(Kapten håller besättningen alert om natten…)

Amora, Portugal

Under flera dygn så har vi dukat upp med te och umgänge mitt i natten. Det är kvart-i-två-hostet. Kapten är väl förhoppningsvis i slutfasen på det han kallar ”influensan från helvetet”. Hostan håller även övrig besättning alert och vaken. Och just kring klockslaget kvart-i-två har Kapten tvingats upp. Då går det inte längre, utan kroppen kräver högläge.

Nu är det inte ett ledset öga för det… Febern är borta och tvärt om så är humöret på topp där vi sitter och smuttar te och samtalar i någon timme innan lampan släcks på nytt.

På dagarna arbetar vi på med motorinstallationen. Men på grund av helgdagar här i Portugal, har vi inte kommit åt vissa butiker. Vi behöver en ny avgasslang, då den gamla kändes lika fräsch som Kaptens välhostade luftrör. Och vi har även kvar att koppla varmvattenberedaren på motorn. Sen så, så ska det bli till att provstarta den lilla GULA. Vi har därför goda anledningar att komma tillbaka till ämnet, sannolikt med ännu en film i vårt tema ”motorbyte på Wilma”. Så håll i gott folk…snart så.

Detta har gjort att vi faktiskt har kommit till det läget att vi kan börja måla igen. Allt blev lite stillastående när nya motorn singlade upp på första plats på prioriteringslistan. Så nu ska vi måla resten av däcket, sen sidorna på skrovet för att till sist lägga ett par lager bottenfärg.

På något sätt så passerar dagarna väldigt fort, vi har kommit in i en vardagslunk här på varvet. Efter flera dagar av materiellt kaos ombord (jo byt motor i din båt så får du se hur rörigt det blir) så har vi nu börjat kunna röja och städa. Längtan efter ordning var uppenbar. Så till och med kryddorna blev sorterade och namnade. På burkarna ser man inte innehållet från ovan, så nu pryds kryddburkarna med en liten förklarande text på sin hjässa.

Vi börjar också hinna med att höra av oss till alla som vänligen har mejlat och messat oss. Vartefter vi seglat längs med Europas västkust, så har vi stiftat många bekantskaper och fått en hel hoper vänner. En del fortsätter man hålla kontakt med även efter det att man skiljts åt. Så i vår inkorg ligger det nu ett gäng brev obesvarade. Våra goda danska vänner på S/Y Skaersliden som vi nötte holländska kanaler med och fantastiska Annie i Frankrike…som vi bogserade ut från ön Ile de Groix och som vi senare blev hembjudna till. Ja för att nämna några…så vi hoppas nu i väntan på att helgdagarna ska vara över att vi hinner sätta oss och författa lite.

Och en annan sådan trevlig kontakt är vår vän André. Hamnfogden på ön Ven som vi besökte för 1,5 år sedan. När vi var där så blev vi hembjudna till André på kaffe och bulle i hans vackra trädgård. Ven i vårprakt är snudd på paradiset. Och där och då så frågade André om vi hade lust att skicka honom ett vykort när vi kom fram till Portugal. Javisst svarade vi och tog emot hans adress. Sen stack vi…

Nu trodde vi väl aldrig att det skulle ta så lång tid att komma fram till Portugal. Men vi hade inte glömt bort det vi lovat, så för några veckor sedan så skickade vi ett vykort till André. Under alla månader som gått, har vi inte hörts av. Och nu i dagarna så sa det ”pling” i datorn och det landade ett mejl. Så fantastiskt roligt att höra av honom. André följer vår blogg, likt många andra av er, men bloggen är ju en slags envägskommunikation. Ni vet vad vi gör…men vi har ofta ingen aning om vad ni gör. Så att få en textrad från er läsare är verkligen trevligt. Fortsätt gärna med det!

