Sedan vi kom fram till Zug i Schweiz så har vi nog inte råkat ut för fler fadäser. Senapsfarans väg över de Dijonska slätterna har övergått till blånande berg, mysiga insjöar och vackra byar. Vänner och familj har förenats. Ja delar av dem. Men att få träffa en son efter åtta månader värmer ända innefrån hjärteroten.

 

Vi har samlats för att närvara och fira ett kärlekspar i deras giftemål med varandra. Och vi kan glädjande berätta att båda har sagt ja. Under torsdagen så mötte vi upp bröllopsparet utanför rådhuset, där de formellt blivit gifta efter diverse pappersexercis. Solen har skinit över oss alla med temperaturer kring trettiostrecket. Risgryn har kastats över paret. Vi har skålat i bubblor och vi har ätit gott på en restaurang. Och framåt midnatt så drog vi alla till sjön och tog oss ett nattbad. Ja alla kanske inte är med sanningen överensstämmande. Men de flesta njöt av den varma insjöns svalkande droppar.

En nattlig promenad tillbaka till hotellet, vi två och sonen. För att idag, fredag och tillika midsommarafton vara med om själva bröllopscermonin. Idag blir det fotografering. Det blir giftemål ute i det gröna och efter det väntar en bröllopsmiddag för oss alla. Idag klär vi oss vackra enligt klädkod. Och kanske hinner vi med att se något mer av denna vackra plats på jorden. För det är makalöst vackert. Landet är välordnat och alla är otroligt hjälpsamma och lätta att kommunicera med. Här väljer man liksom språk och de anpassar sig. Ja svenska fungerar ju inte som regel. Men välj tyska, franska, italienska eller engelska. Schweizarna är otroligt språkkunniga. Vi är lite avundsjuka, att de i skolan lär sig så många olika språk. Något vi tycker Sverige skulle ta efter lite mer.

 

Om det finns något negativt så är det väl att prisläget på allt ligger väldigt högt. Särskilt för oss som gnider segelbåt längs med Atlantkusten och numera njuter av humana restaurang- och matpriser. Men vi har ju förmånen att bli bortskämda med all generositet som värdparet bjuder oss på. Vi är glada att vi fått äran och inbjudan att komma hit.

 

Nä nu måste vi nog sätta fart så vi får se lite mer från det vackra Zug. På återseende. Och glad midsommar på er!

 

Skepp o Hoj!

Nu är vi i det stora klocklandet. Schweiz. Tidschemat sprack, med det berodde inte på klockmakarna. Utan i Dijon i Frankrike så blev vårt tåg stående. Läääänge. En period även strömlöst då det gick inte att handla mat o dryck heller. Vi funderade på om det blivit för mycket senap på rälsen då tåget inte kunde fortsätta.

 

Men innan detta stopp så gick allt bra. Vi gick upp 04.30, och efter att ha packat det sista och fixat med Wilma så gick vi bort till bussen vid sex-tiden. Väl vid tågstationen så hoppade vi på tåget och det tog oss snabbt och säkert till Paris. Nu var saken den att vi behövde byta till en helt annan tågstation i Paris. Så vi tog buss mellan Gare Montparnasse till Gare de Lyon. Vi hade endast 55 minuter på oss att göra denna förflyttning.

 

Men vi fann fort buss 91 och den gick precis strax efter vår ankomst. Vi passade på att spana i Paris så gott vi kunde. Det var första gången för Kapten att vara i Paris. Och för Helena så var det trettio år sedan. Helt plötsligt ropade Tjoppe;

 

-JAG SER EIFFELTORNET!

 

Helena som faktiskt åkt vespa runt i Paris som tonåring ville minnas att där vi for fram med bussen. Ja där låg minsann inte Eiffeltornet. Men så pekar Tjoppe och hojtar;

 

-DÄR, DÄR, DÄR!!!

 

Helena tittar. Ja och tametusan så ser även hon Eiffeltornet. På en reklamskylt på trottoaren intill.

 

Ja så om någon hör Kapten skryta över sitt Parisbesök och Eiffeltornet så vet ni hur det ligger till.

 

Tåget till Zurich visade sig vara 20 minuter försenat. På perrongen så stod minst femtio indier. En jäkla massa kastmärken och turbaner med andra ord. Och så pratade de flesta engelska. Men med deras indiska brytning. Är det bara vi som knappt förstår denna engelska?? Det är ett slags eget rajs-än-kurri-språk.

 

Texten läses snabbt och med tungan mot framtänderna; -Ellå, mydämis Anita Patel. Aj kamfra No Deli, in india (Och detta betyder; -Hello, My name is Anita Patel. I come från New Delhi, in India).

