(…och ett regnskydd för nedgångsluckan…)

Nu har påsken passerat och den firades på distans med besättningen på S/Y Sally. Våra seglarvänner sitter precis som vi, fast i dessa coronatider. De i Spanien, och vi här i Grekland. Men med teknikens hjälp så kunde vi via Facetime koppla upp och vi samtalade, skålade och sjöng i hop i över en timme och det var enormt trevligt och stämningshöjande. Inte minst pratade vi om många seglares prekära situation, då seglingsförbud gör att många väljer eller tvingas segla hem mer eller mindre utan stopp längs med vägen. Våra vänners ursprungliga plan var att sakteliga ta sig ut ur Medelhavet för att därifrån styra norröver, och se och uppleva platser de missade på nervägen. Nu kanske det blir annorlunda och för den som är nyfiken kan följa deras välskrivna blogg Sally Seglar (seglingsresor.se).

 Umgänget var det inget fel på, här med seglarvännerna på S/Y Sally över facetime…

 

Annat som händer…

Våra isolerade dagar här i norra Grekland är inte endast av ondo. Alla har vi väl en lista med ogjorda ting vi aldrig riktigt kommer till skott med. Men pandemins seglingsförbud har nu öppnat upp för flera bortglömda göromål. Som vårt önskemål om ett regnskydd till nedgångsluckan som exempel. När vi seglar i motvind skyddar sprayhooden nedgången (såklart). Men kommer ett hårt regn akterifrån, så regnar det in och ner i båten. Då skjuter vi i nedgångsluckan och bommar igen. Detta fungerar såklart, men ett regnskydds-kapell har flera fördelar. Är det ett tropiskt varmt spöregn så vill vi ogärna stänga in båten, det blir varmt ändå därinne. Med ett regnskydd av tyg är det dessutom lätt att hoppa upp och ner i båten, då vi bara för det åt sidan när vi vill passera. Men framför allt så kan vi segla och styra båten sittandes i nedgången, där vi på vår bekväma pall kikar ut genom sprayhoods-fönstret och styr med hjälp av ratten på insidan. Man är liksom ute, fast inne. Många moderna båtar är ju utrustade med ett binimi-kapell över sittbrunnen, där detta överlappar till sprayhooden. Dessa båtar har således inte samma bekymmer, även om det inte skyddar helt vid ett våldsamt regn.

Tipset om ett kapell-regnskydd fick vi redan för tre år sedan av ett australiensiskt långseglarpar, men vi har hittills inte kommit till skott. Kanske av den enkla anledningen att det oftast är fint väder då vi seglar. Och regnar det så kommer dropparna oftast framifrån. Eller rakt uppifrån, eller från sidan där sprayhooden också skyddar. Problemet uppstår därför inte allt för ofta. Som vid ankring till exempel, då kommer regnet alltid framifrån (om man har ankaret i fören vill säga). Och när man seglar har framfarten en viss betydelse – är regnet lätt i svag medvind, så seglar man lite ifrån dropparna. Men blåser och regnar det hårt rakt akterifrån, ja då svär vi och skjuter i luckan i sitt spår. Med nedgångsluckan på plats kan vi inte sitta på pallen och styra, utan vi får välja mellan att sitta ute och bli blöta, eller gå ner i båten (och inte lika bra se vart vi styr vår skuta).

 Varje gång vi fått ett vågrätt attackregn i ryggen så har vi svurit och sagt att vi ska sy det där jäkla regnskyddet så fort vi kommer fram. Men snart har solen spruckit upp och då har det inte känts så angeläget, och snart har vi glömt. Tills nu. Tänk att det skulle krävas ett virus för att komma till skott…

Regnskyddet kan kombineras såväl med som utan nedgångsluckan. På dagarna rullar vi upp skyddet och fäster det ovanpå sprayhooden så vi har fri passage (om det inte spöregnar akterifrån vill säga, då fäller vi ner regnskyddet). Kapten har sytt en ruta i skyddet så vi kan se ut, alternativt in…

Regnskyddet på nu på plats. Ovankanten sitter med hjälp av tryckknappar (och det går även att fästa sidorna). Vi har stor glädje av skyddet redan nu, varje dag (inte bara när det regnar) för när kvällen infaller så drar vi för regnskyddet för att inte släppa ut den goa värmen vi har ombord som dagens sol gett oss. Kvällarna är inte så varma ännu här i Grekland, men samtidigt vill vi ju vädra och få in massa härligt syre ombord. Och skulle det mot förmodan börja regna mitt i natten, ja då är ju skyddet redan på plats. 

