(…vi satsar på flower-power samt synar dieseltanken…)

 Naxos, Kykladerna, Grekland

– DEE EEE FAN TA STISKT!!!

Ekot studsar inne i dieseltanken där Kapten stuckit ner huvudet för att syna resultatet. Dieseltanken blänker likt en nystädad operationsbänk hos veterinärkliniken i Sölvesborg och han har just dragit ett sista tag med tygtrasan. Innehållet från tanken står strax intill, där dieseln pumpats över i dunkar för att möjliggöra rengöringen.

Kapten hade strax innan pratat i telefon med en annan segelbåtsägare.

-Vad har du för fel på dieseln?

Kapten svarade; -Nä, inga problem alls!

Mannen i andra änden av luren förstod fortfarande inte, så mycket jobb om det inte är något som är fel. Han letade efter haken…

-Har du fått bakterier och alger i dieseln?

-Nä, det är en årlig städning bara.

I andra änden luren blev det lite tyst.

Det är inte första gången som Kapten får förklara sitt handlande, en del ting han gör verkar andra båtägare inte göra. Som att vi en gång om året skruvar bort manluckan till dieseltanken och pumpar ur innehållet för att därefter torka rent och syna tank och inspektera dieseln. Vi torkar upp de små flagor av partiklar som lagt sig på botten. Dessa flagor kan, om man har otur, ställa till problem med dieseltillförseln till motorn. Med åren ökar mängden partiklar i botten på tanken och ute på havet i sjögång så kan dessa virvla upp. Har man då otur och slarvat med underhåll så kan dessa flagor sätta igen dieselledningar och filter med motorstopp som följd. Motorstopp vill vi inte ha, det är en akut situation som kan om man har otur skapa stora problem för dig och andra runt i kring. Därför underhåller vi dieseltanken, filter och motorn rigoröst.

Vår vän i luren menade att risken för motorstopp inte är så stor. Nä, det är förvisso sant. Men samtidigt händer det att båtfolk får motorstopp och måste tillkalla Sjöräddningen, det är bara att läsa statistiken. Vi vill inte vara en av dessa.

Det hela kan verka lite petigt, men Kapten är skolad och präglad från flyget. Där är underhållet sanslöst viktigt för det gäller att sköta om flygplanen INNAN de går sönder, väl uppe i luften så kan det vara försent. Något att tänka på nästa gång man sätter sig i en flygplansstol. En flygtekniker får aldrig ha en dålig dag på jobbet och service och underhåll, det förebyggande arbetet, är minst lika viktigt som att laga redan trasiga kärror. Kapten brukar säga att ficklampan är en god mekanikers bästa vän. Med den går Kapten runt och studerar noga rigg, skrov och förtöjningar i jakt på försvagningar. Utmattning av material sker med tiden vare sig man vill eller inte och en segelbåt utsätts emellanåt för hårda krafter. Kapten har räddat såväl oss som andra seglare från kommande problem då han uppmärksammat schacklar som suttit löst, rigg som skadats, bultar som saknats och sprickbildningar som uppstått. Hans öga är som hökens när det kommer till tekniskt underhåll.

Därför så utbrast Kapten ordet FANTASTISKT när han synade den rena dieseltanken. Nöjd kunde han konstatera att vi inte hade några alger i dieseln och att vi fått in förhållandevis lite skräp i botten på tanken sedan rengöringen för ett år sedan. Så efter fem timmar kunde Kapten skruva tillbaka manluckan och hälla på dieseln på nytt.

Nu kan vi sova gott i vetskap om att vi eliminerat risken för oförutsedda motorstopp. För är det något man inte vill ha så är det ett motorstopp vid illa valt tillfälle, som när man håller på att lägga till i en trång hamn som exempel.

Ännu en sak kan vi stryka från vår görolista. Dagarna rycker närmare tills vi kan kapa förtöjningarna och påbörja årets seglingsäventyr.

Annat som hänt…

Vi har skaffat oss en ny antenn till AIS´en så nu syns vi återigen på Marinetraffic.com. Tack och lov så var det bara antennen som slagits ut av åskan, till skillnad från vår närmaste båtgranne som fått mer eller mindre all elektronik förstörd. En kostsam historia och vi avundas honom inte.

Styrman Pimpsten har slipat bort gammal fernissa på tofterna, det vill säga sittbräderna till jollen. De håller nu på att fernissas. Kåpan till utombordaren har Styrman också slipat ner och målat fin. Utombordare är populära att stjäla men genom en personlig apparans så torde få vilja knycka just vår. Varken märke eller prestanda går längre att tyda, snarare indikerar kåpan på att motorn går på blomkraft, flower-power. Förutom att göra motorn mindre attraktiv för stöld så hoppas vi på att kunna bjuda på leenden, vi tror nämligen att folk runtomkring blir glada när de ser vår utombordare. Mer glädje åt folket!

Om tre veckor kastar vi loss…

Skepp o Hoj!

(…ombord och säg hej till hyllan Hubert…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Vi fortsätter att utveckla båten och vi känner att Wilma börjar bli så där enormt trivsam och trevlig som en året-runt-båt bara kan bli.

För oss har det varit viktigt att skapa ett praktiskt och trivsamt permanentboende ombord och arbetet med att utveckla och förbättra slutar aldrig. Mycket handlar om känsla (vid sidan av det praktiska) och vi vet vad vill uppnå. Vi vet bara inte riktigt alltid vilken väg som leder oss dit.

Något trevligt med långsegling, är att man titt som tätt blir inbjuden till andra seglare för en fika eller en solnedgångs-drink, en så kallad sundowner. Till arrangemanget brukar höra att man får titta runt i båten vilket vi tycker är jätteskoj. Man suger åt sig idéer och super in känslan. Männen brukar dyka ner i maskinrummet där de studerar motorn och räknar kolvar samt studerar båtens elförsörjning. Kvinnorna brukar samlas kring båtköket och där visas och demonstreras olika förvaringslösningar under stora applåder.

Ju mer udda typ av båt desto mer intressant känner vi generellt, men ingen regel utan undantag.

Endast ett fåtal båtar vi har varit inne i har gett oss en sådan där makalöst fantastisk känsla – fem poäng av fem möjliga. Uppskattningsvis har vi bara erfarit tre stycken efter att ha varit inne i hundratals båtar. Där har båtägaren lyckats skapa ett varmt och ombonad hem som är praktiskt och välfungerande – men samtidigt startklar på några få minuter. Detta utan en minsta känsla av fem-veckors-semester-boende. Inte sällan doftar det nybakta bullar när man dyker upp vilket inte gör saken sämre.

