Det har blivit en hemresa i lite kärlekens tecken. Dels så gifte sig Kaptens bror och så firade vi själva bröllopsdag igår. Och så har och så ska vi träffa saknade barn och barnbarn och hur mycket kärlek är inte det?!

Och på landbacken och i betraktelsens tider så har vi funderat lite kring kärlek och föredetta kärlek. Trots att vi känt varandra sedan 7-års åldern så finns där andra kärlekar emellan.

För att skjuta hårt och rakt så tar vi här ett exempel från lördagens bröllop.

Kaptens bror gifter sig. På bröllopet finns lite familj men samtidigt många goda vänner till brudparet. Bland vänkretsen finns bland annat brudgummens två före detta kvinnor och även den man som numera är en fördetta till en av brudgummens föredetta… Ja det kanske fanns någon mer invecklad föredetta-relation men det är utanför vår vetskap.

Brudgummen håller ett fint tal om kärlek. Och nämner någonstans att ”ja…jag kanske inte är så lätt att leva med…eller hur XXX och YYY”

Ja och XXX och YYY är hans föredettingar som han vänder sig till. Alla skrattar gott, i synnerhet exxen. Vi tror inte det är så vanligt att en brud får fira sitt bröllop med sin blivande mans båda ex. MEN!!! Är inte detta ett exempel på när det fungerar som bäst. Är det inte underbart att se att man faktiskt en gång har blivit tillsammans för att man gillade varandra, och att en skilsmässa egentligen inte behöver ändra på saken. Att man gör slut med kärleken men inte vänskapen.

För vår del så hade vi inte våra ex med när vi gifte oss. Men å andra fick inga andra komma heller (vi hade med tre vänner ut till ön Anholt). Vi ville helt enkelt inte ha någon fest, och vi insåg svårigheten i att samla alla nära och kära med hela vår klan av barn och barnbarn vi har. Anholt är ett av nordens mest otillgängliga öar. Och vi ville i sådana fall ha med ALLA, vilket vi tror hade varit svårt, snudd på omöjligt.

Igår på vår bröllopsdag så valde vi att lägga upp några fina minnesbilder från bröllopet på facebook. Och hur glada blir vi inte när några av alla gratulanterna är Styrman Pimpstens båda ex. Papporna till hennes barn. Och det är så det fungerar i vår familj. Långt ifrån alltid, men ofta när det blir större sammankomster såsom födelsedagar, studenter och bröllop så ser vi alltid till att bjuda in alla.

Som tillexempel när Styrmans son fyllde 25 år. Då möttes vi upp för en gemensam fest där såväl Styrmans nuvarande man (Kapten) samt de två andra föredettingarna (de andra två papporna) var med. Det är långt ifrån att vi lyckas samlas alla men den gången så blev det en bra uppslutning.

Särskilt styrman har och har haft lite långa milavstånd till exxen. Men det har hänt att ett av dem varit i närheten av Halmstad och då slunkit in på en middag med oss…och på senaste barnabröllopet så satt Styrman bredvid sitt ex nya fru vid bordet efter ceremonin.

Samma sak så ses vi rätt frekvent på Kaptens sida när det vankas kalas av något slag. Kaptens dotter bjuder in mamma, pappa och pappas nya (XXX och Kapten och Styrman). Det är aldrig någon som kollar vem som ska få lov att komma. Är vi inbjudna av barnen så är vi, vi träffar gärna våra föredettingar. Bara alla inkluderas och ingen exkluderas, för det är mobbing (typ att pappa får komma men inte hans nya fru – det är fult!)

Så där vi står idag med våra relationer är vi mycket glada och nöjda över. Tvärt om så möjliggör det en hel del, att det finns andra vuxna och föräldrar kring våra barn, nu när vi är ute och fladdrar i världen. Inte minst känslomässigt mår vi bra. Tusen tack till våra ex och deras nya eller nyare föredettingar, det vill säga alla som är och har varit en del av alla våra barns uppväxt.