Så nu kommer vi lägga några dagar på att skicka lite vykort och svara på sms och mejl…det passar bra nu när vi börjar känna att vi har läget under kontroll. Ja det känns lite som vi börjar komma back-on-track. För från början var det bara tänkt att vi skulle gå upp på varv för att ha båten trygg på land medan vi åkte hem till Sverige. Och att då passa på att bottenmåla lite grann…men så hade backslaget krånglat…och så gick inte det att laga för en rimlig peng…så det blev en helt ny motor…ja och så rullade det på. Det kändes ett tag som vi bara kom längre och längre ifrån seglandet.

Nu känns det som vi åter kan börja planera för kommande seglingar, även om vi har en hel del kvar att göra. Och en av alla dessa saker är att se till att kvart-i-två-hostet upphör. Så besättningen får sova.

 Skepp o Hoj!

(…mellan kassakön och stekpannan går funderingarna…)

 Amora, Portugal

Matkön ringlar sig lång. Och Styrman Pimpsten ser sig uppmärksammat om. Hon försöker få kläm på det här med påsen. Hon fick en påse i entrén, tom och innehållslös med uppmaningen om att fylla den med mat till bättre behövande. Med erfarenhet från Holland så anade hon reglerna för denna välgörenhet. Att man fyller sin kasse med lämpliga torrvaror såsom pasta och konserver som inte kräver kyla eller snabb konsumtion, för att på vägen ut lämna sin påse till någon snällt väntande person. Men helt säker var hon inte, det här var inte Holland. Utan Portugal. Och personen som lämnade påsen pratade engelska högst knapphändigt.

Kön förflyttar sig framåt och Pimpsten förstår att hon nog inte är helt ute och cyklar i sina antaganden. Kassörskan slår in folks torrvaror och man betalar, resten sköter man själv. Man bär sin påse till uppsamlingsplatsen. I Holland var man tvungen att välja några särskilt utvalda produkter. Ofta soppa på burk. Men nu var reglerna lite otydligare…

 En dam bakom säger något på portugisiska.

 -Sorry, I just speak english, ursäktade sig Pimpsten.

 – Oh, I forgot the olive oil. Can you keep an eye on my basket…?

 Ja så försvinner damen inåt butiken och styrman blir ståendes med två kundkorgar. Damen är snart tillbaka. Tackar så mycket och presenterar sig som Elisabet. Hon bor i Amora, mitt emot butiken. Och hon är nyfiken. Frågar och får veta;

 -Vi är från Sverige…vi är här med segelbåt…jo, vi gillar Portugal. Trevliga människor, underbart klimat och god mat…

 Ja det är så vi kortfattat brukar berömma Portugal. Och det stämmer. Fast samtidigt var kanske inte Portugal riktigt som vi först trodde. Framför allt så är Portugal rätt slitet, många byggnader är eftersatta och det är skräpigt. Detta är västeuropas fattigaste land och landet har kämpat med dålig ekonomi under många år. Arbetslösheten är förhållandevis hög, ungdomsarbetslösheten ligger på närmare 25 procent. Och tyvärr så störs den annars så fina naturen av vägkanter fyllda med urdruckna petflaskor, begagnade blöjor och annat skräp. Och nästan varenda hus har fått påhälsning av graffiti…

Nu är vi på den lite mer ruffiga sidan av Lissabon. Men det är här portugisen lever och bor. De sociala klyfterna är större här än i Sverige. Det finns rika portugiser, men mellanklassen är inte lika bred. Andelen fattiga är stor där många människor endast lever på garantiinkomsten om ynka 550 euro per månad.

Men det finns även en annan sida av Portugal. Portugisen är mycket stolt över sitt land. Och ska så självklart vara. Och de är vänligt inställda till utlänningar, som svensk har man ett högt anseende. De är vänliga men inte påflugna, så på caféer och i affärer så lämnas man lite mer i fred. De står till ditt förfogande men de avvaktar tills du visar att du vill ha hjälp. Portugisen framstår i våra ögon som jordnära och avslappnad. De känns äkta. Men att mañanamentaliteten också finns där. Så inget är särskilt bråttom för ”först ska vi ha siesta”. Så har man blivit lovad något av en portugis så håller de ord. Arbetet blir utfört, det kan man känna sig trygg med. Dock kanske inte inom den överenskomna tidsramen…

