Bortsett från den gemensamma grillfesten kurade vi in oss rejält ombord, dagarna kring jul. Fram åkte ett pussel på ettusen bitar och medan Styrman pusslade byggde Kapten om värmesystemet.
Läs mer »
Kategori: segling och annat
God Jul från S/Y Wilma
Ännu en annorlunda jul. Men det annorlunda har på något vis börjat kännas normalt och några större arrangemang kring denna högtid, händer inte. Det är långt till nära och kära. Samtidigt finns de bara ett samtal bort. Vi saknar – parallellt som vi tycker det är skönt att slippa ifrån julens alla förväntningar. Ombord på Wilma blir det lugnt. Bara vi två och den stora behållning är julens dofter och smaker. Fast detta år visade det sig bli extra klurigt. Ett tag var vi oroliga att jultallriken endast skulle fyllas med köttbullar, likt vilken IKEA-lunch som helst (fast hemgjorda då). Men det blir bättre än så.
Allt som har med fläsk att göra går bort, ingen julskinka och prinskorv således (läs: vi är i Tunisien). Men glatt konstaterade vi att matbutiken sålde norsk rökt lax, till hutpris förvisso. Men ändå. När det kommer till sill och ”janssons frestelse” (Jansson is a Swedish potato dish with onions and anchovies) så hade vi faktiskt ett par burkar av vardera som vi seglat runt med en längre tid. Vi var osäkra om de gick att använda, de har under en period varit utsatta för rumstemperatur. Men efter att ha öppnat och kollat verkar de helt ok och igår lagades en gräddig god jansson.
I vår iver efter typiskt svenska julsmaker grävde Styrman i förrådet med torrvaror och döm om vår förvåning när hon fann en påse med glöggkryddor. Den hade gått ut i datum för fem år sedan. Som tur är går det att få tag på vin i Tunisien, den arabiska kulturen till trots. Så kryddorna åkte ner i en pava rödtjut och det tog inte många minuter förrän båten fylldes med dofter av ingefära, kanel, pomerans, kardemumma och nejlika. Hade vi inte haft påsen med färdiga glöggkryddor, hade vi nog kunnat finna det mesta uppe på marknaden. För här finns kryddor till skillnad från fläsk.
Summa summarum. Ombord på S/Y Wilma blir det jul. En liten klädd minigran i kruka (som vi plockat fram ur gömmorna). Svensk streamad television. Sill och potatis, köttbullar, janssons frestelse och rökt lax. Glögg och Toblerone (chokladen köpte vi på en av flygplatserna häromsistens). Vi har öl och det går även att få sig några droppar akvavit (flaskans innehåll ransoneras hårt för att räcka många år). Inga julklappar (för det fyller bara båten med mer prylar) och definitivt ingen snö (här skiner solen varm). Så julstämning blir det nog trots att mycket är annorlunda.
Till skillnad från tidigare år kommer vi som övervintrar i Marina Cap Monastir (seglare från hela världen) samlas till en BBQ i morgon. Det blir ett gott gäng och med sig tar man något som man bjuder på (bortsett från ens egna grillmat). S/Y Wilmas bidrag blir ingefärspäron (päron som fått koka i sockerlag med ingefära, kanel och citron). Efterrätten var vanligare förr, på den tiden vi levde som bönder eller i vart fall hade ett päronträd i vår trädgård. Vi hoppas den kommer uppskattas och möjligtvis serverar vi punchgrädde till. Vi får se vilka resurser vi har.
Så från oss båda till er alla önskas en fantastisk jul. På vilket sätt du än må fira den på.
Kramar!
Styrmans trasiga tand
Minns ni den trasiga tanden, den som satt i Styrman Pimpstens käft och som gick sönder på Korfu i Grekland? Det hände bara några timmar före avseglingen mot Italien. Vi övervägde då att skjuta på resan och söka upp en tandläkare på plats. Men av olika anledningar blev det inte så, den trasiga tanden fick sonika följa med ända till Afrika innan något till slut gjordes…
Läs mer »
Vi flyttar!
I och för sig inget nytt, att vi flyttar på oss (det gör vi ju ideligen). Men denna gång är det till en ny bloggportal som kommer att erbjuda oss fler möjligheter och för er följare, bättre läsupplevelser. Det huvudsakliga problemet har varit all reklam, som vi inte längre kan köpa oss fria från. Vi upplever att bloggen idag är nedlusad av reklam och särskilt störande blir det för den som använder surfplatta eller mobil.