Och det är en personlig resa man behöver göra för att landa i goda relationer även efter en skilsmässa. Vårt recept är att man direkt efter skilsmässan behöver få läka sina sår, det behöver båda oavsett om man blivit lämnad eller lämnat. Och man behöver hitta sin nya roll. Så då är det nog inte lämpligt att slå sig ihop med kalas. Trampade tår och svikna själar kan då blossa upp till diskussion, särkilt om det serveras alkohol på festen. Visst kan man ses när det är skolavslutningar och vid överlämningar av barn lite snabbt…men man gör nog gott i att hålla det korrekt och formellt. Men när sorgeåret är slut och över. Då är det dags för alla inblandade att gräva ner sin stridsyxa i backen. Och i det spadtaget ta med sig sin sårade själ och allt svek man tycker sig den andra kanske har åsamkat (och en sorgetid pågår ungefär ett år, varar det längre så är man bitter). Och så börjar man bygga därifrån. Det går inte smärtfritt men vi lovar att det blir bättre och bättre med tiden och barnen mår bra av att ha hela sin familj runtomkring där alla håller sams och gillar varandra. Har man barn ihop så kommer man alltid och förevigt att vara familj på ett eller annat sätt.

För det är ju så, att ditt föräldraskap inte tar slut bara för att du skiljer dig. Tvärtom är det där och då som du har skyldighet att bidra till att det fungerar. Att kriga kring barn och med sina ex, eller sura på varsina håll, är inte ett fullt ansvar. Inte sällan ser man exempel på att det är barnen som beter sig vuxet efter skilsmässor medan föräldrarna sitter och kastar sand på varandra som två små omogna ungar.

Tyvärr så är det vanligt att vi från tidigare generationer inte fått något bra arv med oss på hur man hanterar en skilsmässa och tiden därefter på bästa sätt. Det var nog vanligare förr med bitterhet och vårdnadstvister. Så detta är något vi fått bana vägen för själva.

Fortfarande ser vi runt omkring oss exempel på familjer som hamnar i fejd och bitterhet efter skilsmässor. Inte sällan (tyvärr att vi säger det) så står det en sårad kvinna/mamma som bromsar och förhindrar att relationerna ska bli bra igen (men det finns män också). Det finns också mor- och farföräldrar som kan vara bromsande klossar.

Så med handen på hjärtat. Är det inte dags att gräva ner sina stridsyxor kring trassliga relationer. Särskilt när tiden gått och såren läkt? Är det inte slöseri med livet när vi är här på jorden sådan kort tid, att lägga energi på att bråka och sura? Är det inte dags att kasta av sig barnslighetens kappa och klä sig i ett vuxet plagg med snits och stil. Va fasiken, så allvarligt är det inte, ge exxet en kram…ni har ju sannolikt ändå delat säng en gång i tiden!

Om vi skulle förlisa ute på det blå havet. Så hoppas vi verkligen att ALLA våra nära och kära kommer på vår begravningsfest. Jo vi vill ha fest, för gråter gör man i kyrkan först. Sen har man kalas. Gärna ett stort och trevligt kalas. Och vi vill gärna se alla där. Kaptens hela familj och ex och hela fadderullan. Och Styrmans hela klan av ex och exens ex och nya fruar och nya barn… Det är vår önskan. Dock behövs en stor lokal så ni alla får plats…

Det finns många yxor i världen som skulle behövas grävas ner…(och ett bra tips är att börja med din egen).

Vi har några handfasta knep för att komma framåt i en låst relation. Ett av de allra bästa är, att första tiden efter skilsmässan prata med sitt ex som om det vore ens chef. Då låter man bli att låta fula grodor och anklagelser hoppa ur mun. Så gör båda det så börjar man sakta nysta upp garnet i rätt ände.

Kärlek som inte vet några gränser! SOM vi älskar varandra!

Så tack alla som gratulerade oss på bröllopsdagen igår, oavsett om det är någon vi levt ihop med förut eller inte. Vi gillar er!

