Sista natten i Sverige stundar. Vi fick en enastående vacker höstdag att ta med oss som ett sista minne av vårt avlånga land. Vi for upp till Lysekil och hos Felix så bjöds vi på kaffe och princesstårta. (Tack tack Felix för att vi fick låna bilen och tack för supergod tårta och tack för trevlig pratstund. Kramar i massor).

 

I skrivande stund så befinner vi oss på Orust, där vi kommer att sova sista natten hos Kaptens bror med fru. På vägen till Orust så fångade vi denna bild på solnedgången.

 

 

Vi börjar så sakteliga att runda av vårt Sverigebesök. Det har varit fantastiskt kul att träffa alla nära och kära, även om vi inte hann med alla. Men så är ju livet. Dock känner vi oss klara med Sverige för denna gång. Det uppkom ingen stor hemlängtan där vi kände att vi ville komma hem för gott igen. Utan tvärt om, vi har fått bekräftelse på att det vi gör är det rätta. Att längesegla och se oss om i världen.

 

Vi var hos vänner igår. De brukar resa till Norge varje år och cykla och vandra kring de vackra fjordarna. Spendera långa dagar i frisk luft och laga mat ute på fjället. När andra åker till värmen så styr de kosan mot kylan och fast det är sommar så är det ibland bara några plusgrader i de Norska fjällen.

 

Ibland upplever vi det tydligare när andra beskriver känslan, den där känslan av att finnas ute i naturen, bortskuren från shoppinghysteri, trafik och datorer.

 

En annan sådan bra beskrivning får man när man tittar på Svt:s program Kalles sex liv. Det är Kalle Zakari Walhlström som träffar människor som valt ett annat sätt att leva på (ni vet killen som var gympalärare på Svt för ett par år sedan). Programmen handlar om människor som valt att bryta ett mönster och ta sig ut ur ekorrhjulet. I sex avsnitt få man möta människor som lever alternativt, och då ofta förknippat med naturen. Vi har passat på att streama några program under vår hemmavistelse, som vi annars har lite svårt att se när vi lever på båten. Och detta är ett sådant. I avsnitt tre så åkte Kalle till Lappland där han träffade Miranda som är jägare och bor långt ute på fjället. I omgångar ger hon sig ut i vildmarken och lever där helt själv i en liten jaktstuga för att hitta föda till familjen. Mycket intressant progam men också underhållande. Avsnitten är bara 30 minuter långa så gå gärna in på Svt play och sök efter Kalles sex liv.

 

Och ska vi på något sätt sätta fingret på vad vårt seglande har fört oss sedan vi lämnade Sverige, så är det väl att vi inte längre reser. Utan vi ”är”. Det har blivit ett sätt att leva där vi idag har tappat känslan för båten som transportmedel. Det är klart att vi vet om att båten tar oss från punkt A till punkt B. Men tiden står stilla när vi seglar och vi har ett eget liv ombord. Att segla i sig har blivit nödvändigt. Och samma sak när vi når hamn, så är det upplevelser vi vill åt. Vi vill krafsa på ytan för de platser som vi besöker. Att gå på restauranger och shoppa är inget som står på vår önskelista (även om det kan vara trevligt också). Utan det är annat vi vill åt såsom historiska platser, orörd natur, genuina människor. Och den här känslan har blivit tydligare.

 

Så väskor börjar så smått att packas, vi säger vartefter hejdå till vänner och familj och vi tänker allt mer på tillbakaresan och föreningen med Wilma. Ett par beting kvar hemma i Sverige, sen så…lyfter vi.

 

Vi längtar bort. Borta är hemma. För oss.

 

Skepp och Hoj!

Det går inte att låta bli att refektera över en rad saker när vi finns hemma i Sverige för tillfället. En sak som vi tog upp till stöttning och blöttning när vi tog bilen för att uträtta några ärenden, var just detta med bil.

Vi har sagt till oss själva att när vi kommer hem till Sverige mer stadigvarande, att vi då önskar oss ett liv utan bil. Det kan ju tänkas låta lite udda i andras öron och det luktar ju extrem miljönisse långa vägar. Men anledningarna till vår något aviga inställning till bil är mer av annat slag, än primärt en miljövinst. Även om man nu får det på köpet iallafall. Vilket är jättebra!

Vi resonerar följande.

