Nu är vi i det stora klocklandet. Schweiz. Tidschemat sprack, med det berodde inte på klockmakarna. Utan i Dijon i Frankrike så blev vårt tåg stående. Läääänge. En period även strömlöst då det gick inte att handla mat o dryck heller. Vi funderade på om det blivit för mycket senap på rälsen då tåget inte kunde fortsätta.
Men innan detta stopp så gick allt bra. Vi gick upp 04.30, och efter att ha packat det sista och fixat med Wilma så gick vi bort till bussen vid sex-tiden. Väl vid tågstationen så hoppade vi på tåget och det tog oss snabbt och säkert till Paris. Nu var saken den att vi behövde byta till en helt annan tågstation i Paris. Så vi tog buss mellan Gare Montparnasse till Gare de Lyon. Vi hade endast 55 minuter på oss att göra denna förflyttning.
Men vi fann fort buss 91 och den gick precis strax efter vår ankomst. Vi passade på att spana i Paris så gott vi kunde. Det var första gången för Kapten att vara i Paris. Och för Helena så var det trettio år sedan. Helt plötsligt ropade Tjoppe;
-JAG SER EIFFELTORNET!
Helena som faktiskt åkt vespa runt i Paris som tonåring ville minnas att där vi for fram med bussen. Ja där låg minsann inte Eiffeltornet. Men så pekar Tjoppe och hojtar;
-DÄR, DÄR, DÄR!!!
Helena tittar. Ja och tametusan så ser även hon Eiffeltornet. På en reklamskylt på trottoaren intill.
Ja så om någon hör Kapten skryta över sitt Parisbesök och Eiffeltornet så vet ni hur det ligger till.
Tåget till Zurich visade sig vara 20 minuter försenat. På perrongen så stod minst femtio indier. En jäkla massa kastmärken och turbaner med andra ord. Och så pratade de flesta engelska. Men med deras indiska brytning. Är det bara vi som knappt förstår denna engelska?? Det är ett slags eget rajs-än-kurri-språk.
Texten läses snabbt och med tungan mot framtänderna; -Ellå, mydämis Anita Patel. Aj kamfra No Deli, in india (Och detta betyder; -Hello, My name is Anita Patel. I come från New Delhi, in India).
Vi gillar indier, men de väcker lite nyfikenhet hos oss. De har alltid med sig en massa packning. Och en liten indisk kvinna på 1,30 i mankhöjd hade tre stora väskor som var nästan lika stora som henne själv. Inte orkade hon lyfta dem. Men Helena lånade ut sin Kaptens muskelkraft och han lyfte snällt upp de tre blytunga väskorna. Nästan tanten också av bara farten. Ja och sen hade vi ett gäng indier i vår närmaste omgivning under hela resan. Vi vek oss nästan inombords av skratt. Detta språk! Och så hade de en liten grabb i tioårsåldern med turban och allt. Hans långa haranger där han lät och såg ut som sin pappa blev bara förmycket i värmen. Men vi höll oss för skratt så gott det gick. Det gick nästan.
Ja och så var vi då i Dijon. Där tåget tog stopp. Det var något med själva rälsen så inga tåg alls kunde fortsätta. Vi väntade och väntade. Efter en och en halv timmes väntan så fick vi fri tillgång på vatten, kritor, ritblock och skorpor. Och efter ytterligare en timme fick vi veta att vi var tvungna att byta tåg och ta oss på egen hand till vår slutdestination.
Så alla 200 resenärer, indier inräknade, fick byta perrong och tåg. Och det tåget vi klev på var så gott som fullt. Ingen snabbtåg utan ett franskt långsamttåg. Ja och samma gäng indier fick vi även denna gång i knät. Tåget var smackfullt. Folk stod och satt på väskor och det smulades med skorpor.
Vid ett tillfälle så gick någons larm igång på en mobil. Och då hoppade alla till i vagnen. Helena utbrast högt;
-No more adventures, please! (inga fler äventyr tack). Varpå alla runtomkring skrattade. Samma sak i restaurangvagnen. Vi hann med att köpa två öl (gudskelov) innan de fick slå igen serveringen. Allt tog slut på nolltid. Och vi räddade de stressade tjejerna bakom disken när alla började klaga. Vi sa högt;
-Just SMILE, c´est la vie! (sånt är livet, så skratta åt det)
Ja vad gör man åt förseningar. Skrattar så klart!
Ett överlevnadskit med mestadels skorpor och godis. Salladen var inte god så den åt vi inte upp, men så trodde man att detta skulle lösa sig inom hyggligt snar framtid. Men det blev ingen lagad mat alls denna dag, vi kröp i säng hungriga…
Det är ofta lite avväpnande att ta kommandot och visa att man inte måste bli förbannad, besviken och utåtagerande. Ingen har ju gått till jobbet denna dag och tänkt;
”Nu ska jag ställa till ett helvete för ett par svenskar och en bunt indier. Jag kletar senap på rälsen i Dijon så tåget inte kommer fram…” Nä alla gör nog sitt bästa. Och man gör sig själv den bästa tjänsten att ta saker med en klackspark. För vart kommer man med hårda ord och gnällig attityd. Fasiken. Ingen hade ju dött.
Ja och sen fick vi byta tåg igen. Nu utan någon support, utan nu fick vi klara oss själva. De 200 resenärerna hade splittrats. Men indierna hängde på oss. Nu var vi så trötta så nu kunde vi inte dölja vårt skratt längre. Men ingen tog illa upp. Ja och nu var vi i Schweiz så då blev det BARA två tågbyten till. Det sista var helt indier-fritt.
Fast vi saknade dem lite.
Vi hade tänkt en natt i Zurich. Men då klockan gick så insåg vi att vi inte skulle hinna se något av denna stad och vi hade heller inget förbokat hotell. Vi kollade då in vårt hotell i Zug där vi skulle checka in under torsdagen. De hade fullbelagt denna onsdag. Helena lyfte luren och pratade med receptionisten på hotellet. Hon kollade. Ringde tillbaka. Och kollade igen. Och ringde tillbaka. Jo…de hade nog ett rum för oss.
Så här ligger vi nu. Två nakna nyduschade sälar med en skorpa och ett glas rött vin. Vi orkade inte gå ut och äta. Vi har levt på bröd och skorpor idag. Men vi kom fram (fast jäkligt sent) Och vi kom i tid till bröllopet.
Vi konstaterar att med denna dag att nu känns en segling över Biscaya som en lätt uppgift. Att sätta sig på ett tåg och fastna i Dijon med indier och leva på skorpor, kräver sin man. Så galen resa….och det mest spännande av allt. På söndag ska vi tillbaka igen. Om vi törs….
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 
Vilken dag! Att åka tåg i Indien är visst ett riktigt äventyr. Men med Ert goda humör o hjälpsamhet, så tycks inga svårigheter vara för stora. Det blir inte bättre av att gnälla på allt. Heja SJ!
GillaGilla
SJ SJ gamle vän, hoppas att du lever än….
GillaGilla
Hej ungdommar. Att tåga genom europa har sina koplikationer, i sverige samma sak hundra tals kan inte ta sig från stockholm för ett kabelbrott. Jag tror kanske att segla är det bästa sättet att ta sig från A till O och samtidigt ha koll på läget.Sänd en rad när Ni kan. Kram FARTZAN
GillaGilla