Inom loppet av några timmar pajade såväl kylen, frysen och varmvattenberedaren ombord. Som om inte det vore nog så föll ena hjulet på dammsugaren av (och hur ofta händer det under ens livstid, att dammsugarhjulet lossnar???). Befinner man sig i Afrika och inte i den norrländska skogen, får man lite bråttom att fixa kyl och frys. För här kan man inte ta hjälp av naturen eftersom utomhustemperaturen strax norr om Sahara helt klart överstiger gränsen för det som anses vara kylskåpskallt (alltså var det ingen bra idé att slänga ut maten på däck). Aj, aj, aj…vi som hade börjat fylla upp förråden inför kommande avsegling. Vad hade hänt och än mer, gick det att laga?

Då en båt är något av en universell värld i miniatyr så behöver lösningarna ombord vara av lite annat slag, än i hus som står på landbacken. På Wilma har vi en sjövattenkyld kyl och frys. Fördelen är att när vi befinner oss på riktigt varma breddgrader så minskar vi energiförbrukningen avsevärt, om vi låter havet kyla kompressorerna. Detta eftersom havsvattnet som regel inte blir så varmt som luften ofta blir. På så vis behöver inte en stackars luftkyld kompressor jobba livet ur sig när det råder värmebölja, bara för att vi ska få dricka ölen kall (nu har vi förvisso ingen öl ombord, men ni förstår tanken). Vårt system köpte vi dyrt för sex år sedan (LÄS: SVINDYRT). Därför är ett nytt inköp inte att tänka på ifall det pajar. Och att hitta reservdelar i Tunisien är lika lätt (eller svårt) som att lösa krisen i Nordkorea.

Så till de trasiga prylarna…

Frysen

Fram till den ödesmättade dagen hade frysen stått avstängd. Vi gör så när vi kommer till en ny vinterhamn. Då brukar vi börja äta oss ur dess innehåll och låta frysen därefter stå tom, ren och avstängd i väntan på nästa seglingssäsong. Nu hade det då blivit dags att starta upp på nytt. Vi satte på frysen och kände att den började bli kall. Sen sprang vi glada till marknaden och köpte nöt, lamm och fågel som vi därefter la i frysen. Frid och fröjd. Trodde vi ja…

När vi senare samma kväll krupit till kojs, började vi fråga varandra om någon av oss hört om kompressorn vid något tillfälle slagit ifrån. Maten borde ju vid det här laget ha blivit så kall att kompressorn kunde ta en paus. Men ingen kunde erinra sig så. Kapten anade oråd och ur sängen for Kapten endast iklädd kalsonger. (För er som inte vet så har Kapten ett extra alias – förutom Kapten Betong bär han det inofficiella namnet; Kapten Kalsong). Först skruvade Kapten bort den front som döljer själva hjärtat till kylen och frysen. Med blottlagda rör, pumpar, kompressorer och annat som hör därtill, kunde Kapten snart ställa en diagnos. Mycket riktigt blev inte frysen mer än kylskåpskall. I kylslingans del av systemet där vattnet passerar (och även kylmedlet i ett separat rör) fanns uppenbarligen ett stopp längs vägen. Sannolikt var det vattenavlagringar och sediment som satt igen röret. Men att plocka bort detta utan att skada kylmedlet gick inte. Nöjda med att ändå ha identifierat felet stängde vi av frysen och återvände till sängen. Köttet la vi över i kylskåpet som ännu fungerade.

Nästa morgon tog Kapten (lite bättre påklädd denna gång) itu med problemet. Först testade han att backspola slingan. Men hur han än försökte, lossnade inte stoppet. I avsaknad av en tryckluftskompressor tog Kapten därefter fram en cykelpump med fotpedal. Han pumpade upp sex kilos tryck. Men inte hjälpte det heller. Stoppet verkade sitta i det smalaste röret, det som sitter fast som ett T från det grövre dito. En hel del svordomar for ur Kapten – för framför sig såg han nya dyra investeringar och bortkastad mat. Att finna reservdelar i Tunisien, visste han var mer eller mindre omöjligt. Gaaah! När hagelstormen av olämplig vokabulär lagt sig hämtade Kapten tandläkarverktyget. Ja, även ett sådant ingår i Kaptens verktygs-arsenal, de är perfekta att fiska upp små o-ringar med. Lite försiktigt försökte Kapten komma åt och pilla vid övergången till det smala röret och så plötsligt; SPLASH!!!! Som en bättre förlossning flög all skit ut ur röret. Glada trodde vi då att vi enkelt skulle få igång frysen. Men…

