(…behöver man få tiden att gå…)

 

Nästan lite tacksamt tyckte vi det var, att ett par regndagar drog över oss. För fick vi nu inte längre röra oss fritt utan mer eller mindre sitta i husarrest (för vår del båtarrest) så kändes det mindre svåruthärdligt. Dagar som solen skiner längtar vi så vansinnigt mycket efter att få segla. Med regnet smattrande mot däck och kaminen lätt sprakande för att jaga det råa inomhusklimatet på flykt så blev det riktigt mysigt, trots allt.

 Kapten plockade fram symaskinen. För en tid sedan så köpte vi en pirra (en enkel hopfällbar transportkärra) för att köra tunga saker på. Suverän till fyllda diesel- och vattendunkar, men även till tunga matkassar. Den förra kärran vi hade fick gå i graven efter två år. Men då ska man veta att den var högst begagnad när vi fick den, för den fiskade vi upp ur en sopcontainer på varvet i Lissabon. Någon seglare hade uppenbarligen redan dömt ut den, men inte vi. Kapten tog fram svetsen och lagade. Nu gick den dock inte att rädda efter två års flitigt användande, utan den fick gå i graven.

För att få matkassarna att stanna på pirran har vi fram till nu knutit ett snöre om hela ekipaget, annars vill kassarna förr eller senare trilla av vid en trottoarkant eller två. Kapten tyckte därför att tiden som isolerad sjöman var ett ypperligt tillfälle till att sy en särskild shoppingbag till pirran. Inte minst hade han en hel del stuvbitar av kapelltyg. Han sydde först ett lapptäcke av tyget och därefter mallade han och satte tyget i symaskinen. Resultatet blev en förslutningsbar säck med öljetter och splitsade snören. När säcken sitter fast på pirran så fungerar den precis som en klassisk dramaten, ni vet en sån där shoppingvagn som glada tanter använder för att skona sina utslitna axlar. Givetvis kan säcken enkelt plockas bort för att då ge plats åt dunkar och paket.

 Styrman ville inte vara sämre denna regniga dag så hon inventerade sitt matförråd. Hon är ju något av en självutnämnd världsmästare i mathushållning. När hon stolt berättar om sin förmåga för utomstående, så menar en del att SÅ lite pengar kan man inte att leva på. Denna självvalda snålhet ser hon som sport. Ju billigare vi kan leva, ju längre tid kan vi segla. Punkt.

 

Nu stod hon med en sillburk med endast spadet kvar i, själva sillen hade gått åt till lunch. Vad kan man göra med spadet då, tänkte hon – och så kom hon på att man gärna tar tillvara på ansjovisspadet när man tillagar en Janssons frestelse. Sagt och gjort, det blev en Styrmans Frestelse med potatis, lök, gräddmjölk och sillspad. Helt sillfri, men förbluffande god med fin smak av sill. Perfekt lunchmat till en svensk knäckemacka.

 

Prislappen på lunchen blev snudd på omöjlig att räkna ut, för vad är värdet på spadet när sillen är uppäten? Därtill, tre potatisar och en gul lök och en skvätt grädde som var på upphällningen. Det garnerade ströbrödet kom från överblivet bröd som fått torka.

Nu ska inte Styrman slå sig för bröstet, för rekordet har nog Jesus som fick fem bröd och två fiskar att räcka till fem tusen män, förutom kvinnor och barn.

Men det låter lite för bra, för att vara sant!

 

Skepp o Hoj!

.