För ett kort tag sedan så kom en inbjudan från Sverige. Till ett bröllop. Det är en lillebror som göra sin flickvän till en ärbar kvinna och nu önskade de att vi skulle komma hem och närvara och slå klackarna i taket.

Lite hastigt och lustigt så fick vi till det med biljetter (tack N&K) och några dagar senare så satt vi på ett flyg hem till blöta och kalla Sverige. Vi hade medvetet inte berättat för många om vår tänkta hemresa. Av dubbla orsaker. Dels så ville vi gärna överraska Felix, Kaptens pappa och tillika Wilmas urfader. Och sen när man inte varit hemma på så länge så blir många glatt exalterade över att vi finns på hemmaplan. Och givetvis med den önskan om att hinna ses.

Och det vill ju vi med. Men samtidigt så kan det bli ett stressfullt flackande för att åka runt och träffa alla. Hur gärna vi än vill så vet vi inte hur pass tiden räcker till för oss. Och att då i förväg ha lagt upp en plan för vilka, när och hur vi träffas tror vi är osunt. Glädjen förvinner lite när man börjar känna krav.

Så av naturliga skäl så har de som är föräldrar till oss (numera bara Felix) och de som är barn och barnbarn till oss (en jäkla stor bunt, bara barnbarnen är idag i antal ett fotbollslag – 11 stycken) förtur. Men vi har några vänner vi gärna vill hinna med också (N&K samt C&Y).

Därmed inte sagt att vi inte kommer att träffa några andra…

Så det var lite med en smygande känsla vi lämnade Wilma på varvet i Amora i Lissabon. Hon har det bra där hon står och medan vi är hemma så kommer varvet att blästra av hennes skrov.

Efter en rad förseningar på vägen till Sverige så landade vi på Landvetter kring midnatt. Där blev vi upphämtade av lillebror med körglad granne. Och första natten så sov vi skönt i Svanesund. Vi kommer i huvudsak hålla till i Göteborgs skärgård under vår hemmavistelse.

 Med packningen i kalla Sverige…

 Här har vi vaknat i ett svenskt hem med morgontidning…

Dagen efter så tog vi bussen upp till Lysekil. Och gissa så glatt överraskad Felix blev. Vi gjorde kanske en liten fuling i farten. 25 meter från Felix dörr så ringde vi honom och pratade som ingenting hade hänt. Sen låtsades Kapten som att linjen ”från Portugal” bröts. Och då gick vi med raska steg in på Felix verkstad där han satt med sin telefonlur i handen och ropade –Hallå!!

Vi sa;

-Asch…det bröts, så vi tänkte det var lättare att komma in och prata istället!

Felix ansiktsuttryck skulle man kunna ge en stor slant för att se. Det tog flera sekunder innan han kopplade att vi stod där – livs levande. Och sen så blev det kramkalas och kaffe med kanelbulle.

Och efter detta och några fixade ärenden åt Felix så kunde vi låna hans bil. Så vi är bilburna medan vi är hemmavid. Detta var iskallt planerat. Men vi visste att hans bil stod påställd och klar men inte användes. Och lite måste man ju chansa. Och Felix blev tvärtom glad att bilen får rulla lite, det mår den bara bra av.

Ja och sen bar det av ner mot Halmstad och en dotter. Och det blev också sent så klockan tio på kvällen så drack vi te med henne och kompisen. Mer kramkalas och massor av mamma-pussar!

MEN!!! Vad är det för väder ni har här hemma i Sverige. Vi vaknade till blå himmel. Men sen..spöregn med åska och blixtar. Det gick i 60 kilometer i timmen på motorvägen. Så mycket regn vi såg på vägen mellan Lysekil och Halmstad är lika mycket regn som vi haft på ett helt år. Ni borde ha medalj alla här hemma. Av ädlaste valör. För att ni står ut. Jisses vilka vikingar ni är.

Ja och hur resten av vistelsen blir här hemma vet vi inte riktigt. Vi kommer att hjälpa några vänner med lite hemmaröj vilket är avtalat och bestämt. Men i övrigt står skrivet i stjärnorna. Så antingen får du läsa om det på bloggen…eller så kanske vi ringer på dörren och frågar om kaffet är klart!

Skepp o Hoj!