Långt ifrån alla båtar är så…

En del segelbåtar ger dig känslan av sommarstuga och tillfälligt boende, något vi intensivt försöker bygga bort på Wilma. Seriebyggda båtar i plast dominerar denna kategori. Ombord ser man inte en pinal ligga framme och allt döljs bakom luckor och skåp och man är lite rädd att ens fjärta för man tänker att det säkert finns ett givet stuvfack även för dessa doftbomber. Rak som en fura i ryggen sitter man under besöket för det finns liksom inget att vila ögonen på riktigt. Minimalism gillar vi, men finns det inga tecken på att människor ens existerar där så känns båten opersonlig och inger ett kalt intryck. En eventuell rulle med hushållspapper bor instuvad i ett skåp och du funderar frenetiskt över vilken skåp det kan vara! Hmm…andra raden till höger på babords sida…?

Andra båtar, inte sällan mer udda objekt tenderar tvärtemot att innehålla en bohemisk och avslappnad besättning med allt vad det för med sig. Båten saknar vettiga stuvutrymmen och allsköns prylar ligger ständigt framme. Ofta ligger det saker i soffan så man måste böka undan halva inredningen innan man får ner sin lilla stjärt, likt förbaskat får man en knallgul massageboll i baken. Till båtens rekvisita hör en drömfångare som dinglar från en noga utvald plats, såsom båtens ratt. Ombonat, men alldeles för rörigt så det kryper lite i oss för vi inser att det kräver en massa tid att stuva undan allt bråte varje gång man ska ut och segla. Eller om sakerna helt enkelt får rulla runt så bäst de önskar i sjögången, det kanske ska vara så helt enkelt?! En eventuell rulle med hushållspapper ligger slängd i soffan tillsammans med andra prylar..om man nu kommit ihåg att köpa en ny sedan man drog sista arket…eller om rullen låg på navigationsbordet…eller i sittbrunnen…var sjutton har vi lagt den!?

De flesta båtar är tack och lov någonting mittemellan…

När vi ser en båt med med smarta och praktiska lösningar som samtidigt andas trivsel – då blir vi som lyckliga kalvar på grönbete. Ett hem där var sak har sin plats, där ordning råder så fria ytor skapas men samtidigt tillåter att en del personliga tillhörigheter syns för åskådaren (typ en uppslagen bok och då inte besättningens smutsiga lingeri (damunderkläder)). Att det flytande hemmet är planerat utifrån att det i första hand är en båt som är ämnad att användas. Den ultimata mixen, ja hittar man den, ja då är man hemma! Detta är en utmaning för var båtägare då hela ens bohag ska rymmas på en extremt liten yta och samtidigt hålla båten seglingsbar och någorlunda seglingsklar.

Vi arbetar frekvent med små förbättringar ombord på Wilma, allt för att skapa detta praktiska och samtidigt trivsamma hem. Nu hade turen kommit till hushållspappret som sedan två år farit runt i kabyssen utan fast adress.

Vi hade när vi lämnade Sverige en klassisk Torky-hållare för vårt hushållspapper, vi köpte hållaren enkom för ändamålet men tji fick vi. Senaste gången vi fann papper som passade i hållaren var i norra Frankrike – för två år sen! (Vi trodde i vår enfald Torky-konceptet var worldwide – eller i vart fall EU-standard.) Så när vi åkte hem till Sverige nyligen så skruvade vi ner Torky-hållaren och tog med den hem, där den nu bor i vårt förråd i Halmstad.

Vi behövde istället finna en annan lösning, en permanent plats för vårt hushållspapper. Inte sällan ser vi andra båtägares lösningar i frågan. Antingen så bor hushållspappret utan adress och den flyttas runt (så som vi haft under de senaste två åren) eller så har man trätt ett snöre igenom rullen och hängt upp den någonstans i köksregionen. Men på Wilma finns ingen bra plats i takhöjd och vi gillar inte riktigt att saker hänger och dinglar vare sig på karlar eller i båtar. Vi vill att saker ska stå upp – eller i vart fall ligga stilla.

Men så klack det till i Styrman och hon kom på en idé. En liten hylla har nu sett dagens ljus och på den så bor Herr Hushållsrulle. Det spelar ingen roll om det är full rulle eller halvtom sådan, den står lika bra och praktisk oavsett. Den passar alla slags rullar oavsett land vi besöker. Pappersrullen är lätt att byta eller plocka bort och den har en central plats så ruffhäxan kommer åt när hon lagar mat. Likaså finns den en armlängd ifrån mekanikern när han servar motorn. TA DA!!! Lilla pappershyllan Hubert…

 Ett splitsat snöre går genom rullen och hela härligheten är fäst med en kabinhake under navigationsbordet…

 

 För att få lite schwung i snöret så inte allt fladdrar, så är detta fäst med ett gummiband i ena änden, det göms inne i rullen så fint…

 

 …så här!

Så nu har ännu en sak som funnit sin rätta plats ombord…sjösurrat och lätthittat! Vi fortsätter vårt idoga arbete och vad det lider så ska vi bjuda in er med bilder och film så får ni se hur Wilma sakta förbättras – vi är långt ifrån klara – men på god väg! Håll ut gott folk!

Skepp o Hoj!

PS…en annan knasig lösning håller på att se dagens ljus…vi har inte slutat skratta än, men den är genialisk! Tids nog så får ni se!

(…och knäppa ankor från Sverige…)

Sen eftermiddag och den stora karnevalen gick av stapeln i ett fantastiskt solsken. Kapten har under de senaste dagarna lyckats bränna sina öron i den starka vårsolen…aj aj…men vilka angenäma problem. Annars är solglasögonen är vårt hetaste plagg just nu. Karnevalen var verkligen häftig att se och vi trodde Naxos skulle få slagsida av alla människor som tagit sig till öns huvudstad Chora. Staden ligger på öns babordssida…förlåt, vi menar västra sida…

Kreativiteten hos deltagarna i paraden såg inga gränser och vi lyckades fånga några godingar på bild. En glad överraskning var att först ut var ett gäng svenskar under banderollen ”Crazy Swedish Ducks!” Gissningsvis är det svenskar som har hus/bor på Naxos och de tjoade glatt och viftade med svenska flaggor.