Skepp o Hoj!

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Vi var lite osäkra på om det gick att få en leverans av diesel ner till hamnen. Men efter ett snack med macken så fick vi grönt ljus. Dagen därpå rullade en tankbil ut på piren så vi fick fylla. Känslan var obeskrivlig. Nu kan vi segla, även om vi i dagsläget inte får. Saken är den att vi haft snustorrt i tanken, då vi för ett par veckor sedan gjort den årliga rengöringen av densamma. Nu när vi hör om många seglare som i dessa coronatider blivit bortkörda från hamnar och ankarvikar, så vill vi se till att hålla Wilma startklar. För säkerhetsskull. Oavsett.

Det finns en anekdot kring Wilmas tre tankar ombord (diesel-, septi- och färskvattentank). När pappa Felix byggde Wilma så gjorde han först en ritning på hur tankarna skulle se ut. Men hemma på ön hade Felix ingen möjlighet att svetsa, så han fick ställa sig i Smedjan hos ”Janne Bambam” i Vaxholm. Felix gav snart upp sina försök. Kanske att resultatet inte blev gott nog med en pinna-svets. Eller om beslutet kom efter att Janne Bambam dykt upp i Smedjan och lagt sin hand på Felix axel med orden ”och här står du och brinner, Felix”. Felix hade inte märkt att han satt eld på sig själv där han stod och svetsade. Det brann och bolmade om den bruna arbetsvästen han bar, där han fullt koncentrerad försökte få till svetsfogarna. Felix var på flera sätt en stor man, men han kommer inte gå till historien som den store svetsaren.

Far och Son. Felix hade många färdigheter, men det fanns andra som var bättre på att svetsa…

Istället kom Felix i kontakt med en duktig kille på Lidingö, Melker. Verkstaden låg bredvid en morotsjuice-fabrik och på gräsmattan skuttade en massa vilda kaniner som lockats dit av morotsavfallet som fabriken lagt ut på baksidan. Melker hette nog något annat, för berättelse vill säga att han var polack. Och att han började sin bana med att tillverka hembränningsapparater någonstans på Södermalm. Nu hade dock Melker blivit renhårig och för tiden var han av Sveriges bästa svetsare. Han lär ha svetsat på flera av Sveriges kärnkraftverk, så han kunde sin sak.

Nu blev resultatet något annat. Till Felix stora belåtenhet tig-svetsade Melker de tre tankarna. Och efter denna dag fick han uppdraget att tillverka allt det övriga som behövde svetsas ombord på Wilma. Som tillexempel roder samt rodergångjärn, peke, röstjärn, mastbeslag, reling och skotskenor. Felix ritade och Melker svetsade och kaninerna mumsade morötter.

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Sedan utegångsförbudet trädde i kraft för snart två veckor sedan har vi endast varit utanför hamnområdet vid ett par tillfällen. På något vis har vi snabbt anpassat oss. Om det inte vore för det stora högtalarsystemet på stan som dagligen ropar ut stränga förhållningsregler till invånarna, hade vi knappt märkt av att landet stängt ner. Om mornarna när vi just vaknat, känns allt som en dröm. Men så fort högtalarsystemet drar igång och förkunnar att ingen får gå utanför sina hem så blir vi påminda. Utegångsförbud, ja just ja. Vi mår trots omständigheterna bra och vi klarar oss fint, andra har det nog betydligt mer bekymmersamt.