I början var vi alltid jättenoga med inte lämna något av värde utanför båten. Men portugiserna är ett ärligt folk. Kriminaliteten är låg och spontanbrottsligheten motas i grind då poliser är synliga överallt. Vi har inga problem att lämna cykeln olåst medan vi går in på ett café. Nu har vi grindar in på området, så nattetid är vi inlåsta. Vilket alltid är tryggt. Men vi låser aldrig cyklarna på varvet, inte ens om natten. Och vi har all Wilmas utrustning från däcket ståendes nedanför båten. Dunkar med diesel i bland annat. Så det enda man måste se upp med är att inte lämna sina skor obevakade. För det finns några glada hundar inne på området som tycker om att tugga skor (hunden Boots bland annat). Nu ska man aldrig säga aldrig kring stölder, men det känns onekligen tryggt. Skulle någon stjäla något här inne på varvet så skulle vår misstanke i första hand falla på någon person av annan nationalitet än portugisk. Det kan likaväl vara en svensk som sett sin chans att komma över lite diesel gratis.

 Och mer om Portugal som vi noterat…

När man kör bil får man vara snabb när det slår om till grön signal vid trafikljus. Gult ljus finns inte utan direkt efter rött blir det grönt. Är man inte tillräckligt snabb så tutas det.

 Ja och så erbjuder Portugal vansinnigt gott vin. Och bra råvaror ofta till låga priser. Kött, frukt och grönsaker är billigt. Ja det mesta i matväg är billigt, utom kanske fisk. Men kapitalvaror är däremot dyrare här än hemma i Sverige.

Och så klimatet, en sommarperiod som varar mellan april och oktober. Torra och sköna somrar kring tjugofem plusgrader. Atlantens nästan ständiga 18 grader året om gör att endast augusti månad kan bli obehagligt varm. Och om vintern så kan nätterna bli rätt kalla medan dagstemperaturen ofta ligger på 14-16 grader. Och ibland uppåt 20 grader vilket man inte tackar nej till.

Efter ett trevligt snack med Elisabet i kassakön så blir det äntligen Pimpstens tur att få betala i kassan. Entrecote, grönsaker, ost och vin. Samt fyra paket pasta till bättre behövande. 11 Euro totalt.

Elisabet tackar för pratstunden och vi bestämmer att vi ska hålla utkik efter varandra. Hon kändes som en vän man inte lärt känna än. Men som vana vi är, så går vi in och ut i våra bekantskaper med människor. Så framtiden får utvisa…

 På vägen ut så lämnas pastapåsen till några barn som bjuder på ett tack och ett leende.

Under promenaden ner till båten så funderar Pimpsten över landet Portugal. Försöker finna ett enda ord att beskriva landet med. Och innan entrecoten hamnat i stekpannan så har hon kommit på det. Enkelt. Portugal känns helt enkelt enkelt. På ett bra sätt.

Skepp o Hoj!

(…vi konstaterar fördelarna med fullstor dörröppning. Men inser att vi ändå föredrar små nedgångsluckor)

Kapten har drabbats av portugisisk influensa. Den liknar i mångt och mycket en svensk influensa. Värk i kroppen, lite småfebrig och så hosta på det. Av den där sorten som sitter långt ner i bröstet, så man låter lungsjuk.

Faktum är att vi varit högst förskonade från förkylningar och influensor sedan vi började segla på heltid. Kanske för att vi inte träffar lika mycket folk, vi nöter ju mest bara på varandras bakterier (förutom vi två så finns det ju bara ett kölsvin ombord). Men nu står vi på land och träffar betydligt många fler än annars. Och inte bara Kapten går runt här på varvet som en hålögd vålnad med ett mystiskt väsande ljud i bröstet. Även varvsägaren beter sig likadant. Så det är väl något som går får vi väl anta.