Skepp o Hoj

 

 

Vi lever i en rätt märklig tid. Idag ligger ett rent penningvärde i det som historiskt sett var en humanistisk nödvändighet för allas överlevnad. Tillexempel inom jordbruket så träffades människor förr i tiden för att med gemensamma krafter slå, räfsa och hässja hö. Det fanns byalag där alla kunde hjälpas åt att bygga huset till det nygifta paret. Och i skördetider så var tiden knapp för att hinna ta hand om allt innan kylan kom eller grödorna började ruttna. Så det var bråda tider att salta, röka, inlägga och torka. Man var tvungen att hjälpas åt för trygghetens och försörjningens skull. På köpet fick man gemenskap.

Idag behöver vi inte varandra.

Och det finns något mycket sorgligt i detta.  Tvärtom så har staten bestämt att om man ger varandra ett för stort hjälpande handtag så ska detta beskattas. För då räknas det som arbete. Detta kallas för delningsekonomi, det vill säga att man antingen byter saker eller tjänster med varandra. Hyr man ut sitt personliga arbete så beskattas detta och det ska läggas ihop med din vanliga inkomst.

Att känna sig behövd är viktigt för överlevnaden. Det är ett grundläggande behov hos oss människor. Sömnbesvär, ensamhet, stress är alla typiska hälsobekymmer som ökat kraftigt i takt med urbaniseringen.

Ibland är vår starka känsla att vi bara bytt olika vinster och förluster med varandra. Vi förlorade något i samma stund som vi vann det vi eftersträvade. Se bara med segling, så fantastiskt enkelt det är att navigera idag med alla hjälpmedel som finns. Men samtidigt så har det blivit en helt annan sak att äga båt idag. Tiderna är förbi då man samlades på vårkanten med termos och äggsmörgås och familjen vårfixade båten tillsammans. Och alla andra var där i vårsolen också. Idag lämnar man sin nyckel till ett varv om hösten och kvitterar ut båten om våren vid sjösättningen. Också bra, men nu kostar det helt andra pengar att äga sin båt. Och då måste vi löneslava ÄNNU mer och gemenskapen är nästintill borta.

Vart vi ville komma med vår lilla betraktelse var att vi funderar över det här med att hjälpa vänner. Vi har valt att under några dagar hjälpa våra vänner med deras fritidsprojekt. Inget stort, kanske till hälften heja-på och få en gemenskap typ som man hade om vårarna vid båtuppställningsplatserna förr. Vi tar inte emot några pengar av vännerna men visst, de får bjuda på middag och fika.

Det känns så gott att kunna ha tiden och viljan att finnas till för någon man tycker om. Det handlar inte om mer än att deras lycka är även vår lycka. Och att vi gillar att ha något gemensamt att göra när vi ses (Kapten blir rastlös av att bara sitta och dricka kaffe dagarna i ända).

Tanken dök då upp att borde man ta upp detta i deklarationen för den delningsekonomi vi har ägnat oss åt? Kan man skriva som ersättning för sitt utförda arbete; en god middag och gemenskap??? Och finns det en tabell som förklarar hur mycket denna ersättning i så fall är värd i reda pengar??? Det kan ju tänkas att vi tagit arbete från någon tackars hantverkare nu (fast vi tror ingen hantverkare hade velat tvingats bli vän med kunden och kunna stå och diskutera en halv förmiddag kring nästa steg i projektet. Det är ju som sagt ett projekt av fritids- och hobbykaraktär där ingen given väg finns utstakad).

Men där vi befinner oss till vardags, så rör sig människor utomhus i mycket större grad och till synes ostressat. Människor samtalar på gator och caféer och det är sällan du ser en mobiltelefon i högsta hugg.

Skillnaden är så tydlig för oss. Vi har för lite av gemenskap i Sverige.

Och just därför så känns det fantastiskt att kunna hjälpa några goda vänner. För att de just nu i livet behövde det. Och vi kunde. Inte mer än så…

Skepp o Hoj!

För ett kort tag sedan så kom en inbjudan från Sverige. Till ett bröllop. Det är en lillebror som göra sin flickvän till en ärbar kvinna och nu önskade de att vi skulle komma hem och närvara och slå klackarna i taket.