Naxos levererar, grekerna bjuder på sig och verkar må gott (de också). Karneval-dagarna åtföljs av en stilla måndag, en helgdag då grekerna inte äter kött och dagen är kopplad till den ortodoxa tron (de strikt troende fastar helt men det verkar inte utgöra den stora skaran.) Denna ”Clean Monday” markerar även den första dagen på våren. Vi som kommer från norra Europa tycker dock att det varit vår länge här nu, men nu tycker även grekerna att det är vår – så nu är det vår! ”Clean Monday” firar Naxosborna med att familjerna tar med sig picknick-korg och ägnar sig åt utomhusaktiviteter, såsom kitesurfing vid Agia Anna som är ett stort turistområde med makalöst vacker badstrand. Denna måndag öppnar även restaurangerna kring Agia Ana och Plaka Beach upp efter en lång och lugnt vinter.

Skepp o Skoj!

Se och njut av bilderna från den färgsprakande karnevalen, vi är glada att vi fick uppleva den!

 …en festklädd flicka har fått en ballong av sin pappa…

 …motordrivna ekipage fanns det gott om i paraden…här med tema glamour om vi får gissa…

 …alla åldrar…här med glada barn i pastellfärger…

 

…konfetti…

 

…en och en annan clown, och då syftar vi inte på oss själva…

 

…men vi var också där…

 

…utklädda till bin gick de under parollen ”to bee or not to bee”…

 

…det blir varmt under masken, killen tjuvar frisk luft…

 

 

…serpentiner och konfetti över hela stan… (kommer att ta dagar att städa upp…)

 

…inte bara Styrman Pimpsten roade sig…en liten flicka skapade sitt eget konfetti-regn som hon samlat upp på backen och släppt över sig själv…

 

…ridskolans bidrag…

 

…paraden är över och vi sätter oss och tar en öl ute på stan…det var vi värda…

 

…fast vi lämnar hamnområdet för det är så fullt i varenda bar och restaurang, vi väljer en mer stilla plats uppe på torget…

 

 …efter någon timme så var vi tillbaka i hamnen, just som solen gick ner bakom Paros…

 

Over and Out

(…som en blanding mellan svensk Lucia, Halloween och en fotbollsmatch mellan AIK och Göteborg)

 

 

Det är karnevaltider här på Naxos, öborna har gått man ur huse och grannöarnas invånare har tagit båtarna över för att delta. Redan på fredagen börjar firandet med stoff plockat ur den grekiska mytologin. Detta år med temat Dionysos och den Kretenisiska kungadottern Ariadne.

Lång mytologi-historia kort men Ariadne lämnades ensam på ön Naxos av sin älskade Theseus medan hon sov på stranden. Hon vaknade upp och såg honom segla iväg och hon ville bara dö. Men vinguden Dionysos tog hand om henne och kärlek uppstod. I och med sitt äktenskap med Dionysos blev hon fruktbarhetens gudinna, men hon är även symbolen för olycklig kärlek och övergivenhet.

Fredagens begivenheter missade vi men vi hörde att det pågick aktiviteter längs med strandpromenaden. Vi hörde musik och bjällror och vi såg män iförda mörka dräkter med huvor där de dansade och viftade med påkar. Ja ja…man kan inte hänga med på allt och det hela såg lite blygsamt ut från kajen där vi stod.

På lördagen så trappades firandet upp rejält. Sent på kvällen så började hela ön vibrera av trumslag och tusentals facklor lyste upp hela hamnområdet. Fackelparaden ”Torchlight Parade” är en procession där unga män och kvinnor målar sina ansikten vita med svarta ringar runt ögonen. Företeelsen är förhållandevis ny, första gången var år 1994 efter det att några ungdomar på den lokala filmklubben ville bidra till festligheterna. De hade ingen exakt plan annat än att de ville uttrycka sig på ett sätt som skulle frigöra dem från deras hämningar och rutiner. De klädde sig i vita lakan och så plötsligt så hade de skapat en ny tradition på ön. Första året deltog kring femtio personer och idag så deltar över två tusen människor i paraden. Imponerande!

Fantasifullt målade ansikten…

 

 

Paraden är verkligen häftig, folk går man ur huse och står utmed gatorna och följer ungdomarnas långsamma färd genom huvudstaden på ön. Hängivelsen är total och för tankarna till Råsunda Fotbollsstadion med unga supporters som hejar och hojtar och tänder bengaliska eldar.

Paraden och alla facklor verkade aldrig ta slut…ner för gatan kom processionen i sakta gemak till ljudet av trummor och halsar…eldar och skrämmande symboler höjdes i skyn…

 

Ungdomarna vaknar garanterat med hesa strupar och tunga huvuden dagen efter, vill vi tro. För mammas hemmagjorda raki och ouzo värmde ungdomarna gott där de gick och smuttade ur en liten flaska med det inhemska brännvinet. Det hela kändes dock väldigt ordningsamt, fulla av liv och kärlek (och lite sprit) så skapade de en fantastisk atmosfär. Vi lämnade festligheterna strax efter tolvslaget och då höll de fortfarande på att trumma och hojta för fullt. Vi har blivit lite för gamla för att nattsudda…

Om vi har förstått saken rätt så var dessa två dagars firande bara en försmak av vad som komma skall på söndagen, då inträffar Grand Carneval Parade, den stora karneval-paraden. Vad denna handlar om har vi inte riktigt koll på i nuläget, men vi återkommer med bilder och reflektioner.

Var Naxos för någon vecka sedan en tyst och stilla ö i väntan på ny turistsäsong så kan vi lugnt konstatera att det har tagit hus i helvete, fast på ett positivt sätt. Hela ön kryllar av människor, alla restaurangerna har öppnat och varenda stol är upptagen, det äts och dricks gott och festligheterna avlöser varandra med dans och musik på gator och torg. Detta är grekernas eget firande av sin historia, religion och vårens välkomnande. Ja alla deltar, utom då möjligtvis turisterna som sitter hemma i Sverige och tittar på Melodifestivalen.

Skepp o Hoj!

