra (våra vänner pratar till skillnad från oss, utmärkt franska).

Snart hade vi fått det hela förklarat för oss. Först skulle vi gå tillbaka till kassan och betala en avgift, därefter skulle paketet plomberas. Med det plomberade paketet (och ett dokument stämplat av chefen med angiven tid) skulle vi därefter på kortast möjliga tid, ta oss till tullkontoret. Maxtiden var satt till 30 minuter. Avvek vi, skulle polisen börja söka efter oss. Hos tullen skulle paketet därefter öppnas (i vår närvaro) för att se så det inte innehöll droger eller vapen.

Vi hade tur att vi fann en taxi rätt snart, till fots hade vi aldrig hunnit. Kapten höll hårt i det plomberade paketet, ansvaret låg på honom (fullmakten stod i hans namn). När sen taxin stannade utanför marinan hade den mesta tiden passerat. En snabb promenad bort till andra änden av hamnbassängen och med blott fem minuter tillgodo, kunde vi därefter kliva in på tullkontoret.

Kapten visste mycket väl att de två kullagren inte var större än storleken av en femårings lillfingertopp. Men det visste inte tulltjänstemannen. Förvånat höll han upp den lilla påsen och frågade ”var detta allt?” (säkert lite besviken över att det inte var något vapen, eller åtminstone lite droger). Ja, intygade Kapten. Därefter kunde vi lämna tullen och glädjande konstaterade vi, att vi undkommit såväl böter som arrest. Äntligen kunde vi pusta ut, MISSION was som man säger; COMPLETED!

Skepp o Hoj!

Jämför storleken på kullagren mot texten bakom (standardstorlek på texten). De yttepytte små kullagren kan man varken skjuta skarpt med eller bli hög på…

Över och Ut!

7 reaktioner på ”Mission completed

  1. MammaMia…. eller voijnevoijne…. håller mig gör pannan 🤭😰🤨🤪🤗🤗🤗 Jösses …. ”Vad skulle ni göra med dessa kulor” …. pust 🥰

    Gilla

      • Hahaha ….😂 Ja, de såg lite farliga ut 😅😅😁
        Hoppas allt är bra med er förövrigt 🥰 Vi sitter nu i Vesta och har fixat i ”sovrummet” i förpiken , så inatt blir det att testa detta utrymme 👍🏻😃

        Arbete pågår ….

        Gilla

  2. Phu!! Pulsen gick upp här hemma vid köksbordet. Lite imponerad över hur människor kan komma på att krångla till saker så mycket, även om säkerhet är bra.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s