Lite hastigt och lustigt så fick vi till det med biljetter (tack N&K) och några dagar senare så satt vi på ett flyg hem till blöta och kalla Sverige. Vi hade medvetet inte berättat för många om vår tänkta hemresa. Av dubbla orsaker. Dels så ville vi gärna överraska Felix, Kaptens pappa och tillika Wilmas urfader. Och sen när man inte varit hemma på så länge så blir många glatt exalterade över att vi finns på hemmaplan. Och givetvis med den önskan om att hinna ses.

Och det vill ju vi med. Men samtidigt så kan det bli ett stressfullt flackande för att åka runt och träffa alla. Hur gärna vi än vill så vet vi inte hur pass tiden räcker till för oss. Och att då i förväg ha lagt upp en plan för vilka, när och hur vi träffas tror vi är osunt. Glädjen förvinner lite när man börjar känna krav.

Så av naturliga skäl så har de som är föräldrar till oss (numera bara Felix) och de som är barn och barnbarn till oss (en jäkla stor bunt, bara barnbarnen är idag i antal ett fotbollslag – 11 stycken) förtur. Men vi har några vänner vi gärna vill hinna med också (N&K samt C&Y).

Därmed inte sagt att vi inte kommer att träffa några andra…

Så det var lite med en smygande känsla vi lämnade Wilma på varvet i Amora i Lissabon. Hon har det bra där hon står och medan vi är hemma så kommer varvet att blästra av hennes skrov.

Efter en rad förseningar på vägen till Sverige så landade vi på Landvetter kring midnatt. Där blev vi upphämtade av lillebror med körglad granne. Och första natten så sov vi skönt i Svanesund. Vi kommer i huvudsak hålla till i Göteborgs skärgård under vår hemmavistelse.

 Med packningen i kalla Sverige…

 Här har vi vaknat i ett svenskt hem med morgontidning…

Dagen efter så tog vi bussen upp till Lysekil. Och gissa så glatt överraskad Felix blev. Vi gjorde kanske en liten fuling i farten. 25 meter från Felix dörr så ringde vi honom och pratade som ingenting hade hänt. Sen låtsades Kapten som att linjen ”från Portugal” bröts. Och då gick vi med raska steg in på Felix verkstad där han satt med sin telefonlur i handen och ropade –Hallå!!

Vi sa;

-Asch…det bröts, så vi tänkte det var lättare att komma in och prata istället!

Felix ansiktsuttryck skulle man kunna ge en stor slant för att se. Det tog flera sekunder innan han kopplade att vi stod där – livs levande. Och sen så blev det kramkalas och kaffe med kanelbulle.

Och efter detta och några fixade ärenden åt Felix så kunde vi låna hans bil. Så vi är bilburna medan vi är hemmavid. Detta var iskallt planerat. Men vi visste att hans bil stod påställd och klar men inte användes. Och lite måste man ju chansa. Och Felix blev tvärtom glad att bilen får rulla lite, det mår den bara bra av.

Ja och sen bar det av ner mot Halmstad och en dotter. Och det blev också sent så klockan tio på kvällen så drack vi te med henne och kompisen. Mer kramkalas och massor av mamma-pussar!

MEN!!! Vad är det för väder ni har här hemma i Sverige. Vi vaknade till blå himmel. Men sen..spöregn med åska och blixtar. Det gick i 60 kilometer i timmen på motorvägen. Så mycket regn vi såg på vägen mellan Lysekil och Halmstad är lika mycket regn som vi haft på ett helt år. Ni borde ha medalj alla här hemma. Av ädlaste valör. För att ni står ut. Jisses vilka vikingar ni är.

Ja och hur resten av vistelsen blir här hemma vet vi inte riktigt. Vi kommer att hjälpa några vänner med lite hemmaröj vilket är avtalat och bestämt. Men i övrigt står skrivet i stjärnorna. Så antingen får du läsa om det på bloggen…eller så kanske vi ringer på dörren och frågar om kaffet är klart!