Du som läsare behöver inte göra någonting, du kan sitta lugnt i båten. Och under tiden jobbar vi på med vår flytt och när vi är klara, kommer bloggen få ett nytt utseende. I övrigt kommer allt vara sig likt. Vårt mål är att friskt kunna blanda intressanta texter med härliga bilder och förhoppningsvis fler filmer. Det nya videoredigeringsprogrammet vi skaffat är mer avancerat och det kommer att ge oss bättre verktyg i vårt filmskapande. Tro nu inte att vi gått och fått storhetsvansinne. Nä, vi är samma gamla vanliga Kapten Betong och Styrman Pimpsten. Det var helt enkelt bara dags att göra en uppgradering, för sedan vi startade upp bloggen för snart 14 år sedan har just inget hänt. Ibland måste man helt enkelt borsta bort lite mossa och dra in något nytt över tröskeln!
På tal om att dra in något nytt över tröskeln…
Sedan en tid går Styrman Pimpsten och väntar på Johnny Depp. Hon tror att han finns på fartyget som ligger här bredvid. Vem vet, kanske blir det inte bara bloggportalen som byts ut!
Är du där Jack Sparrow???
Over and Out
Seglatsen
(…till Tunisien bjöd på magiska stunder…)
Monastir, Tunisien, Afrika
Man skulle kunna tro att tiden går långsamt när det enda man ser är ett enda stort hav. Men på något besynnerligt vis upptar naturens alla skiftande scener ens inre. Särskilt om natten kan det kännas som man seglar runt i ett tidlöst universum och har man inte upplevt det själv, kan det vara svårt att förstå. Som i de stunder man upplever mareld och dess magiska neonljus som får kölvattnet att lysa av grönt. Eller hur fullmånens magiska mångata stundom glittrar så starkt, att man skulle kunna tro att det är på dagen. Få vet idag hur en stjärnhimmel ser ut, när den inte är påverkad av ljusföroreningarna över land…
Till Monastir hade vi 220 nautiska mil och vi visste att seglatsen skulle kräva en del motorgång. Vi var trots det glada att få komma iväg och i vanlig ordning ägnade vi tiden åt att lyssna på nedladdade avsnitt av radioprogrammet ”på minuten” och spela Yatzy. Även fiske stod på agendan.
Första kvällen uppenbarade sig ett häftigt ovädersmoln med en stigande luftvirvel i underkant. Avståndet till tromben var som tur var stort. Andra dygnet kunde vi äntligen börja segla, även om det inte blev så många timmar som vi hoppats. Det mest spektakulära under seglatsen var den lilla fågel som mönstrade på. Fågeln var trött och sökte vila, eller om han bara ville ha skjuts – för först tretton timmar senare flög han sin kos och då var vi nästan framme i Tunisien. Vi döpte fågeln till ”Fluffy” och han smälte våra hjärtan. Helt oblyg kunde han sitta på Styrmans arm och Kapten kunde hålla honom i sin hand. När Fluffy inte hängde med oss, vilade han sig på mantåget eller skuttade planlöst runt på däck. En rolig lite krabat, minst sagt.
Inne på tunisiskt vatten blev vi uppropade av landets kustbevakning. Efter avlagd rapport hälsades vi välkomna till landet, och vi hissade den tunisiska gästflaggan. Strax före ankomsten till Monastir kom en hejdundrande regnskur. Som tur var hann det klarna upp och sista biten fick vi sällskap av en vacker regnbåge.
Vår lille vän Fluffy seglar med oss under ett halvt dygn…
Någon läsare undrade vad vi gör när vi seglar (förutom att segla då). Här följer några hållpunkter från första dagens segling, saxat ur loggboken.
18 oktober 2021. Portopalo, Sicilien. Dag för avsegling
06:30 Styrman Pimpsten vaknar och sätter på te, konstaterar att spisen krånglar
06:45 Kapten väcks och får mecka spis (det var dags att byta dieselfilter).
07:30 Äntligen får vi vårt te och samtidigt vinkar vi av båtgrannen som ska till Ragusa. Styrman snubblar handlöst över sittbrunnen och häller ut te över dynor, men lyckas rädda koppen.