Detta hindrade inte Kapten från att arbeta. Han vill gärna få saker och ting klart, motorn inte minst. Motorbäddens nya järn var nu färdigsvetsade och målade, så dessa skruvades fast och så kunde vi på nytt ställa ner motorn och måtta in denna i korrekt läge. Vi fick dock lyfta på allt i akterskeppet, alla durkar, trappor och luckor. Tungt och trångt. Madrasserna baxade vi ut och det blev ett väldigt kånkande och slitande. Jo ni ska bara veta hur lätt det är att bära madrasser ut och in genom en fullstor dörröppning, det är ju som en walk-in-the-park mot att få ut en tung tempuramadrass genom en liten nedgångslucka. Kanske inte riktigt av samma kaliber som när Fordmotorn skulle ut. Men är man lite småfebrig och man ska brottas med en madrass lik en jättestor teddybjörn, så sprutar svetten och musklerna skakar. Som att ni andra som bor i vanliga hem, skulle använda badrumsfönstret varje gång ni varit på IKEA och ska baxa in era möbler och madrasser den vägen. Nu är detta ju självvalt…men ni kan ju förstå hur dum man känner sig när man hållit på i en kvart med en madrass som inte vill. Ett tag funderade vi på om madrassen försökte våldta oss…men det vore i sådana fall den första gången i världshistorien…

Vi kontrollerade motorns placering med hjälp av ett lånat lasermått. Glädjen hos besättningen gick inte att ta miste på när placeringen visade sig vara nästan hundraprocentig. Några små justeringar och därefter drog vi fast motortassarna ordentligt. Och nu står hon där, Fröken Vetus, vår nya motor.

 Nästa steg har varit att förlänga propelleraxeln…och det är detta vi arbetar med just nu. Det kommer sannolikt en film kring detta. Så vi vill inte spoliera spänningen med att berätta i förväg.

Trots Kaptens krassliga tillstånd så tog vi oss ut på stan. Vi behövde handla lite mer svetselektroder. Nu blev det att gå i uppförsbackarna med cyklarna. Och göra små strategiska stopp längs med vägen. Vi stannade först och sa hej till åsnan. Och senare, efter våra ärenden, stannade vi till på ett fik, för Kapten behövde få i sig lite kaffe för att samla kraft till hemfärden (nu har de väldigt gott kaffe där, så det kanske inte bara var för sjukdomen som han ville stanna).

 En fattig riddare och en kopp kaffe åt krasslig Kapten…

 Vårkänslor i den portugisiska vintersolen…

Och när vi sitter där och smuttar på kaffe och äter en portugisisk fattig riddare – så upplever vi våren. Det är betydligt svalare temperatur nu, sådär en 14-15 grader. Luften är hög och syrerik. Allt har blivit betydligt grönare och vårfåglarna kvittrar. Vi frågade oss vilken månad detta mest kändes som…vi svängde mellan en fin höstdag i september eller vårens tidiga solstrålar i april med fåglars drill. Vi blundade och kände efter…jo april månad. Det kändes som vår där vi satt. Lite september kanske. Men definitivt inte den 2:a december.

Och vi njöt länge nog så Kapten skulle få krafterna tillbaka för att orka cykla vidare. Vi ställde oss frågan om vi skulle vilja segla hem, för att bosätta oss mer som vanligt folk. För att få fullstor dörröppning som vi kan få madrasser in och ut igenom. Kapten tittade upp med skräckfylld blick och utbrast;

-Är du galen eller??? Om jag så skulle behöva suga madrasserna genom ett sugrör, hade jag hellre gjort det än åkt hem till vintermörkret med väta och ständig kyla.

Så med en nedgångslucka som ännu inte krympt sig smalare än ett sugrör, så tog vi beslutet att stanna kvar.

Så ni därhemma behöver inte sätta på kaffe, vi dyker inte upp…

Vad ni däremot kan göra är att känna glädje över hur lätt paraplyer, snöskyfflar och vinteroveraller går att få ut och in genom ytterdörren där hemma!

Ja, vi har alla olika saker att glädjas över. HÄPP!

Skepp o Hoj!

(…jäkligt bökigt i köksregionen just nu. Och så svarar vi på några läsarfrågor…)

Att dela motorrummet med köket (eller byssan som det heter på båt) kan ha sina sidor. Så nu när Fordmotorn är utslängd så har vi påbörjat arbetet med att bygga om motorbädden så den passar till Vetusmotorn. Men först vill vi ju såklart måla upp i kölsvinet och göra fint innan nya motorn tar plats.