Främst så tenderar en bil att bli en tvåtons permobil som man tar av ren bekvämlighet överallt man ska. Med den följden att man inte längre ägnar sig åt någon vidare vardagsmotion. Man blir helt enkelt lat – och kanske även sjuk med tiden, för man inte rör tillräckligt på sig. Och så kostar ju en bil en massa pengar. Vilket tvingar en till mer lönearbete och högre inkomster. Vi är inte alls arbetsskygga, inte så, men det är väldigt svårt att välja ett annat livstempo i vårt samhälle än full gas. Och det är vi inte intresserade av. Och ska du välja en lugnare takt (dvs arbeta mindre) så måste du kapa kostnader (tex avstå bil), Lägger man ihop alla kostnaderna som en bil för med sig så är det ju många tusenlappar i månaden vi pratar om. Så med andra ord så är det för många väldigt dyrt att arbeta, så för att ha råd så måste du arbeta fler timmar för att tjäna mer pengar, så du har råd att arbeta.

Nu utomlands, och då främst i Nederländerna så har vi sett fantastiska uppfinningar på cyklar och andra mindre fordon som skulle kunna ersätta en bil. Det finns olika vagnar att kunna koppla på så det går att ta sig till såväl stormarknaden som bygghandeln med cykel. (Någon minns kanske hur vi drog till bygghandeln i Holland på våra minicyklar och handlade imponerande mycket). Och alla elcyklar som idag står till buds…nu kan man lättare ta sig längre bort utan svett i pannan. Cykeln är verkligen ett enastående fortskaffningsmedel.

MEN…så i vår reflektion så fastnade vi i det faktum att vårat samhälle i Sverige i mångt och mycket är uppbyggt på annat sätt än på många andra platser i Europa. I Sverige bygger vi med förkärlek bostadsområden som ligger långt utanför stadskärnan. Och där du bor finns ingen mataffär eller café eller annat socialt som man kan tänkas efterfråga. Och butikerna ligger ännu längre bort från stan i form av stora köpcentran, dit det nästan är stört omöjligt att ta sig utan bil. Vardagslivet har blivit krångligt.

Och det är nog därför vi också har ett samhälle som upplevs som lite ensamt och kallt. För kring din bostad så finns inget som lockar och drar, det finns ingen naturlig mötesplats med andra människor. Alla kliver ut genom dörren och hoppar in i bilen, eller kanske möjligtvis att man går med snabba steg till busshållsplatsen med paraplyet i högsta hugg. Och bussar och tåg är ju förhållandevis dyrt här hemma, på många andra platser så kostar den lokala bussen bara en grindslant att hoppa på. Medan det här är en smått omöjlig sak att nyttja. Det går inte längre att använda kontanter utan du måste ha ett särskilt busskort, sms-biljett eller betala via en app på din smartphone vilket är ju helknasigt. (Pfft… låter inte konstigt i våra öron kanske, men berätta det för en sydeuropé och du möts av uppspärrade ögon. Kan man inte använda pengar på bussen i Sverige???!)

Det vi ser på många platser ute i Europa, är små och mellanstora samhällen där allt finns samlat. Även i en by med rätt liten befolkning så hittar du ett par restauranger och caféer, post och bank, matbutiker och lite annan service. Ofta finns en livlig torghandel och absolut en brödbutik i kvarteret. Det finns som sagt gott om mötesplatser på ett sätt som vi i Sverige i mångt och mycket byggt bort.

Så i vår vision att kunna leva ett hyggligt liv utan bil så gäller det att leta upp en plats där allt finns inom räckhåll. Och önskar man då bo utanför en storstad, ja då börjar det bli svårt. Vi kom inte fram till något svar. Utan det stannade vid en reflektion där vi konstaterade att alla avstånd i Sverige känns så långa (och det är ju sant till viss del, Sverige är ett större land med längre avstånd).

De här veckorna vi varit i Sverige nu, så beter vi oss som de flesta andra här. Vi hoppar in i bilen och kör precis ända fram till dit vi ska (vi har haft förmånen att låna bil under vår hemmavistelse). Primärt bekvämt men nu har en sorts rastlöshet infunnit sig. Våra kroppar skriker efter att få komma ut och få trampa i skog och mark. Vi saknar ljuset, det är mörkare i Sverige, men det blir dubbelt så mörkt när man spenderar så mycket tid inomhus. Inte sällan med gardiner och persienner som hindrar ljusinsläpp. Vi är ju vana att vara utomhus många timmar om dagen. Och vi börjar känna att byxorna spänner över magen, vi håller på att bli feta (eller i vart fall rundare mot vår vilja).