Skepp o Hoj!

Efter en natt med synnerligen störd nattsömn så lämnade vi hamnen i Lissabon vid halv sju tiden på morgonen. Den bristfällig sömnen berodde på det glada discot intill, som höll låda ända in på morgontimmarna. I arla morgonstund så dunkade ljudet över hamnplan och neonljusen flashade på  de kringliggande byggnadena. Vi undrade lite stilla över portugisernas helgvanor. Spänner deras helg över lördag-söndag-måndag så vill vi också bli portugiser.

När vi sakta glidit ut ur hamnen så kom soluppgången. Solen och himlen bjöd oss ett skådespel med sina orangeröda toner över det mörka vattnet.

 Hmm…var är varvet?

Vi hade bara en fem distans att gå och hade avtalat klockan åtta vid varvet. Vi kom dock tio minuter försent efter en liten felkörning. Vi hade lagt in koordinaterna, vilket visade sig inte stämma, varvet låg på andra sidan floden. Men vi fick hjälp av en inhemsk fiskare i en liten eka. Han vinkade åt oss och pratade. Visserligen inte på engelska men vi förstod ändå för hans armar gick som rotorblad på en helikopter. Och hans fäktande betydde;

-Det blir för grunt om ni fortsätter här!

Ja och vi som just hade upptäckt det icke-existerande varvet på den utpekade positionen hade räknat ut detsamma, att vi behövde backa och gå tillbaka för att inte fastna. Men tacksamma var vi för hans välvilja. Mannen fortsatte att fäkta i stil med den snillrike Don Quijote, ni vet grabben som försökte slåss mot väderkvarnar.

Och så pekade han mot varvet tvärs över och visade med lång arm att man måste åka i en halv cirkel för att komma dit.

Väl framme vid varvet så var ingen gramse över vår försening. Tvärt om. Och på kajen stod våra danska vänner på Sunrise och tog emot oss. Vilken lycka!

 Nu påbörjas lyftet…

 Upp ur vattnet kommer hon…vi konstaterar att hon ser mycket fin ut under vattenlinjen trots alla sjömil…

 

En timme senare så var Wilma uppe ur vattnet och blev avtvättad medan hon hängde i stropparna. Sen hände….INGENTING. För då var det siesta. LÅÅÅNG Siesta.

Så vi intog lite sydeuropeiska vanor vi med. Vi sökte upp lite skugga och la oss i gräset och sov ett tag. Kapten passade på att dra några stockar i gräset. Först vid fyra på eftermiddagen så förflyttades Wilma till sin tilltänkta plats och hon placerades i en vagga. Det var lite trix o fix innan hon var uppallad och stöttad så man kunde släppa på stropparna och befria kranen.

 Kapten drog några stockar i gräset…

 Ja och några timmar senare så såg det ut så här där vi hade seglat. Vart är vattnet???

 På eftermiddagen så kom äntligen ekipaget åkandes över gårdsplanen…

 Hon stöttas och pallas…

 Wilma på plats. Här står hon nu avtvättad och ren (därav hennes fläckiga skrov)

Men nu står hon hur som helst som ett bättre betongfundament här på kajplan.

Det blev en lång dag i stekande värme. En händelserik dag. Men nu ska Wilma blästras i botten, få ny epoxyspackel, ny epoxy-färg samt några lager bottenfärg. Vi ska även byta några genomföringar som börjar bli till åren…medmera. Ja ni som följt vår blogg sedan urminnes tider vet ju att det inte är några bekymmer för oss att renovera båtar. Det gör vi nästan i sömnen och det största beviset på detta är kanske kaptens kommentar till de danska vännerna när vi äntligen kommit på plats;

-NU känner jag mig hemma! Samtidigt som han säger detta så sparkar han med skon i det dammiga gruset och blickar ut över varvsområdet.

Jo visst trivs vi denna miljö. När allt kommer omkring så har vi ju renoverat båtar åtta av de tio senaste åren. Vi är åter på mammas bakgata…

Skepp o Hoj!