 

Vi gillar indier, men de väcker lite nyfikenhet hos oss. De har alltid med sig en massa packning. Och en liten indisk kvinna på 1,30 i mankhöjd hade tre stora väskor som var nästan lika stora som henne själv. Inte orkade hon lyfta dem. Men Helena lånade ut sin Kaptens muskelkraft och han lyfte snällt upp de tre blytunga väskorna. Nästan tanten också av bara farten. Ja och sen hade vi ett gäng indier i vår närmaste omgivning under hela resan. Vi vek oss nästan inombords av skratt. Detta språk! Och så hade de en liten grabb i tioårsåldern med turban och allt. Hans långa haranger där han lät och såg ut som sin pappa blev bara förmycket i värmen. Men vi höll oss för skratt så gott det gick. Det gick nästan.

 

Ja och så var vi då i Dijon. Där tåget tog stopp. Det var något med själva rälsen så inga tåg alls kunde fortsätta. Vi väntade och väntade. Efter en och en halv timmes väntan så fick vi fri tillgång på vatten, kritor, ritblock och skorpor. Och efter ytterligare en timme fick vi veta att vi var tvungna att byta tåg och ta oss på egen hand till vår slutdestination.

 

Så alla 200 resenärer, indier inräknade, fick byta perrong och tåg. Och det tåget vi klev på var så gott som fullt. Ingen snabbtåg utan ett franskt långsamttåg. Ja och samma gäng indier fick vi även denna gång i knät. Tåget var smackfullt. Folk stod och satt på väskor och det smulades med skorpor. 

 

Vid ett tillfälle så gick någons larm igång på en mobil. Och då hoppade alla till i vagnen. Helena utbrast högt;

 

-No more adventures, please! (inga fler äventyr tack). Varpå alla runtomkring skrattade. Samma sak i restaurangvagnen. Vi hann med att köpa två öl (gudskelov) innan de fick slå igen serveringen. Allt tog slut på nolltid. Och vi räddade de stressade tjejerna bakom disken när alla började klaga. Vi sa högt;

 

-Just SMILE, c´est la vie! (sånt är livet, så skratta åt det)

 

Det är ofta lite avväpnande att ta kommandot och visa att man inte måste bli förbannad, besviken och utåtagerande. Ingen har ju gått till jobbet denna dag och tänkt;

 

”Nu ska jag ställa till ett helvete för ett par svenskar och en bunt indier. Jag kletar senap på rälsen i Dijon så tåget inte kommer fram…” Nä alla gör nog sitt bästa. Och man gör sig själv den bästa tjänsten att ta saker med en klackspark. För vart kommer man med hårda ord och gnällig attityd. Fasiken. Ingen hade ju dött.

 

Ja och sen fick vi byta tåg igen. Nu utan någon support, utan nu fick vi klara oss själva. De 200 resenärerna hade splittrats. Men indierna hängde på oss. Nu var vi så trötta så nu kunde vi inte dölja vårt skratt längre. Men ingen tog illa upp. Ja och nu var vi i Schweiz så då blev det BARA två tågbyten till. Det sista var helt indier-fritt.

Fast vi saknade dem lite.

 

Vi hade tänkt en natt i Zurich. Men då klockan gick så insåg vi att vi inte skulle hinna se något av denna stad och vi hade heller inget förbokat hotell. Vi kollade då in vårt hotell i Zug där vi skulle checka in under torsdagen. De hade fullbelagt denna onsdag. Helena lyfte luren och pratade med receptionisten på hotellet. Hon kollade. Ringde tillbaka. Och kollade igen. Och ringde tillbaka. Jo…de hade nog ett rum för oss.

 

Så här ligger vi nu. Två nakna nyduschade sälar med en skorpa och ett glas rött vin. Vi orkade inte gå ut och äta. Vi har levt på bröd och skorpor idag. Men vi kom fram (fast jäkligt sent) Och vi kom i tid till bröllopet.

 

Vi konstaterar att med denna dag att nu känns en segling över Biscaya som en lätt uppgift. Att sätta sig på ett tåg och fastna i Dijon med indier och leva på skorpor, kräver sin man. Så galen resa….och det mest spännande av allt. På söndag ska vi tillbaka igen. Om vi törs….

 

Skepp o Hoj!

Vi bjuder på en liten seglingsfilm. Nu sticker vi till Schweiz och firar ett bröllop. Vi uppdaterar i mån av tid och internet. Vi är tillbaka om några dagar och börjar då förbereda vår översegling till spanska nordkusten.

 

Skepp o Hoj!

Ja varmt var det här. Nätterna är tropiska och på dagen gör vi vad vi kan för att svalka oss och undvika att bli som ett torkat katrinplommon i solen. Igår när vi hade trettionio grader i skuggan så blåste det inte en endaste sekundmeter. Så inte ens i hamnen så fann man svalka, vilket man som regel annars gör. Kapten tog resolut ut vattenslangen och kopplade den på vattenposten på kajen. Och så drog han till med en dusch. Skööönt!