Så häromdagen så ställde vi bilen lite längre bort, för att promenera den sista biten till platsen vi hade ärende till. Men det hela krävde ändå en bil en bit av sträckan.  

Ekvaktonen känns svårlöst. Skillnaden mellan att ha bil eller nyttja buss och tåg blir ju förliten här i Sverige. Buss och tåg är för krångligt och dyrt iförhållande till den också dyra bilen. Så återstår gör cykel, men då måste man med omsorg välja en plats att verka på, där cykeln blir ett bra alternativ. Men tills vi löst vår fundering så väljer vi ändå att återvända till Wilma för att fortsättningsvis spendera långa dagar ute i frisk luft, där vi seglar, cyklar och går. För något annat alternativ finns inte. Inte för oss iallafall.

Det känns svårt att kunna leva i Sverige utan bil.

 

Skepp o Hoj!

Efter några härliga dagar på ostkusten så är vi åter på den västra sidan. Nu har vi gullat med barn och barnbarn och det kändes lite småjobbigt för mormor att krama om de två äldsta barnbarnen då de traskade iväg till skolan på måndagsmorgonen. Med vetskapen om att det dröjer så länge till nästa gång. Den stora slingrade sig om halsen och höll fast länge! En tår letade sig fram…

Nu får vi leva på kramarna tills nästa gång vi ses.

Vi lämnade själva ett par timmar senare och drog till Södertälje och Transauto för att köpa reservdelar till vårt backslag. Ett mycket givande möte fick vi och god hjälp. Nu har vi såväl en A- som B-plan för vårt backslag. Så nu hoppas vi att vi får ihop det så vi kan fortsätta segla vidare. Nog för att vi gillar Lissabon men nu vill vi ner till Algarvekusten innan det blir vinter.

Vi fick med oss de flesta reservdelarna med en gång men några som inte fanns hemma kommer att skickas direkt ner till varvet i Lissabon.

Så med detta avklarat så styrde vi kosan mot sydväst och Halmstad. I höjd med Nyköping så svängde vi av motorvägen och passerade Styrman Pimpstens storasyster och så ringde vi oanmälda på dörren. När den öppnades så utbrast vi;

-Finns det kaffe här!??

Och till svar kom ett stort glädjetjut. Jo det fanns kaffe och kärlek, även nykokta svenska kräftor och kantareller från skogen intill, som vi fick med oss i en påse. Det var en skön paus i bilkörandet och fantastiskt kul att få en stund tillsammans när det inte längre sker så ofta, att man ses.

Kanske att det är roligare att ses just för att vi annars finns så långt bort. Man skulle ju kunna tänka sig att saknaden efter nära och kära skulle kunna få oss att vilja komma hem för gott. Men vi tror att det inte blir samma sak ifall vi gjorde så. Vi trivs med vårt långseglarliv och skulle inte vilja ändra på det. Det finns ett gammalt ordspråk som heter;

Ibland är det bättre att drömma och längta, än att vakna och få!

Det ligger något i det. Ja vi lever nog ett annorlunda liv i många avseenden. Och det är en konst att kunna förhålla sig till saknaden efter dem vi håller kära. Att inte kunna vara med barnbarnen på ett mer vardagligt plan, är nog det svåraste, för de växer så fort. Men tack och lov för att det finns digitala möjligheter som hjälper oss att förkorta avståndet. Man kan inte få allt…men väldigt mycket iallafall. Och det är vi tacksamma för.

Skepp o Hoj!

Vi gjorde en utflykt till trädet. Jo förutom barn och barnbarn på ostkusten så finns även ett träd som vi gärna tittar till. Helena donerade en ek till Trosa stad i början på 2000-talet. Kommunen behövde fälla en stor andel av de gamla vackra träden som prydde åpromenaden. De var gamla och utgjorde en rasrisk och kunde även göra åkanten instabil om man inte satte in åtgärder i tid. Kommunen som vid tidpunkten led av ansträngd ekonomi (ja det kanske alla kommuner alltid gör…det känns så) vände sig till allmänheten där man möjliggjorde en nyplantering av träd utmed sträckan, på de platser man avverkat de gamla vackra träden. Intresset var enormt och Helena var en av dem som fick möjlighet att göra Trosa lite vackrare igen. Om hon inte minns fel så kostade trädet med transport, plantering och skötsel av det unga trädet 4000 kronor.