07:40 Torkar te från däck och dynor och konstaterar att Styrman är blåslagen, men att hon inte brutit något.
08:00 Lyfter ankaret. Inför seglatsen frikopplar vi ankaret helt och låser detta för att kunna plugga igen ankarklyset
08:15 Lämnar bukten och därmed Italien. Sätter kurs 250 grader, med målet att gå till Monastir dit det är 220 nautiska mil
09:15 Kapten börjar fiska
09:30 Yatzy, två omgångar spelas och Kapten vinner (2-0 till Kapten).
10:00 Dagens första mål, sillmacka med ägg. Solen börjar värma och temperaturen i luften har stigit till 22 grader.
11:50 Kapten får napp, en lagom stor makrill. Den rensas och läggs i kylen.
12:45 Kapten får napp igen, makrill nummer två (procedur som ovan)
13:20 Napp igen, men fisken släpper före vi hinner se vad det är vi fått på kroken
14:00 Får gira för en oljeplattform, position 36′ 30.555 N 14′ 38.987 E. Har nu avverkat 24 distans och vi spelar Yatzy igen. Det blir en varsin vinst (oavgjort 1-1)
14:15 Äter bär med naturell yoghurt och vildhonung från ön Ikaria (Grekland). Lyssnar på radioprogrammet ”på minuten”
15:25 Får ett upphinnande containerskepp att hålla koll på, CMA CGM T. JEFFERSON som seglar under Maltesisk flagg.
15:34 Kapten sover middag, sover till 16:50. Styrman navigerar.
17:05 Solen börjar stå lågt och i motljuset syns Malta (dit det är 23,9 nm)
17:15 Ännu motorgång och vi gör en fart på 4,6 knop. Kapten går ner i båten och dammsuger medan Styrman navigerar.
17:20 En liten fågel slår sig ner på båten för att vila en stund
17:45 En stor sköldpadda passerar och vi fotar och filmar omgivningarna
17:55 Det nappar igen och Kapten får upp en ”bonito”. Till skillnad från dagens tidigare fångst, läggs denna i frysen efter att den rensats
18:30 Äter middag, rökt lax med dillstuvad potatis
Klockan 19-20 En makalös vacker solnedgång, vi fotar och filmar
Mellan klockan 20-22 dyker åska upp framför oss, som vi får navigera oss förbi. Innan dagsljuset helt försvunnit syns en tromb från det ovädersmoln som ligger för om styrbord.
Klockan 23 har vi lyckats sicksacka oss förbi åskan och vi kan äntligen slappna av, vi börjar gå skift inför natten
Ett containerskepp kommer lastat…
Det nappar…
Efter vi rensat vår fångst fyller vi vår kyl och frys…
Solen står lågt…
Det tornar upp sig allt fler moln…
Därborta regnar det…men vad är det vi ser…???
En tromb… (ursäkta den kassa bildkvaliteten)
Ett magiskt ljus över havet, kan det bero på att vi är nära Afrika???
Flertalet fåglar mönstrar på för lite vila, men ingen stannar så länge som Fluffy…
Lite mosig kan man känna sig efter ett par dygn till havs…(om inte annat så blir håret rufsigt)
En rejäl skur… (Stackars Kapten får klara sig själv därute)…
Vi hissar den tunisiska gästflaggan…(gästflaggorna tillverkar Styrman själv, hon målar med textilfärg från Panduro Hobby)
Monastir ligger framför oss och en vacker regnbåge gör oss sällskap sista biten in till land…
Lite Statistik från seglatsen mellan Italien och Tunisien
Distans 220 nautiska mil
Tid på havet 50,5 timme (dryga två dygn),
Yatzy-vinster: 6-4 till Kaptens favör
Fiskefångst; 4 firrar
Over and Out
Slicka såren i Afrika
(…gör en något stympad besättning…)
Monastir, Tunisien, Afrika
Jo ni läser rätt. Vi är i Afrika och att vi hamnat här, har sina skäl. Något vi inte nämnt tidigare, är Kaptens onda axel. Trots övningar har den inte blivit bättre och seglingen ger tyvärr inte den vila som axeln skulle behöva. När vi (på grund av det dåliga vädret) blev kvar i Syrakusa längre tid än önskat, tog vi upp frågan till diskussion. Var det fortfarande hållbart att korsa Medelhavet så sent på säsongen? För skulle vi behöva söka hamn på något ställe där hamnpriserna inte matchar vår plånbok, riskerade vi att försätta oss i en oönskad sits. I Italien, Malta och på Balearerna är hamnpriserna hutlösa, som regel får man betala mellan 700 – 1500 kronor per natt. Att då förlita sig på idel ankring med kravet på sig att kunna byta ankarvik med kort varsel, är Kaptens axel inte kapabel till just nu. I diskussionen lyfte vi även andra spörsmål som för stunden låg nära hjärtat. För sant är att det inte bara är båten som ska navigeras, utan även livet i sig.