 Att vi nu inte får segla har gett oss extra tid att pyssla med Wilma. Häromdagen satte vi upp Wilmas reservlanternor inne i båten. Dekorativt pryder de varsitt hörn av styrhytten och byssan, som en bättre stämningshöjare och för den osäkre – en påminnelse om vad som är styrbord och babord. Men framför allt så är det en plats för lanternorna att bo på när de inte tjänstgör som navigationsljus. För de fungerar faktiskt, trots att de är av äldre snitt och drivs på fotogen.

Inte bara för syns skull, de bär en funktion…

Bakgrunden är den att Felix, tillika Kapten Betongs pappa, skaffade lanternorna på 70-talet i samband med att han började bygga Wilma. Felix var en man som ogärna lämnade något åt ödet. Inte heller hade han full tilltro på ny teknik. Så när han monterade de elektriska navigationsljusen så ville han ha en reservplan utifall lanternorna skulle få glappkontakt eller gå sönder ute på havet. I en butik i Gamla Stan i Stockholm kom han över ett par fotogenlanternor som han därefter renoverade varsamt. Han målade upp dem och satte i nya vekar. Prydligt splitsade han en bit tjärad märling, ett fästsnöre – så lanternorna inte skulle kunna gå förlorade i havet, om de mot förmodan skulle lossa från sina fästen.

Bevis på Felix klurigheter, självklart ska fotogenlanternan surras för storm…

När vi röjde upp hemma hos Felix i höstas, efter hans bortgång – så fann vi fotogenlanternorna på nytt och det var en självklarhet att dessa skulle få återförenas med Wilma. Faktum är att fästena till fotogenlanternorna hela tiden suttit på Wilma där de väntat på sina kamrater. Reservlanternornas fästen är placerade strax för om de elektriska sidolanternorna. Historien är lite smått rörande kan vi själva känna, så därför ville gärna berätta för er. Vi tror att Felix ler från sin himmel.

Detta är styrbordslanternan…

 Sidolanternerna är trekantiga med en halvcirkelformad framsida, allt för att passa på lanternfästet ute…

 

Fästena till reservlanternorna har hela tiden suttit och väntat på sina kompisar (det ensamma fästet). På mahognybrädan sitter Wilmas ordinarie (elektriska) sidolanterna, samt en strålkastare (arbetsbelysning). Nu finns även möjligheten att komplettera med fotogendriven ljuskälla…

 Gammal men funktionell, Felix satte för många år sedan i en ny veke…

 

 Det här är vårt hem…inte lätt att få det hemtrevligt i en båt, men vi gör vårt bästa. Vi trivs… Fotogenlanternan, den röda som avser babord (vänster) syns i hörnet…

 

Vi har även pysslat med en rad annat ombord, men vi delar upp inläggen lite så har ni något att se fram emot att få läsa. På återseende!

Skepp o Hoj!

 Grekland – långsegling – långsegla – segla i grekland – Felix Norberg – antika fotogenlanternor – vårt hem på köl – utegångsförbud i Grekland – Coronavirus – Wilma seglar – S/Y Wilma – Kapten Betong – Styrman Pimpsten – styrbord och babord – båtrenovering – pyssel ombord

(…behöver man få tiden att gå…)

Nästan lite tacksamt tyckte vi det var, att ett par regndagar drog över oss. För fick vi nu inte längre röra oss fritt utan mer eller mindre sitta i husarrest (för vår del båtarrest) så kändes det mindre svåruthärdligt. Dagar som solen skiner längtar vi så vansinnigt mycket efter att få segla. Med regnet smattrande mot däck och kaminen lätt sprakande för att jaga det råa inomhusklimatet på flykt så blev det riktigt mysigt, trots allt.

 Kapten plockade fram symaskinen. För en tid sedan så köpte vi en pirra (en enkel hopfällbar transportkärra) för att köra tunga saker på. Suverän till fyllda diesel- och vattendunkar, men även till tunga matkassar. Den förra kärran vi hade fick gå i graven efter två år. Men då ska man veta att den var högst begagnad när vi fick den, för den fiskade vi upp ur en sopcontainer på varvet i Lissabon. Någon seglare hade uppenbarligen redan dömt ut den, men inte vi. Kapten tog fram svetsen och lagade. Nu gick den dock inte att rädda efter två års flitigt användande, utan den fick gå i graven.