Kylen

Då kylskåpets och frysens kylsystem sitter integrerade med varandra, tänkte Kapten att det nog var på sin plats att spola igenom rören på kylskåpssidan också, som en förebyggande åtgärd. Nogsamt plockades temperatursensor, vattenpump och zinkanoden bort (ja det sitter faktiskt en liten zinkanod i värmeväxlaren). Omsorgsfullt vårdade Kapten tingen och gjorde rent. Men när han därefter skulle sätta tillbaka sensorn (givaren) så gick plötsligt halva delen av. De utvändiga gängorna satt fast inne i delen med de ingående. Och själva sensorn hängde likt en slokörad dvärgkanin med avbruten hals vid dess fäste. Oj oj oj…nu for svordomarna på nytt genom båten. Nu hade vi varken en fungerande kyl eller frys. Vi satt, som engelsmännen brukar säga, ”IN DEEP DOO DOO”.

Med tur (och säkert lite skicklighet) lyckades Kapten till slut få ur den avbrutna skruvnippeln (den som sensorn tidigare suttit gjuten i). Någon ny sensor på lagerhyllan saknade vi och inte heller fanns ny att köpa, det var vi rätt säkra på. Kapten började då rota i sina lådor (ni kan inte ana hur mycket prylar Kapten har i verkstan). Plötsligt hade han funnit en begagnad slangnippel med rätt gänga. Först borrade Kapten ett 8 mm hål för att få i givaren. Men när han sen behövde Epoxy för att limma ihop delarna, kom han på att han lånat ut detta. Epoxyn stod ombord på en kompis båt, borta i fiskebåtshamnen. Så snabbt fick vi hoppa in i en taxi för att hämta. En halvtimme senare var vi tillbaka på Wilma.

När Kapten limmat och Expoxyn härdat kunde vi testa den egenhändigt tillverkade sensorn. Den fungerade! Äntligen kunde vi starta upp kylen och frysen. Puh! Det var bara det, att medan vi hållit på att mecka så hade varmvattenberedaren lagt av!

Varmvattenberedaren.

Inte lika tidspressade över några kylvaror som hotade bli förstörda, kunde vi i lugn och ro ge oss på varmvattenberedaren. Förutom att vi saknade varmvatten så hade det plötsligt börjat läcka ur luckan på beredaren och vatten sipprade långsamt ut och ner i kölsvinet. Packningen visade sig vara kass. Därtill hade slingan, alltså värmeelementet till elpatronen, slutat fungera. Kapten återvände till sin arbetsbänk och tillverkade en ny packning. Men ny slinga var inget vi kunde fixa själva. Vår lösning på problemet fick då bli Mohammed i mataffären (killen som fixar alla kontakter). Han fick köra oss till en butik i utkanten av stan, en som enligt utsago skulle sälja dylika ting. Men tyvärr fanns ingen, svarade tjejen i butiken. ”Men vill ni, kan vi TILLVERKA en”. Ja, tack sa Kapten som genast beställde fyra stycken. Priset var en fjärdedel av vad en ny kostar hemma och på så vis skulle vi kunna ha några i reserv inför framtiden.

I skrivande stund väntar vi alltså på några värmeslingor – och även om vi just nu inte får varmvatten ur kranen, så klarar vi oss fint. Vi värmer vatten på spisen eller i vattenkokaren. Men hur gick det då för dammsugaren som medan vi meckat den trasiga kylen, frysen och varmvattenberedaren, plötsligt tappade ett hjul. Kapten monterade helt sonika bort det andra hjulet också, för vi klarar oss utan dessa. Vi måste ju ändå lyfta dammsugaren över trappavsatserna och har därför inget behov att dra dammsugaren genom båten. Enkelt löst (och med två kasserade hjul blev båten dessutom 200 gram lättare! HÄPP!)

Så håll nu tummarna för lite lugnare dagar, för nu behöver vi vår tid till att förbereda oss för avsegling!

Skepp o Meck!

Over and Out