 

Det återplanterades olika slags träd längs med ån. Men Helenas träd är en ek, vilken valdes med lite omsorg. En ek lever länge och den lär överleva så väl henne som hennes barn. Vilket ger en liten god känsla.

 

Idag har trädet vuxit till sig rejält och ser inte alls så ynklig och tanig ut som den gjorde precis när den kom på plats. Och åpromenaden ser idag betydligt mer lummig ut än den gjorde strax efter avverkningen.

 

Just nu är vi på svenska ostkusten och hälsar på barn och barnbarn. Ett kärt återseende då ett år passerat sedan vi senast sågs. Lite smått rörd och överraskad blir man när man möts av en tolvåring till barnbarn som nu nästan är lika lång som sin mormor. Vi inser att på samma gång som tiden står still, så går den vansinnigt fort. Upplevelsen av tid är subjektiv. Medan vi har suttit på segelbåten och blickat ut över havet och bort mot horisonten i timmar, har tiden för oss stått stilla. Och detta allt medan barnbarnen haft fullt upp med att växa för att bli stora. Hur gick detta till???

 

På vägen hit passerade vi Jönköping och körde vi längs med Vättern. Våra blickar drogs per automatik ut mot den blånande sjön. Solen sken och mitt ute såg vi en segelbåt glida fram med dess vackra segel. Det klack till i oss och vi båda utbrast en högljudd suck, där vi gav utlopp för egen längtan efter att få komma ut på havet. Vi blev nästan överraskade av den starka känslan. Att kapa förtöjningarna och glida ut ur en hamn med oceaner av tid framför sig är så rogivande och lugnande. Tankar som inte ständigt avbryts. Havets och vågornas eviga förändring och himlens skådespel. Tiden som står stilla. Närvaron. Och den starka känslan av att allt som är viktigt finns bara där. Resten av världen existerar inte.

 

Vi njuter av att vara på hemmaplan. Men så fort vi är tillbaka på Wilma och har fixat med henne så vi kan sjösätta. Då ska vi kasta loss och ge oss ut. För det är där vi hör hemma… i tidlösheten ute på havet…som vi längtar!

 

 

Sorry, this post is not translated to English. It’s about meeting our longsailing friends on the Finnish boat Stella Polaris, which we got to know in the Netherlands last year. A nice meeting where we had a lot to talk about when it was over a year since we were last seen.

Vilken underbar respons vi fick på vårt senaste inlägg. För de som följt oss länge så kom säkert många minnen tillbaka från Sunshine-tiden. Men även ni som hakat på under senare tid har gett oss fina kommentarer där ni visar på er uppskattning för det vi delar med oss av.

 Några axplock från kommentarerna vi fått av er måste vi bara få delge er här.

”Här får man vara med om dom mest fantastiska äventyr, helt utan kostnad” (med anledning av att man kan följa våra äventyr hemifrån, gratis, via bloggen)

”Det är så roligt att få följa er resa. Ibland är jag lite dåligt uppdaterad men jag brukar ligga i soffan och ta igen lite bloggning. Det är som att läsa en god bok” (så glada vi blir när vi uppfattar att man kan ha samma behållning av vår blogg som en god bok)

”Detta var den BÄSTA och definitivt finaste arbetsplatsen jag haft, älskade att jobba hos er och med er. Saknar er” (hur fin respons var inte detta…tack själv ”Hottefin” Du har en stor del i vår framgång)

”Nästan så att en tår trillar på kinden när man ser bilderna på Sunshine” (kommentar från en som följt oss nästan från allra första början. Och denne vän har ju kunnat läsa om alla våra med- och motgångar vi har haft. Vi sprang på varandra av en slump när han och hans kompis kom förbi på ett par minicyklar 2009)

Ja och fler fina kommentarer har vi fått och får fortlöpande. Så tack snälla och fortsätt gärna med det, antingen via bloggen, Facebook eller som PM.