Ett bekymmer är den känsla av ensamhet som Styrman Pimpsten upplevt en tid. Trots att pandemin nu klingat av har den sociala biten av seglandet inte fullt kommit tillbaka. Delvis beror det på årstiden, många seglare har nu lagt sina båtar i vinterförvar och flugit hem. Men även människors ändrade beteenden till följd av pandemin och det dåliga vädret som tvingat oss stanna ombord mer än vi önskat, har också bidragit. Sen vi lämnade Korfu för snart en månad sedan har vi bara varit i land sex gånger (före dess vi nådde afrikansk mark). Och bara för att man kliver i land och ser andra människor betyder det ju inte att ett umgänge uppstår. En av dagarna vi lyckades ta oss i land i Syrakusa – pratade vi hastigast med våra franska vänner på den blå katamaranen. De berättade att de var på väg till Monastir i Tunisien och att de går dit varje vinter. Platsen är särskilt populär bland amerikaner, kanadensare, australiensare och nyzeeländare som enligt regelverket måste ut ur EU med jämna mellanrum. Det lät intressant och vi ville veta mer.
Fransmännen berättade att många båtägare väljer att stanna kvar i Monastir över vintern och att det finns en stor sammanhållning och gemenskap seglare emellan därav. Klimatet är dessutom bästa tänkbara. När vi sen fick veta att hamnpriset låg i nivå med vår budget, var det inte längre mycket att tveka på. Vi mejlade Monastir Marina och frågade om de hade plats för Wilma. Därefter väntade vi på svar…
Efter stormen lämnade vi Syrakusa, utan att än fått veta huruvida vi kunde segla till Monastir eller inte. Glatt vinkade vår närmaste båtgranne ”hejdå” till oss, i den tysta gemenskap som uppstått under de stormiga dagarna. De hade (liksom vi) inte kunnat ta sig i land på flera dygn. Vi visste just inget om grannen, annat än att båten bar maltesisk flagg. Vi hade alltså inte pratat med varandra utan bara sett grannarna genom hård vind, blixtar och regn de få gånger de gått ut på däck. Känslan var dock att vi under ovädret ”suttit i samma båt” (fast då i varsin båt) och deras yviga gest till farväl sa oss därför så mycket mer än en vanlig vinkning. Det var en hjärtlig önskan om lycka på färden.
I väntan på svar från Tunisien, valde vi att segla mot Malta och det i ett seglingsben. Men som vi berättade i förra inlägget, mötte vi stormens efterdyningar i form av höga svall som tvingade oss att avbryta seglingen. Den natten ankrade vi upp intill den sicilianska byn Avola. Redan dagen därpå kunde vi fortsätta vår segling men nu med målet att nå Portopalo nere på sydspetsen av Sicilien. Framåt sena eftermiddagen gled vi in i ankarviken och till vår förvåning låg grannen från Syrakusa där. Maltesen som vinkat så glatt till oss. Nu fick vi återigen anledning att vinka till varandra.