För att få matkassarna att stanna på pirran har vi fram till nu knutit ett snöre om hela ekipaget, annars vill kassarna förr eller senare trilla av vid en trottoarkant eller två. Kapten tyckte därför att tiden som isolerad sjöman var ett ypperligt tillfälle till att sy en särskild shoppingbag till pirran. Inte minst hade han en hel del stuvbitar av kapelltyg. Han sydde först ett lapptäcke av tyget och därefter mallade han och satte tyget i symaskinen. Resultatet blev en förslutningsbar säck med öljetter och splitsade snören. När säcken sitter fast på pirran så fungerar den precis som en klassisk dramaten, ni vet en sån där shoppingvagn som glada tanter använder för att skona sina utslitna axlar. Givetvis kan säcken enkelt plockas bort för att då ge plats åt dunkar och paket.

 Styrman ville inte vara sämre denna regniga dag så hon inventerade sitt matförråd. Hon är ju något av en självutnämnd världsmästare i mathushållning. När hon stolt berättar om sin förmåga för utomstående, så menar en del att SÅ lite pengar kan man inte att leva på. Denna självvalda snålhet ser hon som sport. Ju billigare vi kan leva, ju längre tid kan vi segla. Punkt.

Sillen är slut men Styrman vill inte slänga sillspadet…

Nu stod hon med en sillburk med endast spadet kvar i, själva sillen hade gått åt till lunch. Vad kan man göra med spadet då, tänkte hon – och så kom hon på att man gärna tar tillvara på ansjovisspadet när man tillagar en Janssons frestelse. Sagt och gjort, det blev en Styrmans Frestelse med potatis, lök, gräddmjölk och sillspad. Helt sillfri, men förbluffande god med fin smak av sill. Perfekt lunchmat till en svensk knäckemacka.

Om man grovriver potatis stället för att ”stava” den, så går det fortare att tillaga och frestelsen blir garanterad krämig…

 Färdiga resultatet…

Prislappen på lunchen blev snudd på omöjlig att räkna ut, för vad är värdet på spadet när sillen är uppäten? Därtill, tre potatisar och en gul lök och en skvätt grädde som var på upphällningen. Det garnerade ströbrödet kom från överblivet bröd som fått torka.

Krämig och god, och billigt inte minst. Styrmans frestelse passar bra till lunch…

Nu ska inte Styrman slå sig för bröstet, för rekordet har nog Jesus som fick fem bröd och två fiskar att räcka till fem tusen män, förutom kvinnor och barn.

Men det låter lite för bra, för att vara sant!

Skepp o Hoj!

.

(…med krav på rörselsecertifikat…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Sista flyget från Thessaloniki till Sverige lyfte i helgen. Nu har vi passerat POINT OF NO RETURN och kan inte resa hem. Här blir vi kvar tills krisen är över.

 Grekland inför nu än hårdare restriktioner i kampen mot COVID19. I morgon den 23 mars klockan 06:00 införs utegångsförbud. Endast i undantagsfall får människor röra sig utanför hemmet och då måste ett rörelsecertifikat kunna visas upp vid kontroll, samt att man måste ha sin ID-handling med sig. Vi förväntas stanna i våra hem och bara i absoluta nödfall gå utanför dörren.

Rörelsecertifikatet finns i två versioner där TYP A avser resor till och från arbete, medan TYP B gäller enskilda resor/förflyttningar. För vår del gäller TYP B och detta får vi antingen genom att SMS:a numret 13033. Men det godtas även att man skriver ett eget, där man uppger sitt namn och sin adress samt vilket av myndigheterna godkänt ärende man har att uträtta utanför hemmet. Godkända ärenden utanför hemmet är uppdelade i sex olika kategorier. Som exempel;

1. Besök hos apotek eller läkare, när detta är rekommenderat efter kontakt

2. Besök i matbutik där hemleverans inte kan ordnas

Tack och lov så handlade vi rejält med mat före helgen, så vi behöver inte gå utanför dörren på flera dagar…