Vart än vi går längs turiststråk så säljs korkprodukter här. Vackra och praktiska ting såsom väskor, hattar och plånböcker. Men även annat. Och det är ett spännande material.

Som urusla konsumenter som vi är, så är vi ändå mycket intresserade av annat som gränsar till konsumtion. Så när vi går runt och spanar i butiker så är det sällan för att hitta något fint att köpa. Tvärtom, shoppingnerven är sedan länge död. I stället så passar vi på när en säljare kommer fram, att fråga om material och tillverkning. Efter att ha känt och klämt lite på detta korkmaterial, som liknar läder i många fall, så frågade Helena säljaren.

-Hur gör ni för att få materialet så mjukt?

För oss känns det som att korken, som ju är bark från ett träd, att den lätt borde kunna knäckas och brytas. Men svaret kom fort.

-Det är en hemlighet, som ingen kommer att tala om för dig!

Hon var mycket trevlig, expediten, men hemligheten tänkte hon bevara för sig själv. Inte blev nyfikenheten mindre efter det svaret.

Men lite annan fakta som inte är en affärshemlighet, har vi dock kunnat få fram.

Korkträdet ser inte ut som det som avbildas i Tjuren Ferdinand. Vilket ju hade varit enklare för vinkorksindustrin, där det hänger färdiga vinkorkar i grenarna. Bara att skörda. Nä riktigt så enkelt är det inte.

Korkträdet tillhör ekträdssläktet och den kan bli 20 meter hög. Den är grön året om och den bildar öppna skogar med rik undervegetation. Så korkeklundarna är viktiga för den biologiska mångfalden runt Medelhavet, där växter, fåglar och insekter trivs.

Korkträdet känns igen på den tjocka, svampiga och djupt fårade barken. Och det är barken man skalar av för att producera och tillverka en rad olika korkprodukter. Och så mycket som hälften av jordens samlade korkkonsumtion kommer just från Portugal.

Man har haft problem med att skogar av korkek har skövlats men idag är korkbarksskörden omgärdad av noggranna bestämmelser. Vid 25 års ålder kan korkekens bark skördas fösta gången och det görs sedan i intervaller om nio år. Barken skärs bort i stora sjok från stammens nedre del och så länge man inte skadar underbarken så överlever trädet. För att kunna hålla reda på när senaste skörd var så målas träden med årtalets siffra på den avskalad stammen. Och detta innebär att ett barkträd kan ge skörd uppemot 20 gånger under trädets livslängd vilket är ungefär 200 år.

Ja och efter skörd så behandlar man barken på olika sett beroende på vilken produkt man vill ha fram. För omvärldens del så är väl korken mest känd som det materialet vi täpper till vinflaskan med. Fast idag har plastkorkar allt mer tagit över ek-korken. Plastkorken har fördelen att den inte kan korkskada vinet. Men samtidigt kan plastkorken komma att utgöra är ett hot mot korkeken, om efterfågan helt dör av.

Det är från korken vi har fått traditionen på finare restauranger, att middagens värd får en liten mängd av vinet upphällt i sitt glas. För att provsmaka och godkänna vinet innan det serveras till övriga gäster. Det är för att kontrollera att det inte blivit korksmak på vinet. Idag provsmakas vin därför inte sällan av fel anledning, där man provsmakar vinet oavsett om korken är av ek, plast eller en skruvkork. Fast det är ju en trevlig tradition oavsett, även om vi glömt bort syftet.

Avslutningsvis så finns det en mycket dålig gammal Bellmanshistoria på ämnet kork. Skratta eller gråt (eller sluta läs nu). För här kommer den;

”Det var en gång en tysk, en ryss och Bellman som skulle tävla om vem som kunde fjärta en kork längst. Tysken fjärtade 20 meter. Ryssen fjärtade 40 meter. Sedan släppte Bellman en enorm brakare och korken försvann. En vecka senare stod det på tidningens löpsedel; Kines skadad i huvudet av kork!!!”

Häpp! Och Skepp o Hoj!

(bilder lånade av Wikipedia, tack tack!)