 Målningen av kölsvinet konkurrerar kraftigt med ruffhäxans (läs: Styrman Pimpsten) önskan om att kunna brassa käk till besättningen (läs: Kapten Betong). För medan målning pågår så finns där inget golv i köket (står man nere i kölsvinet så hamnar köksbänken två meter ovanför – liiite jobbigt).

Men vi har som regel kunnat enas om när var och en ska få sin tid, så att såväl mat som målning blir gjort. Men ena dagen blev det matlagning utan golv…Styrman Pimpsten fick hoppa runt på kanter och lister för glatta livet, utan några fadäser bör tilläggas.

Någon av våra läsare undrade för övrigt över vår matkostnad, om det verkligen stämmer att vi klarar oss på 5 euro (50 kr) per person och dag för frukost, lunch, middag, fika, vin, café, restaurang, toapapper och tandkräm typ. Svaret är JA. Nu är maten billigare i Portugal än hemma. Framför allt är vinet billigare här samt kött och som regel mejeri, frukt och grönt. Men fisk kostar samma som i Sverige, potatisen är dubbelt så dyr här (men det är ju billig mat oavsett) och toapapper och tandkräm är ungefär som hemma. Iallafall om man brukar handla dessa på kampanj hemma och väljer lågprisbutiker. Ja och bröd glömde vi nämna, det är betydligt billigare här. Men vi äter inte så mycket bröd hur som helst, så där finns just inget att tjäna in. (Knäckebröd gillar vi dock…vilket inte ofta inte går att finna).

Men hur klarar vi att hålla målet på 5 euro per dag?

Framför allt kring mat så måste vi ju tänka hållbarhet. Vad funkar att ha ombord på båt? Och då är ett knep för att kunna hålla ner matkostnaden att ALDRIG (eller i vart fall ytterst sällan) kasta mat. Så det gäller att vi köper rätt saker, vid rätt tillfälle och använder ALLT vi inhandlat. Så det inte går som svinn.

 Svensken kastar 107 kilo mat och och dryck per person varje år – Var femte matkasse ungefär blir matavfall. Främst kastar vi mat som passerat i datum samt överbliven mat för att vi lagat för mycket (eller ej tagit hand om resterna). Därtill slängs det enorma mängder färsk mat såsom frukt,grönt och mejeri. (Snyft! Den svenska husmodern är utdöd, hon som visste hur man tog rätt på allt, som att två överblivna kokta potatisar fick åka ner i pannbiffsmeten) För oss skulle det bli rätt kämpigt då vi sliter hårt för att bära och kånka hem mat till Wilma, om vi visste att vi bar var femte matkasse i onödan.

 Nästa knep är att ha multifunktioner på maten. Vi har ingen speciell ”frukostmat” ombord (finns dock alltid ägg och då står man aldrig rådlös). Vill vi mot förmodan äta smörgås så använder vi samma smör som vi steker i (äkta smör, tycker du den är för hård att bre så använd osthyveln till smöret. Fast smöret är dyrare, så blir det billigare med färre råvaror i hemmet över tid). Ost är samma ost som vi kan ha såväl på mackan, som i maten och som till ostbrickan. Har vi kokat broccoli ena kvällen till middag, så skär vi bort hela ”stocken” och använder bara broccolibuketterna. Dagen efter så tärnas stocken upp och blir fräst i stekpannan varpå en omelettsmet hälls över (till lunch) Och så går det runt, runt, runt… Ansvaret tas redan i butiken när vi inhandlar. Därför är en sak som ett färskt salladshuvud en mycket knepig vara. Den riskerar att ruttna innan den är uppäten. Och då är det ju underbart att det finns så många andra grönsaker och inte minst rotsaker att välja på. Sådan mat som dessutom är billig hemma. Hållbarheten är mycket längre och det mättar och går att använda till mycket mer än man kanske tror (vitlök och timjan är bra kompisar till rotisar). För nästa knep är att slänga kokboken och sluta med att strikt följa recept, dina ingredienser hemma stämmer ändå aldrig.