(…i hamnen har skapat problem…)

För ett par veckor sen så hade vi ett blixtnedslag i hamnen som fick våra rumpor att ofrivilligt lyfta en halv meter från sittunderlaget. PANG! Jävlar hann vi tänka. Är det något som man inte gillar som seglare så är det elektriska urladdningar av åskmodell. Vi klev upp och spanade ut för att se om någon mast hade träffats, Wilmas mast tillhör de kortare men vår norske vän har två ståtliga master i trä, tänk om de hade slagit fyr likt två gigantiska tändstickor i skyn?! Men vi kunde pusta ut, allt såg lugnt ut med vännens båt och ingen annan segelbåt verkade ha fått en direktträff av blixten heller.

MEEEN…så började problemen. Först kopplade vi inte ihop händelserna med blixten. Vår vän på den norska båten började få problem med sin utrustning ombord, vindmätaren visade bristfällig information, navigationsljusen gick antingen inte att sätta på, eller stänga av! VHF-radion var helt död. Möjligtvis så kunde den sista bero på handhavande då det samtidigt meckas med annat ombord men det kändes långsökt, men det gjorde det även med att åskan skulle vara orsaken…

TILLS…vår andra båtgranne kom tillbaka efter att ha varit hemma i Tyskland under en månad. Hans katamaran och Wilma gnuggar sina sidor kärleksfullt mot varandra med några fendrar emellan, han är alltså vår närmaste båtgranne. Vår granne upptäckte till sin förskräckelse att så gott som all elektronik ombord var utslagen. Vår tyske vän radade upp en lång lista, GPS, Radar, AIS, däcksbelysning, lampor inne i båten… Nu började vi koppla ihop norrmannens bekymmer med tyskens bekymmer – kunde den gemensamma nämnaren vara blixtnedslaget?

DÄRFÖR…började vi kolla upp vår utrustning ombord på Wilma, om vi drabbats också. Vi hade ju inte märkt något uppenbart med lamporna inne och datorn som exempel. Laddning från solpanelerna och vindgeneratorn fungerade som vanligt, kyl- och frys lika så. Men när vi ligger still under vintern så är ju det mesta avslaget, så man har ju ingen aning förrän man startar upp systemen och kollar grundligare. Vi startade upp allt som om vi skulle ut och segla…

Navigationsljusen – OK

Däcksbelysningen – DÖD (den fungerade före blixtnedslaget)

Radiotelex (långvåg för att ta emot väder) – OK

VHF-radion (kommunikationsradion) – OK

När vi startade upp det elektroniska navigationssystemet som inkluderar GPS (satellitsystem för positionsangivelser) så kunde vi konstatera följande;

Sjökorten – OK

Wilmas position – OK

Wilmas framfart – OK (nu rör vi oss inte så mycket i förtöjningarna men tillräckligt för att få utslag på navigationsinstrumentet)

Radar – OK

Ekolod – OK

Klockan – DÖD (vi får inte upp klockan i displayen men i övrigt så verkar navigationssystemet kunna förstå tid och rum i realtid)

Vi kunde även se att färjan från Aten var på väg in i Naxos hamn, den gav oss information om fart riktning och position. Såldes så kunde vårt system ta emot andra båtars AIS-signaler.

Vi satte på vår egen AIS. En AIS är ett system som gör det möjligt att identifiera fartyg och följa dess rörelser. För att slippa ropa upp Naxosfärjan och fråga om han kunde se oss, så slog vi på vår PC och gick in på marinetraffic.com. Besviket kunde vi konstatera att Wilma inte syntes. Gaaah!

Vi kopplade då upp oss mot AIS-systemets dataprogram för att få mer ingående information från vårt system. Vi kunde fort konstatera att vår enhet kunde ta emot signaler för vart andra fartyg befinner sig. Men satelliterna inte kunde fånga upp Wilmas signaler. Felorsaken var enligt datorn att vi saknade en antenn. Jo antenn har vi men det fattar ju inte datorn…GPS-antennen till AIS:en verkade helt enkelt ha blivit utslagen.

Där står vi nu som det ser ut. Vi har nog haft tur i oturen kan vi konstatera, ifall det inte var mer än en antenn och ett par lampor som rök. Fast vi retar oss lite på att vi inte får upp klockan på plotter-skärmen, men det går ju att leva med tills vidare. Är det inget annat fel på navigationssystemet så verkar det ju lite dyrt att byta ut hela enheten bara för den sakens skull.

Röda kryss vill vi inte ha, vi vill ha gröna bockar…

 

Fortsättning följer, nu jagar vi en ny antenn och håller tummarna för att inget mer kommer att krångla. För det är så att blixtnedslag kan skapa konstiga elektroniska fenomen ombord i flera veckor efter nedslaget. Så fler funktioner kan komma att lägga av. Men nu har det gått några veckor så det bör vara lugnt.

För övrigt så kan vi berätta att risken att bli träffad av blixten är 1000 gånger större på havet än risken att bli träffad på landbacken. På land så har man en miljondels risk (1Ppm) medan det är en tusendels risk att bli träffad i masten på en båt. Det är betydligt vanligare att segelbåtar än motorbåtar blir träffade och det beror på att segelbåtar har höga master. De flesta blixtnedslagen sker dock i hamn, kanske av den enkla anledningen att de flesta båtägare undviker att vara ute på havet i oväder. Det är svårt att skydda sig som båtägare, oavsett vad folk säger om åskskydd och annat, visar forskningen. Vanligaste skadorna är utslagen elektronik, det behövs ingen direktträff för detta.

Skepp o Hoj!

Naxos, Kykladerna, Grekland

Att hyra bil på Naxos under lågsäsong passar en lågbudgetseglare, snälla 25 euro per dygn kostar ett litet vrålåk av märket FIAT. Bilen hyrdes av dubbla anledningar. Du som läsare minns kanske att vi beställde två garderobsdörrar samt en låda hos en snickeriverkstad strax efter att vi kommit till Naxos. Lådan är måttbeställd och den ska placeras ovanpå och dölja den extratank för vatten vi köpte förra året till Wilma. I närmare fyra månader har vi fått vänta på våra saker men nu var de äntligen klara. Att ta lådan på cykeln var inte att tänka på, därför väcktes tanken att vi skulle hyra bil för en dag och kombinera nytta med nöje.

Vi började dagen med besöket hos snickerifirman och la trälådan i baksätet och så drog vi vidare på äventyr. Genom små byar och över krön och ner i dalar körde vi där vi emellanåt stannade för att se på utsikten. I en vägkorsning fann vi ett café som höll öppet, de flesta håller ännu vinterstängt. En kaffe med en bit fetaostpaj satt fint. Målet var att besöka det övergivna hotellkomplexet som aldrig blev färdigbyggt där graffitikonstnären WD satt sin färg och form, vi skrev om det i vårt förra inlägg (länk HÄR). Enligt den trevliga tjejen på biluthyrningsfirman så uppförs ett nytt konstverk varje år av WD, då han årligen återvänder till ön.