Igår gjorde vi en roadtrip till Skåne. Vi tog oss ner till Hölleviken för att säga hej till några långseglarvänner som vi lärde känna i de holländska kanalerna för drygt ett år sedan. De har seglat uppefrån den finska sidan av bottenviken och ner till Gibraltar där de stannade över vintern. Därefter fortsatte de in i Medelhavet och nu under sommaren tog de sig tillbaka via kanalsystemet genom Europa. Nu ligger de i Hölleviken och då passade vi på att kvista förbi för att umgås, kramas och dricka kaffe. Vi hade mycket att prata och berätta om och vi passade på att klämma dem på lite erfarenheter kring att segla i Medelhavet och att gå kanalerna genom Europa.

Tiden gick väldigt fort, vi hann knappt komma förrän det var dags att åka kändes det som. Fast det hade gått ett par timmar. För efter besöket hos vännerna på Stella Polaris så åkte vi till Kaptens mellanson som bor i Skåneland. Det blev ett kärt återseende då det gått över ett år sedan vi senast sågs. Man ser på barnbarnen hur länge man varit hemifrån. Med god middag och trevligt umgänge så kunde vi sent styra kosan norrut igen. Vi somnade gott direkt vi slog igen dörren bakom oss hemma. En synnerligen trevlig dag!

Skepp o Hoj!

Sorry, the post is not translated. But it’s about Wilma’s blasting in Lisbon. And that we met a man who told us about a nice boat that he was going to buy. It was our former boat M/S Sunshine he talked about…

 

Vi har haft problem med vårt backslag en längre tid. Inget stort men motorn beter sig ungefär som när en gammal gobbajävel sitter med foten på kopplingen och reglerar farten med densamma. Med andra ord så svajar det lite och vi har till viss del kunnat få det bättre när vi fyllt på olja. Och vid sidan av detta så har vi ju haft det berömda klånkljudet vid fram- och backväxling.

När vi nu lämnade Wilma i varvets vård i Lissabon, så har vi bett Carlos att titta på backslaget. Carlos skulle vi kunna kalla för en gammal kollega till Kapten, för båda har jobbat på Volvo. Carlos pratar ingen engelska så ägaren på varvet är vår tolk. Och just nu sker dialog över mejlen då vi inte ens är på plats.

Carlos har nu rivit ner backslaget och har nu konstaterat följande. Det har gått in vatten. Not good. Alltså, det har gått in vatten via oljekylaren in i backslaget. Lager och lager och flera lager som finns i denna har tagit stryk. Vi har ett par ventiler inne i backslaget också  som inte håller tätt. Så med andra ord så har Wilma fått lite inkontinensbesvär. Woop woop!

Men vi blev glada för att få veta felet. Ja hur konstigt låter inte det. Men om vi vet att något inte är ok och sedan inte hittar något fel så är det ju vansinnigt frustrerande. Men nu när Carlos hittade en massa fel så kan vi tro att detta kan orsaka backslags-gobbajävelns slirande och klånkande.

Nu går diskussion om vi ska laga eller ersätta backslaget med ett nytt. Vi har pratat med Transauto i Södertälje, de håller på med transmissioner av dess olika slag. Och de har såväl reservdelar som nya backslag. Så det är dels en liten kostnadsfråga på vad reservdelar kostar kontra nytt. Om det är dyrt att laga kan vi ju lika gärna köpa en flong ny.  Men det är klart, att vi hellre lagar om det går och reservdelarna inte skenar iväg i pris.

När vi lämnade Wilma så bad vi varvet blästra av Wilma. Och nu har vi haft spioner på plats (Tack Blackpearl of Sweden för bilden) Med bildbevis kan vi konstatera att varvet har börjat enligt våra önskemål.  Vi förstod innan att något var på gång för vi såg på marinetraffic att Wilma har varit ute och åkt på landbacken tidigt i morse av en fart av fem-sex knop. Så hon står helt enkelt någon annanstans på varvet nu, där det är lämpligt att blästra antar vi.

Nu längtar vi efter att få komma ner till Portugal (de har en 30 grader om dagarna så klart man suktar). Men det blir inte lata sötebrödsdagar. Utan vi ska spackla upp henne och måla. Byta genomföringar och mycket annat vi har på vår önskelista. Vi passar på att göra en rejäl överhalning för vi tycker läget är optimalt och prislappen förhållandevis smärtfri. Nu landar inte detta på någon gratisräkning alls, men vi anser att båtens välmående är nyckeln till vår frihet. Om vi tar hand om Wilma så tar hon hand om oss.