 Igår när det var lördag fick Pimpsten tillbaka sitt kök rätt tidigt (Tjohooo!) Det fanns en halv röd lök som väntade på att får bli uppäten, samt att några morötter började se ledsna ut. Så det blev en potatiskaka bestående av riven potatis, riven morot och finhackad rödlök. I rotsakssmeten så slogs det i ett ägg och pressades i vitlök. Sen lite salt och peppar och så i stekpannan med smör. Hur gott som helst. Det blev en tomatsallad till (här kostar tomater 10 kronor kilot, hemma i Sverige hade valet kanske fallit på smörfrästa gröna ärtor med lite vitlökssalt på). Och så en proteinkälla till, vilken man nu tycker man har råd till för dagen. Så jo ja…5 euro klarar vi oss på! Det måste gå om vi vill segla så länge som vi tänkt.

Vi diskuterade lite medan Kapten stod med näsan i färgburken, det här kring mat och dess kostnader. Och då kom vi vidare in på ämnet ”bra ting ombord”. Innan vi lämnade Sverige så skulle vi fatta en rad olika beslut. Ska vi ha med elvispen? Slipmaskinen? Morteln? Dammsugaren? (Ja förutom sedvanliga ting som skruvmejslar, köksknivar och diskborste förstås). Förvaringsutrymmena är begränsade och man har ju ingen aning om vad man behöver som långseglare om man inte har varit långseglare innan.

Men vi har nu kunnat utröna vad vi uppskattar bäst så här när snart två år har gått. Och det vi har haft bäst nytta av och uppskattar allra mest är lite oväntat VÅTDAMMSUGAREN. Den suger upp allt torrt och blött i ett och samma svep, under durkar, spill i kölsvin, stopp i toaletten…you name it. Det var så fantastiskt nära att vi aldrig packade ner detta ting (den bor bak i helveteshålet). Och den gör verkligen livet lättare istället för att stå och slabba med trasor.

 På klar andraplats kommer SVETSEN. Vi kan svetsa bonnajärn och rostfritt. Har varit mycket användbart ombord och vi har även räddat andra långseglare (Ett par unga svenska killar höll på att tappa riggen då deras waterstag hade knäckts ute vid peket – Kapten räddade dem med sin svets)

 VINKELSLIPEN kniper bronsplatsen. Ja den används mest och hela tiden. Vi sätter på en kapskiva eller en sliplamell – beroende på vad vi vill ha gjort.

Därefter utan inbördes ordning kommer…

 Den oscillerande SLIPMASINEN. Det är fantastiskt många båtägare som tar upp sin båt på varv för att slipa och måla om. Men som inte har någon slipmaskin med. Tyvärr så har vi fått köpa ny. För vi har lånat ut lite för generöst, två av två slipmaskiner gick sönder under utlåningen. (Framgent kommer vi inte låna ut några verktyg, slitaget blir för stort om vi ska sörja för andras båtar – möjligtvis kan vi tänka oss att hyra ut)

 Och sticksågen har varit bra…

 Symaskinen – även denna har sin självklara plats ombord. Segel och kapell kan lagas. Nya gästflaggor sys (vi tillverkar dem själva). Och Sverigeflaggan i aktern lagas och förstärks emellanåt då vinden sliter hårt på den. Och så våra kläder som lappas och lagas titt som tätt…

 Dammsugaren. Skulle vi släpa på vår stora dammsugare? Kanske köpa en liten mindre 12 voltare med sämre sugkapacitet. Liten yta på båten att städa ihop med platsbrist var argumenten för att inte ta med den stora. Men vi ägde den redan så den fick följa med. Och vi ångrar oss inte. Städningen är så mycket lättare ombord och den bor strategiskt till så vi snabbt kan dammsuga så fort vi känner andan falla på, eller ett glas farit i tusen bitar vid sjögång. Ligger vi på landström så har vi bra med kräm i ledningen. Ligger vi på svaj så får vi använda omformaren och dra ner lite på farten.