Men det var inte bara konsten som lockade, utan att få se Naxos i sin vackraste vårskrud. Makalöst vackert är det med alla gula blomster och ön är ovanligt grön just nu, snart bränner den heta grekiska sommarsolen gräsmattor och ängar så de tappar sin färg.

Ta del av fotografierna och njut av ett färgsprakande Naxos i blått, gult och grönt. Alla färger är så mycket starkare här vilket vi inte riktigt förstår varför, men kanske att gud hade en bra dag när han skapade Naxos!

 

 

 

 

Galet mycket gult , dessa små gula blommor ses som ogräs…men vackert är det! (som våra maskrosor ungefär)

 

 

 

 

 

Att himlen kan se så blå ut i Grekland beror på atmosfären och solen, där Rayleigh-spridning blir extra stark. Sannolikt hjälper ljuset till att reflektera mot allt vatten som de grekiska öarna omges av, men vad vet vi – vi är ju inga fysiker! Bilderna blir snudd på overkliga ibland…

 

 

 

Det är till dessa orörda stränder på den södra sidan av ön som Naxos-borna söker sig till (för att slippa allt ståhej)…hit hittar inte turisterna i lika hög grad då kommunikationer, hotell och restauranger saknas. Ett paradis för nudister!

 

Blånande berg överallt i Grekland…här med vår lilla hyrda pärla med på bild…

 

Naxos är mer bördigt än de andra öarna i Kykladerna och här odlas oliver, vindruvor, fikon, citrus och potatis bland annat. På den södra sidan finner vi många bondgårdar där flertalet har får, getter och nötkreatur. 

 

 

 

En härlig dag, men så långt allt väl. I nästa inlägg ska ni få läsa om bekymmer…ett åsknedslag i hamnen har skapat problem för oss båtägare. På vilket sätt berättar vi då. Håll ut!

 

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

(…WD och det övergivna hotellet…)

Ute på Alikohalvön finner man böljande sanddyner och en unik flora och ändlösa blå toner. Här finns en unik cederträdsskog och ett övergivet hotell som aldrig blev färdigbyggt.

Vi hade hyrt bil för en dag och vi ville besöka den låglänta delen av ön, den bördiga och glest befolkade dit få turister hittar. Ett guldkorn för den som vill uppleva något häftigt och annorlunda och knappast kunde ett tillfälle bli bättre än en solig varm vårdag. Nu blommar hela Naxos och ön har exploderat i små gula blomster.

Under åren då den grekiska militärjuntan styrde Grekland (1967-1974) så blev Alikohalvön sålt under mystiska omständigheter till ett utländskt företag som fick i uppdrag att bygga ett lyxhotell på platsen. Med en utsikt som häpnar så påbörjades bygget men avslutades aldrig. Nu ligger ruinerna från hotellkomplexet kvar som en kyrkogård. Platsen skulle ha varit sorglig om det inte vore för att konsten flyttat in. Den världsberömda gatumålaren som går under signaturen WD (Wild Drawing) har med sina färgburkar skapat fantastiska konstverk här. Mystik råder kring vem denne WD är, precis på samma sätt som den hemlighetsfulle graffitimålaren Banksy – deras konst framförs inte sällan oanmäld och utan tillstånd, därför hålls deras identiteter hemliga. På senare år har dock högkvalitativ gatukonst blivit populärt, varje större stad har snart målade väggar vars konst blivit beställd och finansierad av staden i fråga. 

Det man vet om Wild Drawing är att han är född på Bali med bor i Aten och han har hela världen som sin arbetsplats. Hans gatukonst kan beskådas i Arvika i Sverige till exempel. 

Vi låter orden tona ut till förmån för bilderna. Njut av ett soligt Naxos där himmel och hav möts i de blåaste toner och framför allt, låt dig imponeras av gatukonsten som hittat till denna övergivna plats…

Konstnären har uppmanat besökaren var man ska stå för att få bäste effekt av konstverket…

 

 …ståendes på rätt fläck så flyter de båda väggarnas konst ihop till ett motiv…

 

 

…området är stort och överallt finner man inte WD´s konst, som här…

 

 

 

 

 

 

 

…kolla in nästa bild…en gammal övergiven eka med diverse bråte i…

 

 

…ett däck, några fönsterramar och dörrlister…från andra hållet ser båten ut såhär…

 

 

Häftigt va?!

 

Det fanns fler konstverk än så här men vi vill inte trötta ut er läsare… Detta var i våra ögon ett av de bästa ”konstmuseerna” vi varit på, och denna är helt gratis dessutom!

 

Plötsligt ser vi att det står på en av väggarna; Zlatan PSG (Paris Saint-Germain)

 

Vi tror inte folk hemma i stugorna förstår hur stor Zlatan är utomlands…särskilt under sin storhetstid…Sveriges främste ambassadör!

 

 Detta är delar av det ofärdiga hotellet…det hade nog blivit ett praktfullt hotell om det blivit klart och tagits i bruk…

 

 Kapten fick vara med på bild…

 

 Styrman likaså…

 

 

 

På den sydvästra delen av Naxos ligger Aliko/Alyko…

 

 

I nästa inlägg så får ni se mer från stränderna och landskapet…på återseende!

 

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

Att segla på heltid skiljer sig på många vis mot ett traditionellt svenskt säsongsseglande. Framför allt så slits allt ombord mycket fortare. Solen hotar försvaga materialen, den äter på segel och kapell och trädetaljer torkar och bildar sprickor om man inte frekvent underhåller med ny olja och fernissa. Även det salta havsvattnet tär, speciellt på förtöjningar där de med tiden blir spröda och börjar knaka och gnissla betänkligt.

Vi tvättar vårt tågvirke, långt ifrån alla seglare gör det. Men sötvatten gör gott åt dem och det förlänger livslängden. Med några droppar sköljmedel i hinken så blir de mjuka och fina på nytt och riktigt goa att arbeta med. Vad det gäller trädetaljer så har vi inte många ombord på Wilma, så båten är tacksamt på det sättet. Till att sköta däcket behövs bara en hink sötvatten och en skurborste och några droppar såpa. Däcket blir som regel inte smutsigt men på sommaren drar vi med oss sand från de badstränder där vi lagt till med jollen. Vad som däremot händer är att däcket efter ett par seglingar blir alldeles kladdigt, vågor som slår upp över fördäck lämnar salt efter sig och i hårt väder händer det även att vi får en brytande våg över oss i sittbrunnen. Dessa är rätt osköna för vi blir dyngsura inom loppet av en sekund! Men värst är ändå kladdet, det slipper man när man seglar i Östersjön!