Jo! Också en annan rolig sak. Igår när vi tog emot dotterns hyresvärd som skulle komma och kolla på ett takfönster som krånglar, så pratade vi med denne. Jo dottern var hemma men hon stod i duschen för stunden. Så hon skickade fram de gamla fossilerna (ja det vill säga vi) för att sköta snacket. En mycket trevlig kille till hyresvärd. Och när han ville veta vad vi gör annars när vi inte står hemma hos dottern och tar emot hyresvärdar, så berättade vi att vi är ute och seglar. Vi berättade att vi stod på land med båten nu i Lissabon för lite renovering och fix. Och då säger hyresvärden helt appropå;

-Här i Halmstad så låg det en fantastisk fin och omgjord fiskebåt för ett par år sedan. Den var renoverad och omgjord till en restaurang. Så otroligt läcker och snygg och jag var på gång att köpa den när den var till salu. Ni skulle ha sett den!!! Den låg i Nissan nedanför Tullhuset. Vet ni vilken båt jag menar?!

Vi två tittade på varandra och började skratta. Och så berättade vi att det var vår båt, Sunshine, som vi renoverade under 6-7 år. Hyresvärden lyssnade uppmärksammat när vi berättade om Sunshine. Uppenbarligen så hade Sunshine gjort stort intryck på honom och han hade varit i kontakt med mäklaren flera gånger samt diskuterat ett eventuellt köp med sin familj, men han hade inte fått med sig alla ”på tåget”. Men så fortsatte han;

-Ni ska vara stolta över Sunshine, för hon var verkligen något utöver det vanliga. Och nu fick ni ju en enorm kredit för detta, för jag hade ju ingen aning om att det var ER båt som jag just stod och berömde!

Ja och så gick hyresvärden men innan han steppade ut genom dörren så gav oss ett varsitt stort och varmt handslag.

Med dörren stängd så tittade vi på varandra igen och log. Vilken grej! Och vi kände oss fantastiskt glada och stolta.

Med många nya följare på bloggen så lägger vi upp några bilder på Sunshine, så ni får en hint om hur hon såg ut. Så håll tillgodo, här är några bilder på vårt förra projekt.

 Mera gott. (Tack för bilden Monica)

You can find the text in English further down the page…

Vi far mellan västkustens olika platser och vi är nu i Halmstad. Det är vårt huvudsäte skulle vi kunna säga, för det är där vi har vår bostad (jo det finns faktiskt en bostad som inhyser ett av alla våra barn). Så där står vi skrivna och i Halmstad har vi en hel del familj, några få vänner men många, många bekanta.

Så nu är det ett mer vanligt och tradionellt liv vi lever medan vi gör vårt strandhugg här, där vi kan muddra brevlådan varje dag för att se om det har kommit någon post (det är svårt annars för avståndet till Portugal är markant). Vi har röjt i vårt förråd i källaren för att finna ut lite av det maritima lager vi har där. Vi har funnit en hel del bra saker som vi kommer att ta med oss till Wilma i Portugal. Dels några flong nya genomföringar som vi ska passa på att byta nu när vi står på land. Men även lite vajer och en vattenpump medmera (glada blev vi, då slipper vi köpa).

Vi tog en tur i några av stadens butiker och lekte konsumenter. Nja…eller snarare vi handlade några få saker som inte riktigt står att finna utomlands. Dels klev vi in på Ahlsell. Vi är ju på många av stadens butiker rätt bekanta efter 6-7 års renoverande av Sunshine, den stora fiskebåten vi hade innan. Nu tjöt Jeanette i kassan av förtjusning när vi klev in genom dörren där. Det blev kramkalas och några minuters prat om vad som hänt i våra liv sedan vi kapade förtöjningarna.

Efter det så blev det Biltema, och där blev det också kramkalas. Vi var under flera år Biltemas mest frekventa kund och vi har handlat mycket rostfri skruv där under åren. I butiken sprang Kapten även på en gammal elev som han haft för en tio-tolv år sedan. Killen var idag stor och välväxt, tvåbarnsfar och egen företagare. Jisses vad tiden går.

Ja och därefter blev det mataffären och där hittade vi andra vänner som också behövde handla mat. Det blev en rad härliga möten och reaktioner för vi varit borta ett längre tag, något som aldrig händer annars när man går i sina små cirklar på en och samma plats.  