Sen var det den där jäkla foppatoffeln…
Nu hade vi fått klart med Monastir och vi bestämde oss därför att segla till Tunisien, utan att passera Malta. Redan i ottan dagen därpå gjorde vi oss klara för de 220 sjömilen vi hade framför oss. Det sista vi gör före avfärd, är att ta en kopp te tillsammans i sittbrunnen. Medan vi sitter där förväntansfulla ser vi hur grannen tar upp sitt ankare. Vi vinkar glatt och extra glada blir vi, när de på väg ut ur viken kör så pass nära Wilma att vi kan växla några ord till varandra. Tyvärr visar det sig att vi inte ska åt samma håll, annars hade vi kunnat göra sällskap på havet. Med tekoppen i handen ska Styrman Pimpsten under samtalet ta ett kliv över sittbrunnen för att bättre höra vad båtgrannen säger. På fötterna bär Styrman sina nya foppatofflor som hon inhandlat för 2,50 euro i Kalamata. Detta för att hennes gamla foppatofflor glömts bort under sprayhooden för lång tid i extremhettan som rådde i somras. Värmen hade lyckats krympa tofflorna så de passade en åttaåring med storlek 33. De nya var härligt rymliga, men också ovana så här i början. Så i klivet över sittbrunnen lyckas Pimpsten olyckligtvis få foten under den pall som stod på däck och när hon försökte rädda sitt misstag, fick hon istället pallen med sig. Den fastnade på något vis mellan benen. Det hela slutade med att Styrman handlöst faller över sittbrunnen och hon landar rätt illa. Vi som bara häromdagen pratade om risken för fallolyckor ombord.
En förvånad båtgranne måste ha sett Styrman plötsligt försvinna ur synfältet. Kapten avslutar snabbt samtalet för att kolla hur det gick med fallet. Allt te hade farit ut över däck men tekoppen hade Styrman hela tiden hållit i sitt grepp, likt en målvakt som vägrar släppa in bollen. Dessutom var koppen hel. Men i övrigt..aj aj, aj…
Glädjande kunde vi snart konstatera att inga ben var brutna. Men rätt öm och mörbultad.
En halvtimme därefter lämnar även vi ankarviken, med målet satt mot Monastir i Tunisien. Hur själva seglatsen gick, berättar vi om i nästa inlägg. Men något vi kan säga, är att det blir till att slicka såren i Afrika. En Kapten med värkande axel och en blåslagen Styrman. Och så den trasiga tanden som Styrman Pimpsten bet sönder på Korfu. Så det kan gå!
Skepp o Hoj!
Så här har vi seglat sedan vi lämnade Syrakusa…
En blåsvart fot, en rejäl blodutgutelse på smalbenet, ett präktigt blåmärke på höften och ett på innanlåret inte långt från mufflan… Tre ömma fingrar från tekoppen… Men allt gick efter omständigheterna bra och vi har inte behövt söka sjukvård…
Over and Out
Avbruten seglats
(…och återigen droppar vi ankaret i mörkret…)
Någonstans i närheten av Avola, Sicilien, Italien
”Va fan sitter man inte i stadsparken och matar duvorna istället” skrek Kapten ut över havet där någon stackars trut fladdrade förbi. Mer eller mindre hela dagen hade vädret knölat med motström, svall från två olika håll och till en början, alldeles för
svaga vindar att segla på. Men vi höll ut för snart skulle vi komma in i ett bälte av blåst, som var en gammal rest från stormen häromdagen. I svansen av denna lovade perfekta vindar som skulle kunna ta oss en bra bit. Tiden gick och vi höll ut.
Nog började det blåsa alltid. Stormens efterdyningar bjöd också på hög sjö vars svall nu plötsligt dök upp från syd-sydväst och inte som prognosen lovat, från väst. Vi höll upp mot vinden så mycket det gick utan att för den sakens skull dundra rakt in
i den krabba sjön. Till en början kunde vi hålla kursen hyggligt bra men vart eftersom tiden gick reste sig havet allt mer. Till slut stod vi mest och stampade och obönhörligt trycktes vi allt längre ut från kust och ur kurs. ”Det är ju inte klokt”
utbrast Kapten. ”Det blåser 14 meter per sekund och vi har tagit in ett rev i storseglet och ändå gör vi bara 1,2 knop”. De andra båtarna ute på havet hade för länge sedan börjat söka sig till land och nu hängde solen tungt ovanför bergen in över
land.
Med åtta distans till närmaste ankring tog vi beslutet att avbryta den planerade nattseglingen. Varken fart eller riktning gjorde oss lyckliga. Trots att vi puttade på med motorn blev det jäkligt stökigt när Wilma skulle läggas om på ny kurs under den
stund som svallen slog rakt in mot fören. Till slut hade hela ekipaget lyckats skramlat runt och så fort vi lagt oss på den nya kursen fick vi en behagligare segling och dessutom fart i seglen.