Så inget passar väl bättre än att underhålla båten vintermånaderna då vi ligger i hamn och trycker. Nytt segelkapell, rattskydd och plotterskydd sydde vi när vi var hemma i Sverige, solen hade ätit upp de förra.

Nu har turen kommit till trädetaljerna, i detta fall vårt bord till sittbrunnen.

Wilmas sittbrunn ser inte ut som traditionella segelbåtars. Vår är liten och medvetet byggd så med tanke på att en Colin Archer från början var avsedd för sjöräddning. Därför har vi inte plats för ett fast bord, utan vi har ett löstagbart som vi plockar bort när vi ska ut och segla. Men väl på ankaret (eller i hamn) så åker bordet fram igen. Där njuter vi av sköna frukostar i förmiddagssolen och där dukar vi fram eftermiddagens fika. Framför allt så äter vi dagens sista mål i sittbrunnen under de heta sommarmånaderna då vi söker en svalkande bris under soltaket vi spänt över vår sittplats.

Bordet får denna vinter lite extra kärlek, vi har skrapat bort den gamla fernissan och vi håller nu på att stryka ny dito. Resultatet gör sig gott och nu längtar vi efter att få börja använda bordet igen, för solen är tillbaka och om eftermiddagarna så är det utesittare-väder i kortärmat som gäller. Snart så…

Medan fernissan torkar så behöver vi sysselsätta oss med annat. Styrman tog ena dagen en promenad och med sig hade hon en stor påse (tom och innehållslös). Intill sjukhuset finns en park här i huvudstaden på ön och parken är fylld med träd som bär kottar. Kottarna faller till marken allteftersom och då passar det fint att ta reda på dessa (vi rensar inte hela parken utan det blir kottar kvar till ekorrar och andra). Plocka kottar, ja vad ska det vara bra för tänker någon. Jo, kottarna är helt suveräna till grillen som ett substitut till grillkol. Vår vän Susan (ensamseglaren som ni kunnat läsa om tidigare i bloggen) är i Italien för tillfället, och hon har använt kottar hela vintern att elda med i sin kamin ombord. Själva använder vi kottarna som sagt när vi vill ha BBQ…tala om vagabond-liv!

 Vi plockar bara de som ligger på backen…men hela tiden faller nya ner på marken allteftersom…

Med så mycket tid som vi äger så finns det ju ingen anledning att gå iväg och köpa grillkol. Grillkol är ju trä som kolats i en kolmila, Styrman har faktiskt besökt en i Hälsingland en gång i tiden och det var ett intressant besök. Nästan all grillkol som säljs i Sverige är däremot importerad, bara någon promille är tillverkad av svensk skogsråvara. Knasigt, och vi som har så mycket skog. Tyvärr så kommer en hel del kol från illegala avverkningar i Nigeria och Namibia, något få känner till (det går att läsa mer om det HÄR).

I vanliga mataffären kan du sannolikt inte finna svensk grillkol men det går att beställa hos Svensk Grillkol AB (vi tar inte emot några reklampengar utan vi skriver ur ett miljöhänseende för vetskap). Vi tror många är beredda att lägga ett par kronor extra på att få svensk grillkol, grejen är att man i sin enfald tror att butikernas grillkol är svensk, i vart fall trodde vi det. Man kan också göra som vi och gå och plocka torra kvistar, grenar och kottar när man ändå är ute på sin söndagspromenad. Samtidigt kan man städa upp plast som ligger och skräpar i naturen. Allt som behövs är två påsar istället för en.

Kapten väntar på den perfekta glöden allt medan solen går ner över Paros…tillfället stöttas av ett glas rött vin…jobbigt liv!

 

Så när vi plockar kottar så väljer vi helt enkelt bara en annan snarlik naturresurs som bränsle. På köpet får vi motion och glad plånbok. Gratis är gott och som tack passade Styrman Pimpsten på att städa upp den plast som låg nedskräpat i parken. Folk måste vara handikappade eller nåt eftersom de inte orkar gå fram till en papperskorg. Att folk stirrar lite konstigt på en när man kommer släpandes på kottar är något man får ta. Vi brukar trösta oss med att vi genom vårt sätt att leva, faktiskt har kunnat trycka på pausknappen och leva dagarna som om livet var ett enda långt oändligt sommarlov – något som de flesta bara drömmer om.

 Utsikt mot grannön Paros och en ensam fiskebåt har just lämnat Naxos hamn…

 

När kvällen kommer och kottarna ligger på grillen och vinet är upphällt och vi blickar ut över ön Paros där solen går ner bakom berget, då känner vi oss enormt lyckliga. 

Det enda är väl att vi kanske skulle behöva banka lite på kottarna innan de landar på grillen, så eventuella kryp trillar ur. Lite taskigt att låta dem kremeras! 

Skepp o Hoj!

(…innehåller inga lik, dock Kaptens och Styrmans skor…)

Naxos, Kykladerna, Grekland

Förra inlägget som handlade om miljö är väl i ärlighetens namn inte det roligaste temat, även om det må vara viktigt. Så nu raskt över till något mycket roligare. Vi ska prata om kistor!

Ett delikat bekymmer med båtlivet är att inga lösa ting vill stå stilla i sjögång, utan de far iväg – ibland som projektiler genom båten. Vackra vaser är bara att glömma (särskilt de av sorten Ming). Det gäller att finna en bra plats för sina saker (så de inte förflyttar sig i sjögång) samt att det finns en fördel om var sak har sin plats (så man hittar det man söker).

Vi har en filosofi om att kunna vara seglingsklara på 30 minuter. Vi ska alltså kunna kasta loss inom en halvtimme om det skulle behövas. Förberedelserna består i stora drag av att diska upp, stuva båten, starta upp elektroniska sjökortet, sätta på VHF-radion och eventuella gångljus, klä oss lämpligt och förbereda segel samt fixa kaffetermos med gofika (det sistnämnda är viktigt!)

