Vi hade en fantastiskt trevlig dag på våra cyklar. Efter att ha målat upp i motorrummet så luktade det rätt fränt från tvåkomponentsfärgen. Vi valde att rymma fältet medan torkningen pågick.
Först drog vi till vårt favorithak. Utslängda från båten som vi var så blev det en enkel lunch där. Deras fantastiskt goda toast med ost och skinka, och det riktigt dryper om toasten där smöret och osten gör allt för att lämna brödet innan munnen hunnit före.
Vi svor lite för att vi inte tagit med kameran. Vi hade velat filma lite. För hos tjejerna på haket så är det alltid glatt och trevligt. Mycket tjatter då lokalen fylls med Amoras enklare folk. En sann tillflyktsplats för kaffe- och umgängessugna. Ena damen bakom disken liknar mer en rysk kulstöterska, än en nätt sydeuropé. Hon är rätt grovhuggen i utseendet, få män skulle kalla henne för vacker. En kvinna man inte vill möta i en mörk gränd med andra ord. Men vilken charm. Nu dagen till ära då de hade fått upp en trött plastgran i ena hörnet av lokalen. Så gick stadiga damen runt och nynnade julsånger i falskaste ton. Hon slog sina båda händer över Kaptens axlar när hon passerade hans stol och drog på ett bländande leende och utbrast ”-HEJ KOMPIS”. (fast på portugisiska då). Jo jo, inte illa. Vi börjar bli accepterade som det självklaraste inslaget här i Amora. Kompis med kulstöterskan minsann! Och knappt behöver vi lägga en beställning längre, två toast och en stor flaska vatten är standardordern. Vi hinner knappt sticka in näsan förrän de slinker ut i köket och börjar fixa.
Vi fortsatte bortåt när vi kände oss klara på vårt hak. Det blev mataffären. I entrén sprang vi på den lilla farbrorn från charkdisken. Han som ropar -BONJOUR MADAME! över hela butiken när han får syn på Pimpsten. Han sken upp och hälsade. Och kanske svor han över att han hade rast, för nu fick någon av hans kollegor serva oss borta i köttdisken.
Alla som arbetar i charken känner till oss vid det här laget. De vet att vi inte pratar portugisiska annat än några hälsningsfraser. Men att vi älskar deras utbud och kvalitet. Och att vi tålmodigt gärna står där om lördagar då man kan få köa i över en halvtimme för att få en kötta-bit till kvällen.
Nu när lilla farbrorn var på sin rast så var det hans yngre kollega där. Ingen kö och vi kunde snabbt beställa lite köttfärs. Ett halvt kilo tack. Och så greppar han en fin bit nötkött som visar sig väga 510 gram och så går han bort till kvarnen och maler. Mer nymalet går inte att få. Vi tackar och går mot kassan.
Efter mataffären så var det dags för ett besök i färgaffären. Och Pedro stod där. Han tar oss alltid i hand när vi kommer in i butiken. Och vi sa ”bom dia” (vilket betyder goddag). Han svarade ”boa tarde” (för han tycker klockan var lite för mycket för goddag, alltså godmiddag.) Vi har aldrig fått riktig kläm på denna eftermiddagsfras, så Pedro lär oss och förklarar.
Vi försökte oss på uttalet några gånger av ”boa tarde”. Det gick si så där. Iallafall om man vill låta som en tvättäkta portugis. Men för att inte glömma bort ordet och få en hint om dess uttal så sa Pimpsten att ”det uttalas i slutet på samma sätt som ordet retard” (efterbliven på engelska). Pedro skrattade gott och sa att ja, det var ett bra sätt att komma ihåg den nya glosan. Att tänka på ordet ”efterbliven”. Och just då dök det upp en dam i butiken som glatt hälsar ”bon tarde”. Pedro glömmer av sig och det slinker nästan ur ett ”retard”. Han hinner rädda situationen men får stora bekymmer att hålla sig för skratt. Och när kvinnan gått så pustar han ut.
-Jisses, skrattar han, nu kommer jag för tid och evighet tänka på ordet retard varje gång någon hälsar. Som att vi alla går runt och lyfter på hatten och säger ”efterbliven” till varandra!
Ja muntrare dagar får man leta efter. Och det är en speciell känsla av att vara igenkänd och accepterad på en liten plats som Amora. Att man inte bara är ett okänt ansikte. Utan någon. Eller i vart fall en efterbliven svensk som inte vet hur man säger godmiddag!
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 