Medan vi såg solen gå ner resonerade vi kring segling i Medelhavet. Om de små ”gläntorna” man som seglare finner att segla på, innan vädret på nytt slår om. Om hur man omväxlande får stå ut med stiltje och hårda vindar, så fort distansen blir lite längre.
Det är liksom allt eller inget. Därtill alla dessa lokala väderfenomen som skapas runt uddar och öar. Många seglare vittnar om att de går mycket för motor och otal är de båtar som inte ens verkar använda sina segel. Peter Smith hade kanske rätt. När
vi för ett gäng år sedan mötte honom i Portugal såg han helt oförstående ut när vi berättade att vi skulle segla in i Medelhavet. ”Why are you going into that pond”. Ja det kunde man ju verkligen fråga sig, vad vi skulle in i den pölen och göra. Sen
skildes vi åt, Peter åt sitt håll med målet att segla nordvästpassagen och vi åt vårt håll.
Vår tid i Medelhavet har varit enormt lärorik, så vi ångrar oss absolut inte. Men kanske är det så att vi kommit till en punkt där vi känner oss klara med Medelhavet. Ja ja…en annan dag låter kanske våra tongångar annorlunda. Hur som helst ankrade
vi upp i mörkret, ett stenkast från byn Avola som gett den sicilianska druvan Nero d´avola sitt namn. Med luttrad vana konstaterade vi att ankring i mörkret börjat bli mer rutin än undantag. Återigen fick vi anledning att skänka en tacksam tanke till
Peter Smith, mannen som konstruerat vårt ankare. I dessa lägen är ett Rocna-ankare den bästa slags huvudkudden man kan få.
Skepp o Hoj!
Så här såg det ut när vi fick upp ankaret efter att ha legat i oväder och snurrat i Syrakusa i två veckor…fiskelina, två blyade tågvirken som någon fiskebåt tappat samt en snubberline med en rostfri krok som passar till vårt ankare i aktern. Det tog sin tid att frigöra oss från vår ankringsplats…
Avbruten seglats och äntligen lägger sig havet närmare land och vi bjuds på en vacker solnedgång…
Over and Out
Pssst…gillar du bloggen? I så fall får du gärna ge en uppmuntran och trycka på gillaknappen (I mobilversionen syns den som ett hjärta). Det är helt anonymt, vi ser bara antalet. Men det sporrar Styrman till fortsatt skrivande.
Stormen har bedarrat
(…och ödmjukt inser vi att vi haft tur…)
Syrakusa, Sicilien, Italien
Morgonen efter stormen klev vi ut på däck. Luften var sådär härligt krispig, hög och klar och lugnet hade åter lagt sig över viken. Den höstvarma solen kändes efterlängtad och på något vis, alldeles lagom. Ovädret hade för vår del passerat problemfritt,
även om det ständiga gungandet gjorde oss något trötta. Så länge vågorna kom från samma riktning som vinden kändes det mer eller mindre som vanligt, trots att det runt masten blåste tjugo meter per sekund. Men när svallen utifrån havet letade sig
in i bukten och fick alla båtarna att börja kränga i sidled, var det inte längre lika behagligt. Från vår position kunde vi se hur de vresiga svallen utifrån havet slungades högt upp i skyn, när de slog mot klipporna på den södra sidan av gattet.
När vi var hemma i Sverige köpte vi en dieselvärmare som komplement till den reflexkamin som vi använder när vi kör centralvärme ombord. Kapten passade nu på att installera denna medan Styrman ägnade sin tid åt köket. Potatisbullar med stekt bacon och
lingon visade sig vara perfekt mat när stormen härjar. Däremellan spelade vi Yatzy och fikade. På något sätt förflöt timmarna rätt fort.
Bra mat när det blåser runt masten, potatisbullar, bacon och lingon…
När klockan närmade sig sex på kvällen, hör vi plötsligt en båtmotor. Vem i jösse namn är ute och kör båt i detta vädret var vår första tanke. Nyfiket tittade vi ut och såg då hur en ambulansbåt med blåljus svängde in precis bakom Wilma. De verkade leta
efter en specifik båt och då vi inte kallat på hjälp (de behövde nog se båtnamnet på skrovet) drog den snart vidare till den engelsk-flaggade segelbåten bakom oss. Där la den sig med bredsidan till och hängde upp sig med fendrar emellan.