Så en del har vi sett av La Rochelle, men det mesta passar vi nog på att utforska efter att vi varit i Schweiz. Temperaturen ser ut att sjunka något under nästa vecka. Istället så har vi inriktat oss på att förbereda inför att vi ska lämna Wilma.

Vi flyttade Wilma till en ny plats under gårdagen, och vi ligger mycket nära vår norska vän nu. Så han kan ha uppsikt över båten medan vi är iväg. Vi har även som vi skrev, varit och inhandlat tågbiljetter. Hmm…det är lite synd att tåg är så dyrt i förhållande till flyg. Annars skulle nog fler människor prioritera att ta tåget. Vi tänker här på vårt Co2 utsläpp som vi skrivit om förut. Att vi två belastar Moder Jord extremt lite jämfört med medelsvensken. Vi har ingen bil. Och då båten framdrivs främst genom vind, och vår energiförbrukning ombord består av i huvudsak egen sol- och vindenergi, så ligger vi på extremt låga Co2-nivåer. Och nu så blir det tåget till Schweiz. Klapp på axeln till oss. Biljettpriset är inte allt, även om vi gärna hade sett att det inte skilde så mycket mot flyget. Men vi får förmånen att susa genom Frankrikes landsbygd och efter Paris så blir omgivningarna mer bergshöga ju närmare Zurich vi kommer. Denna gång blev det ett grönt alternativ. Men vi kommer troligtvis att flyga emellanåt, särskilt när vi ska hem och hälsa på. Då får man väl titta på hur ofta man flyger istället.

————————————————————-

Vi firade även vår Kapten på lugnt vis under gårdagen. På kvällen så var vi över på vår norske väns båt på en grillafton, bara vi tre. Och hunden såklart. Tjoppe hälsar och tackar för de gratulationerna han fick igår från flera av er därhemma. Tusen tack!

Ja så nu återstår inte mycket mer än att packa, fixa till håret lite på oss båda och se till att allt är i ordning ombord. Så kan vi ge oss ut på äventyret i äventyret.

 

Skepp o Hoj!

 

Vi fick en fantastisk segling igår, och vi lyckades gå på samma kurs hela dagen. Vilket var en hård kryssbog där vi gick så högt upp mot vind som bara Wilma kan. Kändes fantastiskt att inte behöva slå en enda gång.

 

Idag har vi firat vår Kapten som fyller år. Vi har haft 39 grader inne i centrala La Rochelle. Vi tog bussen in och satt på ett utecafé. Samt att vi har köpt tågbiljetter till Zurich. Värmen ska fortsätt men det kommer bli lite svalare, en si så där 33 grader.

Idag blir det pannkaka på havet. Vi förbereder för dagens segling och det kommer bli 35 grader varmt idag. Vad passar då inte bättre än pannakaka med sylt och en kopp kaffe ute på böljan den blå.

 

Det här med segling blir bara bättre och bättre… Någon undrade när vi ska segla hem. Svaret lyder, vi vet inte. Vi är inte klara än.

 

 

 

Ännu ett inlägg för dagen. Nu med lite stabilare internet. Vi har haft en fantastisk dag. Vi blev varse om att det har varit 34 grader varmt idag. Första dagen med temperatur över trettio plus. Så det blev rätt givet att vi tog en slappardag på stranden. Där bjöds vi på en fantastisk flyguppvisning. Den höll på från morgon till kväll med uppehåll för lunch. Då passade vi på att sätta oss på en uteservering och dricka något svalkande.

 

 Glömde skriva i filmen att vi tackar kompisen Claes för musiken. Tusen tack! (Puss!)

 

Skepp o Hoj!

 

Vi fick en perfekt segling mellan Ile d’Yeu och Les Sables d’ Olonne. Solen sken från en klarblå himmel när vi forsade fram i en slör på Biscayas vatten. Framåt kvällen blåste det upp lite så vi fick såväl bättre fart och ett skönt gung i båten av svallen från Atlanten.

 

Efter en god natts sömn så gick vi på upptäcksfärd. Detta ställe bjuder på sol o bad, långa strandpromenader och cafe’er och restauranger. Ett semesterparadis. Vi har beskådat en flyguppvisning över bukten. Vi låter oss dras med i denna riviera-stämning och tar oss ett bad i det blå, hoppa i vågorna. Och köpa en glass eller öl i den trettiogradiga värmen. 

Vi har svårt att komma åt bra internet, så det blir ett kort inlägg. Dock ett par bilder från stranden här. Hoppas ni har det bra. Vi har det bäst. 