Grekerna är såklart enormt oroliga för att smittspridningen ska bli lika okontrollerad som i Italien. Vi läser att i grannlandet dör nu en italienare varannan minut. Vi är såklart inte ensamma om att behöva ändra på planer och kraftigt minska rörelsefriheten. Så mycket mer isolerade än vi är nu kan vi knappast bli – långt hemifrån i ett land där vi inte förstår språket. Men vi känner oss inte särskilt otrygga, Wilma är vårt hem och vi är igenkända ansikten både i hamnen och i matbutiken. Annars är det nog inte särskilt positivt att vara utlänning i Grekland just nu, eller i något annat land heller för den delen. Misstänksamheten är uppenbar mot den som är annorlunda och inte verkar höra hemma på orten. Så vi ligger lågt, jävligt lågt – för att inte sticka ut.

Så nu vinkar vi lite bort till er i Sverige, eller var ni läsare nu befinner er. Var rädda om er och gör något skoj i stugorna. Själva kan vi inspirera er med ett gott mattips.

Ena dagen blev det räkmacka…mums…

För ett par veckor sedan köpte vi en påse räkor med skal på IKEA. Skaldjuren här smakar inte alls som hemma, tyvärr. Men tack vare Swedish Food Market så kunde vi förse oss med räkor som smakar som vi tycker de ska. Vi var nämligen vansinnigt sugna på en klassisk räkmacka. Då räkor inte är någon riktig lågprismat så gäller det ju att tänka till, vi är ju lågbudgetseglare och maxar därför möjligheterna till lägsta möjliga peng.

Snålt, smart och smidigt…att kasta räkskal är kriminellt…

Därför kokade Styrman en soppa på de överblivna räkskalen. Det är faktiskt busenkelt och det borde vara olagligt att slänga räkskal, för det är ju där smakerna sitter. I de grekiska matbutikerna finns inga fonder att köpa (av Bong-typ). Det går alltså inte att fuska sig till med köpt smaksättare, utan du måste koka egen fond (buljongtärning är inte riktigt samma sak, dessutom finns det av någon anledning inte fiskbuljongtärningar att köpa i Grekland). Styrmans räksoppa serverades alltså helt slät, utan några räkor i alls. Ett nybakt bröd till så är festen ett faktum. Gastronomiskt god och inte kostar den många kronor heller.

Rykande varm räksoppa (utan räkor) och ett busfärskt bröd – sen hamnar du den kulinariska himlen…

Så trygga räkan ingen vara, och trygga behöver vi vara. Häpp!

Skepp o Hoj!

(…något om vintervilans göromål…)

Dagarna passerar och ombord arbetas det för fullt inför årets seglingssäsong.

Startbatteriet. Det blev ett nytt. Varje månad startar vi motorn och nu i mars så sa det plötsligt ”klick-klick” när vi vred på nyckeln. Det visade sig vara en cell som gått, och det var väl inte hela världen – för batteriet hade närmare fem år på nacken.

Rigg. Vi har beställt ny stående rigg och fått den levererad. Det var inget fel på Wilmas gamla rigg, långt ifrån. Men den har suttit där i 35 år och då är det klokt att byta oavsett. De gamla vajrarna behåller vi som reserv, ifall något skulle hända på en plats på jorden där vi inte har möjlighet att fixa ny. Den nya riggen är inte på plats ännu, men inom kort skickar vi upp Kapten i masten.

Sprayhood. Fönsterrutan i sprayhooden hade blivit tråkig av tidens tand, och inte blev det bättre när Kapten råkade ta fel medel när han skulle torka av rutan. Ytan blev alldeles mjölkig och knappt längre genomskinlig. Nu mallade han till en ny ruta och sydde dit den. Resultatet blev prima fint.

Mystiska lådan. Kapten håller på att snickra på en mystisk låda. Men vad vill vi inte avslöja i nuläget, utan vi behåller det som en cliffhanger. Dock så är det ingen karl som ska gömmas i den, så som Lill Lindfors sjöng om i den gamla slagdängan från 1969.