Avståndet och det gråa vädret gjorde det lite svårt att se några detaljer, men i kikaren såg vi hur en person togs ombord på räddningsbåten. Därefter körde båten i frisk fart in mot land, där en ambulans med blåsljus stod och väntade. Det positiva var
att se att god hjälp går att få. Men lite oroligt underar vi över vad som kan ha hänt vår granne. Närmast slås vi av tanken att någon har ramlat och slagit sig illa. Eller om det är något annat mer akut med tanke på att sirenerna var påslagna. Att
bli allvarligt sjuk långt hemifrån, är något av en mardröm. Vi hoppas det löser sig fint.
Tacksamma för vårt eget välmående, blev kvällen lite mer eftertänksam än vanligt. Dels diskuterade vi riskerna med att segla. I oväder och hög sjö kan båten kränga rejält och det händer att seglare ramlar och slår sig illa. En kvinna vi mötte i Portugal
för några år sedan, hade precis hämtat sig efter ett olyckligt fall ombord. Hon hade, när hon skulle ta emot sig, brutit handleden och fått framtänderna utslagna. Vi känner också en ensamseglare som för ett gäng år sedan fick ett rejält njurstensanfall,
långt ut till havs. Det krävdes en stor räddningsaktion för att få honom till sjukhus och hans båt till trygg hamn. Puh, vi har varit förskonade…
Snart seglar vi igen, så häng på!
Skepp o Hoj!
I väntan på stormen
(…surrar vi båten och tröstar oss med bakverk…)
Syrakusa, Sicilien, Italien
Vi är ännu kvar i den stora ankarviken i Syrakusa. Vädret har omväxlande varit bra och dåligt, utan minsta antydan till medvindar som hade kunnat föra oss framåt. Trots att vädret bjudit på en hel del blåst och åska (som gjort att vi blivit ”fast” ombord) har vi haft det bra. De lugnare dagarna har vi tagit jollen in till land och spatserat genom de vackra gränderna. Vi har även passat på att handlat förnödenheter så vi klarar oss flera veckor, ja kanske månader till och med.
Vi ser ett seglingsfönster komma i helgen och detta verkar tillräckligt långt och stabilt för att ta oss till nästa destination. Men innan dess ska vi låta en storm passera, vilket vi helst hade sluppit (stormen alltså). Enligt prognosen kommer vi ligga precis i kanten och vi slipper därmed de värsta vindstyrkorna. Men 19-22 meter per sekund (beroende på vilken vädersajt vi studerar) är fullt tillräckligt ändå för att göra tillvaron allvarsam. Inför stormen ropade vi upp marinan och frågade om det fanns en plats för Wilma i hamnen, men tyvärr var det fullt. Så bäst är att stanna där vi är, för vi ligger trots allt bra skyddade för svall och ankaret vet vi har grävt ner sig fint efter all blåst som varit.
Vi är dock inte de enda som blir kvar i viken, våra franska vänner i den blå katamaranen (som ska segla samma väg som oss) och ett handfull andra segelbåtar, blir också liggande på svaj när ovädret drar förbi. Nu hoppas vi på en draggningsfri show.
Inför den annalkande stormen passade vi på att göra de sista ärendena inne i stan, kasta sopor och leta upp ett postkontor. Vi fann även ett litet hak som serverade en bedårande dekorativ och god cappuccino. Det kändes skönt för framför oss har vi flera dagar som vi inte kommer att kunna ta oss i land. Först väntar två dagar på ankare i dåligt väder och därefter seglar vi. Om prognosen håller vad den lovat, vill säga.
Oj så kulinariskt överraskade vi blev över detta till synes enkla café. När vi druckit upp kaffet, beställde vi med oss det sicilianska bakverket Cannoli till båten. Det kändes gott att få trösta sig med lite godsaker innan stormen kommer, därtill skulle Styrman Pimpstens pappa fyllt år om han vore i livet. Normalt äter vi inte så mycket sötsaker men helt klart var det värt ett undantag.
Om du någon gång besöker Syrakusa så leta upp NICK HOUSE Coffee Bar (90100) och beställ en cannoli Siciliani och en cappuccino. Du lär inte bli besviken.