Ja det var lite om livet ombord och svar på några av era frågor. Fråga gärna på…

Skepp o Hoj!

(Fakta kring hur mycket svensken slänger mat för är funnet på hungrig.nu)

(…Black Friday till ära, här kommer ett inlägg på temat konsumtion…)

WWF har tagit fram beräkningar på hur mycket biologisk produktiv yta på jorden som krävs för att ta fram allt det vi konsumerar och att absorbera det avfall som bildas. Om man delar upp jordens produktiva yta på antalet människor på jorden så skulle var och en av oss få 1,7 globala hektar till vårt förfogande.

Vi svenskar förbrukar motsvarande 7,3 globala hektar och är med bland de 10 länderna i världen med största globala fotavtrycket per person. Om alla på jorden konsumerade som vi svenskar gör så skulle vi behöva 4,2 jordklot istället för det enda vi har!

Vi svenskar vet snart inte hur man spenderar tid utan att det på samma gång på något sätt ska konsumeras pengar. Och det är rätt frustrerande, för på samma gång som vi lägger enorma pengar och tid på konsumtion så innebär det att vi i andra änden måste arbeta mer (eller i vart fall måste upprätthålla en hög arbetstakt och inkomstnivå). Något som kostar såväl tid som pengar (ja det kostar att arbeta, det finns alltid omkostnader knutna till arbete). Och brist på tid verkar vi alla lida av. Och så där håller vi spiralen igång…

Vi får aldrig glömma att det ALLTID är vi konsumenter som betalar hela kalaset för en produktion och för de företag som distribuerar och säljer varor. Det är alltid kunden som i slutänden ser till att företag hålls lönsamma. Och så ska det vara, vi behöver företag som tillverkar mat, kläder och annat som gör livet funktionellt för oss. Men det verkar inte finnas några gränser för hur långt vi är beredda att gå. Vi ska tydligen handla oss ända in i kaklet.

En klok man vid namn Tim Jackson har sagt;

”Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har, på prylar vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående, på människor vi inte bryr oss om!

OCH…företagen vill ha merförsäljning. Och då tar de hjälp av lockelser (reklam o rabatter och bygger attraktiva köpcentran). De drar nytta av att vi människor har ett nedärvt beteende av att vilja samla (vi samlade förr tex mat inför vintern för att överleva) och att vi människor har ett belöningssystem som lätt triggas (det ska vara värt mödan att jaga och fälla ett djur, för när vi gjort det och fått mat så får vi vår belöning i form av mättnad…detta för att människan av naturen är lat!).

Så våra beteenden har vi nedärvda för att vi ska överleva som varelser. Det är bra! Annars hade vi inte kommit där vi står idag, utan vi hade kanske tillhört en utdöd ras på planeten jorden.

I alla tider så har vi människor fått slita hårt för att skaffa mat och hålla oss varma. Det har upptagit den mesta tiden av dygnets 24 timmar. Sova, skaffa mat, tillreda mat och äta, ordna tak över huvudet och kläder på vår kropp så vi inte fryser. Och till det sörjt för god hygien och vårda det vi har. Den lilla tid vi haft över har vi sannolikt älskat, dansat och skrattat ihop…

Idag ser det inte riktigt lika dant ut. Vi har överlevnaden på många sätt tryggad. Men våra beteenden ligger djupt nedärvda och finns kvar. Vilket gör att vi kunnat sätta en norm på konsumtion som inte vet några gränser alls. Mycket av det vi handlar och konsumerar är rent nonsens…mycket av det vi konsumerar fyller bara ett fiktivt behov, om ens något behov alls. Och företagen gnuggar händer och politiker uppmanar oss att konsumera oss ur ekonomiska kriser (vilket är väldigt kortsiktigt, du skjuter bara problemet på framtiden). Är det bara vi som ser orimligheten i ekvationen???…fortfarande har vi bara ett jordklot. Sannolikt skulle våra liv inte alls behöva vara så mycket tråkigare och sämre för att vi la oss på en rimligare konsumtionsnivå.