Bevakning av politiskt läge och coronavirus. För stunden råder seglingsförbud i de grekiska vattnen närmast Turkiet. Öar som Lesbos, Chios och Samos får endast angöras med färja. Orsaken till förbudet är flyktingkrisen, där Turkiet mot ersättning ska se till att inga flyktingar tar sig vidare till Europa. Det avtalet har turkarna nu kastat i papperskorgen och öppnat för migranter som befinner sig i landet att ta sig över gränsen till Grekland, vi pratar om miljoner människor på flykt. Grekland går på knäna och hur länge seglingsförbudet kommer råda beror väl på hur situationen utvecklar sig. Vi bevakar, för till saken hör att vi har för avsikt att segla just där – för att besöka flera av de öarna vi aldrig hann med förra året.

 Avseende coronaviruset så är vi inte alls oroliga, annat än att vi tycker det skulle bli väldigt begränsande om vi själva skulle tvingas sättas i karantän. Vi har ju liksom andra önskemål för vår fritid, än att gnugga insidan av Wilma och se på Big Brother och liknande värdelösa tv-serier dagarna i ända. Till saken hör att vi har coronavirus rätt nära oss, lite av ett ”jag mötte Lassie-syndrom” råder, där vänners vänner bär på smittan här i Thessaloniki. Vi undviker den knökfulla 5ans buss som främsta åtgärd till att skydda oss.

Rent allmänt så håller grekerna andan. Charterbåtsägarna uppger massavbokningar av sommarens segelbåtar och absolut ingen bokar nytt. Förbättras inte läget avseende flyktingkrisen och coronaviruset inom snar framtid så kommer det slå enormt hårt mot den grekiska turistnäringen. För vår del blir det nog väldigt gott om plats på tavernorna och i ankarvikarna denna sommar. 

Livflotten. Ja till slut fick vi tillbaka vår livflotte, det tog en månad ungefär. Nu är den ompackad och vi har ett tjusigt intyg på detta. Livflotten är åter på plats i aktern på Wilma och redo att sjösättas om vi skulle behöva överge skeppet (vid brand eller om båten sjunker). Samtidigt ser vi över vår ”grab-bag” som innehåller ytterligare förnödenheter. Tanken är att vi ska rycka med oss väskan i farten om olyckan skulle vara framme. Genom att syna livflottens specifikation så ser vi vad den INTE innehåller (det finns en ännu högre säkerhetsnivå på livflotte än den vi har). Nu arbetar vi på att komplettera. Som exempel kan nämnas sjösjukepiller och spypåsar som inte finns i vår livflotte, men dock i vår grab-bag. Innan vi är klara för avfärd så ska även vår nödsändare EPIRB testas.

Strandstädning. Hur går det med Styrman Pimpstens städprojekt? Jo, ett par dagar i veckan beger hon sig dit och plockar en stund. Än finns det skräp men det är stor skillnad mot när hon började plocka. Lite intressant är att folk uppenbarligen har sex på stranden, särskilt mellan småbåtarna som ligger uppdragna i slänten. En handfull kådis-förpackningar och begagnade gummin har hon hittat. Rätt äckligt och ett tag övervägde hon att inte nämna det för sina läsare. Men va fasiken, lika bra ni får veta. Man får väl trots allt vara glad att grekerna skyddar sig mot könssjukdomar och oönskade graviditeter. Men utomhus, och sannolikt efter mörkrets inbrott…hmm…kvällar och nätter är ännu rätt kyliga så det måste blåsa kallt om baken!

Pyssel. Styrman har saknat en hobby att ägna sig åt när hon seglar, något som inte har med dataskärmar att göra och som hon kan utföra i sittbrunnen. Nu har hon införskaffat garn och börjat virka! Det låter kanske inte så svårt, men betänk då att hon inte är någon syslöjds-tjej. Är ni spända på resultatet så är det ingenting mot vad hon själv är, det kan bli precis vad som helst. Drömmen vore väl att kunna virka en sjal men det känns mer som det kan landa i något som skulle kunna platsa på moderna museet, något oidentifierbart och abstrakt.

En liten film (där Kapten babblar på svenska) kanske kan roa någon sysslolös läsare. Är du inte väldigt duktig på att läsa på läpparna, så föreslås att ha ljudet på. 

Skepp o Hoj!