Skepp o Hoj!
Torsdag kväll blåser det storm och vi hoppas ovädret inte drar in för mycket över land. Vi har tagit upp utombordaren och surrat jollen på däck, likaså solpanelerna och bordet i sittbrunnen är inplockat…allt löst sitter fast.
Vi har släppt ut 50 meter kätting och kan släppa ut 50 meter till om det skulle behövas. I övrigt litar vi på vårt 33 kilos Rocna-ankare med 10 mm kätting…
Det Sicilianska bakverket Cannoli fungerar som tröst inför oväder…
Det tog lite emot att förstöra det fina mönstret i skummet…
Vi fick olika mönster…
Inget pråligt och dyrt ställe, tvärt om…
Bakverken tog vi med till båten…
Over and Out
På en bar i Syrakusa
(…hedrar vi minnet av Felix…)
Syrakusa, Sicilien, Italien
Det var på dagen två år sedan pappa Felix vinklade upp tofflorna och tog ner skylten till sin kapellverkstad i Lysekil. Två år av saknad och jäkligt tomt blev det när gubben la nästan i vädret. Envisheten själv men samtidigt så nyfiken, intresserad och
kunnig inom sitt gebit. Han kunde också vara enormt rolig utan att ibland själv förstå det. Som den gången på slutet, då han plågad av smärta åkte ambulans in till sjukhuset. Värken var så svår att Felix fick ligga på bår och framme vid sjukhuset
vänder sig farsgubben mot ambulanspersonalen och ”tackar för skjutsen”. Jo jo, det kan ju väl hända. Men när han därefter ber ambulanspersonalen vänta utanför akuten med kommentaren ”ni kan vänta på mig här, så kan ni köra hem mig igen när jag är
klar” är ju rätt komiskt. Även om vårdpersonalen inte öppet kunde visa det, så hoppas vi de fick sig ett gott skratt.
Felix återsåg aldrig sitt hem på Kungsgatan 15. På skärbordet i verkstan låg kapell som lämnats in för lagning och så sent som dagen innan han åkte till sjukhuset, satt han och sydde. Envis, sa vi det? Trots att Felix passerat 80 höll han igång och det
blev nog rätt bra trots allt. Att få lämna sin plats på jorden mitt i steget, ännu ihågkommen och varken bortglömd av sig själv eller andra efter år på någon ointressant institution, måste ju vara varje människas dröm. När gubben dog blev det tomt.
De dagliga samtalen tystnade när vår största supporter gick runt hörnet och nu får Wilma segla vidare i livet utan sin skapare. På flera sätt var Felix den osynlige besättningsmedlemmen och han ville veta allt om våra äventyr på havet.
Det kändes därför gott i hjärtat att bege oss till de äldsta kvarteren i Syrakusa. Runt gränder och gator promenerade vi länge innan vi fann det perfekta stället att slå oss ned på, en bar som spelade odödliga melodier från hans ungdomstid. Jazz och Evergreens.
Därefter skålade vi för Felix i Gin o Tonic, hans favoritdryck.
Skål på dig, Fartzan. Ha det så gott, där du är!
I väntan på en GT…
En skål för pappa…
Vi går en promenad i Syrakusa…
Syrakusa grundades av grekiska kolonisatörer år 734 f Kr…
Lucia föddes i Syrakusa år 283 efter Kr…det är henne vi firar den 13e december…
Där ute väntar Wilma på oss…
Syrakusa finns med på Unescos världsarvslista…
Gränder och gator, inte sällan med små kaféer och restauranger…
Seaside…
Vackert vart än man går...
En yngre generation Syrakusa-bor…
Piazza del Doumo…
Under någons balkong…
En glad gatumusikant som spelade ”Santa Lucia” på sitt dragspel…
Efter dagar på ankare med hårda vindar och åska, var det skönt att komma i land…
Charmigare stad får man leta efter…
Efter drinken beställde vi in pasta med musslor. Inte farligt dyrt, 8 euro per näsa…
När vi ska ta oss tillbaka till Wilma har det mörknat, här en vacker gatulampa…
Och en liten kortsnutts-film där Kapten skålar för Felix… (glöm inte ljudet)
Over and Out