 

Skepp o Hoj

Vi vaknade rätt hyggligt vår första morgon här på Ile d´Yeu. Vi var nyfikna på ön och efter lite frukost i sittbrunnen så snörade vi på oss bra promenadskor och begav oss ut på vandring.

 

En minst sagt vacker ö i vårt tycke, och den skiljer sig lite från andra ställen vi besökt. Här har husfasaderna en vit puts som regel. Och mot den klarblå himlen så ser allt väldigt fräscht ut. Lite Grekland stundtals. Ön ger ett städat intryck, alla sköter om sina hus och tomter väl. Och vilka blommor i trädgårdarna. Den orörda naturen gick heller inte av för hackor. Sandstränder och stenklippor längs med havet, men i övrigt så är ön mycket grön. Troligtvis så faller det en hel del regn här, även om vi inte såg till ett moln. På ön bor 5000 personer och ön är 23 kvadratkilometer stor och tillhör distriktet Pays de la Loire i Frankrike. Detta är ett populärt turistmål och det går dagligen båtturer till fastlandet.

 

Vi är på ön Ile d´Yeu. Vi fick en helt underbar dag på havet. Kan man nu inte segla på grund av svaga vindar så kan det lika gärna vara spegelblankt. Magiskt är ordet.

 

När vi lämnade Pornic och styrde ut från hamn så passerade vi en segelbåt med dansk flagg. Vi såg ett par människor ombord och vi ropade:

 

 

Och till svar fick vi;

 

 

 

 

Ja här måste ni förstå att vi skriver med versaler för fortfarande så glider vi genom hamnen och börjar få allt längre avstånd till dem. Vi är ju på väg ut ur hamn.

 

-VI SKA TILL ILE D´YEU, ropade vi.

 

 

Och i nästa sekund så vände vi bort och ut ur Pornics lilla smala hamninlopp. Båten Sunrise med Skeppare Ole och hans underbart trevliga fru träffade vi i Cuxhaven i Tyskland förra sommaren. Vi låg i samma hamn och gjorde en gemensam segling till Helgoland. Och där tog vi en kvällsdrink ihop på deras båt. Och deras båt Sunrise är en otroligt vacker, 15 meter lång som de själva har byggt under ett antal år på 90-talet vill vi minnas.

 

Och det är detta som är så fantastiskt med långsegling, att man möts och skiljs och möts på nytt. Ibland har det bara gått några veckor, ibland kan det dröja månader. Och kanske att man aldrig mer ses.

 

Efter Helgoland så lämnade vi ön ett dygn tidigare än dem. Vi skulle också till Borkum som de, men vi fick ju motorproblem utanför de Frisiska Öarna och vi gick till Nordeney istället där vi gjorde vår underbara entré i hamnen i värsta lågvattnet. Vi kom nästan fram och fastnade i dyn fyra meter från bryggan. Ungdomarna i båten framför ropade glatt till oss;

 

 

Ja och så gjorde vi, en mycket munter dag trots att oljetrycket sjönk ute på havet. Och därefter så fixade vi felet på motorn och njöt av den tyska ön.

 

Våra vänner hade gått dagen efter och de möttes av samma höga vågor som vi utanför Helgoland. Men de kom till Borkum. Och därefter så skiljdes våra vägar. Hur som helst så skulle de inte gå de holländska kanalerna för deras båt sticker 2,3 meter. Men det var då det.

 

 

När vi klockan fyra på eftermiddagen la till i hamnen på vackra Ile d´Yeu så tog det bara något timme till så kom Sunrise in i hamnen. Så glada vi blev och vi hjälpte till att ta emot deras förtöjningar. Och efter någon halvtimmes trevligt snack där vi berättade hur allt gått sedan vi skiljdes åt förra gången så bestämde vi att ses på en sundowner, en kvällsdrink, på vår norske väns båt. Så vi tog med god dryck och lite snacks från Wilma, och så satt vi ett par timmar i den ljumma kvällen och hade en skandinavisk afton ihop där vi pratade mestadels om båtar och långsegling. 

 

Våra danska vänner berättade att de hade haft koll på Wilma hela tiden på Marinetraffic. Och de hade varit förbi vår båt häromdagen, men att vi inte var ombord då. De hade förra hösten lämnat Sunrise i Brest och varit hemma i Danmark över vintern. Och så hade de fortsatt segla nu på försommaren. Och trevligt var det att konstatera att vi alla tre båtar ska åt samma håll, med Lissabon som ett av målen.

 

Senare på kvällen när vi kröp ner i sängarna, så var mungiporna från öra till öra. Vilken dag. JA, VILKEN DAG. En av de bästa.

 

Skepp o Hoj!