Tvärtom så skulle vi må bra av att i större grad återanvända, dela, reparera och hyra istället för att köpa nytt. Och att vårda det vi redan äger och en gång har inhandlat.

För vår del så hade vi aldrig kommit dithän där vi är idag om det inte vore för att vi dragit ner på onödiga kostnader. Vi ställde om våra liv redan för mer än tio år sedan. Vi äger färre saker, men de få saker vi äger vårdar vi desto bättre. Vi måste vårda vår båt (vårt hem), det har med såväl säkerhet som ekonomi att göra (det är dyrare i längden att inte underhålla). Men därutöver så sker inga inköp som verkligen inte behövs…så vi måste vara alla butikers stora skräck. Vi är värdelösa konsumenter som aldrig lockas av merköp och rabatter.

Och för oss är ekvationen enkel.

Det är av ekonomiska skäl vi håller igen på konsumtionen. Det gör att vi kan segla längre och samtidigt blir vi miljöhjältar (även om inte det är primära målet – utan en bonus!) När vi räknar på konsumtion så räknar vi även in avskrivningstid och totala kostnader för att utifrån det fatta ett för oss korrekt beslut.

Som exempel.

Om vi skulle vilja ha en köksmaskin som hjälper oss att hacka och strimla grönsaker och annan mat, så ska detta ställas i paritet till att vi idag redan äger en skärbräda och kniv (och denna gör ju samma jobb). Köksmaskinen ska inhandlas och vårdas och den måste framför allt användas frekvent för att på någon sätt vara försvarbar att äga. Säg att maskinen kostar ett par tusen kronor och den ska skiva potatis. Du får först och främst en jäkla massa potatis för ett par tusen kronor. Och priset på maskinen borde du ju i ärlighetens namn räknas in i matkostnaden då också. Det blir dyra potatisgratänger det. Sen spar den kanske tid, men den ska plockas isär och diskas, det glömmer man gärna. Och är man exempelvis bara två personer i hushållet så är tidsvinsten noll och intet, utan det tyder i det närmaste på att du lider av någon form av allvarligt handikapp. Att du saknar två händer eller nåt (det faller dessutom ut mindre stärkelse ur potatis skivad för hand vilket gör gratängen godare, än om du använt maskin – häpp!) Sen ska din sak stå och ta plats någonstans, den kan bli omodern och du kan ledsna på din pryl.

Nu kan det absolut vara trevligt med en köksmaskin, vi säger inte det. Men i vårt hem så värderas den hela vägen innan in införskaffas.

Vi får ibland höra ”vad dum du är nu så som du resonerar”. Ja det kan man få tycka. Men å andra sidan så är det vi som är ute och seglar och inte de som är hemma och betalar av en hushållsmaskin som ska göra fina potatisgratänger. Det är upp till var och en hur vi prioriterar.

Ibland får vi också höra att ”ni har ju bara haft en massa tur”. Skitsnack. Möjligtvis kan bra tajming vara en aspekt. Vi har designat vårt liv högst medvetet som vi vill ha det. Och det börjar alltid hos oss själva, kring och med allt som vi gör. Framför allt genom de små mikrovalen vi gör dagligen. Vi har i mångt inte bara haft tur, vi har haft en massa otur också. Men utifrån temat som rörde konsumtion. Så ligger en stor del i att lyckas, i att vi hållit ner våra kostnader genom åren. Ni anar inte hur mycket man kan spara om man lägger om sitt liv fullt ut. Nu kanske vi är extremt tjockskalliga. Men vill man nå ett mål så får man göra det som krävs för att ta sig dit.

Så tillbaka där vi började. Black Friday. Är det rimligen det bästa sättet vi kan ägna en fin fredagkväll åt? Att springa i affärer?! Där vi bidrar till överkonsumtion och lurar oss själva till att arbeta mer och få mindre tid över till annat? För oss är svaret givet.

Vår tid och våra pengar är alldeles för värdefulla för att slänga iväg dem på något så urbota korkat.

Men det är såklart upp till var och en…

(Ha en trevlig fredagkväll!)

Skepp o Hoj!