På vägen till lägenheten så passade vi på att svänga förbi platsen där vi låg med Sunshine under så många år. Vi får ibland frågan från omgivningen om vi saknar vår gamla båt. Och om det inte var svårt att sälja något som vi lagt ner vår själ i. Men nej, nej, nej… Var sak har sin tid i livet. Tvärtom så känns det bara skönt. Vi hade en underbar tid med renovering och utveckling av restaurangbåten. Men vi är mer entreprenörer i själen. Att sen stå och förvalta utan att det för oss vidare framåt är inte riktigt vår grej. Och då är det dags för andra att ta vid. Sen har vi varit noga med och tidigt bestämt i livet att ”saker bara är saker”. Vi har inpräntat från Kaptens bror som är sjökapten, att man aldrig ska bli kär i en båt. Så vi tillhör nog de minst prylfixerade människorna på jorden och idag äger vi otroligt lite dessutom. Där allt, förutom det som finns på Wilma, ryms i ett litet, litet förråd.

Vi stannade på vägen för att titta på rönnen som stod intill hamnen. Det var fullt med röda bär. Vi sa;

-Bäst vi snart åker tillbaka till Wilma, för det ser ut att bli en kall och sträng vinter!

Jo bären var många och de satt täta. Men när vi tittade närmare så var det ingen rönn, dock dess släkting som heter oxel (bladen skiljer). Den har blivit rätt populär som stadsträd och planteras inte sällan ut på blåsiga platser. Dess trä/ved är mycket hållbart och har fina egenskaper så förr tillverkade man tumstockar av Oxelträ.

Oxeln är Hallands landsskapsträd. (Ja det kan alltid vara gott att veta).

Vi fortsätter vårt svenska äventyr lite till…vi har fler strandhugg vi ska göra så vi har anledning att återkomma.

 

Skepp o Hoj!

– – – – – – –

We walk in old footsteps

We have traveled along the Swedish west coast’s different places and we are now in Halmstad. It’s our headquarter we could say, because that’s where we have our home (although there is actually a home, where one of the children lives). So there is where we are registered and Halmstad is the place where we have parts of our family, a few close friends but many, many familiar faces.

So now during the stay here in Halmstad, we live more a common and traditional life, where we can grub the mailbox every day to see if there’s any mail and letters (it’s hard otherwise, for the distance to Portugal is significant). We have cleaned in our storage in the basement to find out some of the maritime stock we have there. We have found a lot of good things that we will bring to Wilma in Portugal. We found some thru hulls, a piece of wire and a water pump etc. (glad we became, we do not have to buy).

We went to some of the shops. We were looking for a few things that is hard to find abroad. We stepped into Ahlsell. In many of the city’s stores, we are well known faces after 6-7 years renovation of Sunshine, the big fishing boat we had before. Now Jeanette yelled with delight as we stepped through the door. Hugs and kisses of course and a few minutes talk about what happened in our lives since we cut the moorings.

After that, it went to the Biltema-store, for shopping and more hugs with the staff. For several years we have been Biltema’s most frequent customer and we´ve bought A LOT of stainless steel screw over the years at Biltema. In the store, Captain also met one of his old students he had like ten-twelve years ago. Now he was a full-grown man, father of two children and an entrepreneur with his own business. Unbelievable what time passed by.

It became a series of lovely meetings at some other places too, with happy reactions because we’ve been away for a long time, something that never happens otherwise when you walk in a small circle of life, in one place.

On the way back to the apartment we stopped at the place where the boat Sunshine used to lay for many years. Sometimes we get the question from the others, if we miss our old boat. And if it was hard to sell something we put our soul in. But no, no, no … For us it just feels good. We had a wonderful time with the renovation and development of the restaurant. But we are more entrepreneurs in our souls. Just to do repetitive things without moving forward, is not really our thing. And for us ”things are just things”. We have heard a lot from the Captain’s brother who is the seaman, never to fall in love with a boat. We have listened to him.

 

As we left the harbor we stopped at a rowan-tree. It was full of red berries. We said;

-Best we go back to Wilma soon, because it seems to be a cold winter with a lot of snow! (according to old faith, it was told in the past that if it was a lot of berries on the tree, the winter would be long and cold)

But when we looked closer, there was no rowan, it was a relative to the rowan, called oxel (the leaves are different). It has become popular to plant in cities, especially in windy places. Its wood is very durible and useful so in old days you used oxel for making folding rules.

Oxel is the county Halland’s landscape-tree by the way.

We continue our Swedish adventure … so we will have more reason to return to the blog. So for now…

 

Skepp o Hoj!