När vi lämnade Sverige för tre år sedan så var det rätt många saker som vi behövde stuva undan inför varje ny seglats. Detta tog sin lilla tid och likt förbaskat hade vi ofta glömt att sjösurra något med den följden att när vi hissade segel och Wilma la sig på ena bogen, så kunde vi höra inifrån båten att något for iväg. Oftast något harmlös, men likt förbaskat irriterande.

Med tiden har vi arbetat för att de lösa tingen ska få en mer permanent plats, en plats som från början är sjösurrad. Nu har vi kommit en god bit på väg. Att hålla båten shipshape (i god ordning) hör till gott sjömanskap och det är en konst, i synnerhet om man bor ombord på heltid och samtliga ens ägodelar ska rymmas innanför båtens väggar.

Nu hade turen kommit till SKOR.

Skor brukar förvisso inte rymma, inte ens i hård sjö. Men de ser ju tråkiga ut och får styrhytten att se ut som en tambur, likt en hall hemma hos en barnfamilj med vantar, jackor och skor överallt. Vi försökte ett tag med att stuva undan de skor vi för stunden inte använde, med den följden att det blev ett jätteprojekt varje gång vi skulle fram med det par vi saknade, framför allt gummistövlarna. Detta slutade ofta med att vi inte ens använde stövlarna och vi blev blöta om fötterna som följd. Vi kläckte då en idé om att ha en skolåda, som en liten sjömanskista i styrhytten. Sagt och gjort, vi måttbeställde en låda i ek från Sennans Snickerifabrik (utanför Halmstad). En klar fördel med att måttbeställa är att vi får det perfekt och inte bara nästan bra, som det ju annars gärna blir.

 Vår lilla sjömanskista har vi nu släpat från Sverige till Grekland. Vi har nu gett lådan handtag och kasthakar och eken är oljad och vi är galet nöjda.

Resultat: Inga skor som rymmer i sjögång, inga skor som man snubblar på, inget stökigt intryck och besättningens samtliga skor inom räckhåll. Dessutom har vår lilla sjömanskista en multifunktion, det har blivit en praktisk pall att sitta på.

Ännu en sak på vår lista har kunnat bockas av. Än lite närmare avsegling. Vi känner vittring…

Skepp o Hoj! (att utveckla är skoj)

(…en seglares funderingar över detta livselixir…)

Något vi inte hade en aning om innan vi kastade loss på vår långsegling, var att vi i sådan hög grad skulle komma att påverkas av några av vår tids miljöproblem. Vi har egentligen aldrig varit några stora miljönissar, men detta går inte att blunda för.

De som följt oss på bloggen kan inte ha missat Kaptens idoga arbete med att städa upp plast ur havet och längs med stränder. Den mesta plasten utgörs av petflaskor där innehållet en gång bestod av vatten, så kallat flaskvatten.

Över hela världen säljs det enorma mängder vatten på flaska, på en del platser är man helt beroende av att flyga in vatten utifrån. Medan det på andra ställen finns rätt gott om vatten globalt sett, som i Sverige. Människors kunskap kring hur man renar vatten så det blir drickbart, är unik. Se bara på jorden-runt-seglare, majoriteten har en watermaker ombord. Den ger seglaren möjlighet att tillverka dricksvatten av havsvatten. För de som saknar dylik maskin, är det vanligt att man samlar upp regnvatten. Man passar helt enkelt på att fylla på båtens vattentankar med fräscht vatten när himlen öppnar sig och molnen släpper ner sina tunga droppar. Vattentankens genomföring för påfyllning är förvisso bara några centimeter bred, få droppar faller däri, men med uppsamlingskärl eller stora tygtrattar fungerar det fint.

När vi var på varvet i Lissabon vintern 2017/2018 så träffade vi Peter Smith, en seglare, konstruktör och båtbyggare som seglat över hela världen. Förra sommaren gjorde han ett försök att gå nordvästpassagen mellan Norra ishavets packis och Kanadas arktiska skärgård men passagen var denna sommar inte öppen och farbar på grund av is. Peter är ingen duvunge precis, utan tvärtom en veteran och han har ingen watermaker ombord, det är för övrigt inte absolut nödvändigt (vi på Wilma har ingen och har idag inga planer på att skaffa heller). Peter var bekymrad för allt oftare händer det att regnvattnet som faller från himlen är så nedsmutsat från våra industrier och städers smog, att det inte duger som dricksvatten. Historiskt sett så har regnvattnet varit rent men för var år som går så försämras kvaliteten. Peter Smith är bland seglare hyggligt känd man, det är han som konstruerat det fantastiska ankaret av märket Rocna. Marknadens bästa ankare enligt många.

Vi svenskar tenderar att ta rent vatten för givet, vi har ett av världens bästa kranvatten. Trots detta så är det många som köper vatten på flaska på ICA, Konsum och i kiosken. Något är helt galet, helt uppåt väggarna fel. Ju mer kunskap vi skaffar oss kring ämnet vatten, ju mer upprörda blir vi. Ilska och vanmakt griper tag i oss och vi vill bara skrika rakt ut STOPP!!! Nu tänker nog vän av ordning att det inte är så farligt att köpa vatten på flaska, för jag källsorterar plastflaskan efteråt. Jo, det förväntar vi oss att du gör. Men det är bara den ena sidan av problemet. Men vart kommer vattnet ifrån?

Vi köper helst källvatten, men vilken är källan och vad händer i förlängningen när man plockar vatten ur dess stora vattenådra? Företagen som buteljerar och säljer vattnet är en het business. På sina ställen lämnar lastbilar vattenkällan var trettionde sekund, för vidare transport till kunder i Japan, Holland, Sverige, England, Kina, Australien…ja på alla ställen i världen där det går att finna buteljerat vatten – det vill säga överallt!

Men vattnet behöver sitt kretslopp och genom att frakta bort vattnet för långt från dess källa så skapas obalanser i ekosystemet. Därtill pågår det inte sällan tvister, ja kalla det för vattenkrig, mellan dessa företag som berövat ortsbefolkningen sitt vatten de haft tillgång till i hundratals år. Företagen leder om vattnet så hela byar blir utan och det pågår rättsliga tvister runt om i världen mellan byar och dessa makttörstiga företag som mer eller mindre kan hämta denna naturresurs gratis, utan att ge något tillbaka. Handlade makt om knarkodlingar och karteller förr, så kan vi berätta att vatten är dag en miljonindustri av gigantiska mått fylld av fula och hänsynslösa aktörer.

Det finns platser på jorden där man tömmer vattenresurserna i större takt än naturen hinner tillföra, med resultatet att grundvattnet ständigt sjunker. Småbönder, små familjegårdar kan inte längre klara sitt jordbruk för jordarna torkar ur, medan de multiföretagen som lagt beslag på vattnet använder det till att sälja buteljerat vatten eller till bevattning av gigantiskt stora arealer för frukt- och grönsaksproduktion. Marker som i grunden är olämpliga att odla på då de är torra likt öken och kräver enorma mängder vatten för att något där ska växa. Storföretagens grödor exporteras sen. Således så blir det ingen reproduktion av vattnet, man för bort vattnet med de stora mängder vätska som grödorna innehåller, till andra platser på jorden. Vi pratar jättearealer!

Grödor bör i största mån konsumeras av människor på den lokala platsen så vatten, växtlighet och människor ingår i det ekologiska systemet. Detta fungerar ypperligt när vi har med mindre produktionsenheter att göra, små och medelstora bondgårdar. Men stora industrienheter sätter det ekologiska samspelet ur spel. Likaså bör källvatten taget direkt från naturen konsumeras lokalt.

I Sverige drack i snitt varje svensk 23,4 liter flaskvatten per person under år 2016. Det blir 234 000 000 liter flaskvatten totalt. På ett år! Bara i lilla Sverige! När vi har ett av världens bästa vatten i våra kranar, många gånger av bättre kvalitet än flaskvattnet (och dessutom är svenskt kranvatten näst intill gratis).

Så vad i all sin dar går vi iväg och köper vatten på flaska för, vatten som många gånger är hämtat från naturkällor från andra platser på jorden? På platser där lokalbefolkningen inte längre får vatten i sina kranar för att ett multiföretag vill sälja vatten på flaska till dig? Som är buteljerad i plast. Plast som jordklotet bokstavligen håller på att drunkna i. I Sverige så säljs det 600 miljoner pet-flaskor om året. Ja, ni läser rätt. Och det bara i Sverige. Inte undra på då att de flesta länder som helt saknar återvinningssystem får enorma sopberg. På många platser så existerar ingen sophantering överhuvudtaget, utan det fungerar som det gjorde i Sverige i början på 1800-talet då man slängde sitt avfall ut genom fönstret.

Här på Naxos så har vi ett fantastiskt källvatten som leds ner till olika tappar runt om på ön, där befolkningen fritt kan hämta för mindre husbehov. Det är helt gratis och det är till för alla. Det händer att det kommer turister som tvättar sina svettiga fötter i det exklusiva bergsvattnet vilket gör grekerna upprörda, dricka vattnet ja – men inte tvätta fötterna i. De förstår värdet av sin naturresurs, vilket korkade turister inte alltid gör. Vattnet kommer uppe ifrån bergen och denna vinter när det har regnat fantastiskt mycket, efter flera år som präglats av torka, så har inte en enda grek klagat över vinterns regnande. Alla säger samstämmigt att de behöver vattnet, låt det regna för tids nog så kommer sommaren och dess torrperiod. Tar däremot vattnet slut i bergen så blir det stora bekymmer.

På ett sätt var vi två, Kapten och Styrman, kanske lyckligare på den tiden vi inte förstod bättre och utan betänkligheter kunde handla flaskvatten i affären. Kunskap kan smärta. Idag handlar vi vatten på flaska högst undantagsvis, bara då vi inte finner något alternativ (oftast då vattnet i ledningarna är för hårt klorat och vattnet både luktar och smakar badhus.)

Flaskvatten-industrin skapar stora obalanser i vår ekologi och skräpar ner marker och hav med gigantiska mängder plastavfall. Vi alla måste sluta konsumera vatten på flaska annat än undantagsvis, det är en lyxvara som borde kosta det tredubbla! Använd ditt kranvatten, det är nästan gratis och av hög kvalitet. Tycker du inte att det är gott, så häll upp i en kanna och förvara i kylskåpet med ett par droppar citron i, eller hallon, gurka och mynta. Vill du ha bubblor så köp en kolsyremaskin av typ SodaStream. Kolsyrepatronerna i sig är väl inte det mest klimatsmarta, stilla vatten från kranen är absolut bäst. Men man kommer ifrån problemet med plastnedskräpningen vilket är en stor vinning.

På UR.play finns en intressant film som handlar om vatten (länk finner du längre ner i texten) Vi vet, alla är vi trötta på klimatdebatten, men vatten är så vansinnigt grundläggande. Därför är det som svensk väldigt enkelt att ändra beteende, då vi ju faktiskt har perfekt vatten hemma i kranen.

Vi har en uppmaning;

SLUTA KÖP FLASKVATTEN!!!

(måste du, så köp vatten som är så lokalt hämtat som bara möjligt) Biter inte miljötänket så kanske det motiverar plånboken, då flaskvatten kostar 250 gånger mer än kranvatten (och det lågt räknat). Och är du ute på språng, så ha en vattenflaska med kranvatten med dig hemifrån, så slipper du slinka in på kiosken.

Flaskvatten finns i tre varianter; naturligt mineralvatten, källvatten och bordsvatten.

Naturligt mineralvatten är ett grundvatten som enligt reglerna kännetecknas av sina ursprungliga egenskaper. Det ställs höga krav på produkten där Svenska Livsmedelsverket först måste godkänna vattnet för att det ska få betecknas som naturligt mineralvatten och få säljas på den svenska marknaden.

Källvatten är också ett grundvatten som man dock inte har lika stora krav på som naturligt mineralvatten. Källvatten behöver inte godkännas av Livsmedelsverket men det finns ett regelverk.

Bordsvatten kan betecknas som förpackat kranvatten! (totalt bortkastade pengar att köpa buteljerat kranvatten!)

Skepp o Hoj!

Källor;

Länk till Ur-play-programmet om vatten finner du HÄR.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/egen-kolsyra-inte-klimatsmart-1.1228621

https://www.svt.se/nyheter/konsument/darfor-koper-vi-vatten-pa-flaska-trots-att-det-ar-nastan-gratis-i-kranen

https://www.ekocentrum.se/plasten-kan-bli-ett-lika-stort-globalt-hot-som-klimatforandringarna/

http://www.svensktvatten.se/fakta-om-vatten/dricksvattenfakta/kranvatten-vs-flaskvatten/